I FRUKTANSVÄRD maskintriumf pressade sig pansarkryssaren den gyttjiga ån framåt Grusviken. Vassilij, en matros med fladdrande mössband, stod på däck och spanade. Halvt som i dröm uppfattade han ljus, ljud och syner ur dimman. Samma dimma som omgav dem vid Odessa, omgav dem ännu. De hade för länge sedan förlorat kursen. De tycktes ha irrat på havet sedan den dagen i sömn och dröm och dimma. De stackars pojkarna blev tungt trötta, tungt sömniga och bragdtunga efter Odessa.
Maskinerna spann som pansarkatter. Pansarkryssaren smög som en jättelik blänkande skugga i mjölkdimman i ån, delande det gyttjiga bottenslammet, lämnande gyttjan i överraskning att smacka ihop efteråt. Dimman klöv sig och fläktade undan i flagor. Gyttjesmacket smackade, pansarplåten knakade och skrek. Det var de ljud som hördes, det pågick oavbrutet, smack, skrik, knak.
Alarna sopade med, björkarna knäckte ryggen och stupade i vattnet. Gyttjan stänkte långt upp på stränderna. Ån – ån – giftig av kloak från bruket, slagg och oljor och kemiska avfall – ån – med minnen av för länge sedan sista kluckande båten, sista baddagen, sista plaskande fisken – vällustigt girig blev ån efter sina tomma och förnedrade år, när nu plötsligt en pansarkryssares skarpa köl drev en skåra på åtta meters djup i bottenslammet.
Vassilij tycktes vakna av ett surt vattenstänk i ögat, han gnuggade sina ögon. Han lutade sig fram över relingen och byxorna stramade över låren och hans kraftiga ryggslut. Han började speja ivrigt med handen över ögonen framåt och åt bägge sidor brodersömt och nyfiket. Vassilij sprang över däcket och hojtade neråt kabyssen. Han hade sett grusvikskåkarna skymta fram i dagningen, sett några upplysta fönster, några rykande skorstenar. Kanske han ropade att land var i sikte, hamn, vi går in mot okänd hamn. – Kanske lyste han i de vackra matrosernas svettiga ansikten med en ficklampa där de sov i de svängande hängmattorna under däck. Kanske någon av dem slog med armen och mumlade ångestfulla skrik innanför tänderna till minne av något mördande de bevittnat och vars syn i drömmen de aldrig befriats från.
Vassilij kom springande över däck med flera matroser efter sig. De sprang, och skosulorna smällde mot däcket. Alla matroserna hade fladdrande band i mössorna, alla hade stramande byxor och skjortor och vackra, vackra kroppar. Alla såg snälla och godmodiga ut, fastän rörelserna var grymma mjuka kattdjurs.
Pansarplåten knakade och skrek. Gyttjan plaskade över stränderna, och smackande slöt den sig med väldiga smack.
Matroserna spejade, jublade, klättrade upp i rigg och kanontorn och upp i svängande lejdare. Dimman flyktade helt och hållet. Gråblåa rökar drog ur skorstenarna vid utlänningsbaracken. En liten vit bro knäcktes, vasstrån bräcktes, stora vita björkar brakade ner.
Såsom på ett färglagt upprest, jättestort vykort låg Grusvikens järnverk framför dem sotsvart och spyende en röd kvast, speglande sig i en sjö. Kvarnarna malde. Järn och stål. Järn och stål. Hopskuffade och kuvade som arbetarhustrur under det allt överskuggande järnverkets utdunstningar kurade barackerna och kåkarna, längs gatorna de smutsigt gula och röda kasernerna, ännu sömniga och blundande i gryningen.
Pansarkryssaren brusade förbi de nya byggena men sedan var det stopp vid betongbron och landsvägen. Maskinerna dundrade på. Ljudet snurrade runt, ånga sprutade ut, ett rop, pansarkryssaren körde för full maskin back, full fart fram, tvärstopp, alla ljud tystnade.
Jag kom på morron, skull ut till fyraskifte, jag had en jäla spid, for bråttom äre ju jämt. Förbannad var ja å, för det var nå mackel med kärngen. Det är ju så där, dom blir konstiga när dom är på smälln. Ja hon stog i å spydde på morron å jag sa: Gå å lägg dej för fan. Å så gjord jag i ordning matsäcken själv, slog i termosen å bredd på nåra bröskiver. Så stack jag ut i vebon å drog ut cykeln å slängde boxen på styre å så satt jag opp en jäla spid. Jag tog genvägen neråt Ågatan. Jag hörd väl nåra mystiska ljud, nå skrap och gnissel men jag tänkt int på det nå vidare. Men när jag kom till ån höll jag på å köra på huve för fan, för bron var borta! Jag hann int broms in, så jag lära släng omkull mej å cykeln, å jag ramla i gyttja å skit å vart så helvetes förbannad. Men jag förstog ju att det måsta ha hänt nånting eftersom hela ån svalla å skiten hängde ända opp i träna, å det var plaskigt av gyttja flera meter inåt stränderna, bron hade det blivit späntsticker av. Jag såg nå vitt räck som spreta opp i en vassrugg. Jag funderade ju på va i helvete det där kunna betyda å jag hörd ljuden hela tin å så en duns å en smäll (å en hink å ta blo i som dom brukar säga haha). Ja hoppa på cykeln å åkt tillbaks å tog Villavägen, å när jag kom till betongbron stanna jag, för där stog det folk å glodde på ån – å jag tänkte: har det varit nån explosion – men då fick jag syn på det där jävla båthelvitte. Ja det var klart som fanken att man tappa hakan å stog där å glodde som dom andra å glömde både tid å rum. Ja va faan – klockan vart ju över fyra å man stog där ändå och bara glodde, det var som om alltihop had mista sin betydelse. Man var alles tom i skallen, det var alles som man var hypnotiserad. Man kände det som om det var nånting som skulle göras men att man inte visste va det var. Båten var hög som ett trevåningshus, man stog å vart stel i nacken. Jag hade då aldrig sett nån liknande båt. Sjömännen satt oppklättrade i kanonerna å vinka med mössor med långa band. Men det jävligaste var att man var alles tom i skallen. Man bara stog å glodde å kom sej inte för att prata med nån. Karlsson stog breve mej å lite längre bort stog Pontus men tammefan att man had nånting å snacka med dom om. Vi stog där bara å frös å glodde.
Gamle Nilsson, gubben, kom knallande ner över bruket i morgonstunden – ett ben i taget – käppen släpade raspande i gruset, när gubben knyckigt flyttade den. Emellanåt muttrade han enstaka ord så som han hade för vana om saker och ting som förevarit och som låg honom på sinnet. Och det var mest det vanliga, några tankar, några minnen om hur det var förr. Han såg de moderna hyreshusen byggda på samma platser där bruksarbetarna hade haft svinstior och vedbodar förr. Han kunde aldrig förvåna sig färdigt över förändringarna. För gubben var det ofta så, att han gick på Grusvikens gamla stigar och vägar, så som det var när han var ung, och såg på de rödtimrade förfallna för längesedan rivna stugorna, och han pratade med för längesen döda och begravda kamrater och spelevinkar, och han gjorde dem spydiga kommentarer om sådant som för längesen andra hade glömt. Det kunde hända att han mötte gamla patrons vagn med springande hästar, men han tog inte av sig hatten, gubben, nej han sa mellan smackande läppar: »Oj oj sån onödig brådska. Nu har du ingenting att bestyra på denna sidan. Jo jo.«
Det var gråväder. Han knallade på. Tog sin tidiga morgonpromenad så som han brukade – med hastiga stötiga steg bort från ålderdomshemmet, sedan blev de tröttare och släpiga, och när han kom tillbaks igen brukade han behöva lägga sig på det blårutiga överkastet och vila. – Då orkade han inte reta sig på Blommen som han delade rum med, han som annars var den som höll safterna i jäsning i den gamla kroppen. Han stod inte ut med Blommen, men han förstod att han skulle vara tvungen att bo ihop med honom tills döden pekade på endera av deras sängar, tills en av dem låg där med näsan i vädret och utspärrade krokiga tår med gubbklor på. Blommen, som förr hade varit en morsk och duktig karl, satt varenda morgon och kväll, bara för att han visste att det retade Nilsson, och putsade och tittade på sin silvermedalj för trogen tjänst som han hade fått av bolaget vid sin avgång, och som han nu hade inlindad i en näsduk i nattduksbordslådan. Han putsade och strök över medaljen. Han både visste och ville att det gamla raseriet skulle bubbla upp i Nilsson, så att han skulle svära och spotta, och så att han skulle få tillsägelse av föreståndarinnan. Då satt Blommen där med dreglet rinnande över hakan och han kupade sina utnötta krokiga händer över medaljen på nattduksbordet, och han flinade när gamle Nilsson tog käppen sin från sänggaveln och stötte med den i golvet och med knäppande knarrande skor stegade ut i korridoren. Korridoren med sina bruna stängda dörrar på bägge sidor – med slemharsklingar och gnälliga gubbröster och spruckna gumskratt – med sina spottkoppar utplacerade på jämna avstånd utefter den mörka väggen – med sitt fönster längst bort – den korridor – som hade blivit hans livs slutliga öde.
Muttrande över medaljer och annat falskhets elände på vår jord stretade gubben längs landsvägen och började så smått känna längtan efter kaffekoppen och veteskivan. Han mötte inga bekanta. Det fanns några av de nuvarande arbetarna som hälsade på honom, men han var inte bekant med dem. Förr i tiden kände alla på bruket igen honom, Karl Johan Nilsson, han var en av dem som ledde demonstrationerna under krisåren, en av dem som fick Grusvikens Folkets hus tillstånd.
Han kom neråt betongbron. Där fick han se en tyst skara människor samlade framför ett fartyg. Det var revolutionärernas fartyg. Hans gamla hjärta kändes tungt och ont. De hade äntligen kommit. I hela sitt liv hade han vetat att en dag – Han måste hålla sig för bröstet med handen medan han lyfte sin hatt och vinkade och ropade: »Kamrater!« med en gammal sprucken röst.
På betongbron hade allt flera människor samlats. Sotiga gubbar stod där i klungor och frös i sina slitna kavajer. Andra kom just i porten med stängslet och vaktkurarna ut från den rödglödgade hettan vid ugnarna, ställde sig i klunga, förvånade intill stumhet för synen, först behagligt avkylda till de också började frysa. Cyklisterna hängde med ena benet över ramen, cigaretterna slocknade i mungiporna. Någon enstaka begrundande svordom hördes. Annars bara tystnad. Matroserna satt uppspetade i rigg, lejdare och kanontorn. De vinkade. Det var bara en, en gubbe från ålderdomshemmet, som vinkade tillbaks. Men ingenting hände. Scenen var stilla, ingen blev förlöst ur sina knyckiga sprattelgubbsrörelser. Matrosernas leenden stelnade alltmer. Grusviken var inte Odessa. De tittade förläget, förvirrade på varandra och klättrade medvetna om allas spända blickar ner på däck, där de ställde sig tysta och tittade på folket vid betongbron. Alla kände stundens historiska betydelse i sina sinnen, i varje nerv. En fot flyttade sig med svårighet, lemmarna var tunga. I närmaste kåkarnas fönster rördes några gardiner, och arbetarhustrur blev stående orörliga.
Det blev ljusare och ljusare. Alltmer folk strömmade till. De sorlade och undrade på landsvägen men komna till betongbron blev alla tysta.
Med en tvär gir och en skrikbromsning stannade två automobiler, som snabbt susat landsvägen fram, vid betongbron. Det var kamrerns och disponentens bilar. Kamrern och disponenten klev ur, chaufförerna stod i givakt vid bildörrarna. Disponenten förde handen till sin gentlemannahatt liksom för att ta av den men utan att göra det, det var hans vanliga hälsning. Arbetarna strök av kepsarna, några behöll sina på, men de blev allesammans lösta ur förtrollningen, de kunde röra benen och armarna först segt och snubbligt som i tuggummi sedan ledigare och alldeles som vanligt. Den historiska stunden hade mistat sin kraft och tyngde inte längre. Disponenten och kamrern hade bara genom sina bilars flotta susning och skrikbromsningen erövrat betongbron.
Disponenten och kamrern började genom en tolk underhandla med matroserna, som först förvirrade rådgjorde med varandra. Överhetspersonernas vänliga leenden och artiga tilltal berusade dem med förtroendefull glädje, och deras vackra kroppar gled i mjuka bugningar för disponenten och kamrern.
Matroserna hade äntligen, liksom människorna på betongbron, befriats från en tung historisk börda, när de nu hade fått en bestämmande överhet att hålla sig till.
Ja där stog vi å glodde å frös å glodde. Tammefan att jag had flytta på benen i en å en halv timma! Å ingenting hände. Det kom bara mer å mer folk till bron å ställde sej å glodde. Dom där jäla sjömännen dom var viga som aperna i Furuvik å dom klättra omkring på båten liksom för å visa det. Somliga av dom var jävligt viga. Det var dom visst det. Vem fick jag se om int gamla gubben Nilsson från ålderdomshemme. Jag fick syn på han när han börja ropa KAMRATER åt dom där sjömännen och vinka med hatten sin åt dom. Han kalla dom KAMRATER, vete fan va han fick det ifrån. Sen höll jag ögona på han hela tin för jag tyckte han såg skranglig ut, där stog han å svaja å vinka å dregla å såg ut som om han var full, men det var väl det att han var sjuk. För han svimma av. När disponenten å kamrern kom ner till bron å börja prata med sjömännen – dom had en tolk med sej, en jävligt styv faan som kan varenda språk – å vi förstog allihop att det var en ny kontingent utlänningar som skulle börja jobba i verke, å vi börja gå därifrån, å när vi börja gå därifrån så svimma gubbstackarn av. Jag stanna kvar breve han å hjälpt han hem till ålderdomshemme. Ja är liksom lite släkt med gubben, han var morsan mins kusin. Jag var opp å skull häls på han några dagar efter, men han var så virrig, så han gick int å tala ve. Nu har dom där utlänningarna börja jobba i verke både i martängen å hyttan å valsverke. Dom bor nera i ungkarlsbarackerna. Det blir bara jävla slödder på bruke. Å båten deras har bolage skrota ner, det blev bra många kilo plåt, kan jag tro.
I SIN skyskrapa i New York, mycket effektiv och nu med ett soligt leende över sitt månansikte – men i verkligheten med sin skräck inför livet och döden fördubblad efter vistelsen på Bahamas – avbryter generalkonsuln sig mitt i sitt dikterande av ett kodtelegram till Drumm & Co i Europa: »– – – – Världen behöver Er – världen är vår i och med – rätt riktning – – –! – Mr Douglas! Skriv ut telegrammet själv! Skriv något lämpligt, något om friheten, demokratin och kulturen, och att vi accepterar villkoren. Samt att det blir äkta grusviksstål; garantin för kvalitet. Jag är så glad för det här, så jag kan inte formulera.«
Han slår med handen flera tunga slag mot skrivbordets glasskiva med världskartan under, så de 15 elfenbenstelefonerna hoppar. Han kontrollerar geigermätaren och fingrar på säkerhetsbältet kring midjan som ska hålla honom svävande om skyskrapan störtar, han lutar sig tillbaka i sin fjädrande stol.
»Vi ska investera i Drumm & Truck, eller vad di ska kalla sig – alliansen ska vara hemlig – det är det bästa av allt. – Europa har skarpa hjärnor, riktiga djävulshjärnor. Tänk di sökte oss på Bahamas, men då hade vi redan flugit – nåja –. Douglas! Skrev vi något brev till Grusviken från Bahamas? Jahaja. Vi ska nog skriva ett till, men vi dröjer lite –. Vi ska flyga och se Sweden, skogen och en röd liten stuga igen. Träffa kungen. Är den hedersknyffeln ännu vid liv, Douglas? – Bo på Grand –. Är telegrammet skrivet, Mr Douglas? Nå bra.
Han ler – och ser sympatisk ut – men bakom hans bild:
MASKINERS DÅN OCH KULSPRUTORS RIKOSCHETTSÅNGER OCH VAD ÄN VÄRRE ÄR –