Augustus Waters körde förskräckligt. Vare sig han stannade eller startade så skedde det med ett kraftigt RYCK. Jag kastades mot säkerhetsbältet i hans Toyota-SUV varje gång han bromsade, och nacken knyckte bakåt så fort han satte foten på gasen. Jag borde kanske ha varit lite orolig – här satt jag i en främmande killes bil på väg hem till honom, väl medveten om att mina skitlungor skulle försvåra alla försök att avvärja oönskade närmanden – men han körde så erbarmligt dåligt att jag inte kunde tänka på något annat.
Vi hade åkt ungefär en och en halv kilometer under skakig tystnad, när Augustus sa: ”Jag misslyckades med uppkörningen tre gånger.”
”Det menar du inte.”
Han skrattade och nickade. ”Jo, men jag har ingen känsel i min kära protes och jag får inte kläm på hur man ska köra med bara vänster fot. Mina läkare säger att de flesta som blivit amputerade inte har några problem att köra bil, men det gäller visst inte mig. I alla fall så kommer jag till min fjärde uppkörning och det går ungefär lika bra som nu.” En kilometer framför oss slog det om till rött. Augustus ställde sig på bromsen så att jag kastades in i bilbältets trekantiga omfamning. ”Förlåt. Jag lovar och svär att jag försöker vara försiktig. Jag skulle ha fått underkänt igen, men instruktören tyckte att ’Jaha, du kör inte behagligt, men tekniskt sett är det inte förenat med fara.’”
”Jag vet inte om jag håller med”, sa jag. ”Jag misstänker att det är en cancerbonus.” Cancerbonusar är de där små sakerna som cancerungar får och som vanliga barn inte får: basketbollar signerade av någon baskethjälte, befrielse från läxor, oförtjänta körkort och annat i den stilen.
”Ja”, sa han. Ljuset slog om till grönt. Jag stålsatte mig. Augustus stampade på gasen.
”Det finns faktiskt handspakar till folk som inte kan använda benen”, påpekade jag.
”Ja”, sa han. ”En vacker dag kanske.” Han suckade på ett sätt som fick mig att undra om han var så säker på att det skulle bli en vacker dag. Jag visste att det fanns goda chanser att bli frisk från osteosarkom, men ändå.
Det finns flera olika sorters knep för att få reda på någons förväntade livslängd utan att fråga rent ut. Jag valde det klassiska: ”Går du fortfarande i skolan?” Vanligtvis ser föräldrarna till att man får sluta skolan om de anar att man ska stryka med.
”Ja”, sa han. ”Jag går på North Central. Fast jag ligger ett år efter. Själv då?”
Jag funderade på att ljuga. Lik är aldrig populära. Men till slut sa jag som det var. ”Nej, mina föräldrar tog mig ur skolan för tre år sedan.”
”Tre år?” frågade han förbluffad.
Jag drog en kortversion av min mirakelhistoria för Augustus. Jag fick diagnosen fjärde stadiets sköldkörtelcancer när jag var tretton. (Jag berättade inte att diagnosen kom tre månader efter det att jag fick min första mens. Som typ: Grattis! Du är kvinna. Nu kan du dö.) Den var, förklarade de, obotlig.
Jag genomgick en operation som hette radikal halsdissektion och var ungefär lika mysig som den låter. Därefter strålning. Sedan prövade de lite cellgifter på mina lungtumörer. Då var jag fjorton. Lungorna började fyllas med vatten. Jag såg rätt död ut – händerna och fötterna svällde upp som ballonger, huden sprack och jag var ständigt blå om läpparna. Det finns en medicin som gör att man blir något mindre panikslagen över att inte kunna andas, och jag fick en massa sådant genom en perifer venkateter och säkert minst tio andra mediciner dessutom. Men det är trots allt något obehagligt med att drunkna, särskilt när det drar ut på tiden i flera månader. Till sist hamnade jag på intensiven med lunginflammation och mamma satt på knä vid sängkanten och sa: ”Är du redo, gumman?” och jag sa att jag var redo och pappa sa hela tiden att han älskade mig, alldeles förstörd på rösten, och jag sa hela tiden att jag älskade honom också och alla höll varandra i handen. Jag fick ingen luft, så lungorna var sjukt desperata och flämtade och tvingade upp mig ur sängen så att jag skulle försöka hitta en ställning där jag kunde få in luft i dem och jag skämdes över att de var så desperata, jag var äcklad över att de inte bara kunde släppa taget och jag minns att mamma sa till mig att det var okej, att jag var okej, att det skulle bli okej och pappa ansträngde sig så mycket för att inte gråta att det blev som en jordbävning när han väl gjorde det, vilket var ganska ofta. Och jag minns att jag inte ville vara vaken.
Alla trodde att det var ute med mig, men min cancerläkare, doktor Maria, lyckades få ut en del vätska ur mina lungor, och strax därefter började antibiotikan de hade gett mig mot lunginflammationen verka.
Jag vaknade och blev strax indragen i ett av Republiken Cancervanias alla tortyrexperiment som är kända för att inte funka. Medicinen hette Phalanxifor och innehöll en molekyl som var utvecklad för att klibba sig fast vid cancercellerna och hejda tillväxten. På omkring sjuttio procent av patienterna funkade den inte. Men den funkade på mig. Tumörerna krympte.
Och de förblev krympta. Hurra för Phalanxifor! Metastaserna har knappt växt något alls på ett och ett halvt år, så nu har jag visserligen lungor som inte kan sköta sitt jobb, men jag skulle, åtminstone teoretiskt sett, kunna kämpa vidare hur länge som helst med hjälp av extra syretillförsel och en daglig dos Phalanxifor.
Mitt cancermirakel innebar förstås inget annat än att jag hade köpt mig lite extra tid. (Jag visste ännu inte hur mycket.) Men när jag berättade om det för Augustus Waters målade jag upp den mest rosenröda bild jag bara kunde, förskönad med mirakulösa mirakelgirlanger.
”Så nu måste du tillbaka till skolan”, sa han.
”Det får jag faktiskt inte”, förklarade jag, ”för jag har redan tagit min high school-examen. Så jag läser ett par kurser på MCC.” Det var vårt närmaste college.
”Aha, en collegebrud”, sa han och nickade. ”Det förklarar den sofistikerade utstrålningen.” Han flinade åt mig. Jag stötte lekfullt till honom på överarmen. Jag kände muskeln direkt under huden, alldeles spänd och fantastisk.
Vi svängde med tjutande däck in i ett bostadsområde omgivet av två och en halv meter höga, vitrappade murar. Hans hus var det första till vänster. En pampig tvåvåningsvilla i kolonialstil. Vi stannade med ett ryck på uppfarten.
Jag följde med honom in. I hallen satt en träskylt med orden: Hemmet är där hjärtat är ingraverade i snirklig stil, och hela huset visade sig vara översållat med den typen av visdomsord. Goda vänner är svåra att finna och omöjliga att glömma, stod det på en tavla över rockhängaren. Äkta kärlek föds ur svåra tider lovade en broderad kudde i vardagsrummet, som var möblerat med antikviteter. Augustus såg att jag läste. ”Mina föräldrar kallar dem för uppmuntringar”, förklarade han. ”De är överallt.”
Hans mamma och pappa kallade honom Gus. De höll på att göra enchiladas i köket (på en målad glasskiva ovanför diskbänken stod det med bubbliga bokstäver: Familjen är för evigt). Hans mamma lade kyckling i tortillas, som hans pappa sedan rullade ihop och placerade i en glasform. De verkade inte särskilt förvånade att se mig och det var inget konstigt med det: Bara för att Augustus fick mig att känna mig speciell behövde det inte betyda att jag var speciell. Han kanske tog hem en ny tjej varje kväll för att visa film och tafsa.
”Det här är Hazel Grace”, sa han som presentation.
”Bara Hazel”, sa jag.
”Hur är läget, Hazel?” frågade Gus pappa. Han var lång – nästan lika lång som Gus – och mager på ett sätt som folk i föräldraåldern inte brukar vara.
”Okej”, sa jag.
”Hur var Isaacs stödgrupp?”
”Obeskrivligt tråkig”, sa Gus.
”En sådan dysterkvist du är”, sa hans mamma. ”Hazel, tycker du att det är trevligt där?”
Jag var tyst ett ögonblick medan jag försökte bestämma mig för om jag skulle ställa mig på Augustus sida eller hans föräldrars. ”De flesta som kommer dit är jättetrevliga”, sa jag till slut.
”Det var precis vad vi tyckte om familjerna på Memorial när vi hade det som värst med Gus behandling”, sa hans pappa. ”Alla var så snälla. Starka också. I de mörkaste stunderna ställer Herren de bästa människorna i ens väg.”
”Snabbt, ge mig en kudde och lite tråd, det där måste bli en uppmuntring”, sa Augustus och hans pappa såg lite irriterad ut, men då slog Gus sina långa armar om hans hals och sa: ”Jag bara skojar, pappa. Jag gillar de där jäkla uppmuntringarna. Det gör jag faktiskt. Det är bara det att jag inte kan erkänna det, eftersom jag är tonåring.” Hans pappa himlade med ögonen.
”Du äter väl middag med oss, hoppas jag?” frågade hans mamma. Hon var liten och brunhårig och lite musgrå på något vis.
”Det tror jag …”, sa jag. ”Jag måste vara hemma klockan tio. Och så, hm, så äter jag inte kött.”
”Inga bekymmer. Vi gör några vegetariska”, sa hon.
”Är det för att djuren är så söta?” frågade Gus.
”Jag vill minimera antalet dödsfall som jag är ansvarig för”, sa jag.
Gus öppnade munnen för att svara men hejdade sig.
Hans mamma bröt tystnaden. ”Det tycker jag låter underbart.”
Det pratade på ett tag om att deras enchiladas var familjen Waters berömda specialenchiladas som man inte fick missa, och att Gus också måste vara hemma klockan tio och att de tyckte att det var något i grunden skumt med alla som bestämde någon annan tidpunkt än tio, och gick jag i skolan? – ”Hon läser på college”, insköt Augustus – och visst var det alldeles enastående vackert väder för att vara i mars och allt är ju så nytt på våren. Inte en enda gång frågade de mig om syret eller vad jag hade för diagnos och det kändes både konstigt och underbart. Sedan sa Augustus: ”Hazel och jag ska titta på V för Vendetta så att hon ska få se sin dubbelgångare på film, Natalie Portman modell mitten av tjugohundratalet.”
”Varsågoda – ta teven i vardagsrummet”, sa hans pappa.
”Jag tror faktiskt att vi ser den nere i källaren.”
Hans pappa skrattade. ”Bra försök. Vardagsrummet.”
”Men jag vill visa källaren för Hazel Grace”, sa Augustus.
”Bara Hazel”, sa jag.
”Visa källaren för Bara Hazel då”, sa hans pappa. ”Och sedan kommer ni upp och ser er film i vardagsrummet.”
Augustus suckade, balanserade på benet och knyckte till med höfterna så att protesen åkte fram. ”Visst”, mumlade han.
Jag följde med honom nerför en trappa till ett jättestort källarutrymme som var hans rum. Det fanns en hylla i ögonhöjd som löpte längs väggen i hela rummet, och den var fullproppad med basketminnen: dussintals troféer med guldfärgade plastgubbar mitt i ett hopp eller dribblande eller på väg att göra ett kast mot korgen. Där fanns också en massa signerade bollar och basketskor.
”Jag spelade basket förut”, förklarade han.
”Du måste ha varit riktigt bra.”
”Jag var inte dålig, men alla skorna och bollarna är cancerbonusar.” Han gick fram till teven, där det låg en stor hög med dvd-skivor och tevespel i en vinglig pyramid. Han böjde sig i midjan och tog upp V för Vendetta. ”Jag var liksom urtypen för en Indianakille”, sa han, ”helt inne på att återuppliva halvdistansskottens sköna konst. Men så en dag när jag stod och sköt straffkast – bara stod där vid strafflinjen i gympasalen på North Central och sköt boll efter boll – så kunde jag plötsligt inte fatta varför jag gång på gång kastade ett sfäriskt föremål genom ett toroidformat föremål. Det kändes som det mest korkade man bara kunde ägna sig åt.
Jag började tänka på småungar som stoppar en cylindrisk kloss genom ett cirkelrunt hål och gör det om och om igen i flera månader för att komma underfund med hur det går till, och att basket i stort sett inte var något annat än en något mer aerobisk variant av samma övning. Hursomhelst så stod jag där i evigheter och sköt straffkast. Jag satte åttio i rad, mitt bästa resultat någonsin, men ju längre jag höll på desto mer kände jag mig som en tolvåring. Och sedan började jag av någon anledning att tänka på häcklöpare. Mår du bra?”
Jag hade satt mig i hörnet av hans obäddade säng. Jag försökte inte komma med en invit eller något, jag blev bara lite trött när jag var tvungen att stå upp länge. Jag hade stått i vardagsrummet och sedan var det trapporna och sedan hade jag stått igen. Det var rätt mycket stående för min del och jag ville inte svimma. Jag var lite som en viktoriansk lady, i svimningshänseende, alltså. ”Jadå”, sa jag. ”Jag lyssnar. Häcklöpare?”
”Ja, häcklöpare. Jag vet inte varför. Jag började tänka på deras häcklöpningar, när de hoppar över de där fullständigt meningslösa föremålen som någon har ställt i vägen för dem. Och jag undrade om häcklöpare någonsin tänkte något i stil med: Det skulle gå snabbare om vi bara gjorde oss av med häckarna.”
”Och det här var före diagnosen?” frågade jag.
”Nja, det var ju det också.” Han log med halva munnen. ”Den dag jag stod där och gjorde mina existentiellt laddade straffkast råkade också vara min sista dag som tvåbent. Jag fick en helg mellan det att de bokade tid för amputationen och det att de utförde den. Min egen lilla glimt av vad Isaac går igenom.”
Jag nickade. Jag gillade Augustus Waters. Jag gillade honom jättejättejättemycket. Jag gillade att hans berättelse slutade med någon annan. Jag gillade hans röst. Jag gillade att han gjorde existentiellt laddade straffkast. Jag gillade att han hade en professur på livstid vid institutionen för Aningen-sneda-leenden, med en extra utmärkelse vid instutitionen för En-röst-som-fick-min-hud-att-kännasmer-som-hud. Och jag gillade att han hade två namn. Jag har alltid gillat folk med två namn, för då får man bestämma vilket man ska kalla dem för: Gus eller Augustus? Jag var alltid bara Hazel, entals-Hazel.
”Har du syskon?” frågade jag.
”Vad?” svarade han, lite förstrött.
”Du sa det där om barn som leker.”
”Jaha, nej. Jag har syskonbarn, mina halvsystrars. Men de är äldre. De är typ – PAPPA, HUR GAMLA ÄR JULIE OCH MARTHA?”
”Tjugoåtta!”
”De är typ tjugoåtta. De bor i Chicago. De är gifta med var sin väldigt snofsig advokatkille. Eller bankkille. Jag minns inte riktigt. Har du syskon?”
Jag skakade på huvudet. ”Berätta om dig själv”, sa han och satte sig bredvid mig, fast en bra bit ifrån.
”Jag har redan berättat om mig själv. Jag fick diagnosen när …”
”Nej, inte om cancern. Om dig. Intressen, hobbier, passioner, skumma fetisher och sådant där.”
”Hm”, sa jag.
”Säg inte att du är en sådan som blir sin sjukdom. Jag känner så många som är sådana. Det är nedslående. För all del, cancern är i tillväxtbranschen. I ta-över-folk-branschen. Men du har väl ändå inte låtit den lyckas i förtid?”
Det slog mig att jag kanske hade det. Jag försökte komma underfund med hur jag skulle presentera mig för Augustus Waters, vad jag skulle lyfta fram, och i tystnaden som följde slog det mig att jag inte var särskilt spännande. ”Jag är rätt ospeciell.”
”Det där förkastar jag direkt. Tänk på något du tycker om. Det första du kommer på.”
”Hm. Att läsa?”
”Vad läser du?”
”Allt. Från typ sliskig romantik till pretentiösa romaner till poesi. Vadsomhelst.”
”Skriver du dikter också?”
”Nej. Jag skriver inte.”
”Där kom det!” Augustus nästan skrek. ”Hazel Grace, du är den enda tonåringen i hela USA som hellre läser poesi än skriver den. Det säger ju allt. Du läser sådana där erkänt bra böcker, va?”
”Kanske det?”
”Vad har du för favorit?”
Min absoluta favoritbok utan jämförelse var Ett storslaget lidande, men jag ville helst inte berätta för folk om den. Ibland läser man en bok som fyller en med en sorts konstig missionärslusta och man blir övertygad om att vår stackars trasiga värld aldrig kommer att bli hel igen förrän alla levande människor läser boken. Och så finns det böcker som Ett storslaget lidande, som man inte kan berätta om för folk, böcker som är så speciella och sällsynta och så mycket ens egna att det känns som ett svek att skylta med hur mycket man älskar dem.
Det var inte ens det att boken var särskilt bra eller så; det var bara det att författaren, Peter Van Houten, verkade förstå mig på de mest konstiga och omöjliga sätt. Ett storslaget lidande var min bok, på samma sätt som min kropp var min kropp och mina tankar var mina tankar.
Jag berättade det för Augustus i alla fall. ”Min älsklingsbok är nog Ett storslaget lidande”, sa jag.
”Är det zombier i den?” frågade han.
”Nej”, sa jag.
”Stormtroopers?”
Jag skakade på huvudet. ”Det är inte den sortens bok.”
Han log. ”Jag tänker läsa den här dåliga boken med den tråkiga titeln, som inte har med några stormtroopers”, lovade han, och då kändes det som om jag inte borde ha sagt något om den. Augustus svängde runt mot en hög med böcker som han hade under nattduksbordet. Han tog en pocketbok och en penna. Medan han krafsade ner något på titelbladet sa han: ”Det enda jag ber dig om i utbyte är att du läser den här fantastiskt spännande romanversionen som är mitt älsklingstevespel.” Han räckte fram boken, som hette Gryningens pris. Jag skrattade och tog den. Våra händer trasslade liksom in sig i varandra vid överlämnandet och plötsligt höll han mig i handen. ”Kall”, sa han och tryckte pekfingret mot min bleka handled.
”Snarare dåligt syresatt”, sa jag.
”Jag älskar när du pratar läkarspråk med mig”, sa han. Han reste sig upp och drog mig med sig, och släppte mig inte förrän vi hade kommit fram till trappan.
*
Vi satt ett par decimeter ifrån varandra i soffan och tittade på filmen. Jag gjorde den typiskt mellanstadieaktiga grejen att lägga handen på soffan ungefär halvvägs mellan oss, så att han skulle fatta att det var okej att hålla den, men han försökte inte. Efter en timme kom Augustus föräldrar in och serverade enchiladas som vi åt i soffan, och de var jättegoda.
Filmen handlade om en hjältemodig kille i mask som dog en hjältemodig död för Natalie Portmans skull. Natalie är ganska taskig och skitsnygg och inte ett dugg lik mig med mitt plufsiga steroidansikte.
När rollistan rullades upp sa han: ”Rätt bra, va?”
”Rätt bra”, instämde jag, fast det var den egentligen inte. Det var en typisk killfilm. Jag vet inte varför killar förväntar sig att vi ska gilla killfilmer. Vi förväntar oss inte att de ska gilla tjejfilmer. ”Jag borde nog åka hem. Jag har föreläsning i morgon bitti”, sa jag.
Jag satt kvar i soffan en stund medan Augustus letade efter bilnycklarna. Hans mamma satte sig bredvid mig och sa: ”Jag bara älskar den här, visst är den bra?” Jag antar att jag hade haft blicken riktad mot uppmuntringen ovanför teven, en bild av en ängel med texten: Utan smärta kan vi inte känna glädje.
(Det är ett gammalt argument på lidandefunderingarnas område, och man hade kunnat gå på i århundranden om hur korkat och simpelt det är, men jag nöjer mig med att säga att existensen av broccoli inte på minsta vis påverkar smaken av choklad.) ”Ja”, sa jag. ”En vacker tanke.”
Jag körde Augustus bil hem, med Augustus bredvid mig i passagerarsätet. Han spelade ett par låtar för mig som han gillade, med ett band som hette The Hectic Glow. Låtarna var bra, men eftersom jag inte kände till dem sedan tidigare tyckte jag inte att de var lika bra som han tyckte.Jag sneglade hela tiden ner på hans ben, eller stället där hans ben hade varit, och försökte föreställa mig hur det konstgjorda benet såg ut. Jag ville inte tänka på det, men jag gjorde det lite grann ändå. Han tänkte säkert på mitt syre. Sjukdom äcklar. Det hade jag fått lära mig för länge sedan och jag misstänkte att Augustus också hade fått det.
När jag saktade in utanför vårt hus stängde Augustus av stereon. Luften tätnade. Han funderade antagligen på att kyssa mig och jag funderade definitivt på att kyssa honom. Undrade om jag ville. Jag hade kysst killar, men det hade varit ett tag sedan. Före miraklet.
Jag parkerade och såg på honom. Han var verkligen vacker. Jag vet att killar inte ska vara vackra, men han var det.
”Hazel Grace”, sa han. Mitt namn lät nytt och finare när han sa det. ”Det har varit ett stort nöje att göra din bekantskap.”
”Detsamma, mr Waters”, sa jag. Jag kände mig för blyg för att titta på honom. Jag kunde inte möta intensiteten i hans havsblå ögon.
”Får jag träffa dig igen?” frågade han. Han lät rörande nervös.
Jag log. ”Visst.”
”I morgon?” frågade han.
”Tålamod, gräshoppan”, rådde jag honom. ”Man får inte verka för ivrig.”
”Precis, det var därför jag sa i morgon”, sa han. ”Jag vill träffa dig igen i kväll. Men jag kan tänka mig att vänta hela natten och en stor del av i morgon.” Jag himlade med ögonen. ”Jag menar allvar”, sa han.
”Du känner mig inte ens”, sa jag. Jag tog boken som låg mellan oss. ”Kan vi inte säga att jag ringer dig när jag har läst ut den här?”
”Du har ju inte ens mitt nummer”, sa han.
”Jag misstänker starkt att du skrev det i boken.”
Han log det där härliga fånflinet. ”Och du säger att vi inte känner varandra?”