»I FRUKTANSVÄRD maskintriumf pressade sig pansarkryssaren den gyttjiga ån framåt Grusviken.«
Molly Johnson är upphovskvinnan bakom en av den svenska litteraturhistoriens mest anslående inledningar. Ja, hela detta förstlingsverk slår an med sin originalitet: en lycksalig lek med ord. En kort roman med hög densitet: 116 mättade sidor där brukssamhället Grusviken – inspirerat av Hofors – ställs mot semesterlustgården Bahama, det sotiga järnverket mot marmorglimrande hotellet Grandest. Den bullrigt adjektivglada tonen ljuder romanen igenom. Om den skrivits i dag hade troligen en förlagsredaktör strukit »fruktansvärd«, men då hade Pansarkryssaren sprungit läck.
Första avsnittet, där invånarna i Grusviken upptäcker det ryska fartyget med sina matroser på villovägar, publicerades som novell i BLM 1954 och förläggare hörde genast av sig. Ett par år senare klev tjugofyraåringen från gästrikländska Hofors – dotter till en järnverksarbetare – fram och hyllades av kritikerna för sin stilistiskt och tematiskt djärva samhällssatir. En legend, tredelad som sagan, om upprorsdrömmar bland arbetare som förlorat självrespekt, händer och fötter på det riskfyllda fabriksgolvet. Herre och slav-motivet vävs in i ett omvärldsperspektiv: turismen, vapenindustrin och mediernas pakt med makten.
Idén till romanen fick Johnson när hon såg Sergei Eisensteins filmklassiker Pansarkryssaren Potemkin, om förrevolutionära strider kring den ukrainska hamnstaden Odessa. Filmen som gjordes redan 1925 hade efter mångårigt förbud av den svenska censuren börjat visas offentligt igen.
Molly Johnson har sagt att hon blev så uppfylld av filmen att hon såg för sig hur pansarkryssaren dånade fram genom Hofors. Efter det skulle »det svarta kollektivet« på verkstadsgolvet, där hennes pappa arbetat och slitit ut sig, få sina yrkesliv förändrade.
I romanen citerar hon sin favoritförfattare, C.J.L. Almqvist: arbetet ska vara »klokt« och »gott« och ha en »upprinnelse i kärleken till Gud och människorna«.
Pansarkryssaren Potemkin är känd för sitt montage med halsbrytande kontraster i en uppdriven rytm. Dokumentär direkthet med propagandistiska bilder ställs mot ett associativt poetisk berättande. Tekniken överförde Molly Johnson till litteraturen. Hon ställde massan mot individen: arbetarna som »plånas ut i varandra« mot nykomlingen som med skräckblandad förtjusning kliver in i kollektivet och får »svart slammer« i huvudet. I en talspråklig monolog, som skulle kunna vara en Sonja Åkesson-dikt, förutsäger en erfaren arbetare nykomlingens stundande liv: en sorts dödsdans, ironiskt kallad Grusviksvalsen.
Pansarkryssaren är egentligen fylld av klichéer om arbetare – som i film- och teaterhistorien ofta reducerats till sexualiserade kroppar – »muskler som tjurar med tjurars kraft« heter det om verkstadsarbetarna och om matroserna: »stramande byxor och skjortor [— — —] rörelserna var grymma mjuka kattdjurs«. Jean Genet eller Rainer Werner Fassbinder hade inte kunnat uttrycka det mer pregnant.
Lika stereotypt skildrade är fabriksägarna och direktörerna, som festar på västindiska Grandest med fotomodellerna Lucky och Linda och groggar till »börssiffror i eldskrift på väggen«, alltmedan den »primitiva« och »färgstarka« lokalbefolkningen tigger och behandlas som lort. När kapitalisten Soolmans ser marinen vinka från en krigskryssare på Bahamas vatten drabbas han av revolutionspanik och tar till vapen, varvid fjorton personer av urbefolkningen omkommer.
Varför schabloner? Författaren arbetar medvetet med ytterligheter i en expressiv estetik, flerstämmig som ett operalibretto. Här finns således ingen huvudkaraktär, ingen intrig, den allvetande berättaren tonar in och tonar ut, ger plats åt rösterna som skiftar från jag till vi. En arbetare cyklande i »en jäla spid« på väg till »fyraskifte« då han på vägen får syn på »jävla båthelvitte« ställs mot en självrannsakande rikemansson som på lyxhotellet skriver brev till Mammy, anklagande den bortskämda jetsetvärlden. Även han vill slippa sin klassboja.
Molly Johnsons roman tenderar att återupptäckas vart tjugofemte år. Varför är den så okänd? Kanske för att det skönlitterära författarskapet stannade av: hon kom med sin andra roman Morbror Anders först 1984. Kanske för att litteraturscenen redan hade en ung kvinnlig virtuos som charmade offentligheten, nämligen Sara Lidman vars andra roman Hjortronlandet gavs ut samma år. Kanske för att Pansarkryssaren var före sin tid och bröt av såväl i det litterära klimat som rådde vid debuten som i proletärlitteraturen skriven av kvinnor:
1. Hon för inte kvinnornas talan: arbetarkvinnorna nämns som skuggväsen som kikar fram bakom gardinerna. Därför är hon inte självklar i någon kanon över skrivande arbetarkvinnor.
2. Hon debuterar tidigt: hennes »klassystrar« blir författare efter fyrtio (Moa Martinson, Elsie Johansson, Susanna Alakoski). Många så sent som i pensionsåldern (Helga Bergvall, Herta Wirén, Rut Berggren). Då är de ofta skilda, maken avliden, barnen sedan länge utflugna ur boet. I bokstavlig och symbolisk mening uppstår ett virginia woolfskt »eget rum«. Författarna föds i mogen ålder och kliver ut, kloka och livserfarna.
3. Hon skrev experimentellt: arbetarskildringar förväntades enligt den ursprungliga definitionen skrivas för arbetare och landade inte sällan i realism och självbiografi. Alltför experimentell litteratur ansågs flirta med bildade borgare.
4. Hon skrev samhällskritiskt i en tid då litteraturen var opolitisk: femtiotalsförfattarna anklagades för »trolöshet«. Alienationen på fabriksgolven var teman som Folke Fridell rört vid men den globala ekonomin och »utsugningen« av tredje världen var ämnen i svang betydligt senare: i den politiserade litteraturens sextio- och sjuttiotal.
En strålande bana som romanförfattare borde varit inledd med Pansarkryssaren, men något kom av sig. Molly Johnson skrev förvisso journalistik, hörspel, någon barnbok, någon fackbok och lättläst för vuxna med lässvårigheter. »Saken är den att jag sysslat med att sköta hushåll och barn«, förklarade hon i antologin Författaren själv, 1993.
Kanske var det inställda författarskapet också en effekt av prestationsångest och en skygghet för offentligheten. I en intervju i tidskriften Rallarros [nr 2, 1981] säger hon att hon arbetar på en fortsättning på Pansarkryssaren, men det går långsamt: »Ibland får jag för mig att jag gör mig till när jag skriver sån där konstprosa.«
I essäboken Hör, jag talar! skriver författaren och litteraturkritikern Eva Adolfsson om litteraturens skäl: från vilken position talar författare? Varför tar de sig rätten att skriva? Efter läsningar av den tidiga arbetarlitteraturen konstaterar Adolfsson att hemlöshet och frusenhet var den erfarenhet från vilken författaren tog till orda. Tittar man på den senare arbetarlitteraturen – dit Molly Johnsons roman räknas – är det i stället alienationen, det identitetsnedbrytande arbetet som får författaren att ta till pennan.
Å andra sidan, skriver man en roman som Pansarkryssaren är det troligen först och främst konstnär man vill vara. Huvudbudskapet går ändå fram: att alltför stora klasskillnader – som leder till att de som står lägst i samhällshierarkin på en globaliserad arbetsmarknad förväntas godta slaveriliknande arbetsförhållanden – skapar ett samhälle i skräck för våld. Och det har sin giltighet än i dag.
– ANNELI JORDAHL –