Det dröjde ungefär en vecka innan jag pratade med Augustus igen. Jag hade ringt honom senare under trofékrossarkvällen, så om man skulle gå efter reglerna var det hans tur att ringa. Men det gjorde han inte. Inte för att jag satt och stirrade på telefonen i min svettiga hand hela dagen, fortfarande klädd i min fina gula klänning, tålmodigt väntande på att min gentleman skulle leva upp till epitetet. Dagarna gick: jag träffade Kaitlyn och hennes (gullige men uppriktigt sagt inte augustiske) pojkvän och drack kaffe en eftermiddag, jag intog min rekommenderade dagliga dos av Phalanxifor, jag gick på föreläsningar tre förmiddagar i veckan på MCC och varje kväll åt jag middag med mamma och pappa.
På söndagskvällen åt vi pizza med grön paprika och broccoli. Vi satt vid vårt lilla runda bord i köket när min telefon började sjunga, men jag fick inte kolla den, för vi har ett strikt telefonförbud vid middagen.
Så jag åt lite medan mamma och pappa pratade om en jordbävning som just hade inträffat i Papua Nya Guinea. De träffades i fredskåren i Papua Nya Guinea, så varje gång det hände något där, även om det var någon katastrof, tycktes de genomgå en förvandling. Plötsligt var de inte alls några stora stationära varelser, utan de unga och idealistiska och självständiga och tuffa personer de hade varit en gång i tiden. De var så inne i sin egen entusiasm att de inte kastade så mycket som en blick på mig när jag åt snabbare än jag någonsin hade ätit och flyttade saker från tallriken till munnen med en hastighet och intensitet som gjorde mig alldeles andfådd, vilket förstås fick mig att börja oroa mig för att mina lungor kanske återigen höll på att dränkas i en stigande ansamling av vätska. Jag sköt undan tanken så gott jag kunde. Jag hade tid för tomografi om ett par veckor. Om något var fel skulle jag få veta det snart nog. Fram till dess tjänade det ingenting till att oroa sig.
Ändå fortsatte jag att oroa mig. Jag tyckte om att finnas till. Jag ville fortsätta med det. Oro är ännu en biverkning av döendet.
Till slut hade jag ätit upp och sa: ”Kan jag få gå från bordet?” De avbröt knappt sitt samtal om de starka och svaga sidorna i Nya Guineas infrastruktur. Jag tog mobilen ur min väska på köksbänken och kollade de senast inkomna samtalen. Augustus Waters.
Jag gick ut i skymningsljuset på baksidan. Jag kunde urskilja gungställningen och jag funderade på att gå bort dit och gunga medan jag pratade med honom, men det kändes ganska långt att gå, med tanke på att jag blev trött av att äta.
I stället lade jag mig ner i gräset längst bort på uteplatsen, tittade upp på Orion, den enda stjärnbilden jag kunde, och ringde honom.
”Hazel Grace”, sa han.
”Hej”, sa jag. ”Hur är läget?”
”Toppen”, sa han. ”Jag har velat ringa dig nästan en gång i minuten, men jag väntade tills jag hade formulerat en sammanhängande tanke avseende Ett storslaget lidande.” (Han sa ”avseende”. Det gjorde han faktiskt. Vilken kille.)
”Och?” sa jag.
”Jag tror att det är, typ. När jag läser den så känns det bara hela tiden som typ, typ.”
”Typ?” frågade jag retsamt.
”Som om den var en present, typ?” sa han frågande. ”Som om du har gett mig något viktigt.”
”Oj”, sa jag tyst.
”Det där lät smörigt”, sa han. ”Förlåt.”
”Nej”, sa jag. ”Nej. Säg inte förlåt.”
”Men den slutar inte.”
”Nej”, sa jag.
”Rena tortyren. Jag fattar det förstås, jag menar jag fattar att hon dog eller något sådant.”
”Ja, antagligen”, sa jag.
”Och visst alltså, helt okej, men det finns trots allt ett oskrivet kontrakt mellan författare och läsare och jag tycker att man bryter mot det kontraktet på något vis om man inte avslutar sin bok.”
”Jag vet inte riktigt”, sa jag, som om jag måste försvara Peter Van Houten. ”På sätt och vis är det delvis det jag gillar med boken. Den ger en trovärdig bild av döden. Man dör mitt i livet, mitt i en mening. Men jag vill – herregud, jag vill verkligen veta vad som händer med alla andra. Det är det jag frågar honom i mina brev. Men sedan så svarar han aldrig.”
”Okej. Du sa att han är en enstöring.”
”Stämmer.”
”Omöjlig att spåra.”
”Stämmer.”
”Fullständigt onåbar”, sa Augustus.
”Dessvärre”, sa jag.
”Käre mr Waters”, svarade han. ”Jag skriver för att tacka dig för din elektroniska korrespondens, mottagen genom ms Vliegenthart den sjätte april, från Amerikas förenta stater, i den mån geografi kan anses existera i vår triumfatoriskt digitaliserade samtidighet.”
”Augustus, vad i helvete?”
”Han har en assistent”, sa Augustus. ”Lidewij Vliegenthart. Jag hittade henne. Jag mejlade henne. Hon gav honom mejlet. Han svarade via hennes mejlkonto.”
”Ja ja. Läs vidare.”
”Mitt svar skrivs ner med bläck på papper i våra förfäders ärevördiga tradition och transkriberas sedan av ms Vliegenthart till en rad ettor och nollor för att färdas genom det själlösa nätet som den senaste tiden har snärjt vår art, så jag ber om ursäkt för alla eventuella fel eller försummelser som kan bli följden.
Med tanke på de nöjesbackanalier som finns till förfogande för unga män och kvinnor i er generation, så är jag tacksam mot var och en, varsomhelst, som avsätter de timmar som krävs för att läsa min lilla bok. Men jag är i synnerhet tacksam mot dig, både för dina vänliga ord om Ett storslaget lidande och för att du tog dig tid att tala om för mig att boken, direkt citat, ”betydde väldigt mycket” för dig.
Den kommentaren får mig emellertid att undra: Vad menar du med betydde? Har den flyktiga känslan av mening som vi får av konsten något värde, mot bakgrund av den slutgiltiga futiliteten i vår kamp? Eller ligger det enda värdet i att fördriva tiden på behagligast möjliga sätt? Vad bör en berättelse försöka efterlikna, Augustus? En väckarklocka? En mobilisering till strid? En morfinpump? Nu är det förstås på det viset att den här frågeställningen, i likhet med allt utforskande av universum, till sist tvingar oss att fråga oss vad det innebär att vara människa och om det verkligen inte är nån mening med nåt – för att låna ett uttryck från de ångestfyllda sextonåringar du säkerligen föraktar.
Jag fruktar att det inte är det, min vän, och att du knappast skulle få någon uppmuntran av ytterligare kontakt med mitt skrivande. Men jag ska svara på din fråga: Nej, jag har inte skrivit något mer och kommer heller inte att göra det. Jag anser inte att det skulle vara till gagn för vare sig mina läsare eller mig själv om jag fortsatte att dela med mig av mina tankar. Tack igen för ditt generösa e-postmeddelande.
Vänliga hälsningar, Peter Van Houten, genom Lidewij Vliegenthart.”
”Wow”, sa jag. ”Hittar du på det här?”
”Hazel Grace, skulle jag med mitt svaga intellekt kunna hitta på ett brev från Peter Van Houten, med fraser som ’vår triumfatoriskt digitaliserade samtidighet’?”
”Det skulle du inte”, medgav jag. ”Kan jag, kan jag få mejladressen?”
”Självklart”, sa Augustus, som om det inte alls var den bästa present jag någonsin hade fått.
De följande två timmarna satt jag och komponerade ihop ett mejl till Peter Van Houten. Det kändes som om det blev sämre för varje gång jag skrev om det, men jag kunde inte hejda mig.
Käre mr Peter Van Houten
(c/o Lidewij Vliegenthart),
Jag heter Hazel Grace Lancaster. Min vän Augustus Waters, som läste Ett storslaget lidande på min rekommendation, fick just ett mejl från er på den här adressen. Jag hoppas att ni inte har något emot att Augustus lät mig läsa mejlet.
Mr Van Houten, jag förstår av ert mejl till Augustus att ni inte planerar att ge ut fler böcker. På sätt och vis är jag besviken, men samtidigt lättad: Jag behöver aldrig oroa mig för att er nästa bok inte ska leva upp till debutens magnifika perfektion. Som överlevare av fjärde stadiets cancer i tre år kan jag meddela att ni har fått till allt på pricken rätt i Ett storslaget lidande. Åtminstone blev det rätt för mig. Er bok har en förmåga att tala om för mig vad jag känner redan innan jag känner det och jag har läst om den minst tio gånger.
Jag undrar emellertid om ni skulle ha något emot att svara på ett par frågor som jag har, om vad som händer när romanen tagit slut. Jag förstår att boken slutar för att Anna dör eller blir för sjuk för att fortsätta skriva den, men jag skulle så gärna vilja veta vad som händer med Annas mamma – om hon gifter sig med den holländske tulpanmannen, om hon någonsin får fler barn och om hon bor kvar på W. Temple 119 och så vidare. Jag undrar också: är den holländske tulpanmannen en bedragare eller älskar han dem verkligen? Vad händer med Annas kompisar – i synnerhet Claire och Jake? Fortsätter de att vara ihop? Och till sist – jag förstår att det är just sådana här djupa, eftertänksamma frågor som ni alltid har hoppats att era läsare ska ställa – vad hände med hamstern Sisyfos? De här frågorna har ansatt mig i åratal – och jag vet inte hur lång tid jag har kvar för att få svar på dem.
Jag vet att det här inte är några viktiga litterära frågor och att det finns en massa viktiga litterära frågor om er bok, men jag skulle verkligen bara vilja veta.
Och om ni någonsin bestämmer er för att skriva något mer, även om ni inte vill ge ut det, så skulle jag förstås väldigt gärna vilja läsa det. Uppriktigt sagt skulle jag gärna läsa er inköpslista.
Beundrande hälsningar,
Hazel Grace Lancaster
(16 år)
När jag hade skickat iväg det ringde jag Augustus igen och vi satt uppe sent och pratade om Ett storslaget lidande, och jag läste Emily Dickinson-dikten som Van Houten hade hämtat titeln från och han sa att jag hade fin röst när jag läste och inte gjorde för långa pauser mellan raderna, och sedan sa han att den sjätte Gryningens pris-boken, Blodets bifall, börjar med ett diktcitat. Det tog en kort stund för honom att hitta boken, men till slut läste han upp citatet för mig. ”Säg att ditt liv rasade samman. Den senaste bra kyssen / du fick var längesen.”
”Inte illa”, sa jag. ”Lite pretentiöst. Jag tror att Max Mayhem skulle kalla det för ’fjollig skit’.”
”Ja, utan tvivel. Med käkarna sammanbitna. Herregud, vad Mayhem biter ihop käkarna mycket i de här böckerna. Han kommer definitivt att få problem med tandgnissling om han överlever allt krigande.” Och sedan, efter en paus, frågade Gus: ”När fick du din senaste bra kyss?”
Jag tänkte efter. De kyssar jag hade varit med om – alla före diagnosen – hade varit jobbiga och slafsiga, och på något vis hade det alltid känts som om vi var barn som lekte vuxna. Fast det var förstås ett tag sedan. ”Längesen”, sa jag till slut. ”Och du?”
”Jag har upplevt en del fina kyssar med min extjej, Caroline Mathers.”
”Längesen?”
”Den sista var för knappt ett år sedan.”
”Vad hände?”
”När vi kysstes?”
”Nej, med dig och Caroline.”
”Åh”, sa han. Och sedan, efter en kort paus: ”Caroline plågas inte längre av existensen.”
”Åh”, sa jag.
”Ja”, sa han.
”Stackars dig”, sa jag. Jag hade förstås känt en massa folk som dött. Men jag hade aldrig varit ihop med någon. Jag kunde inte ens föreställa mig det, faktiskt.
”Inget du kan rå för, Hazel Grace. Vi är biverkningar allihop, inte sant?”
”Iglar på medvetandets lastskepp”, sa jag med ett citat ur Ett storslaget lidande.
”Okej”, sa han. ”Jag måste sova. Klockan är nästan ett.”
”Okej”, sa jag.
”Okej”, sa han.
Jag fnissade och sa: ”Okej.” Och sedan var det tyst på linjen, fast inte dött. Det kändes nästan som om han var hos mig i rummet, fast ännu bättre på något vis, som om jag inte var i mitt rum och han inte var i sitt, utan vi i stället var tillsammans på en osynlig, eterisk tredje plats, som man bara kunde besöka i telefon.
”Okej”, sa han efter en evighet. ”Kanske okej kommer att bli vårt alltid.”
”Okej”, sa jag.
Det var Augustus som lade på först.
Peter Van Houten svarade på Augustus mejl fyra timmar efter det att han skickade det, men två dagar senare hade Van Houten fortfarande inte svarat mig. Augustus försäkrade mig att det var för att mitt mejl var bättre och krävde ett mer genomtänkt svarsmejl, att Van Houten hade fullt upp med att skriva svar på mina frågor och att riktigt elegant prosa tog tid. Men jag var ändå orolig.
På onsdagen mitt i poesipluggandet fick jag ett sms från Augustus:
Isaac opererad. Det gick bra. Han är cancerfri.
Nästa sms kom några sekunder senare.
Fast alltså, han är blind. Det är ju inget vidare.
Den eftermiddagen gick mamma med på att låna mig bilen, så att jag skulle kunna köra ner till Memorialsjukhuset och se hur det var med Isaac.
Jag letade mig upp till hans rum på femte våningen, knackade på fast dörren stod öppen och hörde en kvinnoröst som sa: ”Kom in.” Det var en sköterska som gjorde något med bandagen på Isaacs ögon. ”Hej, Isaac”, sa jag.
Och han sa: ”Mon?”
”Åh nej, förlåt. Nej, det är, hm, Hazel. Stödgrupps-Hazel, du vet? Trofékrossarkvälls-Hazel?”
”Jaha”, sa han. ”Nu säger ju folk hela tiden att mina andra sinnen kommer att bli bättre för att kompensera, men UPPENBARLIGEN INTE ÄN. Hej, stödgrupps-Hazel. Kom fram hit så att jag får känna på ditt ansikte och se djupare in i din själ än någon seende människa någonsin skulle kunna.”
”Han skojar”, sa sköterskan.
”Jo”, sa jag, ”jag fattar det.”
Jag tog ett par steg mot sängen. Jag drog fram en stol och satte mig, tog hans hand. ”Hallå”, sa jag.
”Hallå”, svarade han. Sedan var det tyst ett tag.
”Hur känns det?” frågade jag.
”Okej”, sa han. ”Jag vet inte.”
”Vad vet du inte?” frågade jag. Jag tittade på hans hand, för jag ville inte titta på hans ansikte med blindbocksbandaget. Isaac bet på naglarna och jag såg lite blod i kanten på ett par av nagelbanden.
”Hon har inte ens hälsat på”, sa han. ”Jag menar, vi var ihop i fjorton månader. Fjorton månader är länge. Fan, vad ont det gör.” Isaac släppte min hand för att treva efter smärtpumpen, en sådan man trycker på för att få i sig en dos smärtstillande medel.
Sköterskan var färdig med bandagebytet och tog nu ett steg tillbaka. ”Det har bara gått en dag, Isaac”, sa hon lite nedlåtande. ”Du måste ge dig tid att läka. Och fjorton månader är inte särskilt länge, inte i ett större perspektiv. Du är bara i början än, grabben. Du ska få se.”
Sköterskan gick. ”Har hon gått?”
Jag nickade, men så kom jag på att han inte kunde se det. ”Ja”, sa jag.
”Så jag ska få se? Är det sant? Sa hon verkligen det?”
”Egenskaper hos en bra sjuksköterska”, sa jag. ”Låt höra.”
”Ett. Hittar inte på ordvitsar om ens handikapp”, sa Isaac.
”Två. Hittar blod vid första sticket”, sa jag.
”Allvarligt talat, det är jätteviktigt. Är min arm en jävla piltavla, eller? Tre. Inget nedlåtande tonfall.”
”Hur är det med dig, lille gullegubben?” frågade jag med sötsliskig röst. ”Nu ska jag stickelicka lite med en nål. Det kanske blir lite ajaj.”
”Är lilla gubbelubben sjukilukis?” svarade han. Och sedan efter en liten paus: ”Fast de flesta är faktiskt schysta. Jag vill bara ut från det här jävla stället.”
”Och då menar du sjukhuset?”
”Det med”, sa han. Han bet ihop tänderna. Jag såg hur ont han hade. ”Ärligt talat så tänker jag helvetes mycket mer på Monica än på mitt öga. Är det galet? Det är galet.”
”Det är lite galet”, medgav jag.
”Men jag tror på äkta kärlek, fattar du? Jag tror inte att alla får behålla sina ögon eller inte blir sjuka eller vad det nu kan vara, men alla borde få äkta kärlek och den borde vara minst lika länge som ens liv.”
”Ibland önskar jag bara att det aldrig hade hänt. Det här med cancern.” Han talade långsammare. Medicinen hade börjat verka.
”Jag är så ledsen för din skull”, sa jag.
”Gus var här förut. Han var här när jag vaknade. Tog ledigt från skolan. Han …” Han vände huvudet lite åt sidan. ”Det känns bättre”, sa han tyst.
”Smärtan?” frågade jag. Han nickade lite.
”Bra”, sa jag. Och sedan, som den bitch jag är: ”Vad var det du sa om Gus?” Men han var borta.
Jag gick ner till den lilla fönsterlösa presentbutiken och frågade den orkeslösa praktikanten som satt på pallen bakom kassan vilken sorts blommor som luktade mest.
”De luktar likadant allihop. De sprejar dem med doftsprej”, sa hon.
”Är det sant?”
”Ja, de bara dränker in dem.”
Jag öppnade kylen till vänster om henne och sniffade på en massa rosor och sedan lutade jag mig över några nejlikor. Samma lukt, och starkt. Nejlikorna var billigare, så jag tog tolv stycken gula. De kostade fjorton dollar. Jag gick tillbaka in i rummet och där satt Isaacs mamma och höll honom i handen. Hon var ung och jättesöt.
”Är du en kompis?” undrade hon, och det kändes som en sådan där oavsiktligt luddig fråga som det är svårt att svara på.
”Ja”, sa jag. ”Jag är med i stödgruppen. De här är till honom.”
Hon tog dem och lade dem i knäet. ”Känner du Monica?” frågade hon.
Jag skakade på huvudet.
”Nu sover han i alla fall”, sa hon.
”Ja. Jag pratade med honom lite förut, när de bytte bandage eller vad det var.”
”Det kändes svårt att lämna honom när de skulle göra det, men jag var tvungen att hämta Graham i skolan”, sa hon.
”Det gick bra”, sa jag. Hon nickade. ”Jag tror att han behöver sova.” Hon nickade igen. Jag gick.
Nästa morgon vaknade jag tidigt och kollade mejlen det första jag gjorde.
lidewij.vliegenthart@gmail.com hade äntligen svarat.
Kära ms Lancaster,
Jag är rädd att din tilltro är obefogad – som så ofta är fallet med tilltro. Jag kan inte svara på dina frågor, åtminstone inte skriftligen, för om jag skrev ner de här svaren skulle det bli en sorts fortsättning på Ett storslaget lidande, som du kanske skulle publicera eller på annat vis dela med dig av på nätet som har ersatt hjärnan för din generation. Telefonen finns ju, men å andra sidan skulle du kunna spela in samtalet. Inte för att jag inte litar på dig, naturligtvis, men jag litar inte på dig. Tyvärr, kära Hazel, så skulle jag aldrig kunna besvara sådana frågor annat än personligen, men du är där och jag är här.
När detta således är noterat måste jag bekänna att det oväntande mottagandet av din korrespondens via ms Vliegenthart har glatt mig mycket: Det är förunderligt roligt att veta att jag har gjort något som är till nytta för dig – även om den där boken känns så långt ifrån mig att den hade kunnat vara skriven av en helt annan person. (Författaren till romanen var så smal, så skör, så jämförelsevis optimistisk!)
Om du emellertid skulle befinna dig i Amsterdam någon gång, så titta gärna in närhelst du önskar. Jag är oftast hemma. Du skulle till och med kunna få ta en titt på mina inköpslistor.
Vänliga hälsningar,
Peter Van Houten
c/o Lidewij Vliegenthart
”VAD?!” skrek jag högt. ”VAD ÄR DET SOM HÄNDER?” Mamma kom inspringande. ”Har det hänt något?”
”Nej då”, försäkrade jag henne.
Men mamma var ändå orolig, så hon böjde sig ner för att titta till Philip och försäkra sig om att han kondenserade syret ordentligt. Jag fantiserade om hur jag satt på ett soligt kafé med Peter Van Houten medan han lutade sig fram över bordet stödd på armbågarna och talade med dämpad röst, så att ingen annan skulle få veta sanningen om hur det gått för dem jag hade tänkt på i flera år. Han hade sagt att han inte kunde berätta det för mig annat än personligen och sedan hade han bjudit mig till Amsterdam. Jag förklarade det här för mamma och sedan sa jag: ”Jag måste åka.”
”Hazel, jag älskar dig och du vet att jag skulle göra vadsomhelst för dig, men vi – vi har inte råd att resa utomlands och kostnaderna för att skaffa fram syrgasutrustning där … gumman, det är helt enkelt inte …”
”Självklart”, avbröt jag henne. Jag insåg att jag hade varit dum som överhuvudtaget tänkt tanken. ”Bekymra dig inte över det.” Men hon såg bekymrad ut.
”Det är visst väldigt viktigt för dig?” frågade hon. Hon satte sig ner och lade handen på min vad.
”Det skulle vara rätt fantastiskt”, sa jag, ”att vara den enda som vet vad som händer, utom han.”
”Det skulle vara fantastiskt”, sa hon. ”Jag ska prata med din pappa.”
”Nej, gör inte det”, sa jag. ”Alltså, allvarligt talat, gör inte av med några pengar på det, snälla. Jag ska försöka komma på något.”
Det slog mig att det var jag som var skälet till att mina föräldrar inte hade några pengar. Jag hade gjort av med familjens besparingar på Phalanxifor och mamma kunde inte jobba eftersom hon hade gjort det till ett heltidsjobb att vaka över mig. Jag ville inte att de skulle bli ännu mer skuldsatta.
Jag sa till mamma att jag ville ringa Augustus, bara för att få ut henne ur mitt rum, för jag stod inte ut med hennes sorgsna jag-kan-inte-förverkliga-min-dotters-drömmarmin.
I bästa Augustus Waters-stil läste jag upp brevet för honom i stället för att säga hej.
”Wow”, sa han.
”Visst är det coolt?” sa jag. ”Hur ska jag ta mig till Amsterdam?”
”Har du någon önskning kvar?” frågade han. Han pratade om en organisation som heter Genie Foundation och som ägnar sig åt att uppfylla önskningar åt sjuka barn, ungefär som anden i flaskan.
”Nej”, sa jag. ”Jag utnyttjade min önskning före miraklet.”
”Vad valde du?”
Jag suckade högt. ”Jag var tretton”, sa jag.
”Inte Disney”, sa han.
Jag sa ingenting.
”Du åkte inte till Disney World.”
Jag sa ingenting.
”Hazel GRACE!” skrek han. ”Du gjorde inte av med ditt livs sista önskning på att åka till Disney World med dina föräldrar?”
”Epcot Center också”, mumlade jag.
”Åh, herregud”, sa Augustus. ”Jag kan inte fatta att jag gillar en tjej med sådana klichéartade önskningar.”
”Jag var tretton”, sa jag igen, fast självklart tänkte jag bara gillar gillar gillar gillar gillar. Även om jag var smickrad bytte jag genast samtalsämne. ”Borde du inte vara i skolan eller något?”
”Jag skolkar så att jag kan vara hos Isaac, men han sover, så jag sitter i entréhallen och pluggar geometri.”
”Hur är det med honom?” frågade jag.
”Jag kan inte avgöra om han helt enkelt inte är redo att se allvaret i sitt handikapp, eller om han faktiskt är mer knäckt för att Monica har gjort slut, men han vill inte prata om något annat.”
”Jag fattar”, sa jag. ”Hur länge ska han vara på sjukhuset?”
”Några dagar. Sedan blir det rehabilitering eller något ett tag, men han får sova hemma, tror jag.”
”Jobbigt”, sa jag.
”Nu kommer hans mamma. Jag måste gå.”
”Okej”, sa jag.
”Okej”, svarade han. Jag kunde höra hans sneda leende.
På lördagen åkte mina föräldrar och jag till frukt- och grönsaksmarknaden i Broad Ripples. Det var soligt ute, som det sällan är i Indiana i april, och alla på marknaden gick i kortärmat trots att det inte riktigt var tillräckligt varmt. Här i Indiana har vi en överdrivet stark tro på sommaren. Mamma och jag satt bredvid varandra på en bänk mitt emot en gettvålstillverkare, en man i overall som måste förklara för varenda en som gick förbi att ja, getterna var hans egna och nej, gettvål luktar inte get.
Min mobil ringde. ”Vem är det?” frågade mamma innan jag ens hann titta efter.
”Jag vet inte”, sa jag. Men det var Gus.
”Är du hemma hos dig just nu?” frågade han.
”Det var en kuggfråga. Jag vet, för jag är hemma hos dig just nu.”
”Jaha, oj då, men vi är på väg hem, tror jag?”
”Schyst. Ses snart.”
Augustus Waters satt på yttertrappan när vi körde in framför huset. Han höll i en bukett klarorangea tulpaner som just höll på att slå ut, och hade på sig ett Indiana Pacerslinne under fleecetröjan. Det var inte alls hans vanliga klädstil, men riktigt snyggt på honom ändå. Han reste sig från trappan, räckte mig tulpanerna och frågade: ”Vill du hänga med på picknick?” Jag nickade och tog emot blommorna.
Pappa kom fram bakom mig och tog Gus i hand.
”Är det där ett Rik Smits-linne?” frågade pappa.
”Mycket riktigt.”
”Fantastiskt vad den killen var bra”, sa pappa, och genast var de uppslukade av ett basketsamtal som jag inte kunde (och inte ville) delta i, så jag gick in med mina tulpaner.
”Vill du att jag ska sätta dem i en vas?” frågade mamma med ett jätteleende.
”Nej, det behövs inte”, svarade jag. Om vi hade satt dem i en vas i vardagsrummet skulle de ha blivit allas blommor. Jag ville att de skulle vara mina blommor.
Jag gick in på mitt rum men bytte inte om. Jag borstade håret och tänderna och tog lite läppglans och minsta möjliga dutt parfym. Jag såg hela tiden på blommorna. De var skrikigt orangea, nästan för orangea för att vara fina. Jag hade ingen vas eller något, så jag tog ut tandborsten ur tandborstmuggen, fyllde den till hälften med vatten och lät blommorna stå i badrummet.
När jag kom in i mitt rum igen hörde jag de andra prata, så jag satte mig på sängkanten en stund och lyssnade genom den tunna dörren.
Pappa: ”Så du träffade Hazel i stödgruppen?”
Augustus: ”Ja. Vad fint ni har det. Jag gillar tavlorna.”
Mamma: ”Tack, Augustus.”
Pappa: ”Så du är själv en överlevare?”
Augustus: ”Ja, precis. Jag högg inte av mig benet bara för det rena och oförfalskade nöjet, fast det är en utmärkt viktminskningsmetod. Ben är tunga!”
Pappa: ”Hur mår du nu då?”
Augustus: ”Cancerfri i fjorton månader.”
Mamma: ”Så underbart. Det är verkligen enastående vilka behandlingsmöjligheter det finns nuförtiden.”
Augustus: ”Ja, verkligen. Jag har haft tur.”
Pappa: ”Du måste vara införstådd med att Hazel fortfarande är sjuk, Augustus, och kommer att förbli det resten av sitt liv. Hon kommer att vilja hålla ditt tempo, men hennes lungor …”
Då gick jag ut till dem så att han blev tyst.
”Jaha, vart ska ni åka då?” frågade mamma. Augustus reste sig och lutade sig fram mot henne för att viska svaret, och sedan satte han pekfingret mot läpparna. ”Shh”, sa han. ”Det är en hemlis.”
Mamma log. ”Har du mobilen med dig?” frågade hon mig. Jag höll upp den framför henne, vickade ner hjulen på syrgasvagnen och började gå. Augustus skyndade fram för att räcka mig sin arm och jag tog den. Mina fingrar slöt sig om hans biceps.
Dessvärre ville han absolut köra, så att överraskningen verkligen skulle vara en överraskning. Medan vi skumpade fram mot vår destination sa jag: ”Du charmade nästan byxorna av mamma.”
”Ja, och det stör ju inte att din pappa är Smits-fan. Tror du att de gillade mig?”
”Visst gjorde de det. Men vem bryr sig? De är bara föräldrar.”
”De är dina föräldrar”, sa han med en blick på mig. ”Dessutom gillar jag att bli gillad. Är det knäppt?”
”Jag menar bara att du inte behöver springa och hålla upp dörrarna eller överösa mig med komplimanger för att jag ska gilla dig.” Han satte foten på bromsen och jag flög framåt så hårt att jag började andas konstigt och ansträngt. Jag tänkte på tomografin. Oroa dig inte. Det är meningslöst att oroa sig. Jag oroade mig i alla fall.
Vi brände förbi en stopskylt innan vi svängde till vänster in på den feldöpta vägen Grandview (Ståtlig utsikt, ska det betyda, men det enda man ser är en golfbana). Jag kunde bara tänka på att kyrkogården låg åt det här hållet. Augustus sträckte sig fram till mitten av instrumentbrädan, öppnade ett fullt paket med cigarretter och tog ut en.
”Kastar du någonsin någon cigg?” frågade jag.
”En av de många fördelarna med att inte röka är att cigarrettpaketen varar i evigheter”, svarade han. ”Det här har jag haft i nästan ett år. Några av dem har gått av vid filtret, men det här paketet varar lätt tills jag fyller arton.” Han satte filtret mellan fingrarna och stack sedan cigarretten i munnen. ”Då så”, sa han. ”Nämn några saker som man aldrig ser i Indianapolis.”
”Hm. Magra vuxna”, sa jag.
Han skrattade. ”Bra. Fortsätt.”
”Mmm, stränder. Små familjerestauranger. Kullar.”
”Alltihop utmärkta exempel på vad vi saknar. Kultur, kan vi ta med också.”
”Ja, vi har lite dåligt med kultur”, sa jag när jag slutligen insåg vart han tänkte ta med mig. ”Ska vi åka till museet?”
”Så skulle man kunna uttrycka det.”
”Aha, vi ska till den där parken, eller något?”
Gus såg lite tillplattad ut. ”Ja, vi ska till den där parken, eller något”, sa han. ”Du har gissat det, va?”
”Nja, gissat vad då?”
”Inget.”
Det låg en park bakom museet, där ett gäng konstnärer hade gjort några stora skulpturer. Jag hade hört talas om den men aldrig varit där. Vi körde förbi museet och parkerade alldeles intill en basketplan full med jättestora blå och röda stålbågar som skulle föreställa rörelsen hos en studsande boll.
Vi gick nerför något som får räknas som backe i Indianapolis, till en öppen plats där några ungar klättrade omkring på en skulptur i form av ett jätteskelett. Varje skelettben var ungefär midjehögt och höftbenet var längre än jag. Det såg ut som en barnteckning av ett skelett som växte upp ur marken.
Jag hade ont i axeln. Jag oroade mig för att cancern hade spritt sig vidare från lungorna. Jag såg framför mig hur tumören bredde ut sig i metastaser in i mina egna ben, borrade hål i skelettet som en efterhängsen ål, lömsk i sin underton. ”Funky Bones”, sa Augustus. ”Skapad av Joep Van Lieshout.”
”Det låter holländskt.”
”Han är holländare”, sa Gus. ”Det är Rik Smits också. Och tulpanerna.” Gus stannade mitt på den öppna platsen så att skelettbenen låg rakt framför oss. Han krängde av sig ryggsäcken från ena axeln, sedan från den andra. När han hade dragit upp blixtlåset tog han ut en orange filt, en halvliter apelsinjuice och ett plastfoliepaket med några mackor som han hade skurit bort kanterna på.
”Vad är tanken med allt det här orangea?” frågade jag, eftersom jag fortfarande inte riktigt vågade tro att alla de här sakerna skulle leda till Amsterdam.
”Hollands nationalfärg, förstås. Du minns väl Vilhelm av Oranien?”
”Han var inte med på det senaste historieprovet.” Jag log och försökte dämpa min upphetsning.
”En macka?” frågade han.
”Låt mig gissa”, sa jag.
”Holländsk ost. Och tomat. Tomaterna är från Mexiko. Förlåt.”
”Vilken besvikelse, Augustus. Hade du inte kunnat köpa orangea tomater, åtminstone?”
Han skrattade och vi åt våra mackor under tystnad medan vi såg ungarna leka på skulpturen. Jag kunde inte gärna fråga honom rent ut, så jag bara satt där mitt i allt det holländska och kände mig dum och hoppfull.
På avstånd, badande i den sortens obefläckade solsken som är så sällsynt och så högt värderat i vår stad, gjorde en svärm ungar ett skelett till lekplats, där de hoppade fram och tillbaka mellan de protetiska benbitarna.
”Det är två saker som jag älskar med den här skulpturen”, sa Augustus. Han höll den otända cigarretten mellan fingrarna och vickade på den som för att slå av askan. Han satte den i munnen igen. ”För det första är benen precis lagom långt ifrån varandra, så att ett barn inte kan låta bli att hoppa mellan dem. Man typ bara måste hoppa från revbenen till skallen. Vilket betyder att, för det andra, skulpturen praktiskt taget tvingar barn att leka på ett skelett. Symboliken är oändlig, Hazel Grace.”
”Du älskar verkligen symboler”, sa jag, i hopp om att styra samtalet tillbaka mot de många holländska symbolerna på picknicken.
”Det har du rätt i. Du undrar säkert varför du äter en halväcklig ostmacka och dricker orange apelsinjuice och varför jag har på mig ett linne med namnet på en holländare som var aktiv i en idrott jag har kommit att avsky.”
”Det kan hända”, sa jag.
”Hazel Grace, som så många barn före dig – och jag säger det här med stor värme – så gjorde du av med din önskning förhastat, utan att bry dig närmare om konsekvenserna. Liemannen stirrade dig i ansiktet och i din rädsla för att dö med önskningen ännu kvar, så att säga, ouppfylld, förleddes du att kasta dig över första bästa önskning, och som så många andra valde du den kalla och konstgjorda underhållningen i en nöjespark.”
”Jag hade faktiskt jättekul på den där resan. Jag träffade Långben och Mimmi …”
”Jag är ju mitt inne i en monolog! Jag skrev ut det här och lärde mig det utantill och om du avbryter mig kommer jag att tappa tråden totalt”, avbröt Augustus. ”Var snäll och ät din smörgås och lyssna.” (Mackan var så torr att den var oätlig, men jag log och tog en tugga i alla fall.) ”Okej. Var var jag nu?”
”Den konstgjorda underhållningen.”
Han stoppade ner cigarrettpaketet i fickan igen. ”Just det, den kalla och konstgjorda underhållningen i en nöjespark. Men jag vill hävda att de verkliga hjältarna i önskefabriken är de unga männen och kvinnorna som väntar, såsom Vladimir och Estragon väntar på Godot och fina kristna flickor väntar på äktenskapet. Dessa unga hjältar avvaktar stoiskt och utan klagan tills deras enda sanna önskning dyker upp. Visst, den kanske aldrig gör det, men de kan åtminstone dö belåtna, i vetskap om att de på sitt eget sätt har bidragit till att bevara värdigheten hos önskningen som idé.
Men å andra sidan kanske den dyker upp: kanske inser man att ens enda sanna önskning är att hälsa på den briljante Peter Van Houten i hans amsterdamska exil. Och då kommer man i sanning att vara glad att man sparade sin önskning.”
Augustus var tyst tillräckligt länge för att jag skulle förstå att monologen var över. ”Jag sparade ju inte min önskning”, sa jag.
”Nej”, sa han. Och sedan, efter vad som kändes som en konstpaus, tillade han: ”Men jag sparade min.”
”Gjorde du?” Jag blev förvånad över att Augustus var önskningsberättigad, han som fortfarande gick i skolan och hade varit cancerfri i över ett år. Man måste vara rätt ordentligt sjuk för att få en önskning av anden i flaskan-stiftelsen.
”Jag fick den i utbyte mot benet”, förklarade han. Det var så mycket sol i hans ansikte; han var tvungen att kisa för att kunna titta på mig och då fick han jättegulliga rynkor på näsan. ”Jag tänker inte ge dig min önskning, eller så. Men jag har också ett intresse av att träffa Peter Van Houten och det skulle inte vara någon mening med att träffa honom utan tjejen som först tipsade mig om hans bok.”
”Det skulle det definitivt inte”, sa jag.
”Så jag pratade med stiftelsen och de är med på noterna. De sa att Amsterdam är vackert i början av maj. De föreslog att vi skulle åka den tredje maj och komma hem den sjunde.”
”Augustus, är det sant?”
Han sträckte fram handen och rörde vid min kind och en kort stund trodde jag att han skulle kyssa mig. Jag spände mig och jag tror att han märkte det, för han tog bort handen.
”Augustus”, sa jag. ”Ärligt talat. Du måste inte göra det här.”
”Det är klart att jag måste”, sa han. ”Jag har hittat min önskning.”
”Åh herregud, du är bäst”, sa jag till honom.
”Det säger du säkert till alla killar som finansierar dina utlandsresor”, svarade han.