Veronica vaknar av att hon fryser. Fönstret har stått på glänt och nattfukten har tagit sig in i sovrummet. Hon kliver ur sängen och stänger det. Kroppen är mörbultad, händerna värker. Knogar och fingerleder är fortfarande svarta av kolslagg som bitit sig fast i skinnet. Jacket ovanför ögat svider fortfarande lite. Hon har sovit tungt och drömlöst men känner sig ändå inte utvilad.
Utanför är trädgården nästan helt stilla. Bara en svag vind som får grenarna på träden att vaja lätt. Sydlig vind. Fortfarande inga tecken på höst, trots att augusti lider mot sitt slut.
När hon kommer ner till köket har pappa lagat frukost åt henne. Bacon, äggröra, rostat bröd. Till och med färskpressad apelsinjuice. Hon vill berätta om personen hon såg i rosenträdgården i går natt. Fråga honom varför han inte öppnade när hon knackade på kontorsdörren, vad det är som fått honom att låsa alla dörrarna. Vad han och Sailor pratade om när de drack öl tillsammans på pizzerian. Men pappa är fortfarande på gott humör efter middagen i går. Pratar om barnbarnen, ler och stryker henne över håret. Så hon beslutar sig för att det kan vänta till senare. Efter att hon pratat med Mattias.
”Stannar du till helgen?” säger han, verkar utgå från att hon har semester trots att hon inte sagt något om saken. ”Det är skördegille på lördag nere i parken. Jag hade nog inte tänkt gå, men om du är här så …”
Hon svarar något diplomatiskt utan att lova vare sig det ena eller andra. Skyndar sig iväg innan hon hinner se hans besvikelse.
Polisstationen i byn luktar byråkrati och rengöringsmedel. Hon har aldrig tidigare varit här, så hon har inget minne att jämföra lokalerna med, men som väntat finns en liten reception där Mattias kommer och hämtar henne.
Väggarna i hans tjänsterum är täckta av vimplar, tavlor med inramade tygmärken och andra typer av polisiära souvenirer från hela världen. Hon undrar var han fått tag i dem, om han ärvt dem av sin företrädare eller om han verkligen besökt alla de polismyndigheter som finns representerade. Greater Manchester Police, Miami-Dade Police Department, Polizei Rheinland-Pfalz. På skrivbordet står en bullig datorskärm och en polisradio som då och då surrar till och släpper ifrån sig några avklippta meningar som bara med viss svårighet går att tyda.
Hon går rakt på sak, berättar vad som hände i rosenträdgården. Om mötet med tant Berit, Lidija och hennes pappa och så småningom Sailor på ålderdomshemmet. Skyndar vidare, innan han hinner avbryta med sina frågor och tvivel, och berättar om skjulet och om plåtskrinet hon hittade i den gömda vapenkassunen.
Hon utelämnar att hon föll ner i gruvgången, säger inte heller något om att morbror Harald verkar ha satt Patrik Brink att hålla koll på henne. Det är tillräckligt för Mattias att ta in ändå. Han tar på sig ett par plasthandskar, vänder och vrider på plåtskrinet och synar den lilla papperstrekanten och hårstråna noga med hjälp av ett förstoringsglas. Ser nästan ut som en gammaldags detektiv, vilket får henne att dra lite på munnen.
”Ett hörn”, mumlar han, lika mycket för sig själv som till henne.
”Vadå?”
”Papperet. Det är hörnet på ett kuvert.”
”Jaha.” Hon böjer sig fram, tittar på papperet han försiktigt håller i ena nypan. Inser att han har rätt. Så dumt att hon inte själv insåg det. ”Vad tror du det kan betyda?”
Han lägger försiktigt ifrån sig papperslappen. ”Vi vet ju inte säkert om det här är Billys hår. Jag måste skicka iväg det för analys. Innan vi vet det …”
”Fast om vi hoppar över det ledet just nu”, avbryter hon. ”Utgår från att hårstråna är Billys.”
Mattias rycker på axlarna. Ser inte alls lika intresserad eller upprymd ut som hon tänkt sig.
”Okej, om vi leker med tanken att det där verkligen är Billys hår.” Han lutar sig tillbaka på stolen. ”Polisens teori var ju att Tommy Rooth kidnappade Billy för att utpressa morbror Harald. Om det stämmer skulle kuverthörnet kunna komma från ett utpressningsbrev.”
”Men det kom väl aldrig något brev?”
”Nej, inte vad vi vet. Kanske klippte Rooth ändå en lock av Billys hår och stoppade ner den i ett kuvert. Skrev ett meddelande där han krävde pengar. Men av någon anledning skickades brevet aldrig. Kanske gick saker och ting snett och Billy dog ganska omgående, så Rooth gjorde sig av med brevet. Allt som blev kvar är hörnet som råkade fastna i skrinet.”
”Eller så gick det till på ett helt annat sätt.” Hon tar fram fantombilden, viker upp den och slätar ut den på skrivbordet framför honom. Ser hur draget kring hans mun hårdnar. ”En man som ser ut så här har hälsat på Sailor uppe på Ekhagen. Presenterat sig som Isak och sagt till sköterskorna att han är gubbens brorson. De minns honom väl. Och när jag visade bilden för Sailor var det tydligt att han kände igen honom.”
Mattias sneglar på bilden, sedan på henne. Ser plötsligt aningen mer intresserad ut. Han är precis på väg att säga något när det knackar på dörren. En kvinna i knappa trettioårsåldern sticker in huvudet. Uttrycket i hennes ansikte innan hon inser att Mattias inte är ensam, gör att Veronica omedelbart förstår vem hon är.
”Oj, förlåt. Jag visste inte att du hade besök.” Kvinnan blir stående i dörren. Hon är vacker, ögonen är mörka och hennes hud har nästan samma bronsfärgade ton som Leons.
”Det här är min syster.” Mattias låter klart besvärad.
”Jaha, hej”, säger kvinnan och ler lite utan att säga vad hon heter. Inte heller Mattias presenterar henne.
”Var det något särskilt, eller?”
”Inget som inte kan vänta. Trevligt att träffas.” Kvinnan nickar åt Veronica och stänger dörren efter sig.
Mattias undviker hennes blick. Veronica vet inte riktigt vad hon ska säga för att bryta den tryckta stämningen som uppstått. Tydligen vet inte Mattias det heller för han reser sig plötsligt från stolen.
”Kom, det är något jag vill visa dig.”
Hon följer honom nedför en trappa, förbi en rad skåp, två omklädningsrum och en öppen dörr som leder till ett minimalt gym. De fortsätter genom hela korridoren tills de kommer fram till en branddörr med skylten ”Arkiv”.
Rummet är en rektangulär fönsterlös låda, och trots att det är stort får det henne att tänka på det gamla mjölkrummet. Hon blundar, sväljer.
Luften därinne är torr, mättad av trycksvärta, damm och papper. En mittgång leder mellan rader av hyllor fyllda av pärmar, tidskriftssamlare och kartonger. Hon läser årtalen på hyllkanterna: 1998, 1995, 1993. Mattias fortsätter att gå, svänger vant runt ett hörn märkt 1983 och stannar upp. Pekar på hyllan närmast väggen. Blå pärmar, kanske så många som tjugo, alla med ett och samma diarienummer på etiketten.
”Det här är Billyutredningen. Nitton fulla pärmar som Månsson lämnade efter sig. Jag har gått igenom alltihop säkert tio gånger, lusläst vartenda förhör, vartenda pm, varenda minnesanteckning.” Han drar fingret över pärmarna. ”Vad folk än säger gjorde Månsson nog så gott han kunde. Han fortsatte spaningarna efter Billy långt efter att åklagaren lagt ner ärendet. Tog personligen emot och följde upp tips, nästan oavsett hur långsökta de var. Han hoppades väl att Rooth skulle söka sig hemåt igen någon gång.”
”Gjorde han det?” Hon anar svaret redan innan Mattias skakar på huvudet.
”Sista livstecknet är ett vykort utan hälsning, poststämplat i Rotterdam och skickat till Nilla Rooth. Det dök upp någon månad efter att Rooth försvann. Sven Postare upptäckte det och gav det till polisen. Jag tror att Månsson åkte ut och visade det för Nilla. Det ligger här någonstans. Jag har själv sett det.”
Han gjorde en gest mot pärmarna.
”Vykortet föreställer en lastbåt, vilket rimligen betydde att Tommy Rooth gått till sjöss. Det finns minnesanteckningar om att Månsson ringt till sjömanskyrkor och sjömanshem i Rotterdam och andra hamnstäder. Rooth var trots allt deras enda misstänkte, den ende med motiv, så jag kan förstå att Månsson inte ville ge sig. Att han i alla fall ville veta var Rooth fanns, om Billys kropp hittades och bevisläget ändrades. Men han fick aldrig något napp.”
”Bilen då? Rooths gamla Amazon. Vad hände med den?”
”Den hittades aldrig, den heller. Någon bilskrot, troligen.”
”Och Månsson? Vad hände med honom?”
”Han flyttade tillbaka till Östergötland. Till Mjölby, har jag för mig. Det var nog lika bra. De flesta gav honom skulden för att Rooth gick fri, även om jag inte håller med. Jag är inte säker på att jag skulle ha lyckats bättre.”
Mattias rycker svagt på axlarna.
”Lever han fortfarande?”
”Jag tror det. Någon sa att han har varit sjuk. Magcancer eller något åt det hållet. Du minns väl Månsson?”
Hon nickar. ”Han såg alltid lite besvärad ut, och så pratade han lustigt. Östgötska fast med skånska ord, men jag minns att jag tyckte han hade snälla ögon.”
Och att jag ljög för honom om att vi kom hem samtidigt, tänker hon. För att du inte skulle råka illa ut. För på den tiden var det du och jag mot världen.
”Vad är det du vill ha sagt med allt det här då?”
Mattias vänder sig mot henne. ”Har du varit inne i Billys rum sedan den där sommaren? Eller mammas, för den delen?”
Hon skakar på huvudet. ”De är ju låsta.”
”Vet du varför?”
Hon anar svaret, men väljer att spela med. ”Nej.”
”Jag har försökt få pappa att flytta ner till byn. Skaffa en marklägenhet och komma närmare barnbarnen. Morbror Harald har erbjudit sig att köpa Backagården till ett bra pris.”
”Men?”
”Pappa vägrar flytta. Vill inte ens höra talas om saken. Och därför vägrar han också att skriva på några bygglov åt morbror Harald.” Han stannar upp, ser ut att tänka efter. ”Det jag vill ha sagt är att man förr eller senare måste släppa taget om det förflutna. Annars riskerar man att fastna där.”
De går tillbaka upp till Mattias rum och han stannar i pentryt för att hämta två kantstötta muggar med kaffe. Stationen är nästan helt tyst, allt som hörs är bruset från polisradion och knattret från ett tangentbord längre ner i korridoren.
”Jag skickar provet till SKL i dag”, säger han efter att de tagit varsin klunk kaffe. ”Även om hårstråna visar sig vara Billys skulle jag inte tro att det leder oss vidare.”
Hon nickar, har redan räknat ut den saken.
”Och så pratar jag med Ekhagen och ber föreståndaren att ringa om den där Isak dyker upp igen”, fortsätter Mattias. ”Vad det gäller pappa och den där personen som du säger att du har jagat i trädgården …”
”Vadå, säger? Jag är säker. Det var någon där!”
Mattias ställer ner koppen och håller upp händerna. ”Sorry, fel ordval. Om jag förstod det hela rätt såg du väl aldrig någon. Lika lite som du gjorde i Stockholm.”
”Jag är helt säker.” Hon försöker att inte snäsa åt honom, inte låta ilskan vinna. Dessvärre är det alldeles för lätt att bli arg på Mattias.
”Och det kan inte ha varit ett rådjur?”
”Ett rådjur som lägger på klinkan på porten till rosenträdgården?”
Han håller upp händerna igen. ”Jag bara frågar.”
De blänger på varandra några sekunder, sedan kapitulerar han.
”Vi hade några inbrott på ensligt belägna gårdar i början av sommaren. Kanske har tjuvarna dykt upp igen. Jag ska se till att nattskiftet svänger förbi pappa lite då och då.”
”Bra”, säger hon. Lägger till ett ”tack” med lite vänligare röst.
Det blir tyst igen.
”Stannar du till helgen? Det är skördefest i parken. Morbror Harald bjuder hela bygden på mat och dryck. Ska visst bli levande musik också.”
”Vad har hänt med honom? Hur kommer det sig att han har blivit så generös?”
Mattias flinar. ”Hela historien med de nya vindkraftverken har gjort honom rätt impopulär. Så han försöker väl blidka folk med ett flott kalas.”
”Det förklarar saken.”
Hon besvarar försiktigt hans leende. Känner hur stämningen i rummet lättar.
”Hur går det med …”, hon gör en huvudrörelse mot dörröppningen, ”familjeterapin?”
Hans leende förbyts i en grimas. ”Inte särskilt bra, om jag ska vara ärlig. Jag gör mitt bästa men det är komplicerat. Cecilia och jag har känt varandra sedan mellanstadiet. Vi har hus och barn ihop. Jag kan inte bara ge upp.”
Hon tänker på Leon, är på vippen att berätta för Mattias om det som hände, nu när han återigen anförtror sig åt henne.
”Älskar du henne?” säger hon i stället. Inser först i efterhand det tvetydiga i frågan.
Mattias rycker på axlarna. ”Det finns många sorters kärlek.”
Hon nickar, kliar sig över ärret på armen.
”Vet morbror Harald att ni har problem?”
Mattias skakar på huvudet. ”Jag har bara berättat det för pappa. Cecilia och jag försöker ligga lågt med alltihop. För flickornas skull.”
Men också för att du vet vad morbror Harald kommer att säga, tänker hon. Att han kommer att pressa dig att stanna hos Cecilia, att göra det han tycker är rätt. Och att du kommer att få mycket svårt att säga emot. För du är en duktig pojke. Ebbes och Magdalenas påg.
Hon beslutar sig för att byta samtalsämne, att utnyttja stunden av förtrolighet och fråga något hon burit på alldeles för länge.
”Tror du … tror du mamma älskade oss, Mattias? Jag menar alltså …”, säger hon fort, innan han hinner protestera. ”Att förlora ett barn är det värsta som kan hända en människa. Men hon hade ju fortfarande oss. Varför räckte inte det?”
Varför?
Ordet dröjer sig kvar, och de dricker sitt kaffe under tystnad.
”Känner du dig någonsin skyldig?” säger han så och skruvar på sig. ”Billy kunde ju vara en jävla plåga. Som när han skvallrade för mamma om hökäggen. Och mamma behandlade honom alltid annorlunda, som om han var så …”
”Speciell.”
”Precis. Det var som om det var andra regler som gällde för honom.” Mattias ler avigt och det är något med det där leendet som får henne att känna sig på lite bättre humör.
”Det var Billy som började kalla dem mamma och pappa, minns du det? Vi sa alltid mor och far.”
”Jodå, jag minns.” Mattias skrattar till. ”Vi började inte kalla dem för mamma och pappa förrän efter …” Han tystnar, tittar bort.
Hon drar ett djupt andetag. Beslutar sig för att utmana isen i bröstet.
”Jag var arg på Billy, den kvällen. Trodde att han hade gömt sig på något av våra kurragömmaställen och somnat. Att han gjort mamma orolig och att du skulle få sota för det eftersom du kom hem för sent. Att det skulle bli som med hökäggen. Jag letade överallt, både i ladan och i kostallet, kallade honom för alla möjliga saker både högt och i huvudet. Ibland drömmer jag fortfarande om det. Om att jag letar, att jag inte hittar honom.”
Hon hejdar sig, försöker avgöra om hon sagt för mycket. Men Mattias ansikte avslöjar inget.
”Och du då?” säger hon. ”Hur känner du?”
Hon tänker på alla pärmarna nere i källaren. På att Mattias har läst igenom dem om och om igen. Sida upp och sida ner för att försöka hitta något ingen tidigare upptäckt. Något som kan ställa allt tillrätta, trots att han vet att det är omöjligt. Något som kan förklara det oförklarliga. Är hon själv likadan? Är det vad alltihop handlar om? Hon vill säga nej, intala sig att det är skillnad.
”Ibland …”, börjar han. Gnider sig lite i nacken. ”Ibland får jag för mig att den där sommaren fortfarande pågår. Att vi fortfarande på något sätt lever kvar i den. Pappa, du och jag. Hela byn …”
Telefonen avbryter honom. En oväntat skarp signal som får honom att rycka till. Det mjuka draget över ögonen försvinner.
”Hallå? Ja, hej …”
Hon hör på hans röst att det är Cecilia som ringer. Förstår att deras samtal är över.