Vanligtvis sover Veronica tungt, vaknar sent och det tar lång tid för kroppen och hjärnan att börja fungera. Inte i dag.
Utanför ligger dimman tät över gräsmattan, gör majsfältet och vindjättarnas röda ögon osynliga. Huset är alldeles tyst. Inga ljud vare sig från kontoret eller köket. Hon har drömt igen, det vet hon. Om hur hon letar efter Billy, ropar hans namn gång på gång men det enda svar hon får är rasslet av vinden genom majsfältet. Eller om det i själva verket är ljudet av någon som springer.
Hon smyger ut i badrummet. De gamla rören trumpetar dovt då hon vrider på kranen. Pustar och stånkar en stund och släpper till sist fram en trött stråle varmvatten. Hon sätter sig i det gamla badkaret. Emaljen i botten är gul och sträv, den blanka ytan borteroderad av miljontals läckande vattendroppar ända sedan farmors och farfars tid. På väggen hänger fortfarande det lilla timglaset med texten: I två minuter rinner sand, borsta noga varje tand.
Hon tvättar långsamt av sig resterna av nattens jakt. Vattnet får det att svida i såren på armar och fötter. Trots att hon duschar länge är det något som inte låter sig sköljas bort. En känsla som jakten fört med sig och som verkar ha växt till sig under natten. Fått förnyad styrka av drömmarna. Det finns inget bevis för att händelserna i natt har det minsta samband med inbrottet i hennes lägenhet. Ändå kan hon inte göra sig kvitt känslan av att de hör ihop. Att det pågår något omkring henne som hon inte riktigt förstår. Ett slags märklig kurragömmalek där hon inte riktigt vet vem eller vad det är hon letar efter. Eller ens vart hon ska börja sökandet.
Fingrarna följer ärret längs underarmen. Huden är ljusare, aningen hårdare än den runtomkring. Det är intressant hur kroppen läker en skada. Gör området starkare än det var tidigare. Kroppen lär sig av sina misstag, till skillnad från hjärnan.
Hon torkar sig, drar på sig underkläder, jeans och en långärmad t-shirt. Sätter upp håret i en hästsvans och smyger därefter nedför trappan. Klockan är bara lite över sju.
Bilen startar på andra försöket. Dimman ligger kvar över stubbåkrarna framför huset, virvlar upp över grusvägen och kring strålkastarna. Strax innan hon når stora vägen upptäcker hon en skylt som sitter nedstucken invid vägkanten och som hon inte lade märke till i går. En företagslogo som föreställer en vindkraftspropeller. Hon känner igen den från papperen på pappas skrivbord.
På väg in mot byn tittar hon noggrannare på vindmöllorna hon passerar. Upptäcker samma logotyp på dem. Rotorbladen rör sig oerhört långsamt, som om jättarna just är på väg att vakna.
Hon parkerar bilen på grusplanen framför kyrkan. Den tjocka, vitrappade kyrkomuren liknar den kring rosenträdgården men är bara en tredjedel så hög.
Det är nästan helt vindstilla. Bara topparna på de höga träd som skyddar de döda från slättvinden rör sig en aning. Dimman ligger som ett lock över kyrkogårdsgången och förstärker lukten av buxbom. Påminner henne om begravningar. Hon rundar den vita kyrkobyggnaden. Om några timmar är det högmässa. Hon tänker på det flinande bockhuvudet högt däruppe i taket. Undrar om det finns kvar. Varför skulle det inte göra det?
Farmors och farfars grav är en grå, oansenlig sten mitt i en rad. Inget märkvärdigt och väldigt typiskt för familjen Nilsson. Hennes morföräldrars grav är raka motsatsen. Ett eget hörn av kyrkogården, säkert femton tjugo kvadratmeter inringat av snörrät kantsten. Vid huvudänden står en stor gravvård i svart metall. Aronssons familjegraf, är skrivet med bokstäver så blänkande guldiga att morbror Harald måste ha låtit fylla i dem nyligen. Nedanför, i den välkrattade singeln, finns tre mörka gravstenar: morfars föräldrar, hans ogifta syster och därefter hans egen och mormors. Lantbrukaren Assar Aronsson. Hustrun Alva.
Mammas gravsten står lite för sig själv, strax utanför familjegraven och alldeles intill kyrkogårdsmuren. Den är gjord av en svagt rosaskimrande bergart som Veronica glömt namnet på.
Magdalena Nilsson f. Aronsson
21 augusti 1948–18 december 1983
På vardera sidan om stenen är en rosenbuske med perfekt trimmade rosor planterad. En vit och en rosa, precis som dem i trädgården. Pappa måste vara här flera gånger i veckan.
Under mammas namn finns hans redan inskrivet.
Ebbe Nilsson
3 april 1945–
Bara dödsdatumet fattas. Ändå är det tomrummet nedanför föräldrarnas namn som drar blicken till sig. Platsen där Billys namn borde ha stått. För ungefär tio år sedan antydde någon att de borde låta dödförklara Billy, men pappa blev tvärarg, vilket inte hände ofta. Mamma skulle under inga omständigheter ligga bredvid en tom kista. Sedan dess har ingen vågat ta upp saken igen, inte ens morbror Harald.
Sorg kräver total hängivenhet innan den hjärtskärande smärtan övergår i något mer hanterbart. Det mänskliga psyket försöker alltid hitta ljuspunkter även i det djupaste mörker. Söker efter en strimma av hopp som går att klamra sig fast vid. Det var nog hoppet som knäckte mamma. Så länge Billys kropp aldrig hittades fanns hoppet och frågorna alltid kvar. Var är Billy just nu? Vad gör han? Vem stoppar om min lille pojke på kvällen, vem tröstar honom när han gråter?
Läkarna hävdade att mamma var på väg att ta sig ur depressionen. Själv misstänker hon att mamma resignerat. Insett att hon aldrig skulle få svar och att stenarna, isen och sjön var det enda som skulle få hoppet att lämna henne ifred.
Hon sätter sig på huk intill gravstenen. Harklar sig, försöker komma på något att säga.
”Hej, mamma, det är jag.” Orden låter kantiga, som om de vore någon annans, det slår henne hur dumt alltihop känns. De pratade aldrig förtroligt då mamma levde och att försöka göra det nu, på det här sättet, är som en filmkliché.
Hon reser sig skamset, borstar bort inbillade gruskorn från byxbenen. Med ens blir hon vansinnigt sugen på en cigarett, grämer sig över att hon inte bommade ett par av Mattias i går kväll när hon hade chansen.
Så får hon syn på något hon inte lagt märke till tidigare. Ett litet föremål ovanpå gravstenen. En svart liten sten, alldeles slät och kall mot hennes hand, som om den slipats av miljontals vågor. Hon rullar den i handflatan. Det är inte pappa som lagt dit den, det är hon säker på. Alltså måste stenen ha placerats där alldeles nyligen, annars hade han med all sannolikhet tagit bort den eftersom den bryter den perfekta symmetrin.
Känslan från tidigare i morse är tillbaka, men nu ännu starkare. Det är något som pågår här. Och dessutom börjar en annan insikt växa sig lika stark, suga åt sig styrka ur den lilla stenen i hennes hand: att hon måste ta reda på vad det är.
Hon börjar gå mot bilen med snabba steg. Ett kort, obehagligt ögonblick just som hon är på väg ut genom grinden får hon för sig att det står någon vid hörnet av kyrkan, kan nästan känna blicken i nacken. Men när hon vänder sig om är kyrkogården tom och det enda som rör sig är ett par skator som kraxande flyger upp i ett av de höga träden.
Hon hänger på låset till livsmedelsbutiken, prick klockan åtta. Plastgolv, lysrör. Väggar och tak som hade behövt fräschas upp för längesedan. Doften av nybakat bortifrån brödavdelningen får hennes mage att kurra högt. Men röksuget övertrumfar hungern och nyfikenheten är ännu större. Med lite tur kanske hon kan tillfredsställa alla behoven på en gång.
”Nej men, är det du, Vera?”
Tant Berit kommer runt kassan för att krama henne. Hon är mammas gamla skolkamrat. Hennes bästa vän, skulle Berit själv säga, men Veronica är ganska säker på att mamma inte hade hållit med om den saken.
Berit ser ut ungefär som vanligt. Lite gråhårigare, lite kraftigare, några fler cigarettrynkor runt munnen. Bekväma skor och praktiska kläder, en stor röd kofta med butikens logotyp på bröstet. Hon är femtiofem, precis som mamma skulle ha varit, men ser faktiskt ett par år yngre ut, vilket hon troligen är ganska ensam om i byn. Tant Berit är typen som pratar slut på luften och därför måste klippa av varje mening med en tydligt hörbar inandning.
”Herregud, det måste vara minst fyra fem år sedan sist. Eller är det ännu längreeh?”
Berit är gift med farbror Sören, en storvuxen man med skepparkrans, underbett och mjuka ögon – han påminner lite om en skådis som alltid spelar snäll pappa på tv. Sören brukade ibland sticka till henne och Mattias varsin glass då de var med och handlade, troligen för att få en anledning att prata lite med mamma. Hans familj har drivit byns livsmedelsbutik i tre generationer, vilket innebär att han, Berit och deras två barn aldrig kallas något annat än Handlare i efternamn, trots att de heter Möller. Det funkar så härute. Man är inte bara sig själv utan även sina föräldrar, far- och morföräldrar. Sören och Berit Handlare. Erik Snickare. Sven Postare, Inger Sömmerska. Själv kommer hon alltid att vara Vera, Ebbes och Magdalenas tös, oavsett vad det råkar stå på hennes körkort eller i folkbokföringsregistret.
På bara några minuter hinner tant Berit berätta det mest väsentliga. Hur hon själv mår (bra, trots diverse krämpor, inandning). Hur hennes barn, som Veronica inte minns vad de heter förutom att namnen börjar på L, mår (också bra). Pojken, Ludde (så var det), bor i Trelleborg, hans syster Lena är kvar i byn. Båda är såklart gifta och har flera barn.
De hinner också avhandla det ofrånkomliga faktum att Veronica inte hunnit skaffa några barn (så synd) eller ens har någon man (du har väl helt enkelt inte träffat den rätte). I stället för att snoppa av tant Berit och börja ställa frågor ler Veronica lite sorgset och mumlar något instämmande, precis som hon förväntas göra. För det är så Vera Nilsson, Ebbes och Magdalenas tös, uppför sig.
”Har du träffat din morbror?” säger tant Berit.
Hon skakar på huvudet. ”Inte än.”
”Nej, han har väl inte tid, så upptagen som han är med de nya vindmöllorna.”
Veronica säger inget, väntar bara in fortsättningen som garanterat kommer.
”Nittio meter höga, hörde du det? Vi sa inget när han byggde de andra, men de här nya han planerar är nästan dubbelt så höga. Stora åbäken som kommer att synas och höras precis överallt. Förfula hela bygden.”
Tant Berit skakar på huvudet, ser sig sedan snabbt omkring som om hon vill vara säker på att ingen lyssnar.
”Och jag är minsann inte den enda som tycker så. Det pratas om att överklaga bygglovet. Har din far inte sagt något om det?”
Veronica skakar på huvudet igen.
”Nähä, nej, det är väl kanske inte det första Ebbe vill prata med dig om. Du är ju inte hemma så ofta, menar jag.”
”Nej.” Veronica sväljer även den illa dolda förebråelsen medan hon försöker komma på ett sätt att närma sig sitt egentliga ärende.
Tant Berit ser ut att vänta på något som ger henne anledning att fortsätta prata om morbror Haralds vindkraftverk, men då hon inte får det släpper hon ämnet. Rösten mjuknar.
”Du blir mer och mer lik din mor, Vera. Lika vacker.”
Veronica vet att det är en komplimang, ändå tycker hon inte om den.
Tant Berit suckar, lägger huvudet på sned. ”Magda var också en orolig själ. Du har ärvt det efter henne.”
Till Veronicas förvåning stryker den andra kvinnan henne lätt över håret. Hon ser tillfället, beslutar sig för att gripa det.
”Var det därför mamma rymde till Köpenhamn?” säger hon. ”För att hon var en orolig själ.”
Frågan verkar överraska tant Berit. Hon kniper ihop läpparna, drar i koftan, men kan inte motstå frestelsen att fortsätta spela bästa väninnan.
”Din morfar …” Tant Berit tvekar, börjar om. ”Assar och din mor drog inte jämnt. Magda trivdes inte på gården. Hon var inte …” Ny tvekan. Troligen vet tant Berit inte mycket mer. Att hon kallar mamma för Magda räcker för att Veronica ska förstå det. Mamma hatade det smeknamnet. Hon beslutar sig för att puffa samtalet i rätt riktning.
”Men så kom mamma hem”, säger hon. ”Gifte sig med pappa.”
Tant Berit nickar, det oroliga draget försvinner. ”Ebbe hade varit förälskad i Magda sedan skoltiden. De flesta av pojkarna var betuttade i henne. Utom min Sören förstås”, tillägger hon, aningen för fort för att det ska låta helt trovärdigt. ”Till skillnad från de andra pågarna försökte Ebbe aldrig ens bjuda ut henne. Han var för blyg, höll sig mest i bakgrunden. Men man behövde bara se hur Ebbe tittade på Magda för att förstå hur det stod till. Han avgudade din mor, skulle göra vad som helst för henne.”
Veronica mumlar instämmande. Att pappa dyrkade marken som mamma gick på är knappast någon nyhet det heller. Men hon måste ha tålamod, försiktigt få samtalet att närma sig sommaren 1983.
”Alla blev förvånade när Magda plötsligt var hemma igen”, fortsätter tant Berit. ”Alltihop gick så fort. Förlovningen, bröllopet, Mattias födsel …”
Berit ler lite snett och Veronica känner hur det börjar koka inombords. Hon har hört även det här ryktet förr. Att pappa inte skulle vara far till Mattias. Att mamma blev gravid med någon annan i Köpenhamn och att morfar och morbror Harald hämtade hem henne och såg till att hon gifte sig för att undvika skammen. Hon kan till och med förstå hur det uppstått. Mattias är huvudet högre än pappa, har breda axlar, grova händer och samma markerade drag som morbror Harald. Man får verkligen anstränga sig för att hitta något av pappa hos honom. Ändå vet hon att det finns där.
Hon sticker ner handen i bakfickan på jeansen, känner ett papper där och inser att det är fantombilden. Det blir tyst några sekunder.
Hon famlar i mörker, det inser hon. Vet fortfarande inte vad eller vem det är hon letar efter. Men det finns i alla fall en nyckelperson i hela den här historien. En person som på ett eller annat sätt måste veta sanningen om Billy. Så hon bestämmer sig för att gå rakt på sak.
”Tommy Rooth”, säger hon. Namnet framkallar precis den skrämda reaktion hos tant Berit som hon väntat sig, och det får henne att känna sig aningen skadeglad. ”Du kände honom, eller hur?”
Berit drar i koftan igen, ser sig omkring som om hon är rädd att någon ska lyssna. Butiken är fortfarande tom och efter ett par sekunder tar skvallerinstinkten över igen.
”Kände och kände. Vi gick i skolan ihop, han och jag och Magda. Sören, Ebbe och din morbror också för den delen. Tommy såg bra ut, men ingen tyckte om honom. Man visste liksom aldrig var man hade honom. En obehaglig typ, söp och levde rövare.”
Hon snörper på munnen, så att cigarettrynkorna blir djupare.
”Han drämde en flaska i huvudet på min Sören en gång, nere i Folkets park. Vi var nog sexton sjutton eller så. Det kunde ha gått rent galet. Tommy försökte göra närmanden och Sören gick emellan. Han fick sys med åtta stygn, men vi blandade inte in polisen.”
”Inte?”
Tant Berit skakar på huvudet. ”Tommys far kom över med en hel hjort till Sörens föräldrar som plåster på såren. Inte första gången han fick sopa upp efter sin påg. Kort därefter gick Tommy till sjöss. Det gick rykten om att han slog ner sin far.”
Veronica försöker se allvarlig och samtidigt medkännande ut. Hon tänker på fotografiet av Tommy Rooth i tidningen. Den mörka, lite farliga blicken. Hon försöker föreställa sig hur han raggar på en sjuttonårig tant Berit, men det är svårt.
”Visst var farbror Sören den siste som såg Rooth efter …” Hon låter fortsättningen på meningen hänga i luften.
Tant Berit nappar direkt. ”Ja. På riksvägen söderut, samma kväll som polisen släppte honom. Raka vägen mot Trelleborg och färjorna till utlandet. Körde den där räliga röda Volvon som om han hade djävulen själv i hasorna.” Hon blåser ut en föraktfull puff genom näsan. ”Skandal att Månsson inte kunde hålla Rooth inlåst. Att han aldrig fick sitt straff för det han gjorde med lille Billy.”
Namnet får tant Berits svada att självslockna. Hon skruvar på sig och börjar nervöst plocka med några kaffepaket på en hylla. Förefaller med ens oerhört bekymrad över varornas placering. Samtalsämnet oroar, och Veronica inser att tant Berit när som helst kommer att ursäkta sig och skylla på jobbet.
”Var det ingen i byn som umgicks med Rooth?” prövar hon i ett sista försök att få veta något hon inte redan visste.
Tant Berit skakar på huvudet, rättar till kaffepaketen ännu en gång och sträcker lite på sig.
”Bara den där andre fylleristen.”
”Fylleristen?”
Tant Berit vänder sig om. Borstar av framsidan på koftan ett par gånger, hårt som om hon försöker göra sig kvitt något obehagligt. Något som trots att det inte går att se, ändå klamrar sig fast vid henne.
”Kjell-Åke Olsson”, mumlar hon. ”Han som kallas för Sailor.”