Krister Månsson har just hällt ner smeten i formen då han hör Bella börja tassa mot dörren. Klorna som skrapar över parketten, sedan det ivriga skallet alldeles innan dörrklockan ringer. Måndagskvällar är han och Bella ensamma hemma. Malin har bokcirkel med sina väninnor och i stället för att vänta på henne framför tv:n brukar han baka fikabröd som hon kan ta med sig till lärarrummet nästa dag. Han tycker om när hon kommer hem med en tom burk och berättar hur alla hälsar och berömmer hans bakverk. Sockerkaka med rabarber är favoriten, så den bakar han i alla fall var tredje vecka.
Bella fortsätter skälla vid ytterdörren. Månsson hänger förklädet över en av köksstolarna och går ut i hallen. Uppfattar en suddig figur genom det blästrade glaset intill ytterdörren.
”Tyst Bella”, säger han, men som vanligt lyder den lilla terriern honom inte, så han föser undan henne med foten innan han öppnar.
”Hej!” Den rödblonda kvinnan utanför är i trettioårsåldern. I skenet från ytterlampan är han i flera sekunder övertygad om att hon är någon av Malins kollegor. Bella fortsätter skälla, och han är precis på väg att säga att Malin inte kommer hem på någon timme än när han inser att det är något bekant med kvinnan. Och i samma ögonblick som hon sträcker fram en rosa papperskub med restaurangsocker mot honom, förstår han vem hon är.
”Samlar du fortfarande på sådana här?” säger hon.
De slår sig ner vid det lilla furubordet i köket. Bella trycker intill hans stol, lägger huvudet på sned och gnyr lite då och då, och som vanligt sticker Månsson till henne en munsbit trots att Malin inte tycker om när han matar hunden vid bordet. Sockerkakan är varm i mitten och smälter på tungan. Ändå har Månsson svårt att få ner den.
Han försöker intala sig att det är roligt att träffa Vera Nilsson efter alla år, och även om han misslyckas med den saken är han på riktigt glad över att det verkar ha gått bra för henne. Frågan är bara vad hon gör här, hemma hos honom. Just nu.
För att få tid att tänka efter drar han hela historien om hur han och familjen flyttade tillbaka hitupp 1984. Skyller som vanligt på att Malin erbjöds ett bra jobb och att barnen ville flytta hem, vilket förvisso är helt sant, men han säger inget om att Johan och Jakob mobbades i skolan. Att de andra barnen hånade dem för att deras pappa var en dålig polis. Sedan berättar han om tjocktarmscancerdiagnosen 1986, behandlingen och tillfrisknandet. Beslutet om att ändra livsstil och byta yrke.
”Du är alltså inte polis längre?” säger hon och iakttar honom på ett forskande sätt, som han omedelbart känner igen, trots att det gått många år sedan de träffades.
”Nej. Jag fick jobb som fritidsledare här i Mjölby. Ett bra jobb, meningsfullt.”
Han sträcker sig efter ännu en kakbit, mest för att undvika hennes blick. Bellas svans vispar till över golvet.
”I fjol tog jag ut förtidspension och nu är jag hemmaman. Hämtar barnbarnen på dagis två dagar i veckan och pysslar om Malin när hon kommer hem från jobbet. Vi tycker om att spela golf.”
Han tar en rejäl tugga av sockerkakan. Känner magen protestera redan innan han svalt.
”Och du då, Vera?”
”Veronica”, rättar hon. ”Jag bytte namn när jag flyttade hemifrån.”
Månsson hör henne berätta om sina jobb och studier utomlands, hur hon numera bor i Stockholm och är utbildad terapeut. Han lyssnar noga, nickar och hummar på precis rätt ställen. Men han störs hela tiden av hur lik hon är sin mor.
Inte förrän sockerkakan svalnat och Bella tassat tillbaka till sin korg kommer de in på Billyfallet. Vid det laget är han förberedd. Har hunnit plocka fram de standardsvar han brukar använda de få gånger som reportrar envisas med att höra av sig: att Billyfallet betraktas som polisärt uppklarat, att han givetvis är besviken att man inte nådde fram till en fällande dom mot någon gärningsman men att han för längesedan lagt alltihop bakom sig.
Han säger allt det där och lite till, får orden att låta både äkta och övertygande. Samtidigt försöker han läsa av hennes ansiktsuttryck. Letar efter ilska eller anklagelser. Till sin lättnad hittar han inte några sådana tecken. Veronica ler bara svagt, nickar till och med lite medkännande några gånger och Månsson är nästan beredd att blåsa faran över. Lättat konstatera att han oroat sig i onödan, att hon trots allt inte är här för att ställa honom till svars.
Frågan hon sedan ställer överrumplar honom fullständigt.
”Tror du att Tommy Rooth verkligen dödade min lillebror?” säger hon lågt, och mer krävs det inte för att han på bara några ögonblick ska förflyttas i tiden. Tillbaka till Skåne, till Reftinge och den där förbannade sommaren.