Månsson var inte hemma i tegelvillan på Algatan förrän strax efter tio på kvällen. Hans snacksalige grannes vattenspridare stod på och han tyckte sig höra någon som rörde sig bakom den välklippta tujahäcken intill garageinfarten, så han skyndade sig in så fort han kunde.
Han hade hållit sig kvar på polisstationen tills Aktuellt var slut och klippet från den olycksaliga presskonferensen visats för sista gången. Länspolismästaren hade ringt bara några minuter efter, precis som väntat. Strukit honom medhårs, fått det att låta som om han skickade över några kriminalare bara för att biträda. Månsson hade artigt tackat för initiativet. Sagt att han såg fram emot att samarbeta med länskriminalen och att alla resurser för att lösa fallet självfallet var välkomna. Men han visste vad det hela egentligen handlade om. De hade tagit ifrån honom Billyärendet. Hans ärende.
Malin väntade på honom i köket. Hon hade gjort varma mackor som hon måste ha satt in i ugnen så snart hon hörde hans bil. Doften av smält ost, ananas och skinka fick magen att kurra och han insåg med ens att han inte ätit sedan vid lunchtid. Han sjönk ner på en av köksstolarna, tog en klunk ur mjölkglaset som hans hustru ställt vid hans plats.
”Sover pojkarna?”
Malin nickade. ”De ville vänta uppe på dig, men jag sa att du nog kom hem sent. Johan vill att du väcker honom, han vill berätta om matchen.”
”Javisst ja, hur gick det?” Sanningen att säga hade han ingen aning om vilken match det gällde. Han misstänkte att hans hustru visste det men att hon ändå spelade med.
”Två noll, han gjorde ett av målen.”
”Vad roligt. Och Jakob?”
Malin gjorde en min som han kände igen. Månsson suckade.
”Har de varit på honom igen?”
”Han säger inget, stänger bara in sig på rummet.”
”Mhm.” Månsson tog en ny klunk mjölk. ”Vilka var det?”
”Säkert samma gäng som förra gången. Handlarens båda ungar, Patrik Brink och någon till.”
”Ska jag ringa föräldrarna? Sören är ju en vettig karl, Olle Brink också, i alla fall för det mesta.”
”Jag tror inte det skulle hjälpa. I alla fall inte just nu.”
”Kanske inte”, muttrade Månsson.
Barnen upprepar bara det som föräldrarna säger hemma vid middagsbordet, tänkte han. Att han och hans kollegor aldrig skulle hitta Billy. Att han inte vågade plocka in den enda tänkbara gärningsmannen. Att han rentav skulle vara rädd för Tommy Rooth.
Månsson visste naturligtvis vem som var källan till alltihop. Brink och Handlaren tillhörde båda Harald Aronssons närmaste krets, och att ringa dem och be dem hålla ordning på sina ungjäklar skulle bara göra att deras bild av honom förstärktes ytterligare.
Malin drog ut en stol och satte sig bredvid honom. ”Jag såg dig på Sydnytt”, sa hon i samma ton som när hon tröstade pojkarna när de var små. ”Hur mår du?”
Månsson kände hennes hand på sin arm och muttrade något ner i mjölkglaset. Hans första instinkt var att svara att det inte var någon fara. Att allt var under kontroll och att hon inte behövde oroa sig för honom. Malin skulle acceptera det och inte ställa några fler frågor. Bara lägga huvudet på sned på det där lite sorgsna sättet hon gjorde när hon visste att han ljög. Så han besparade dem det skådespelet och bytte ämne.
”Familjen Nilsson”, sa han. ”Magdalena är illa däran, hon kommer inte ens ur sängen. Doktorn är där varje dag. Och Ebbe ser ut som en gengångare. Syskonen, de …”
Han tittade ner igen, snurrade på glaset, följde med blicken mjölkresterna som rann över botten. Malin kramade hans arm men utan att säga något.
Månsson sneglade på sin hustru. De hade varit tillsammans i snart tjugofem år, kände varandra utan och innan. Malins ansikte var aningen bredare nu än när de träffades, kroppen likaså. Strecken i mungiporna och mellan ögonbrynen var tydligare, och tittade man riktigt noga gick det ibland att uppfatta små grå stänk i hennes hår. Hon påminde alltmer om sin mamma, vilket han självklart aldrig skulle få för sig att påpeka. Faktum var att han älskade henne mer, just nu i detta ögonblick, än han någonsin gjort. Att hon bara satt där och tyst höll honom i armen.
Plötsligt fylldes han av en känsla av tacksamhet. Han och Malin satt här i köket medan Johan och Jakob låg inne i sina sängar, trygga och i säkerhet. Han var nära att berätta det för henne. Tala om att han skämdes, inte för sin insats som polischef och spaningsledare, utan över att han var lättad. Lättad att det inte var hans lille pojke som uppslukats av augustinatten och tagit med sig familjen in i mörkret. Men innan han hann påbörja sin bekännelse avbröts han av äggklockan på spisen som talade om att hans kvällsmat var klar.
Månsson slukade tre varma mackor i rask följd, hade tagit en första tugga på den fjärde när halsbrännan hann ikapp honom. Han kvävde diskret en rapning mot handen. Magsyran brände i svalget och han lade ifrån sig besticken och lutade sig tillbaka.
”Syskonen Nilsson”, sa han. ”Du har väl stött på dem i skolan?”
”Ja.” Malin reste sig, plockade undan hans tallrik och bestick. ”Mattias Nilsson gick ut nian nu i våras. En trevlig och väluppfostrad pojke som inte gör något direkt väsen av sig.”
”Ska han fortsätta på gymnasiet i stan?”
”Ja. Tvåårig social linje, har jag för mig. Jag tror faktiskt att han funderade på att bli polis eller möjligen brandman.”
”Och flickan? Vera?”
Malin slog sig ner bredvid honom igen, skakade lätt på huvudet. ”Som syo träffar man egentligen inte eleverna förrän i åttan. Jag vet såklart vem hon är, ser henne då och då i korridorerna. Hör vad lärarna säger om henne.”
”Och vad säger de?”
”Att hon är duktig, har bra betyg.” Malin lät med ens aningen undvikande.
”Men?” Han kände henne lika väl som hon kände honom. Visste när det var läge att ställa en följdfråga.
Malin ryckte på axlarna. ”Att hon ibland kan vara besvärlig.”
”Hur då?” Han såg flickan framför sig. De kalviga benen, rösten som fortfarande var ett barns.
Malin tittade ut i hallen som om hon var rädd att någon av pojkarna skulle stå där och lyssna. Böjde sig sedan fram mot honom.
”Hon är tydligen ganska brådmogen. Pojkar, alkohol. Kuratorn är inkopplad, men mer än så vet jag inte.”
Månsson nickade. Han tänkte på uttrycket i Vera Nilssons ögon. Intelligens, vakenhet men också något annat. Något oroligt.