Månsson insåg sitt misstag så fort han öppnade dörren till bykrogen. Han borde ha tittat på bilarna på parkeringen, räknat ut vilka personer som skulle finnas härinne och valt sitt lunchställe utifrån det. Men han hade haft bråttom, velat undvika reportrarna och därför dragit på sig en civil jacka över uniformen och nästan småsprungit över torget.
Och nu stod han här i dörröppningen med i stort sett vartenda ansikte inne på krogen vänt mot sig. Han kände naturligtvis igen de allra flesta härinne. Handlare Möller, Kurt Målare, Kristin på banken och hennes kollega med de långa röda naglarna. Ett par personer från kommunalkontoret lite längre bak. Men det var sällskapet vid bordet alldeles intill dörren som oroade honom mest.
Harald Aronsson, Billys morbror, satt där tillsammans med sin förman Brink och bröderna Strid. De fyra verkade ha varit mitt uppe i en diskussion när de fick syn på honom.
Månsson drog ett djupt andetag och började gå mot rummets bortre del där han upptäckt ett ledigt bord. Nickade åt Aronsson och hans gäng och lade till ett ”God middag” som han hoppades skulle låta både myndigt och avslappnat men som givetvis inte gjorde någotdera.
”Månsson!”
Han stannade upp, vände sig motvilligt om. Aronsson tecknade mot en ledig stol vid bordet. ”Slå dig ner!” Det lät mer som en order än en inbjudan.
Månsson tvekade någon sekund, funderade på en lämplig ursäkt för att inte göra männen sällskap, men Aronsson förekom honom.
”Alf”, ropade han åt krogägaren. ”Ordnar du fram en dagens åt polischefen är du vänlig. På min nota.”
Aronsson gjorde en ny gest mot stolen, höjde lite på de mörka ögonbrynen. Hans djupt liggande ögon och markerade näsa fick som alltid Månsson att tänka på en ormvråk.
Han satte sig mittemot Aronsson och knäppte upp jackan. Krögaren ställde en tallrik gräddstuvad pyttipanna framför honom, en rätt som han vanligtvis skulle ha kastat sig över, men plötsligt var han inte längre lika hungrig. Han kände de andra männens blickar och tvingade i sig en tugga.
Brink var en kraftigt byggd karl i dryga femtioårsåldern, nästan utan hår på huvudet. Bröderna Strid var ungefär tio år yngre, rödhåriga, vältränade och det närmaste lokalkändisar som byn kunde komma. Bägge hade varit framgångsrika brottare, en av dem hade till och med vunnit SM. På senare år hade de tagit över sin fars mekaniska verkstad och fått den att växa rejält. Just nu höll de på att bygga tre stora vindkraftverk åt Aronsson. En idiotisk idé, enligt de flesta i byn.
”Hur går det för er? Du fick det visst lite hett om öronen häromdagen”, sa Aronsson.
Månsson såg ur ögonvrån hur de andra männen flinade lite.
”Vi fortsätter med utredningen.” Han tuggade klart, sköljde ner resten med en klunk lättöl. ”Länspolismästaren har skickat över ett par kollegor från stan …”
Aronsson avbröt honom med en handrörelse och en missnöjd min.
”Det där står i tidningen. Jag vill veta vad ni gör konkret för att hitta den som fört bort min systerson. Vilka spår ni följer upp, vem ni pratar med.” Aronsson lutade sig närmare. ”När ni kommer att gripa den skyldige.”
”Det är ju så här”, han undvek Aronssons blick, ”att det råder förundersökningssekretess …”
Aronsson dängde näven i bordet.
”Jag skiter i din jävla sekretess!” Utropet fick sorlet inne i rummet att tystna tvärt.
Aronssons ögon var svarta, en blå åder bultade vid ena tinningen. Månsson svalde igen, torrt den här gången. Svor för sig själv över att han inte lyckats kväva den avslöjande reflexen.
”Vi håller på att genomföra förhör, följer upp olika ledtrådar …”, började han utan att riktigt veta hur han skulle fortsätta.
”Har ni förhört Tommy?” sa en av bröderna Strid.
”Tommy Rooth”, fyllde Brink i. Böjde sig fram över bordet mot Månsson. ”Har ni förhört honom? Alla vet att han har ett horn i sidan till Harald. Hela historien i fjor med jaktarrendet och skottet i Haralds vindruta.”
Månsson tittade på Brink, sedan återigen på Harald Aronsson.
”Vi har förhört Rooth. Han nekar. Säger sig inte veta något om Billy.”
”Och gården hans. Hittade ni inget där?” sa den andra av bröderna.
Månsson blundade, tog en tugga pyttipanna för att vinna tid. Han borde ha hållit käft, borde aldrig ha satt sig här från början. Inte varit så jävla ivrig att vara till lags. Han lade ner gaffeln.
”Gammalt groll räcker inte för att göra en husrannsakan. Dessutom gick han fri för det där gevärsskottet. Vi provsköt alla hans bössor utan resultat. Rooth är slug …”
Månsson avbröt sig. Han slog ut med armarna och reste sig upp.
”Jag måste följa lagar och regler, inte minst nu när länskrim är inblandade. Utan något som binder Tommy Rooth till Billy kan jag inte göra mer. Du ska ha tack för lunchen, Aronsson, men nu måste jag tillbaka till stationen.”
Han hade suttit vid sitt skrivbord i ungefär tio minuter och hunnit trösta sin mage med ett par torra kakor från fikarummet då telefonen ringde. Hans direktlinje. ”Hej, det är Laila nere på macken. Jag har en sak jag ville berätta.”
Månsson försökte framkalla en bild av kvinnan i huvudet. Kort hår, glasögon, lite mullig, ungefär som hans egen Malin. Alltid trevlig och med en pigg glimt i ögonen. Vanligtvis brukade han hänvisa alla tips till någon av receptionisterna. Men något i Lailas röst sa honom att han nog borde ta det här samtalet själv.
Han borstade bort smulorna från skrivbordsunderlägget, letade fram penna och papper ur en av lådorna.
”Vad var det du ville berätta?”
Det blev tyst i luren några sekunder, tillräckligt för att han skulle uppfatta hennes tvekan.
”Jo, det gällde Tommy Rooth.”