»… detta JAG som är människolivets innersta realitet, dess andliga mysterium: ›Du sade det, jag är en konung; jag och Fadern äro ett.‹«
Ur Hagar Olssons Jag lever
LIKGILTIG för sekelbestämning, år, månad och dag och från stort avstånd, bakom moln, tung luft och skymd av ett skogklätt bergskrön skickade solen några bleka och halvt kyliga strålar ner över Grusviken och de träffade på måfå dem som där levde. Men för grusviksborna var dagen bestämd till november, onsdag den 26. Klockan var mellan elva och tolv.
Universums likgiltighet var en, världens en annan. Skickade mot järnverkets svarta väggar, svedda och isade av världens enorma, hett dånande, järnomänskliga likgiltighet, fick solstrålarna en annan skärpa och blekhet.
Sotiga irrade de runt brukskontoret, brukshotellet, disponentgården. De pilade och sprang labyrint in under träden i ingenjörernas avskilda villaområde, där snuddade de vid välklippta pudlar, promenadkäppar och händer med handskar, där dansade de damm i magnifika rum med orientaliska mattor och glasskåp med skört porslin och kinesiska askar. De ristade med sot arbetskasernernas trähusprofiler längs Storgatan, Sotgatan och Bessemergatan. Där for de in i en söderruta i en kökslägenhet över en symaskin, ett skåp, blåställ på golvet nyss kringkastade och sönderslitna av en som nu igen gått ut på skift; en kvinna tar en kaffeslurk. De med sot ristade utlänningsbarackerna. Därutanför på backen stod en matros med trasigt fladdrande mössband och med händerna i fickorna och stirrade dumt bortöver den tillfrusna ån. Solen sken några ögonblick över Grusviken, över egnahemsområdet log det lite grann i skyn.
Och innan strålarna drogs upp, undan, bakom moln igen, tung luft, berg, gled till andra samhällen och städer och sekler på andra sidan solen, hann de med att sticka vasst i ögonen i den först glesa, sedan allt tätare strömmen av arbetare på vägen till eller från järnverket, vid skiftbytet.
Det var spår i spår av cykeldäck och grova kängor, spår i spår som plånades ut vartefter i varandra. Kasernerna på Sotgatans bägge sidor bredde var för sig ut sig och trängde sig knakande samman till en halvtimmes sävligt samtal vid skiftbytet, de rapade och glodde med avblankade fönsterrutor. En kvinna hängde grå tvätt på ett slakt klädstreck. En bilskolebil pressade sig trögt och ryckigt fram i strömmen, tutade gällt, fällde med en smäll ut riktningsvisaren.
Ingen särskiljer ansikten vid skiftbytet. Arbetarna ser allihop lika ut, lika trötta, de som går hem och de som går ner, lika bleka. De har alla likadan dinglande matbox i hand eller på cykelstyre, keps, slankiga byxben, vindtygsrock eller outslitlig udda kavaj. Ingen särskiljer deras arbetaransikten vid skiftbytet, de plånas ut i varandra spår i spår. Tut – brum – plask – spår i spår – vasst i ögat – sol som rakblad – tomt och tryggt – sot och slask.
Den nye upptäckte sin ansiktslöshet och slirade till.
Han smittades av stämpelklocksbrådska trots att han visste att han hade tid på sig. Han kom in i en tät klunga cyklister och gående vid östra verksporten och trampade på i kraftiga tag, slängde in cykeln i cykelstället utanför porten, skyndade genom taggtrådsstängslet förbi vaktkurarna där han vid luckan visade upp ett kort med plastomslag, med namn och arbetsnummer. Han sprang bort mot avdelningsporten, ställde sig i kö bakom några andra i väntan på att nå åt stämpelklockan. Han såg efter hur de gjorde som stod före och gjorde likadant: drog ett kort ur tavlan och satte in i klockan, stötte till handtaget och – 11.42 – ja då så.
Han följde efter de andra in i omklädningsrummet. Buller, rassel nådde honom. Hans mun fylldes med nervös saliv. Han vätte det sotiga, hårdtrampade jordgolvet med en strimma spott. Han kom in i omklädningsrummet som visst var matsal också, för där fanns ett gammalt långbord och träbänkar utom skåpen för kläder. Han hängde av sig kläderna där som de andra. Han hade fått en nyckel till ett skåp. Han skulle till att dra på sig blåkläderna, men den som hade skåpet intill sa: »Vänta med det tills du kommer igenom tvättrummet, annars blöter dom ner dej.«
Det kändes (jävlar) som en invigning när han gick naken med de andra genom tvättrummet. Han kände sig avskalad intill ryggmärgen, hade ingenting att gömma sig bakom, ingenting att förställa sig med. Han tyckte, att han hade lämnat hela sitt gamla liv bakom sig när han kom invandrande där, utan kläder med bara arbetar-kroppen och knytet med blåstället lindat om träskorna under armen och matboxen i handen, vandrade in i bolagstjänst, järnverksarbetare, svart buller och bång. Dörren bakom honom stod och svängde och slog. Han kände lust att rusa tillbaks om så bara till sina kläder, om så bara till att få stå och känna skräpet i byxfickorna, den släckta fimpen, småpengarna, näsduken, snörstumpen. Men han fortsatte.
I tvättrummet blaskade gubbarna från förmiddagsskiftet som bäst av sig sot och svett. Det var halt på golvet av utslaget vatten, vattenånga i luften, vattdroppar på kaklet. Det forsade vatten ur påvridna kranar i tvättställen och stänkte från en dusch där någon spolade sig under frustningar, vridningar och grimaser. Det var kroppar i svart och rött och blekt. Sot rann i strimmor över ryggar och ben. Röda brännmärken brann på halsar och pannor. Det var magra och tjocka kroppar, sneda axlar, breda axlar, glada och avoga ansikten, stora fötter, knotiga leder, plaskande av vatten och vrål: »Tvätta dej själv för faan!« – »Nä nu jävlarr!« Det luktade svett och järn, olja, sot och billig tvål.
»Skapligt tvättrum«, sa den nye åt den som hade pratat med honom vid skåpen. »Kakel och rostfritt och allt.« – »Jaavars«, sa den andre. »Jo det är klart.« Mer blev det inte sagt. De skyndade igenom men blev ändå blöta och fick stötar. Han tänkte på att om åtta timmar skulle han vara bland dem som stod och försökte få fram nå ansikte under arbetsskiten, gned för att få fram nå ansikte för att få ansiktssynas. Det var en ropande åstundan det i värld och tid. Man vill ha ansikte och man vill rama in det för att det ska synas bättre, i bildörrar och möblemang och tillställningar, ju mer polerad och gyllene ram ju finare, ja. Han tänkte att det måste bero på att arbetarna har varit som en svart och främmande ras i samhället, nu har det lättat och deras längtan att få ansiktssynas är lika het och rättvis som negrers och asiaters.
I nästa rum, där arbetskläderna hängde, kröp den nye in i sitt splitternya ställ, och de andra drog på sig gamla lortiga blåkläder, som nästan kunde stå för sig själva, och bussade fötterna i svettstela strumpor och kängor eller träskor så fort de kunde, för också de som var vana ville undan den pinande stanken där inne. Det stank av gammal svett och skit, fotsvett och vanlig svett, av gammal inpyrd sot i murket blåtyg. Orden föll som suckar: »Ja nu är man här igen och ska till.« Den som han hade pratat med förut tog några kliv ner i ett par svarta blåbyxor och sa halvt vänd till honom: »Det där tvättrummet hade vi krävt från fackföreningshåll i tolv års tid, ja mer – det sas det ingenting om när vi fick det. Då var det ett jädrans ståhej med mycket skriverier i tidningarna. Karlsson och disponenten och ingenjör Lovén blev fotograferade här i dörrn. Du är ny här du va? Jaha ja. Med det fick i alla fall bolagets sociala samvete sitt, så det är övermättat. Och här ser du Karlsson, som blev omslagskille och symbol för den lyckligt rentvättade grusviksarbetaren!« Han lade handen på axeln på en liten gubbe på uppåt 60. »Visst är det bra att kunna få av sej sote«, sa gubben. »Annorlunda var det längre tillbaks. Sote hängde med. Man var som en neger. Och svart var det där man bodde och gummorna vart svarta. Det var inte långtifrån att man titta efter för varenda barnafödsel om int ungen kanhända var svart. Jaa. He.« De flinade och Karlsson strök sig om hakan.
Spridda gick de ut i hallen när de fått på sig blåställen. Han märkte att han fick en ny lätt knäande gång i träskorna. Osäker kände han sig, ynklig, i den väldiga hallen med glödande järn runtomkring och hotfulla faror lurande, slamrande och briserande framför, bakom och ovanför. Han kände han var rädd. Han fick för sig en sekund att han skulle malas sönder, krossas, i den häxkittel av röttosande dån och slammer som han nu steg in i. Dånet slog lock för hans öron. Han kände det som han sålt sin själ eller gått i en fälla.
Han skulle till rörpressen. Han tänkte: Hur ska jag ta mig dit längs tegelväggarna? Ska jag gå armgång längs järnbalkarna? – Flera gick förbi åt andra håll. Han kände sig utlämnad åt deras flinande säkerhet. Han tyckte att hans rädsla satt utanpå, på det splitternya blåstället och på den rena matboxen, på de oslitna träskorna. Men så kom det en som hade den vanda, trötta gången, som mönstrade honom och satte upp handen till mösskärmen, sa något som han inte kunde höra, tecknade att han skulle följa efter. Han gick tätt efter ända fram till rörpressen. Han som var van, visste hur han skulle gå. Det var nog lukten lika mycket som synen som sa honom var han skulle sätta foten så att han utan att behöva tänka undvek hett spån, het sand och traversernas släpande kättingar och laster och järnslingorna, som kastade sig som reptiler efter en hand, en fot att kyssa, ett ben, en arm att slingra sig omkring, en kropp att ta till rov.
När de gick förbi smidesavdelningen hördes genom gnisslet en signal från en travers, som var på väg någonstans med en last rör. Det slamrade och bullrade överallt, fast det nya skiftet inte riktigt hade kommit i gång.
Vid rörpressen stod det en klunga framför ugnen och pratade. Det var ingenting särskilt på tal: »Jaha nu börjas det igen. Det är för jävligt. Nä man skull ha nå annat knog.« »Tjenare Larsson«, sa någon när de kom fram. »Tjenare.« Larsson gick åt sitt håll och ställde ifrån sig boxen på en låda intill muren, började ordna med ugnen och prata med ställaren.
Den nye ställde sig utanför gruppen. Lokalen, verkstadshallen, hade väggar av tegel utom bakom honom, där muren var riven och en dubbel militärtältduk hängde för öppningen. I en glipa i den kunde han se den gråa dagern utanför och en stapel plåtrullar. Det drog kallt och rått därifrån. Golvet var hårdtrampad jord och vid ugnarna låg räfflade järnplattor. Taket var högt och av plåt på järnbalkar. Han visste att verkshallarna kallades skepp, och såg han den här som ett skepp så befann de sig nu i aktern. Järnet skulle rinna framåt lokalen från ugnen längs bänken genom pressochskärmaskinerna och hamna längst bort som avsvalnade, osande rör.
Han hejade på försök när någon vände sig om och tittade på honom. Inte alla gjorde någon välkomnande gest, uttrycklösa eller misstrogna var minerna som vändes mot honom. Han var ny här, främmande. Kanske de trodde han var en utlänning. Vid ugnen var det hett, glödgat. Där gruppen stod var det varmt. Bakom honom drog det kallt som vid ett stup. Han tog ett steg närmare, hörde en stump av ett samtal:
– Fick du ingen permission saru?
– Nä kamrern sa dä, att bolage villa int permittera yrkesfolk från verke till skogen – inte ens för nå tag – dom hade beställningar nu som var viktiga. Å om bolage skulle stå sej i konkurrensen – dä var ju i vårat eget intresse dä, arbetarnas, mena han på. Han kunna int begripa att ja villa dit heller. När ja sa, att ja behövde få ombyte på arbete å att dä bara var svart slammer i skallen, å att ja nog var tvungen å sluta om ja int fick bli förflyttad till bolagsskogen, så skratta han å sa: Dumheter! å radda opp allt jävelskap, som skull bli följden på dä! Då mister Strid bolagslägenheten. Tänk på dä Strid. Å Strid är för gammal för å söka nytt utanför Grusviken. Och att dä i Grusviken inte finns annat att få, vet Strid. Strid får väl gå ut i skogen på söndagarna.
– Det är väl själve faan, sa en annan i gruppen. De spottade åt sidorna, alla.
Ställaren, som var lagbas, kom fram och kikade i ugnen och sade:
– Ja. Det är klart så vi kan köra i gång.
Karlarna gick ut på sina platser, ställde sig beredda, rastlösa väntade de på att få hugga i. Värmaren, det var Larsson, satte asbestskyddet för ansiktet och med stålfjädersvikt i rygg och ben drog han ut den första hundrakilosbiten ur ugnen. Frambäraren, en grabb bara, grep tag i den med en lång tång och rullade i väg den till pressen. Maskinerna började arbeta. Arbetarna föll in i sina maskinroller. Var man var på sin plats och passade och utförde sina grepp. Ställaren kom fram till den nye, stod bredvid honom och hjälpte till. Hans närmaste arbetskamrater på bägge sidor stod och småstampade innan han begrep. Han spände sig så han darrade.
En kvart, 20 minuter, en halvtimme – minuterna kommer glidande tungarbetade och svåra emot honom allteftersom bit efter bit nalkas honom i hotfullt anlopp, men han övervinner järnet och minuterna med de andra, i kedja. Snart kan han. Det vrenskas mindre för honom. Snart går det som smort för honom. Och när skiftet är i full gång och det löper smort från handgrepp till handgrepp, från man till man, sjunger dånet utomkring dem med ekon av dån och leenden inom dem.
Dom. dom. dom. dom. Pom. pom. pom. pom, skärmaskinernas sssssschuiiiiiii –
Han hör att det klingar till, och han vet: det är ett stålrör som rullar ner i sin ficka, färdigt för transport till nästa procedur. När han ser upp – ännu spänd, öm i tandrötterna av sammanbitenhet, het så det svider under mössans svettrem, trött i axlarna och stel i vaderna – ser han deras ansikten alldeles sotiga och deras händer blankt svarta. Aldrig har han sett svett rinna så som den gör av karlarna vid ugnen. En av dem halsar en literflaska vatten mellan varven. Han ska snart vara med i laget. Han stryker sig häftigt mot skärmaskinens oljekladdiga sida, suddar sot och smörja med fulla händer på blåstället, suddar en gång till. Ingen får tycka att han skiljer sig från dem. Han vill inte vara främmande, vill inte ha ett ansikte som syns särskilt, kanske skrämt och undrande – han vill i smältan, i arbetet, i sotet uppgå i det svarta kollektivet, i laget och i den skälvande massan full av kraft, farlig, med muskler som frukter. I det dignande trädet–arbetet, varav liv och värld beror, varur sav och grönt skapar sig fram, vill han förloras som en ringa cell, ej synlig för sig, blott med de andra.
Han känner, när han utför ett grepp, att han är betydelsefull – gör han fel blir det stopp på alla platser. Han kryper in i något nytt, som gör honom större och friare än han någonsin förr känt sig. Samtidigt blir han till ett litet rassel i ett stort maskineri som dånar och flammar. Här erkänner han sig namnlös, ansiktslös med ett invärtes skratt. Befriad är han bara händer, kropp och kraft. Hans kropp känner samhörighet med alla sotiga kroppar runtom. Redan kan han känna en blick riktad på sig, redan få en svordom spottad på sig som ett intyg och ett betyg: »Se opp för fan!« Och han svär med full rätt tillbaks, och inom sig känner han ekon av dån och leenden.
Dom. dom. dom. dom. Pom. pom. pom. pom, skärmaskinernas sssschuiiii –
DU är ny här du va. Känns dä kymigt va. Jaså du. Sätt dej på lådan en stunn va. Haru cigaretter i boxen. Tack du. Fan va smörgåsar du har va. Nä tack. Nä dä märkeru snart att man inte kan äta här – smörgåsar är man less på, dä smakar bara sot. Man vill bara dricka. Men – dä är int bra dä heller – ju mer man dricker ju mer får man svettas. Så är dä. Litervis. Ja. Javisst serru. Nä. Men snart känneru tillet. Om du stannar förstås nån längre tid. En annan har vare här i tie år. Dom flesta har vare här hela live. Känner int till annat. Kommer int uret. Nä en annan ska nog härifrån. Ja dä blir så. Man fastnar. Nä de vete fan. Jag har unra på dä. Dom går här å vaggar. Ärom lediga så gårom på Storgatan å vaggar, ja, å sitter på broarna å träffas ve anslagstavlan, pratar om verke å närom ska ut. Åker aldri nånstans. Nä. Dä är gången dä. Dom är födda här å så blir dä så. Däroppifrån BB kommerom å sen är dä skolan å sen ner i verke för dom, en sväng ut i dä militära emellan. Å så gårom å dansar på Folkan, träffar en fjälla förstås å blir kvar – bröllopskort i fotograffönstre mä blombukett för magen ja. Nä fan. Sen är dä verke då. Finns inge annat just, bolage äger ju alltihop häromkring å stänger ute andra industrier. Så skaffar dom sej en lägenhet eller kåk då. Går på bio iblann, åker aldri ut, går här å vaggar på Storgatan å så. Pratar om varann, tittar på varann å i skyltfönstren va. Sliter å släpar var å en till sitt. Sen äre pensionärshemme eller ålderdomshemme kvar förom då. Därom får skäll förom inte äter opp gröten. Ja. Dä är grusviksvalsen dä gosse. Aktare för fan för å fastna här. Fan varu tuggar va. Ja har vare på sjön. Dä är annat dä gosse. – Matros å matros, ja va i maskin. – Sett världen… Ja va troru man ser gosse. Dä ska ja säga dä gosse: dä är samma slit överallt. Ja va fan man är jobbare. Dä är dä att man skull ha blivit nå annat. Haft pengar å turistat va. Låtit sej bäras i hängmatta va, utåv människor som int har nåra pengar. På havsöar som Madeira skull man ha blivit buren ända opp på berge så man fick titta på utsikten å så bäras ner igen va. Å när man kom ner skull man ha slängt en näve småpengar i sjön så barna fick dyka efterom å man skull int ha brytt sej om å tänka på att dom är blinda av salte innan dom är tolv år. Man skulle ha vare officer va, general, å sutti å spillt whisky på kartan mens man peka ut mä röpenna var man tyckte trupperna skulle braka ihop eller bomberna ramla ner. Eller man skull ha blive miljonär å lurat en massa gubb å arbeta åt sej. Varför blev man inte dä, gosse. Som den därå Soolmans. Han å kungen ska visst komma hit å kika påt endera dan. Javisst serru. Ja han äger dä här, dä mästa avet i alla fall ja. Nä fan man är jobbare. Dä är samma slit överallt. Man blir nog kvar här. Man fastnar. Ja. Dä smakar bra mä ett bloss i alla fall. – Jaså du. Jamen snart känneru dom. Den där Larsson till exempel, värmarn, han har vare på ålderdomshemme, han. Nä han är 40, men såna som har blive konstiga får ett rum där iblann. Dä va konstigt serru mä Larsson. Han råka ut för en olycka, tappa en bit på fotn, skrek int, segna ner. Annra skrek å hojta men int han. Vi trodd han var dö direkt å nog såg han dö ut när vi ryckte bort asbestskydde från ansikte pån. Skinne låg spänt intill kinnbena som på en som är dö. Vi stoppa maskinerna å ringde till kontore å dä kom ambulans till porten å tjöt. Men då steg han opp å gick ut, halta ut, va – mä ett sånt där fint flin över ansikte va – ögona rakt fram då – vi klev undan för han, för dä var som han var dö. Vi tordes int röra han, int säja nåt, ja dä var jävla konstigt. Han vek åt sidan duken där å gick ut den vägen, tog boxn å stappla i väg då häröver golve förstårru. Ja å gick hem va, jävla snopet va. Nä han är int här, han gick hem, lära vi säja närom kom mä bår å lakan va. Javisstserru. Nä. Sen gick jag hem till han efter skifte, möter gumman hans då i farstun där hon står å grinar mä nåra andra fruntimmer. Nä han är int här han är på ålderdomshemme, säger hon då. Han had vare så konsti så hon had int tordats ha han hemma. Han visst int va han hette, han villa int vet av att han hette Egon. Jag är jag, sa han serru, int är jag Egon. Sen fick han bo där på ålderdomshemme å gick och fick omläggningar på sjukstugan, så fotn blev väl omsedd, men halt vart han. Sen har han halta omkring på bruke halva sommarn som nån slags sali predikant fast int har han sagt mycke förstås. Tala om jag fast int om sig själv ändå. Dä blir förstås en jävla röra, när man blir så där. Fast somliga säjer att dä var nå å lyssna på. Men ja säjer då dä, att man ska inte bry sej om va en som inte är normal pratar å predikar. Hur fan skull dä gå? Dä var ju svårt för familjen dä där. Gumman hans fick gå å ta emot kommunhjälp till slut å dä var ju alldeles åt fanders, för karln var ju frisk annars. Javisst serru. Då fick dom han å gå tillbaks till verke, å dä var rätta medicin dä, för nu är han normal igen. Ja. Ja dä är nåra som blir konstiga emellanåt här. Å olyckor händerä, dä är bäst du passar dej, du som är ny. Dä är int längesen dä blev bara plask utåv en i cintringen. Då svajar flaggan på brukskontore på halv stång en da. Jaarå. Nä. Vasaru. Ja dä haru rätt i. Vi får väl ta å törna till då. Men dä smaka bra mä ett bloss i alla fall, kompis.
Dom. dom. dom. dom. Pom. pom. pom. pom, skärmaskinernas sssschuiiiiii –
Det är ett par timmar kvar på skiftet. De har inte mycket kraft då i armar, rygg och ben. Och när de blir uttröttade, känns det så tungt i huvudet av den torra järnhettan och sotlukten blandad med lömskt sömniga gaser. Slamret och de tätt återkommande skarpa ljuden från skärmaskinerna pinar deras öron, så det svider i huvudet av värk. Deras ben och armar rör sig som vevstakar. Deras tankar kretsar monotont. Bilder, hugskott, minnen, melodier regnar över dem och kring dem som splitter och järnspån.
Dom. dom. dom. dom. Pom. pom. pom. pom.
Värmaren vänder ett ämne i ugnen: nästan varje natt hördes oroliga röster i ålderdomshemskorridoren, tramp av nakna fötter, viskningar. De gamla kunde inte sova när Nilsson låg och yrade om ett skepp som hade kommit och sjöng »Internationalen« och ropade: Ptrrroooooo! Ptrrrrrrro! Patron kommer! Hugg tag i hästarna! I betslen! Ta tömmarna då pojkar! Hejda patron!
Handvalsaren ställer om ett valspar: bruna böner å fläsk. Dä var längesen man fick bruna böner å fläsk. Ja ska säja åt Elsa dä: Varför kokar du inte bruna böner nuförtin? Fläsk – stekt så dä knaprar å bruna böner. Nu är ja sugen på bruna böner.
Rilaren rilar: Hördes det inte ett rop från martängen?
Sågaren jämnar rörändar: Jävlar att int bolage låta Strid gå till skogen. Han är ju alles färdi, nervös å rycki mä bitarna. Strid han har aldri passat härnere, gått å slite ner sej. När man tänker på hur han har kunna sitta å tälja på träbitar å fått fram fina saker ur dom. Forma å vridi till. Ur veträn som en annan skull ha bränt opp utan å tänka påt. Men han har haft blick för va saker är ämnad till. Riktiga konstverk blir dä av dom när Strid får hand om dom. Dä skull ha blivit nå annat av Strid om – Jävlar att dom int ser sej för! Nu blir han oppeldad här i verke som ett veträ. Dom låta han int ens gå till skogen för ett tag när han är alles färdi, å kom å fråga. Va äre för jävla viktiga beställningar dom har då?
Den nye, han kallades reducervakt, kan inte få den melodin ur skallen: – Hallelujah! Come on, get happy! Let us walk into the promised land! Hallelujah! Come on, get happy! We are waiting for the Judgement Day – hallelujah – – – Hålaren bestämmer en dorndimension: Å va fan vare dä stog i tidningen – Att isbergen flyttar sej ve polerna, å där dä nu är isberg ska dä bli ekvator å där dä nu är ekvator ska dä bli isberg, å sånt har hänt förr – många gånger – ja ja säjer då dä –
Smörjaren stannar till med sin trasselsudd och är vid ett minne från sommaren. Det plaskar till i vassruggen vid bryggan. Han smyger sig tillbaka in i sommarstugan där hon och barnen sover. Han hämtar metspöt och tassar ut igen. Gräset är alldeles vått. Han drar in luften full med fågelsång och porslukt och tidig morgon djupt.
Och frambäraren lagar i tankarna cylindern på sin MC, för han ska i väg till helgen och se på speedway i Hedemora.
Skärmaskinernas sssssschuiiiiiiiiiii –
Då och då kommer en stunds känsla av overklighet över dem. De försöker stryka den av sig när de stryker av pannsvetten mot blusärmen. De kommer på sig med att stå och se på ett nytt och förvånat sätt omkring sig. Det är i kvällningen. Fast utan fönster svartnar verkstadshallen då ända upp under sitt wire- och balktrassliga tak med det fallande mörkret där ute. Gnistregnet när järnet pressas in mellan allt trängre valsar repar kraftigare rispor, det regnar stjärnskott och kometer i det svarta skeppet. Det sker något drömskt oupphörligt utanför dem. Drömmar, möjligheter splittrade till flisor, eldgnistor, järn i brandsplitter, skärvor – flagnar, svalnar, förkolnar, blånar, faller som svarta fragment oupphörligt. Det känns för dem, när de är uttröttade och i värkande dvala, som om de borde ha haft makt, mod och kraft med gnistorna, som om de borde ha samlat dem och ordnat dem och ur dem ha skapat hela den glänsande drömbilden, som nu ständigt faller sönder runtomkring dem, och som ständigt sönderfallen omger dem som en envis plåga.
Dom. dom. dom.
Rilaren: Hördes det inte ett rop från martängen? Det var någonting som hände där. Han kunde se hur folk kom springande nu från olika avdelningar. Det var klampklamp av träskor i språng in mot martängen. Det hördes flera rop. Han lutade sig fram och lyssnade, och han kunde höra gälla rop genom maskindånet. Han skulle just till att frakta plugg. Han lät det vara. Han kunde inte låta bli att gå dit. Han vinkade med sig den nye. Kanske han trodde att det var tid för avbyte eller matrast eller – i alla fall han följde med. Han kunde inte heller låta bli. Han hörde också ropen från martängen.
När de kom in i martängen blev de flata i ansiktena och visste inte vad de skulle tro. Inklämda i ett hörn, pressade mot de torrheta tegelväggarna stod konungen, Soolmans och disponenten och de två trenchcoatklädda männen, som var med för att rulla den röda mattan framför dem. De var instängda i en tät halvcirkel martängarbetare som på en meters avstånd från dem riktade glödgade spett mot dem.
Rilaren visslade till i häpenheten. Ett gapskratt hördes ur den församlade hopen. Det fanns snart inte plats för fler som ville titta. En svordom: »Nä men har du sitt på faan!« Allihop som kom in överfors av lust att skratta och svära, de raglade. De kände en nyfiken fasa för vad som skulle ske, ville inte gärna bli inblandade, men ingen enda gick därifrån, de stannade.
Dånet från ugnarna skruvade sitt plåtband omkring de instängdas pannor och skenet från flammorna ur de tre gapande ugnarna fladdrade i deras ansikten. Det var det hårda dånet och det viskande stilla suset med förebud om sprängning – explosion! Så annorlunda konungen och Soolmans och disponenten såg ut nu mot annars – på bilder och med trygga sociala avstånd mellan sig och arbetarna – annorlunda, svagare. Deras kläder syntes mindre galanta, redan som avfallna, sönderbrända. Ordnarna under konungens överrock verkade lustiga. Och hur de såg upp i arbetarnas ansikten – faktiskt med samma fruktan för deras ansikten som för ugnarnas röda vidöppna tusengradersmunnar varur långa, begärligt slickande eldtungor gång på gång slog ut! Också arbetarna såg annorlunda ut mot annars, starkare. De hade tid. De sjönk stentungt in i senor och muskler som tjurar med tjurars kraft. De stod bredbenta, och de tittade fräckt in i de instängdas ansikten. – Jamen vi – vi är ju bara med för att rulla ut den röda mattan, stammade en av de trenchcoatklädda männen. Ett spett motade tillbaka hans försök att tränga sig ut. – Och dom andra är ju bara med för att gå pån, svarade en ur den täta halvcirkeln.
Soolmans sjönk vanmäktigt ner på golvet som en säck. Disponenten hade ingen användning för sin artighet med distans. Han stirrade bara stint på spetten och kände deras heta utstrålning. Konungen plockade på sina rockknappar och sneglade bakom sig, som om han ville försäkra sig om att det någonstans fanns en lönndörr varifrån hjälp skulle komma. Som den alltid brukade komma, ty: fullständig service åt konungen, alltid. Den dröjde. Den dröjande hade en reprimand att vänta.
Martängen dånade tungt och ensamt med den stilla viskningen intensivare, som strax-strax inför en sprängning, en explosion. En sekund förflöt som kunde ha varit en era med tusenåre jordavlagringar, men det var en sekund. Och en till. Skulle det bara stå så. Det blev lite oroligt i hopen. Då trängde sig en arbetare fram, han hoppade upp på en sotig trälåda, och alla kunde se honom. Den nye frågade vem den mannen var, och rilaren hörde sig säga:
– Är det inte matrosernas Vassilij? fast han själv aldrig hade känt någon med det namnet. Det var Vassilij, och hans röst i dånet var som en svalas flykt under stormmolnen.
– Kamrater! Mina herrar! Jag ska berätta ett minne så avlägset och ljuvt som en saga eller en dröm, som man bara minns en bit av och resten är glömt. Och allt vad jag säger, ska vara er så bekant som om det var ni själva som hade drömt det. För ni var med allihop – ja du – du var i maskin – ja nu minns du! Och du var kapten och du löjtnant, jaha! Jag ser det på dig – du kommer ihåg. Och hör ni dånet – det är havet, och vi är allihop som då ombord på pansarkryssaren långt ute på det ensamma havet. Vi ligger stilla och skvalpar. Minns ni varför vi låg stilla med frånslagna maskiner? Mycket hade hänt på pansarkryssarens däck. En del av besättningen hade gjort myteri, för de fick inte tillräckligt att äta, och det var mask i brödet. Upproret skulle kvävas. Till straff skulle myteristerna dö. De hade stuvats in under en presenning i fören. Kaptenen och officerarna stod på kommandobryggan och röt. Oss lojala hade de beväpnat och ställt upp på led på lagom skjuthåll.
– Giiiv akt! Vi stramade upp oss, kläderna nästan sprängdes. Gevären stramt intill byxbenen. Våra blickar rörde inte vid fören. Vi såg rakt framför oss rakt ut mot den blå himlen mot horisonten där havslinjen mötte himlen.
– – – Ge fyyyr! – Vi brukar lyda deras order blint, ty så är vi drillade. Men nu är det tyst. Inga skott knallar. Solen skiner. I stället riktar vi nu bajonetterna mot officerarna, spetten mot herrarna. Vi vägrar att döda våra besättningskamrater och bröder på havet trots att de har dolts under en presenning så att vi skulle kunna säga oss att det bara är en presenning vi skjuter på, så att vi skulle kunna vända oss bort och ursäkta oss när blod sipprar fram och trasigt kött och död efteråt höljs i den grå duken och kastas i havet, och vi skulle ha kunnat glömma dem som om de aldrig hade funnits på vårt däck.
Och det är det ljuvaste: smärtan i våra bröst med handen på avtryckaren eller handen vid arbetet, rösten: människor, besättningskamrater, den andra rösten: Äh fan det är bara en presenning… handen på avtryckaren, handen vid arbetet. Ge fyyr! och solstrålen som glider som en blixt över stålet när vi vänder dem mot dem som ger order om mord. Jublet! Jublet lyfter som en klippa syns lyfta i soluppgången när alla de frusna fåglarna flyger upp. – Vi befriar våra kamrater från presenningen, hjälper dem fram. Liv… liv och broder! på havet! Vi kysser varandras ansikten. Vi är levande. Vi har inte dödat, och de är inte dödade döda. Vi är levande – levande… Vi skrattar och jublar och håller samtidigt officerarna i schack. Vi känner att ingen nu kan besegra oss. Vårt jubel är hejdlöst på havet! Pansarkryssaren är vår! Matrosernas!
Mina herrar! Så skickligt kastar ni lögn- och propaganda-presenningen och sätter spett och spade eller vapen i våra händer och ger oss order, och vi tvingas lyda, och soldater dödar soldater med järn, och arbetare dödas av arbetare med järn. Allt detta järn (och nu rasade Vassilij) stål till USA, järntackor till Tyskland blir kanoner till Spanien, stridsvagnar till Sovjet, bajonetter till Asien, reaplan till Storbritannien! I denna svindel, i denna kallt planlagda, noggrant uträknade mordaffär tvingar ni oss att delta som soldater och som arbetare! Herrarna får aldrig sot på sina händer. Officerarna aldrig blod på sina. Våra däremot (och han höll upp sina händer, och de var fulla med sot och blod…)
Ack Herre Gud! Nu var allas ansikten mer flammande än ugnarnas – De ryggade när de såg på varandra nu, när de fick se sin brand återkastad från en annans ansikte.
Vassilij fortsatte:
– Vi når er inte. Ni lyssnar aldrig på våra röster. Därför har vi i dag beslutat rikta de glödgade spetten mot er, för att ni ska tvingas lyssna, tvingas till besinning, tvingas till att överväga. Vi vill veta meningen med vårt producerande, huvudsyftet. Vi lägger ner arbetet om det inte är gott. Vi vill ha garantier och bevis. Vi vägrar medverka längre i er svindel. Vad är det till exempel nu för viktiga beställningar ni har på gång?
En lång skranglig karl från valsverket trängde sig fram bredvid Vassilij och röt:
– Vill ni kastas i den brinnande ugnen eller sluta med erat jox?
– Jamen vi, kom det svagt från en av männen i trenchcoat, vi är ju bara med och rullar ut den röda mattan.
– Ni ska svara! hördes en skrovlig kör av arbetarröster. Disponenten rynkade pannan.
– Löjligt, mumlade han. Jag förstår inte alls. Soolmans satt på golvet och tittade stumt och stort och rörde läpparna:
– Det här är en dröm, only en dröm. Jag vaknar snart. I am soon awake. Han trevade med handen som efter knappar att kalla på betjäning. På konungens panna rann svetten och han strök den av sig med avigsidan av handen, just som de själva brukade göra. Detta skulle ha varit en bild i Royal Bildtidningen: se så smutsig och svettig och rädd konungen är. Enkel som en av oss.
– Ni ska svara! Man ropade till och med fram en kille, som hade gått på kurs och kunde engelska. Han skulle översätta ifall att svenskamerikanarn inte skulle förstå. Vassilij flyttade sig och killen klev upp på trälådan och förestavade långsamt.
– I Mr David Soolmans – Säg efter.
– I Mr David Soolmans.
Det hördes inte särskilt bra, men alla kunde se att han sa så. Dessutom såg gubben så uppskrämd ut att de hade aldrig sett på maken.
– Promise to.
– Promise to.
En grovbyggd man, som de allihop kände igen, knuffade burdust undan killen på lådan. Det var Jansson från hyttan. Han hade varit rallare förr. Han var blossande röd i ansiktet. Ögonen lågade.
– Kamrater! Matroser! Arbetare! Hur fan kan ni tro, att dessa herrar Soolmans, disponenten och konungen kommer att hålla löften och förestavningar? Är ni döva och blinda? Kommer de ut ur vår cirkel av spett, så har de ju cirklar i cirklar av egna försvarare med kulsprutor och kanoner. Soolmans flyttar sina investeringar till andra länder, andra världsdelar lagom utanför atomraketradien. Vi når honom inte annat än med förbannelser, knappt det! Han ser till, var säker på det, att presenningen sänks över oss. Hur fan kan ni tro att Soolmans håller löften? Jag föreslår utan tvekan, kamrater, att vi kastar dom på elden, hela bunten. Se skeppet, järnverket, är vårt, arbetarnas!
Man trängdes och ropade rop i rop.
– Bränner vi dom här, så finns det fler att sätta på deras stolar, av samma sort. Är det nån mening med det egentligen?
– Ja det finns fler av dom. Vi kommer aldrig åt Soolmans. Han finns överallt.
– Det är rätt han ska döden dö!
– Det är mask i vårat bröd. Det är ju vi nu som gör myteri, låt oss stå eniga. Vi har rätten på vår sida. Vi vädjar till våra besättningskamrater. Och det ska vi veta, att om dom tillintetgör oss, så är det mot deras innersta vilja.
– Det är rätt, dom ska dö!
– I promise! I promise! skrek Mr Soolmans, som nu hade rest sig upp och stödde mot väggen.
– Men vi som bara rullar mattan…
– Votering!
– Ett ögonblick, sa en karl med rullande ögonvitor i ett sotigt ansikte. Jag är anställd här. Jag gör mitt jobb och får betalt, och så är det bra med det. Jag lägger mig inte i politiken. Den får herrarna sköta. Jag hämtar min avlöning och sköter mitt. Jag är nöjd med det. Vad kan vi göra annat. Vassilij där har fel. Vi ska inte lägga oss i herrarnas affärer. Det betyder bara att vi får sparken i morgon, kanske åker man in i fängelse och sånt kostar pengar. Och vem hjälper vi med det? Ingen blir hjälpt på nå sätt med det. Och så står vi där. Jag röstar för att vi går tillbaks till vårat knog och låter herrarna fortsätta sin promenad och gå omkring och titta som dom vill. Tack för ordet.
Matrosernas Vassilij steg fram.
– Kamrater! Arbetare! Matroser! – –
– Minns du –? hörde rilaren sig säga till den nye medan Vassilij talade. Minns du smärtan, bajonetterna, ljuvheten, solstrålen som en blixt över stålet, när bajonetterna vändes åt rätt håll, mot dem som ger order om mord. Minns du jublet genom kroppen, som när klippor syns lyfta i soluppgången när alla frusna fåglar flyger upp… och det gamla stenslottet som herrarna noggrant låtit bygga upp inom oss sedan vår barndom rasar ihop och är vad det är – en stenhög.
Vassilij:
– – ty ännu skapas människan av Gud – i oss – och hennes tillblivelse vill Djävulen – i herrarna – hindra. Vi kräver att arbetet ska få vara av en helig renhet, att arbetet ska leda framåt mot stora mål, och att det ska vara välsignat av sitt syfte. Att arbetet ska vara länken mellan den kraft som kan utvinnas ur våra villiga händer och den tro vi har på framtiden och den blivande människan.
Han följdes av en oredig, berusad kör full av hamrande ord, upphetsade röster.
– Arbetet åt arbetarna!
– Vi häver in dom i ugnarna. Ja! Vi kastar dom på elden.
– Sen håller vi käften. Vi vet inte av nån procession med spaderkung och soolmansjoker i, nej fan. Jo, jag såg dom gå förbi, men sen har jag inte sett –
– Vi har rätten på vår sida! Vi behöver inte hålla käften. Vi ska visa vad vi har på hand.
Soolmans ylade.
– Jag lovar. Jag lovar. Vi slutar tillverka vapen. Vi gör någonting annat…fredligt…leksaker…jordbruksma-skiner.? I, David Soolmans promise…
Disponenten yttrade sig:
– Detta är en löjlig historia, en häpnadsväckande löjlig historia. Detta är… produktionsmedlen tillhör oss. Dom ska inte lägga sig i…
Konungens svett rann irriterande. Häpna såg de honom plötsligt buga sig för sig själv, hörde de honom säga vördnadsfullt till sig själv: »Ers excellens.« Sådan var hans saknad efter hovmarskalken!
– Votering! Vi röstar med handuppräckning! Alla som är för att dessa världens herrar, dessa livsonyttiga varelser, våra händers förrädare kastas på elden, räcker upp en hand!
Genom den ena dörröppningen i tegelväggen, på den röda mattan, som nu var sotig av tramp, kom en man långsamt gående med ett sådant dåraktigt leende på läpparna och förresten över hela ansiktet – ja, han log med hela kroppen, så han vacklade och lyste – så att många av dem fäste blicken på honom och kunde inte ta bort den igen, och de glömde sträcka upp händerna vid röstningen. Och dånets stormvågor tycktes långsamt och motvilligt lägga sig. Det var Larsson, Larsson från rörpressen.
– Jag är Konungen, sa han. Ty riket är mitt. Ty jag är jag. Jag är inte Egon.
– Se människan! Vi är på väg mot det riket, sa Vassilij ivrigt. Vi är på väg.
Och de tyckte allihop, att de visste vad Larsson menade. De kände en mildhet, ett lugn i kroppen, nu vågade de för sin blyghet inte se i varandras ansikten. De var som barns. Och det kväljde dem att tänka på våld. Var det nödvändigt? Allihop teg, och den rödbrusige räknade de uppåtsträckta händerna då en hög röst brådskande ropade från den andra dörröppningen:
– Fort hit! Det behövs folk till smides – det har kört ihop sig – kom mesamma, det är order. Klamp av många par träskor i snubblande språng.
Den rödbrusige skrek missnöjt att de skulle väl inte springa – han tappade bort räkningen. Till slut sa han:
– Sänk spetten. Majoriteten valde att herrarna skulle få gå. – Matroserna sänkte spetten, som svalnat och nu var blåaktiga. Disponenten rättade till kläderna. Soolmans och konungen tumlade med honom ut. De glömde att mattan skulle rullas före.
Dom. dom. dom. dom. Pom. pom. pom. pom. Skärmaskinernas sssssschuiiiiiiiiiii –
Rilaren stryker bort sina overkliga tankar från pannan. Han ger den nye en blick rakt in i ögonen, och han väjer inte. Medan de står så och ser på varandra, minns rilaren några ord av Almqvist: »– – – arbetet ska vara klokt, men det är inte klokt utan att vara gott, och det är inte gott – – « å för guds skull – människa – HÄNDERNA! Dra undan händerna! Ååå…det är redan för sent – Dom. dom. dom. dom. Pom. pom. pom. pom.
Va hände nurå? Vem skrek? Ring på ambulans slå stopp i maskin! Va äre nu då? Det har hänt en olycka i rörpressen. Det var nån som brände händerna. Va fan sägeru – Ja, ja ska springa sta å ringa. Vare farlit? Det var en som brände händerna. Vem? En som var ny – börja i dag. Harom inte vett å se sej för. Det var nog inte så farligt, han är inte medvetslös. Det var bara händerna. Näärå han är inte dö, näärå. Ja, ja satt å prata mä han på matrasten å ja sa just dä: dä är bäst du ser dej för du som är ny. Jävla osis i alla fall va.
Dom. dom. dom. dom.
För dem som står i verkstadshallen, i skeppet, bland maskinerna blir trycket av dånet mot natten värre än ett vattenfall av tusen Niagara – hör dånet av världsproduktionen, av den tunga industrin, av material till ståltorn, fler fabriker och maskiner, traktorer, flygplan, tåg och vapen – framför allt vapen, raketer, bomber, bajonetter, bombplan, ubåtar och järndelar till supersuperväte- och atombomber, reservdelar och beståndsdelar och svajmaster och järnbalkar till världsbygget, som byggs och byggs så högt och vitt och brett och skyskrapsskrytsamt. Ton på ton störtar förbi. Bedövade står de och känner sig kväljande instängda mellan tegelväggar, jordgolv och plåttak, medan i tröttutdragna ögonblick de röda järnormarna stegrar sig och stelnar i sina språng i luften. Som deras monotona cirkeltankar stegras, snor sig, stelnar – Mattheten lägger sig över dem som ett täcke.
Pom. pom. pom. pom.
I Grusviken och i en halvmils krets omkring inom bergen blir dånet från järnverket hörbart som ett sus i skymningen när annan verksamhet har tystnat och människorna ska gå till ro eller fritidssysselsättningar – då – och än mer på natten, särskilt i vinternatten, uppstår suset pinande intensivt, förnims som ett utdraget, entonigt hotande förebud om något fruktansvärt, oundvikligt förestående. På vintern särskilt – som miljarder myggskrik på hjälp under det flammande norrskenet – och matthet sprider sig över människorna i Grusviken.
Skärmaskinernas sssschuiiiiiiiiiiiiiiiiii –
Fabriksvisslan vrålar: Skiftbyte! Plask i tvättrummen: kö vid stämpelklockan, spår av cykeldäck och grova kängor. Skiftbyte. Arbetarna ser allihop likadana ut. De har likadan dinglande matbox i hand eller på cykelstyre, keps, slankiga byxben. Alla heter Egon: Egon Larsson, Egon Karlsson, Egon Strid, Egon Vassilij Ivanovitj. Allihop sliter och släpar till sitt.
Uppifrån bergen syns Grusviken som en kropp, som en stånkande muskelrik, febrigt levande liten jätte med brukskontoret till hjärna och järnverket till hjärta. Rytmiskt i skift pumpas blodkropparna, de sju tusen arbetarna in för att avge sin kraft och töms ut igen för att skaffa sig ny, tills de slits ut. Ifrån hjärnans gula trevåningshus med krokusrabatter om vårarna, styrs det och bestäms det på för blodkropparna okända, rationella, ekonomiska, politiska grunder, och över hjärnan härskar andra hjärnor och över dem återigen andra och så är blodkropparna många gånger förrådda, många gånger förda bakom ljuset, många gånger slavar bakom slavar.
Vid betongbron över Grusviksån, med järnverket som bakgrund, ligger en tomhet av en pansarkryssares storlek förtöjd.
»Därföre har blivit sagt, att arbetet ska vara klokt; men det är inte klokt, utan att vara gott; och det är inte gott, utan att hava sin upprinnelse ur kärleken till Gud och människorna.«