Jag kan inte längre se dem i ögonen. De är så förljugna. Låtsas som om deras samveten är rena, att de har rätt att döma alla som avviker. Jag hatar dem allihop för att de tvingade oss att gömma oss, att smyga med vår kärlek, hålla den så hårt mot bröstet att den inte fick luft.
Vi kvävde vår kärlek, dödade det som var vackrast inom oss. Kanske försökte jag för mycket, kanske du för lite. Kanske var det dödsdömt från första början.
Men jag vet att allt har sin tid, och nu är vår tid kommen. Det är tid att skörda det vi en gång sått.