Jag låg vaken ganska sent den kvällen och läste Gryningens pris. (Avslöjande: Gryningens pris är blod.) Den var inte Ett storslaget lidande, men huvudpersonen, överfurir Max Mayhem, var lite småsympatisk, trots att han enligt mina beräkningar dödade inte mindre än 118 personer på 284 sidor.
Så jag steg upp sent nästa morgon, en torsdag. Mamma hade som regel att aldrig väcka mig, eftersom en av den proffssjukas viktigaste arbetsuppgifter är att sova mycket, så därför blev jag först lite förvirrad när jag plötsligt vaknade av att hon ruskade mig i axeln.
”Klockan är nästan tio”, sa hon.
”Sömn bekämpar cancer”, sa jag. ”Jag låg vaken sent och läste.”
”Det måste ha varit en bra bok”, sa hon medan hon satte sig på knä vid sängen och skruvade loss mig från min stora, rektangulära syrgaskoncentrator som jag kallade Philip, bara för att den typ såg ut som en Philip.
Mamma hakade fast mig vid den bärbara syrgastuben och sedan påminde hon mig om att jag hade en föreläsning. ”Fick du den av den där killen?” frågade hon helt apropå.
”Och med den menar du herpesen?”
”Du är bara för mycket”, sa mamma. ”Boken, Hazel. Jag menar boken.”
”Ja, han gav mig boken.”
”Jag märker att du gillar honom”, sa hon med höjda ögonbryn, som om det krävdes något slags unik modersinstinkt för att upptäcka en sådan sak. Jag ryckte på axlarna. ”Jag sa ju att stödgruppen skulle vara värd besväret.”
”Satt du bara utanför och väntade hela tiden?”
”Ja. Jag tog med mig lite papper att gå igenom. Men nu är det dags att möta dagen, unga dam.”
”Mamma. Sömn. Cancer. Bekämpning.”
”Jag vet, gumman, men du ska på en föreläsning. Och i dag så är det ju …” Skrattet i mammas röst avslöjade henne.
”Torsdag?”
”Hade du verkligen glömt det?”
”Kanske?”
”Det är torsdagen den tjugonionde mars!” Hon riktigt skrek ut det, med ett galet leende klistrat över hela ansiktet.
”Värst vad du blir lycklig över att veta vad det är för datum!” ropade jag tillbaka.
”HAZEL! DET ÄR DIN TRETTIOTREDJE HALVÅRSFÖDELSEDAG!”
”Åhhhhhh”, sa jag. Min mamma var verkligen en stjärna på jubileumsmaximering. DET ÄR FRUKTTRÄDGÅRDSDAGEN – KOM SÅ KRAMAR VI TRÄD OCH ÄTER TÅRTA! COLUMBUS FÖRDE MED SIG SMITTKOPPOR TILL INFÖDINGARNA – KOM SÅ ORDNAR VI EN JUBILEUMSPICKNICK! och så vidare. ”Jaha ja, grattis till mig på trettiotredje halvårsfödelsedagen”, sa jag.
”Vad vill du göra på din alldeles speciella dag?”
”Komma hem från college och slå världsrekord i hur många avsnitt av Top Chef man kan se i följd?”
Mamma sträckte sig upp till hyllan över min säng och tog ner Nalle Blå, den blå teddybjörnen som jag har haft sedan jag var typ ett – på den tiden då det var socialt accepterat att döpa sina vänner efter en färg.
”Så du vill inte gå på bio med Kaitlyn eller Matt eller någon?” De var mina kompisar.
Det var en tanke. ”Visst”, sa jag. ”Jag sms:ar Kaitlyn och hör om hon vill gå till köpcentret eller något efter föreläsningen.”
Mamma log och höll nallenbjörnen tätt mot magen. ”Är det fortfarande coolt att åka till köpcentret?” frågade hon.
”Jag sätter en ära i att inte veta vad som är coolt”, svarade jag.
*
Jag sms:ade Kaitlyn, duschade och klädde på mig, och sedan körde mamma mig till skolan. Jag skulle ha amerikansk litteratur, en föreläsning om Frederick Douglass i en nästan tom sal, och det var obeskrivligt svårt att hålla sig vaken. Fyrtio minuter in på nittiominutersföreläsningen sms:ade Kaitlyn tillbaka.
Finfint. Grattis på halvårsdagen. Castleton 15.32?
Kaitlyn har ett så aktivt socialt liv att varje liten minut måste schemaläggas. Jag svarade:
Låter bra. Jag är vid restaurangerna.
Mamma körde mig direkt från skolan till bokhandeln som ligger i köpcentret, där jag köpte både Midnattsgryningar och Rekviem för Mayhem, de första två efterföljarna till Gryningens pris, och sedan gick jag bort till den enorma restaurangavdelningen och köpte en Cola light. Klockan var 15.31.
Medan jag läste tittade jag då och då upp på några barn som lekte på piratskeppslekplatsen där inne. På lekplatsen fanns en tunnel, och två ungar kröp igenom den om och om igen utan att någonsin tröttna, vilket fick mig att tänka på Augustus Waters och de existentiellt laddade straffkasten.
Mamma var också på restaurangavdelningen, satt ensam i ett hörn där hon trodde att jag inte kunde se henne och åt en ost- och rostbiffsmacka och läste några papper. Säkert något medicinskt. De verkade aldrig ta slut.
Prick 15.32 såg jag Kaitlyn komma gående med bestämda steg förbi Wok House. Hon fick syn på mig så fort jag sträckte upp handen, log ett bländande leende med sina väldigt vita och nyfixade tänder och kom fram.
Hon var klädd i en knälång antracitgrå kappa som satt perfekt och solglasögon som täckte nästan hela ansiktet. Hon sköt upp dem i pannan när hon böjde sig ner för att krama om mig.
”Älskling”, sa hon med svagt brittisk accent. ”Hur är det med dig?” Folk tyckte aldrig att Kaitlyn pratade konstigt eller tillgjort. Hon råkade bara vara en oerhört sofistikerad tjugofemårig brittisk societetspingla som fastnat i en sextonårig kropp i Indianapolis. Alla accepterade det.
”Bara bra. Och du?”
”Jag vet aldrig riktigt längre. Är det där light?” Jag nickade och räckte den till henne. Hon smuttade i sugröret. ”Jag önskar så att du gick i skolan nu. En del av killarna har blivit rent ut sagt läckra.”
”Är det sant? Vilka skulle det vara?” frågade jag. Hon rabblade upp namnen på fem killar som vi hade gått i lågoch mellanstadiet med, men jag kunde inte se någon av dem framför mig.
”Jag har dejtat Derek Wellington ett tag”, sa hon, ”men jag tror inte att det kommer att hålla. Han är så mycket pojke. Men nog om mig. Vad har det hänt för nytt i Hazels värld?”
”Inget, direkt”, sa jag.
”Frisk och kry?”
”Som förut, tror jag väl.”
”Phalanxifor!” sa hon förtjust och log. ”Så du skulle bara kunna leva vidare för evigt, eller hur?”
”Antagligen inte för evigt”, sa jag.
”Men i stort sett”, sa hon. ”Annars något nytt?”
Jag funderade på att berätta att jag också träffade en kille, eller åtminstone hade sett en film med en, bara för att jag visste att hon skulle bli häpen och fascinerad över att jag som var så risig och töntig och hämmad skulle kunna få en kille att intressera sig för mig ens för ett ögonblick. Men jag hade egentligen inte så mycket att skryta med, så jag bara ryckte på axlarna.
”Vad i himlens namn är det där?” frågade Kaitlyn med en gest mot boken.
”Science fiction. Jag har börjat gilla det. Det är en serie.”
”Nu blir jag riktigt oroad. Ska vi shoppa?”
Vi gick in i en skoaffär. När vi skulle shoppa drog Kaitlyn hela tiden fram en massa platta skor som var öppna i tårna och sa: ”De här skulle se söta ut på dig”, och då kom jag ihåg att Kaitlyn aldrig hade skor som var öppna i tårna, eftersom hon hatade sina fötter för att tån närmast stortån var för lång, som om den tån var själens spegel eller något. Så när jag pekade på ett par sandaler som skulle passa henne sa hon typ bara: ”Ja, men …”, ett ”men” som betydde: men min förskräckliga tå kommer att synas om jag har dem, och jag sa: ”Kaitlyn, du är den enda jag någonsin har känt som lider av tådysmorfi”, och hon sa: ”Vad är det?”
”Du vet, som när du tittar dig i spegeln och ser något annat än det som verkligen finns där.”
”Åh. Jaha”, sa hon. ”Gillar du de här?” Hon höll upp ett par fina men lite tråkiga skor med rundad tåhätta och rem över foten och jag nickade. Hon hittade sin storlek och provade dem, gick fram och tillbaka i gången och betraktade sina fötter i de knähöga, vinklade speglarna. Sedan tog hon upp ett par fnaskiga skor med en massa remmar och sa: ”Är det överhuvudtaget möjligt att gå i de här? Jag menar, jag skulle bara dö …” Sedan hejdade hon sig och tittade på mig som om hon ville säga förlåt, som om det var ett brott att nämna döden för de döende. ”Du borde prova dem”, fortsatte Kaitlyn för att försöka släta över pinsamheten.
”Då dör jag hellre”, försäkrade jag henne.
Det slutade med att jag valde ett par flip-flops bara för att köpa något, och sedan satte jag mig på en av bänkarna framför en skohylla och tittade på Kaitlyn när hon ilade fram genom gångarna och shoppade med samma intensitet och koncentration som man vanligtvis förknippar med professionella schackspelare. Jag fick lust att ta fram Midnattsgryningar och läsa ett tag, men jag insåg att det skulle vara oartigt, så jag bara tittade på Kaitlyn. Emellanåt slog hon en lov tillbaka till mig med något tåhätteförsett fynd i händerna och sa: ”De här?” och då försökte jag komma med en intelligent kommentar om skorna och till slut köpte hon tre par och jag köpte mina flip-flops och sedan när vi gick ut sa hon: ”Ska vi gå till Antropologie och titta på kläder?”
”Jag borde nog åka hem”, sa jag. ”Jag är rätt trött.”
”Visst, självklart”, sa hon. ”Vi måste träffas oftare, älskling.” Hon lade händerna på mina axlar, kysste mig på båda kinderna och stegade iväg, vickande på sina smala höfter.
Men jag åkte inte hem. Jag hade bett mamma hämta mig vid sextiden, och även om jag gissade att hon antingen var i köpcentret eller på parkeringen, så ville jag ändå ha de närmaste två timmarna för mig själv.
Jag tyckte om min mamma, men ibland blev jag konstigt nervös av att hon alltid var i närheten. Jag tyckte om Kaitlyn också. Det gjorde jag faktiskt. Men efter att ha sluppit utsättas för mina jämnåriga i skolan under tre års tid upplevde jag ett visst oöverstigligt avstånd mellan oss. Jag tror att mina skolkamrater ville hjälpa mig att ta mig igenom cancern, men till slut upptäckte de att de inte kunde det. Bland annat för att det inte fanns något igenom.
Så jag hittade på en ursäkt om smärta och trötthet, som så ofta när jag träffade Kaitlyn eller någon annan av mina gamla kompisar. Och om jag ska vara ärlig så hade jag alltid ont. Det gör alltid ont att inte kunna andas normalt, att ständigt behöva påminna lungorna om att de måste vara lungor, tvinga sig att acceptera den klösande, skrapande värken inifrån och ut som är en oundviklig följd av en undermålig syresättning. Så jag ljög inte direkt. Jag bara valde en av alla sanningar.
Jag letade upp en bänk omgiven av en irländsk presentbutik, en butik som sålde reservoarpennor och en outletbutik för basebollkepsar – en vrå i köpcentret där Kaitlyn aldrig skulle shoppa, och började läsa Midnattsgryningar.
Risken att bli ett lik var ungefär 1:1 i den här boken, och jag sträckläste den utan att titta upp en enda gång. Jag gillade överfurir Max Mayhem, även om han inte hade någon större personlighet, men mest gillade jag att hans äventyr fortsatte att hända. Det fanns alltid fler onda att döda och fler goda att rädda. Nya krig startade redan innan de gamla var vunna. Jag hade inte läst en sådan här riktig bokserie sedan jag var liten, och det var spännande att få försvinna in i den oändliga fiktionens värld igen.
Tjugo sidor från slutet på Midnattsgryningar började det se ganska illa ut för Mayhem, när han blev skjuten sjutton gånger under sina försök att rädda en (blond, amerikansk) gisslan undan fienden. Men som läsare gav jag inte upp hoppet. Striden skulle fortgå utan honom. Det kunde – och skulle – komma serier med hans anhängare i huvudrollen: specialistofficer Manny Loco och menige Jasper Jacks och de andra.
Jag skulle just sluta, när en liten flicka i flätor med rosetter i stannade framför mig och sa: ”Vad har du i näsan?”
Och jag sa: ”Jo, det kallas för näskateter. Jag får syre genom de här slangarna för att få lättare att andas.” Hennes mamma rusade fram och sa: ”Jackie”, med ogillande röst, men jag sa: ”Nejmen, det gör inget”, för det gjorde det verkligen inte, och då frågade Jackie: ”Skulle jag också andas lättare genom dem?”
”Jag vet inte. Vi kan pröva.” Jag tog av mig dem och lät Jackie stoppa in katetern i näsan och andas. ”Det killas”, sa hon.
”Jag vet, visst gör det?”
”Jag tror att jag andas bättre”, sa hon.
”Gör du?”
”Ja.”
”Tyvärr”, sa jag. ”Jag önskar att jag kunde ge dig min kateter, men jag behöver den verkligen.” Jag kände redan av att den var borta. Jag fokuserade på andningen medan Jackie lämnade tillbaka katetern till mig. Jag torkade snabbt av den på T-shirten, lindade slangarna bakom öronen och satte stiften på plats igen.
”Tack för att jag fick prova den”, sa hon.
”Inga problem.”
”Jackie”, sa hennes mamma igen och den här gången lät jag henne gå.
Jag återgick till boken och överfurir Max Mayhem, som nu sörjde att han bara hade ett liv att ge för sitt land, men jag tänkte hela tiden på den där lilla tjejen och hur mycket jag gillade henne.
En annan grej med Kaitlyn var nog att det aldrig mer skulle kännas naturligt att prata med henne. Varje försök att fejka normal social interaktion blev bara nedslående, eftersom det var så skriande uppenbart att alla jag talade med i resten av mitt liv skulle känna sig pinsamt berörda och nervösa i min närhet, utom kanske barn som Jackie, som helt enkelt inte visste bättre.
Hursomhelst så gillade jag att vara ensam. Jag gillade att vara ensam med stackars överfurir Max Mayhem, som – men kom igen, han kan väl ändå inte överleva de där sjutton skotten?
(Avslöjande: Han överlever.)