Dagen innan vi åkte till Amsterdam besökte jag stödgruppen igen för första gången sedan jag träffade Augustus. Persongalleriet hade skiftat lite där nere i Jesus bokstavliga hjärta. Jag kom dit tidigt, tillräckligt tidigt för att den alltid lika starka blindtarmscanceröverlevaren Lida skulle hinna berätta vad som hade hänt med alla. Medan hon pratade stod jag lutad mot läsk- och kakbordet och åt en chocolate chip-kaka från mataffären.
Den tolvårige leukemisjuke Michael hade gått bort. Han hade kämpat hårt, sa Lida, som om det fanns något annat sätt att kämpa på. Alla andra var fortfarande kvar. Ken var fri från cancer efter strålbehandlingen. Lucas hade fått ett återfall, sa hon med ett sorgset leende och en liten axelryckning, ungefär som man skulle kunna säga att en alkoholist hade fått ett återfall.
En söt, knubbig tjej gick fram till bordet och sa hej till Lida, varpå hon presenterade sig för mig som Susan. Jag visste inte vad det var för fel på henne, men hon hade ett ärr som löpte längs sidan av näsan ner till läppen och över kinden. Hon hade sminkat över ärret, vilket bara gjorde det ännu mer framträdande. Jag kände mig lite andfådd efter att ha stått upp så länge, så jag sa: ”Jag sätter mig” och sedan öppnades hissen och Isaac och hans mamma kom ut. Han hade solglasögon och höll en käpp i ena handen medan han klamrade sig fast vid sin mammas arm med den andra.
”Stödgrupps-Hazel, inte Monica”, sa jag när han kom tillräckligt nära och han log och sa: ”Hallå, Hazel, hur är läget?”
”Bra. Jag har blivit skitsnygg sedan du blev blind.”
”Det tror jag säkert”, sa han. Hans mamma hjälpte honom fram till en stol, kysste honom på huvudet och gick sakta bort till hissen igen. Han trevade under sig och satte sig. Jag slog mig ner på stolen närmast honom. ”Hur är det?”
”Okej. Skönt att vara hemma, förstås. Gus sa att du var på intensiven?”
”Ja”, sa jag.
”Suger”, sa han.
”Jag mår mycket bättre nu”, sa jag. ”Jag ska åka till Amsterdam i morgon, med Gus.”
”Jag vet. Jag har rätt bra koll på vad du har för dig, för Gus pratar aldrig om något annat.”
Jag log. Patrick harklade sig och sa: ”Vi kanske ska sätta oss ner allihop?” Han fångade min blick. ”Hazel!” sa han. ”Vad roligt att se dig!”
Alla satte sig och Patrick drog igång mötet med den gamla vanliga historien om hur han blivit av med kulorna och jag föll in i stödgruppsrutinen: att kommunicera via suckar med Isaac, tycka synd om alla i rummet och också alla utanför det, zooma in och ut ur samtalet när andfåddheten och värken blev för mycket. Världen gick vidare som den brukar utan att jag deltog fullt ut, och jag vaknade inte upp ur funderingarna förrän någon sa mitt namn.
Det var Lida den starka och friska. Den blonda, sunda, kraftiga Lida som var med i simlaget på high school. Lida, som inte saknade något annat än sin blindtarm, sa nu mitt namn. ”Hazel”, sa hon, ”är en förebild för mig, det är hon verkligen. Hon bara fortsätter att kämpa, vaknar varje morgon och går ut i striden utan att klaga. Hon är så stark. Hon är så mycket starkare än jag. Jag önskar bara att jag hade hennes styrka.”
”Hazel?” frågade Patrick. ”Hur känns det att höra det?”
Jag ryckte på axlarna och tittade på Lida. ”Jag ska ge dig all min styrka om jag får ditt tillfrisknande.” Jag fick dåligt samvete så fort jag hade sagt det.
”Jag tror inte att det var så Lida menade”, sa Patrick. ”Jag tror att hon …” Men jag hade slutat lyssna.
Efter bönerna för de levande och den ändlösa raden av döda (med Michael påhakad på slutet) tog vi varandras händer och sa: ”Vi lever vårt bästa liv i dag!”
Lida rusade genast fram till mig full av ursäkter och förklaringar och jag sa: ”Ingen fara, det är okej”, och viftade bort henne, och sedan sa jag till Isaac: ”Vill du följa med mig upp?”
Han tog min arm och jag gick med honom till hissen, tacksam över att få en ursäkt att slippa trapporna. Jag hade nästan kommit hela vägen fram till hissen när jag såg hans mamma stå i hörnet av det bokstavliga hjärtat. ”Jag är här”, sa hon till Isaac och han bytte från min arm till hennes innan han frågade: ”Har du lust att hänga med hem?”
”Visst”, sa jag. Jag tyckte synd om honom. Även om jag själv avskydde att bli föremål för andras medlidande, så kunde jag inte låta bli att känna det för honom.
Isaac bodde i en liten enplansvilla i Meridian Hills, granne med en snobbig privatskola. Vi satte oss i vardagsrummet medan hans mamma gick ut i köket för att laga middag, och sedan frågade han om jag ville spela.
”Visst”, sa jag. Han bad om fjärrkontrollen. Jag räckte den till honom och han satte på teven och sedan en dator som var kopplad till den. Teveskärmen förblev svart, men efter ett par sekunder började en mörk röst tala från den.
”Deception”, sa rösten. ”En eller två spelare?”
”Två”, sa Isaac. ”Paus.” Han vände sig till mig. ”Jag spelar det här spelet jämt med Gus, men då blir jag bara förbannad, för han spelar som en jäkla självmordsgalning. Han är alldeles för kåt på att rädda civila och allt vad det är.”
”Ja”, sa jag och tänkte tillbaka på trofékrossarkvällen.
”Fortsätt”, sa Isaac.
”Spelare ett, identifiera dig.”
”Det här är Spelare etts sexiga sexiga röst”, sa Isaac.
”Spelare två, identifiera dig.”
”Jag är väl spelare två i så fall”, sa jag.
Överfurir Max Mayhem och menige Jasper Jacks vaknar i ett mörkt, tomt rum på omkring tre och en halv kvadratmeter.
Isaac pekade på teven som om jag borde prata med den eller något. ”Hm”, sa jag. ”Finns det någon ljusknapp?”
Nej.
”Finns det någon dörr?”
Menige Jacks lokaliserar dörren. Den är låst.
Isaac hoppade in. ”Det finns en nyckel uppe på dörrkarmen.”
Ja, det finns det.
”Mayhem öppnar dörren.”
Mörkret är fortfarande kompakt.
”Ta fram en kniv”, sa Isaac.
”Ta fram en kniv”, tillade jag.
En unge – Isaacs bror, skulle jag tro – kom inpilande från köket. Han var kanske tio, senig och överenergisk, och han typ skuttade genom vardagsrummet innan han ropade högt med en röst som var en riktigt bra imitation av Isaacs: ”BEGÅ SJÄLVMORD.”
Överfurir Mayhem placerar kniven mot sin hals. Är du säker på att du …
”Nej”, sa Isaac. ”Paus. Graham, tvinga mig inte att spöa upp dig.” Graham skrattade bara och skuttade iväg ut i en korridor.
Mayhem och Jacks, Isaac och jag trevade oss framåt i underjorden tills vi stötte på en kille som vi högg ner efter att ha tvingat honom att avslöja att vi befann oss i en ukrainsk fängelsehåla, över en och en halv kilometer under marken. När vi gick vidare kunde vi leta oss ut ur grottan med hjälp av ljudeffekter – en brusande underjordisk flod, röster som talade ukrainska och bruten engelska – men det fanns inget att se i det här spelet. När vi hade spelat i en timme började vi höra skrik från en förtvivlad fånge som vädjade: ”Hjälp mig, Gud. Hjälp mig, Gud.”
”Paus”, sa Isaac. ”Det är här Gus alltid envisas med att leta upp fången, även om man förlorar spelet då och enda möjligheten att befria fången på riktigt är att vinna spelet.”
”Ja, han tar tevespel på största allvar”, sa jag. ”Han är lite väl förtjust i metaforer.”
”Gillar du honom?” frågade Isaac.
”Klart jag gillar honom. Han är jätteschyst.”
”Men du vill inte bli ihop med honom?”
Jag ryckte på axlarna. ”Det är inte så enkelt.”
”Jag vet vad du försöker göra. Du vill inte sätta honom i en jobbig sits. Du vill inte att han ska bli din Monica”, sa han.
”Typ”, sa jag. Men det var inte det. Sanningen att säga ville jag inte bli hans Isaac. ”Om man ska vara rättvis mot Monica”, sa jag, ”så var det inte särskilt snällt det du gjorde mot henne heller.”
”Vad gjorde jag mot henne?” frågade han försvarsberedd.
”Du vet, att du blev blind och så.”
”Det var ju inte mitt fel”, sa Isaac.
”Jag säger inte att det var ditt fel. Jag säger att det inte var snällt.”