Jag gick och lade mig lite tidigare den kvällen, bytte om till boxershorts och T-shirt innan jag kröp ner under täcket i min säng, som var en och femtio bred och hade en tjock bäddmadrass och var ett av mina älsklingsställen i världen. Och så började jag läsa Ett storslaget lidande för miljonte gången.
Ett storslaget lidande handlar om en tjej som heter Anna (det är hon som är berättaren) och hennes enögda mamma, som jobbar som trädgårdsmästare och är besatt av tulpaner. De lever ett vanligt lägre medelklassliv i en liten stad någonstans mitt i Kalifornien, tills Anna får en ovanlig sorts blodcancer.
Men det är ingen typisk cancerbok, för cancerböcker suger. I cancerböcker startar den cancersjuka typ en välgörenhetsorganisation som samlar in pengar för att bekämpa cancer. Och det här välgörenhetsengagemanget får den cancersjuka att tänka på mänsklighetens inneboende godhet och då känner sig han/hon älskad och uppmuntrad eftersom han/hon kommer att lämna efter sig något fint i cancerbotandets tecken. I Ett storslaget lidande däremot kommer Anna fram till att det är lite narcissistiskt av en cancerpatient att starta en välgörenhetsorganisation för cancerforskning, så hon startar en välgörenhetsorganisation som heter ”Annas stiftelse för cancersjuka som vill bota kolera”.
Dessutom är Anna ärlig om allting på ett sätt som ingen annan egentligen är. Hela boken igenom kallar hon sig själv för biverkningen, vilket är så totalt på pricken. Cancerungar är i allt väsentligt biverkningar av den ofrånkomliga mutationen som gjorde mångfalden av liv på jorden möjlig. Under berättelsens gång blir hon allt sjukare medan behandlingarna och sjukdomen slåss om att få döda henne först, och hennes mamma blir kär i en holländsk tulpanförsäljare som Anna kallar för den holländske tulpanmannen. Den holländske tulpanmannen har gott om pengar och väldigt udda idéer om hur man ska behandla cancer, men Anna tror att den här mannen kan vara en bedragare som kanske inte ens är holländare, och sedan, just som den eventuellt holländske killen och hennes mamma ska gifta sig och Anna ska inleda en knäpp ny behandling med vetegräs och låga doser av arsenik, så slutar boken mitt i en
Jag vet att det är finns en väldigt litterär tanke bakom och så där, och antagligen är det ett av skälen till att jag älskar boken så mycket, men det är trots allt något som talar för att en berättelse ska sluta. Och om den inte kan sluta borde den åtminstone fortsätta i oändlighet, som överfurir Max Mayhems och hans plutons äventyr.
Jag förstod att historien tog slut för att Anna dog eller blev för sjuk för att skriva, och att den här mitt-i-meningengrejen var tänkt att avspegla hur livet tar slut på riktigt eller något, men det fanns andra personer än Anna i berättelsen och det kändes orättvist att jag aldrig skulle få veta hur det gick för dem. Jag hade skrivit över tio brev till Peter Van Houten via hans förlag och bett om svar på vad som händer i slutet av berättelsen: om den holländske tulpanmannen är en bedragare, om Annas mamma gifter sig med honom till slut, vad som händer med Annas fåniga hamster (som hennes mamma avskyr), om Annas kompisar går ut high school – allt sådant där. Men han hade aldrig svarat på några av breven.
Ett storslaget lidande var den enda bok Peter Van Houten hade skrivit, och det enda som tycktes vara känt om honom var att han flyttade från USA till Holland när boken hade kommit ut, och blev någon sorts enstöring. Jag föreställde mig att han arbetade med en uppföljare som utspelade sig i Holland – kanske Annas mamma och den holländske tulpanmannen flyttar dit till slut och försöker skapa sig ett nytt liv. Men det hade gått tio år sedan Ett storslaget lidande kom ut och Van Houten hade inte publicerat så mycket som ett blogginlägg. Jag kunde inte vänta för evigt.
Den kvällen när jag läste om boken igen distraherades jag hela tiden av tankar på att Augustus Waters läste samma ord. Jag undrade om han skulle tycka om den eller om han skulle avfärda den som pretentiös. Sedan kom jag ihåg att jag hade lovat att ringa honom när jag hade läst Gryningens pris, så jag kollade upp hans nummer på titelsidan och skickade ett sms.
Recension av Gryningens pris: För många lik. För få adjektiv. Hur är ESL?
Efter en minut svarade han:
Om jag minns rätt lovade du att RINGA när du hade läst ut boken, inte sms:a.
Så jag ringde upp.
”Hazel Grace”, svarade han.
”Har du läst ut den?”
”Nja, jag är inte riktigt klar. Den är på sexhundrafemtioen sidor och jag har haft ett dygn på mig.”
”Hur långt har du kommit?”
”Fyrahundrafemtiotre.”
”Och?”
”Jag väntar med omdömet tills jag är klar. Men så mycket kan jag säga, att det känns lite pinsamt att jag gav dig Gryningens pris.”
”Inte alls. Jag är redan inne på Rekviem för Mayhem.”
”Ett strålande tillskott till serien. Men alltså, är tulpankillen en skurk? Jag får dåliga vibbar av honom.”
”Jag tänker inte förstöra slutet för dig”, sa jag.
”Om han är något annat än en helgjuten gentleman ska jag karva ut ögonen på honom.”
”Jag väntar med omdömet! När får jag träffa dig?”
”Definitivt inte förrän du har läst ut Ett storslaget lidande.” Det var riktigt roligt att spela svårfångad.
”Då är det bäst att jag lägger på och börjar läsa.”
”Det är det bäst att du gör”, sa jag och vi lade på utan ett ord till.
Det var något nytt för mig att flirta, men det var kul.
Nästa morgon hade jag Amerikansk 1800-talspoesi på MCC. Det var en gammal tant som höll en föreläsning där hon lyckades prata i nittio minuter om Sylvia Plath utan att citera ett enda ord av Sylvia Plath själv.
När jag kom ut från föreläsningen väntade mamma i lugn och ro vid vägkanten.
”Har du bara suttit här och väntat hela tiden?” frågade jag medan hon skyndade runt för att hjälpa mig att lyfta in vagnen och tuben i bilen.
”Nej, jag har hämtat kemtvätten och varit på posten.”
”Och sedan?”
”Jag har en bok att läsa”, sa hon.
”Och det är jag som behöver skaffa mig ett liv.” Jag log och hon försökte le tillbaka, men leendet blev lite fladdrigt. Efter en kort stund sa jag: ”Har du lust att gå på bio?”
”Visst. Är det någon särskild film du vill se?”
”Vi kollar bara vilken som går nu och så ser vi den.” Hon stängde bildörren efter mig och gick runt till förarsidan. Vi körde bort till Castletonbion och såg en 3-D-film om talande ökenråttor. Den var rätt kul, faktiskt.
När jag kom ut från biografen hade jag fått fyra sms från Augustus.
Säg att de sista tjugo sidorna saknas i just mitt exemplar.
Hazel Grace, säg att jag inte har kommit till slutet på den här boken.
MEN FÖR HELVETE GIFTER DE SIG ELLER INTE FÖR HELVETE VAD ÄR DET FRÅGAN OM
Jag antar att Anna dog och så slutar den bara? TASKIGT. Ring mig när du kan. Hoppas allt är okej.
När jag kom hem gick jag ut i trädgården på baksidan och satte mig på en rostig stol med flätad sits och ringde honom. Det var molnigt, typiskt Indianaväder: kvavt och tryckande. Det dominerande inslaget i vår trädgård var min gamla gungställning och den såg rätt blöt och eländig ut.
Augustus svarade på tredje signalen. ”Hazel Grace”, sa han.
”Välkommen till den ljuva plågan att läsa Ett storslaget …” Jag tystnade när jag hörde ett våldsamt snyftande i andra änden. ”Hur är det med dig?” frågade jag.
”Bara fint”, svarade Augustus. ”Men Isaac är här och håller på att få ett sammanbrott.” Mer tjutande. Som dödsskrien från ett skadat djur. Gus vände uppmärksamheten till Isaac. ”Du. Isaac. Blir det bättre eller sämre med Hazel, hon från stödgruppen? Isaac. Lyssna på mig.” Efter ett ögonblick sa Gus till mig: ”Kan du komma hem till mig om tjugo minuter eller något?”
”Visst”, sa jag och lade på.
Om man hade kunnat köra i en rak linje skulle det bara ta typ fem minuter att åka från mig till Augustus, men man kan inte köra i en rak linje eftersom Holliday Park ligger emellan oss.
Trots att parken var en geografisk olägenhet gillade jag den verkligen. När jag var liten brukade jag plaska i White River med pappa och det kom alltid ett underbart ögonblick när han kastade mig upp i luften, bara slängde iväg mig från sig och jag sträckte ut armarna som om jag flög och han också sträckte ut armarna, varpå vi upptäckte att vi inte skulle nå varandra och ingen skulle fånga upp mig. Det skrämde alltid skiten ur oss båda två på bästa möjliga sätt och slutade med att jag plaskade ner i vattnet med sprattlande ben och dök upp oskadd för att hämta luft, och strömmen förde mig tillbaka till honom medan jag sa igen, pappa, igen.
Jag parkerade på uppfarten bredvid en gammal svart Toyota, som jag antog var Isaacs bil. Med tuben efter mig i vagnen gick jag fram till dörren. Jag knackade på. Gus pappa kom och öppnade.
”Bara Hazel”, sa han. ”Trevligt att träffas.”
”Augustus sa att jag kunde komma över?”
”Ja, han och Isaac är i källaren.” Just då hördes ett tjut där nerifrån. ”Det måste vara Isaac”, sa Gus pappa och skakade sakta på huvudet. ”Cindy var tvungen att ta bilen och åka en sväng. Ljudet …”, sa han och lät ordet hänga i luften. ”Hursomhelst skulle jag tro att du är efterlängtad där nere. Ska jag bära din, öh, din tub?” frågade han.
”Nä, jag klarar mig. Men tack i alla fall, mr Waters.”
”Mark”, sa han.
Det kändes lite läskigt att gå ner dit. Det är inte precis det bästa jag vet att lyssna på folk som tjuter av sorg. Men jag gick ner.
”Hazel Grace”, sa Augustus när han hörde mina steg. ”Isaac, Hazel från stödgruppen är på väg ner. Hazel, en liten påminnelse bara: Isaac har fått ett psykotiskt anfall.”
Augustus och Isaac satt på golvet i var sin stol formad som ett bakåtlutat L och stirrade upp på en gigantisk teve. Skärmen var delad så att Isaac såg den ur sin synvinkel till vänster och Augustus ur sin till höger. De var soldater som stred i en utbombad modern stad. Jag kände igen platsen från Gryningens pris. När jag närmade mig syntes inget ovanligt, bara två killar som satt i ljusströmmen från en jättestor teve och låtsades döda folk.
Först när jag kom fram jämsides med dem upptäckte jag hur Isaac såg ut. Tårarna rann nerför hans rödflammiga kinder i en jämn ström och ansiktet var som en spänd mask av smärta. Han stirrade på skärmen utan en blick på mig och tjöt medan han oupphörligt bankade på spelkontrollen.
”Hur är läget, Hazel?” frågade Augustus.
”Helt okej”, sa jag. ”Isaac?” Inget svar. Inte minsta antydan om att han märkte att jag var där. Bara tårarna som rann över hans kinder och ner på den svarta T-shirten.
Augustus vände som hastigast blicken från skärmen. ”Vad fin du är”, sa han. Jag hade på mig en klänning som gick precis över knäna och som jag hade haft i evigheter. ”Tjejer tror att de bara kan ha klänning på fest, men jag gillar kvinnor som säger typ: Nu ska jag åka och träffa en kille som har ett nervöst sammanbrott, en kille vars koppling till synsinnet onekligen är svag, men vad fan, jag tar på mig klänning för hans skull.”
”Och trots det”, sa jag, ”vill inte Isaac ge mig så mycket som en blick. Han är väl för kär i Monica förstås”, vilket resulterade i ett katastrofalt snyftande.
”Det är ett lite känsligt ämne”, förklarade Augustus. ”Isaac, jag vet inte vad du tror, men jag har en svag känsla av att vi håller på att bli omringade.” Sedan sa han till mig: ”Isaac och Monica är inte längre ett par, men han vill inte snacka om det. Han vill bara gråta och spela Counterinsurgence 2.”
”Det kan man väl fatta”, sa jag.
”Isaac, jag blir allt oroligare över vår position. Om du håller med mig så stick bort till den där kraftstationen så ska jag täcka dig.” Isaac sprang mot en enkel byggnad medan Augustus sprang bakom honom och sköt vilt med ett maskingevär i en följd av snabba attacker.
”Förresten”, sa Augustus till mig, ”så är det inte fel att prata med honom. Du kanske har några kvinnliga visdomsord att komma med.”
”Jag tycker nog faktiskt att han reagerar adekvat”, sa jag, medan Isaacs skottsalva dödade en fiende som hade tittat ut bakom det utbrända skalet av en pickup.
Augustus nickade mot skärmen. ”Smärtan kräver att få upplevas”, sa han med ett citat ur Ett storslaget lidande. ”Är du säker på att det inte är någon bakom oss?” frågade han Isaac. En kort stund senare började spårljusprojektiler vissla över huvudet på dem. ”Men Isaac, för helvete”, sa Augustus. ”Inte för att jag vill kritisera dig just när du är som svagast i själen, men du har låtit oss bli omringade och nu finns det ingenting mellan terroristerna och skolan.” Isaacs figur satte av och sprang mot elden, sicksackande ner längs en smal bakgata.
”Du skulle kunna gå över bron och sedan vända tillbaka i en cirkel”, sa jag, en taktik jag hade lärt mig i Gryningens pris.
Augustus suckade. ”Bron är dessvärre redan under rebellernas kontroll, på grund av min stackars övergivne medspelares tvivelaktiga strategi.”
”Min?” sa Isaac, flåsig på rösten. ”Min? Det var ju du som föreslog att vi skulle gömma oss i den där jävla kraftstationen.”
Gus vände sig bort från skärmen en sekund och slängde iväg sitt sneda leende mot Isaac. ”Jag visste att du kunde snacka”, sa han. ”Nu sticker vi och räddar några låtsasskolbarn.”
Tillsammans sprang de bort längs bakgatan, sköt och gömde sig precis när de skulle tills de nådde fram till skolan, en enplansbyggnad. De hukade sig ner bakom en mur på andra sidan gatan och tog fienderna en efter en.
”Varför vill de ta sig in i skolan?” frågade jag.
”De vill ta ungarna som gisslan”, svarade Augustus. Han kutade med axlarna över kontrollen och dängde på knapparna, med underarmarna så spända att ådrorna svällde. Isaac lutade sig fram mot skärmen med kontrollen dansande i sina smala fingrar. ”Ta den ta den ta den”, sa Augustus. Terroristerna kom i vågor, men de mejade ner varenda en med en precision som var alldeles enastående, vilket den måste vara om de inte skulle skjuta in i skolan.
”Granat! Granat!” ropade Augustus när något for i en hög båge över skärmen, studsade mot skolporten och sedan rullade fram till tröskeln.
Isaac tappade sin spelkontroll i rena besvikelsen. ”Om de jävlarna inte kan ta gisslan så bara dödar de dem och påstår att vi gjorde det.”
”Täck mig!” sa Augustus medan han hoppade ut från sitt gömställe och rusade mot skolan. Isaac letade upp kontrollen igen och började sedan skjuta medan kulorna regnade ner över Augustus, som blev träffad en gång, två gånger, men sprang vidare. Augustus skrek: ”NI KAN INTE DÖDA MAX MAYHEM!” och med några sista snabba knappkombinationer dök han rakt på granaten, som detonerade under honom. Hans lemlästade kropp exploderade som en geyser och det blev rött på skärmen. En grov stämma sa: ”UPPDRAGET MISSLYCKAT”, men Augustus verkade tycka tvärtom när han log åt resterna av sig själv på skärmen. Han stack handen i fickan, tog fram en cigarrett och satte den mellan tänderna. ”Jag räddade ungarna”, sa han.
”Tillfälligt”, påpekade jag.
”All räddning är tillfällig”, slängde Augustus tillbaka. ”Jag köpte dem en minut. Kanske är det den minuten som köper dem en timme, som köper dem ett år. Ingen kommer att köpa dem en evighet, Hazel Grace, men jag gav dem en minut med mitt liv. Och det är inte fy skam.”
”Ja ja, ta det lugnt”, sa jag. ”Det handlar bara om pixlar.”
Han ryckte på axlarna, som om han trodde att spelet kanske egentligen var på riktigt. Isaac tjöt igen. Augustus vände sig tvärt mot honom. ”Ett nytt försök med uppdraget, korpral?”
Isaac skakade på huvudet. Han lutade sig fram över Augustus för att se på mig och sa, alldeles spänd på rösten: ”Hon ville inte göra det efteråt.”
”Hon ville inte göra slut med en blind kille”, sa jag. Han nickade och tårarna var inte så mycket tårar som en tyst metronom – taktfasta, utan slut.
”Hon sa att hon inte kunde hantera det”, förklarade han för mig. ”Jag ska snart förlora synen och hon kan inte hantera det.”
Jag tänkte på ordet hantera och på allt ohanterligt som man trots allt klarar av. ”Stackars dig”, sa jag.
Isaac torkade sig med ärmen. Bakom glasögonen såg hans ögon så stora ut att allt annat i ansiktet nästan försvann och det bara var ett par fritt svävande ögon som stirrade på mig – det ena riktigt, det andra av glas. ”Det är oacceptabelt”, sa han. ”Det är fullständigt oacceptabelt.”
”Jamen i rättvisans namn”, sa jag, ”så kan hon antagligen inte hantera det. Det kan inte du heller, men hon är inte tvungen och det är du.”
”Jag sa ’alltid’ om och om igen i dag, ’alltid alltid alltid’ och hon bara pratade förbi mig och sa det inte tillbaka. Det var som om jag redan var borta, fattar du? ’Alltid’ var ett löfte! Hur kan man bara bryta ett löfte?”
”Ibland förstår folk inte löftena de ger när de ger dem”, sa jag.
Isaac blängde på mig. ”Nej, det är klart. Men då håller man löftet i alla fall. Det är det som är kärlek. Kärlek är att hålla löftet i alla fall. Tror du inte på äkta kärlek?”
Jag svarade inte. Jag hade inget svar. Men jag tänkte att om det fanns äkta kärlek, så var det där en rätt bra definition.
”Jag tror i alla fall på äkta kärlek”, sa Isaac. ”Och jag älskar henne. Och hon lovade. Hon lovade alltid.” Han reste sig och tog ett steg emot mig. Jag tog stöd med händerna och kom på fötter, eftersom jag trodde att han ville ha en kram eller något, men då snodde han runt som om han inte kunde minnas varför han hade rest sig och både Augustus och jag såg hur vreden lyste i hans ansikte.
”Isaac”, sa Gus.
”Vad är det?”
”Du ser lite … Ursäkta dubbeltydligheten, käre vän, men det är något i dina ögon som oroar mig.”
Plötsligt började Isaac sparka hysteriskt på sin stol, så att den gjorde en bakåtsaltomortal mot Gus säng. ”Det är rätta takter”, sa Augustus. Isaac satte av efter stolen och sparkade den igen. ”Ja”, sa Augustus. ”Ta den. Sparka skiten ur stolen!” Isaac sparkade på den igen så att den studsade mot Gus säng, och sedan tog han en av kuddarna och började dänga den i väggen mellan sängen och troféhyllan ovanför.
Augustus tittade på mig, fortfarande med cigarretten i munnen, och log lite. ”Jag kan inte sluta tänka på den där boken.”
”Nej, visst kan man inte?”
”Och han har aldrig berättat vad som hände med de andra?”
”Nej”, förklarade jag. Isaac pryglade fortfarande väggen med kudden. ”Han flyttade till Amsterdam, så han kanske skriver en efterföljare med den holländske tulpanmannen i huvudrollen, men han har inte gett ut något. Han låter sig aldrig intervjuas. Han verkar inte finnas på nätet. Jag har skrivit en massa brev till honom och frågat hur det går med alla, men han svarar aldrig. Så … ja.” Jag tystnade, eftersom Augustus inte verkade lyssna. I stället kisade han mot Isaac.
”Vänta lite”, mumlade han till mig. Han gick fram till Isaac och tog honom om axlarna. ”Du Isaac, kuddar går inte sönder. Pröva med något som går sönder.”
Isaac sträckte sig efter en baskettrofé på hyllan och sedan lyfte han den över huvudet som om han väntade på tilllåtelse. ”Ja”, sa Augustus. ”Ja!” Trofén slog i golvet så att basketspelarens plastarm sprätte iväg, fortfarande med bollen i handen. Isaac stampade på trofén. ”Ja!” sa Augustus. ”På den, bara!”
Sedan vände han sig till mig igen. ”Jag har försökt hitta ett bra sätt att berätta för min pappa att jag faktiskt hatar basket egentligen och nu tror jag att jag har kommit på det.” Troféerna åkte ner, en efter en, och Isaac stampade på dem och skrek medan Augustus och jag stod någon meter bort och bevittnade galenskapen. Basketspelarnas stackars lemlästade plastkroppar låg strödda över mattan: här låg en boll omsluten av en hand utan kropp, där låg två ben utan torso stelnade mitt i ett hopp. Isaac fortsatte att misshandla troféer, hoppade på dem med båda fötterna, skrikande, andfådd, svettig, tills han slutligen sjönk ihop högst upp på en hög av troféiska skärvor.
Augustus gick fram till honom och tittade ner. ”Känns det bättre?” frågade han.
”Nej”, mumlade Isaac, medan bröstkorgen hävde sig.
”Det är så det är med smärta”, sa Augustus, och sedan tittade han på mig. ”Den kräver att få upplevas.”