Vi kunde bara ta med en resväska. Jag orkade inte bära någon och mamma tyckte absolut inte att hon skulle ta två, så vi var tvungna att trängas om utrymmet i den svarta resväskan som mina föräldrar hade fått i bröllopspresent för en miljon år sedan, en resväska som skulle ha tillbringat sitt liv på exotiska platser, men mest fick nöja sig med att åka fram och tillbaka till Dayton, där Morris Fastigheter Inc. hade ett satellitkontor som pappa ofta besökte.
Jag argumenterade med mamma för att jag skulle få lite mer än halva resväskan, eftersom vi aldrig skulle ha åkt till Amsterdam överhuvudtaget om det inte var för mig och min cancer. Mamma kontrade med att hon var dubbelt så stor som jag och behövde mer tyg för att bevara sin anständighet, så därför måste hon få minst två tredjedelar av resväskan.
Till slut förlorade vi båda. Så går det.
Vårt plan skulle inte lyfta förrän tolv på dagen, men mamma väckte mig fem och trettio, tände lampan och skrek: ”AMSTERDAM!” Hon sprang omkring hela morgonen och försäkrade sig om att vi hade internationella eladaptorer, och kvadrupelkollade att vi hade så många syrgstuber vi behövde för att ta oss dit och att de var fulla allihop och så, medan jag bara steg upp ur sängen och tog på mig resa-till-Amsterdam-kläderna (jeans, ett rosa linne och en svart kofta om det skulle bli kallt på planet).
Bilen var packad klockan sex och femton och då tyckte mamma att vi skulle äta frukost med pappa, fast jag hade en moralisk invändning mot att äta före gryningen, stödd på det faktum att jag inte var en rysk 1800-talsbonde som behöver ladda för en dag ute på åkrarna. Jag försökte i alla fall peta i mig lite äggröra medan mamma och pappa åtnjöt den hemlagade varianten av Egg McMuffins som de tyckte om.
”Varför är frukostmat frukostmat?” frågade jag dem. ”Varför äter vi inte typ currygryta till frukost?”
”Hazel, ät.”
”Men varför?” frågade jag. ”För alltvarligt talat: Hur kom det sig att äggröra blev inföst i frukostfållan? Man kan äta en baconsmörgås utan att någon flippar ur, men så fort det är ett ägg på mackan så tjoff, är det en frukost-macka.”
Pappa svarade med munnen full. ”När du kommer tillbaka ska vi äta frukost till middag. Överenskommet?”
”Jag vill inte äta ’frukost till middag’”, svarade jag och lade kniv och gaffel i kors över min nästan fulla tallrik. ”Jag vill äta äggröra till middag utan det där löjliga påhittet att en måltid som innehåller äggröra är frukost, även om man äter den vid middagstid.”
”Man måste välja sina strider här i världen, Hazel”, sa mamma. ”Men om det är det här du prioriterar så kommer vi att stå bakom dig.”
”Ganska långt bakom”, tillade pappa och mamma skrattade.
Det är klart att det var lite fånigt, men jag tyckte synd om äggröran på något vis.
När de hade ätit upp diskade pappa och följde med oss ut till bilen. Naturligtvis började han gråta, och han kysste mig på kinden med sitt våta skäggstubbiga ansikte. Han tryckte näsan mot mitt kindben och viskade: ”Jag älskar dig. Jag är så stolt över dig.” (Varför det? undrade jag.)
”Tack, pappa.”
”Vi ses om några dagar då, gumman? Jag älskar dig så mycket.”
”Jag älskar dig också, pappa.” Jag log. ”Och det är bara tre dagar.”
Jag vinkade till honom medan vi backade ut från uppfarten. Han vinkade tillbaka och grät. Det slog mig att han antagligen trodde att han aldrig mer skulle få se mig, och att han antagligen hade trott det varje morgon när han körde till jobbet och att det antagligen sög.
Mamma och jag körde hem till Augustus. När vi kom dit ville hon att jag skulle sitta kvar i bilen och vila, men jag gick med henne fram till dörren i alla fall. När vi närmade oss huset hörde jag någon gråta där inne. Först trodde jag inte att det var Gus, för det lät inte alls som den vanliga mörka klangen, men sedan hörde jag en röst som definitivt var en förvrängd version av hans säga: ”FÖR ATT DET ÄR MITT LIV, MAMMA. DET TILLHÖR MIG.” Genast lade mamma armen om mina axlar, svängde runt mig och gick mot bilen med snabba steg. ”Mamma, vad är det?” sa jag.
”Vi ska inte tjuvlyssna, Hazel”, sa hon.
Vi satte oss i bilen igen och jag sms:ade Augustus att vi var där och att han kunde komma ut när han var klar.
Vi tittade upp på huset ett tag. Det konstiga med hus är att de nästan alltid ser ut som om det inte händer något i dem, fast vi lever större delen av vårt liv där. Jag undrade om det var det som var själva vitsen med arkitektur.
”Jaha”, sa mamma efter en stund. ”Vi är ju lite tidiga, förstås.”
”Det är nästan som om jag inte hade behövt stiga upp halv sex”, sa jag. Mamma tog sin kaffemugg som stod mellan oss, och smuttade. Min mobil surrade till. Sms från Augustus.
KAN bara inte bestämma mig för vad jag ska ha på mig. Tycker du att jag är finast i pikétröja eller skjorta?
Jag svarade:
Skjorta.
En halv minut senare öppnades ytterdörren och en leende Augustus kom ut, dragande på en resväska på hjul. Han hade en nystruken himmelsblå skjorta instoppad i jeansen. En Camel Light dinglade mellan hans läppar. Mamma gick ut för att säga hej. Han tog ut cigarretten ett ögonblick och sa med den trygga rösten jag var van vid: ”Alltid lika trevligt att träffas.”
Jag tittade på dem i backspegeln, tills mamma öppnade bagageluckan. En kort stund senare öppnade Augustus dörren bakom mig och började utföra de komplicerade rörelser som krävs för att ta sig in i ett baksäte med bara ett ben.
”Vill du sitta fram?” frågade jag.
”Absolut inte”, sa han. ”Hej förresten, Hazel Grace.”
”Hej”, sa jag. ”Är allt okej?” frågade jag.
”Okej”, sa han.
”Okej”, sa jag.
Mamma gick in och stängde bildörren. ”Amsterdam nästa”, meddelade hon.
Fast det var inte riktigt sant. Nästa anhalt var parkeringen på flygplatsen och sedan tog vi en buss till terminalen och sedan fick vi åka i en öppen elbil till säkerhetskontrollen. Kontrollanten längst fram i kön ropade att vi inte fick ha med oss några sprängmedel eller skjutvapen och bara en deciliter vätska. ”Kommentar: Köande är en form av förtryck”, sa jag till Augustus och han sa: ”Seriöst.”
Hellre än att bli kroppsvisiterad valde jag att gå genom metalldetektorn utan vare sig vagnen eller tuben eller plaststiften i näsan. Promenaden genom röntgenapparaten var första gången på flera månader som jag hade tagit ett steg utan extra syre och det kändes fantastiskt att vara så obehindrad, gå över floden Rubicon medan apparatens tystnad tillkännagav att jag var en ickemetalliserad varelse, hur kortvarigt det än var.
Jag upplevde en kroppslig överlägsenhet som jag inte riktigt kan beskriva. Det var ungefär som när jag var liten och alltid gick omkring med en jättetung ryggsäck med alla mina böcker i, och sedan tog av mig ryggsäcken så att det kändes som om jag svävade.
Efter kanske tio sekunder kom en smärta i lungorna, som om de slöt sig som blommor i skymningen. Jag satte mig ner på en grå bänk på andra sidan säkerhetskontrollen och försökte hämta andan, hostade en smattrande hostning och mådde rätt eländigt tills jag fick näskatetern på plats igen.
Och då gjorde det fortfarande ont. Smärtan fanns alltid där, tvingade mig att vända mig inåt, krävde att få bli upplevd. Det kändes alltid som om jag vaknade upp ur smärtan när något i världen utanför plötsligt behövde kommenteras eller uppmärksammas av mig. Mamma tittade bekymrat på mig. Hon hade just sagt något. Vad hade hon just sagt? Sedan mindes jag. Hon hade frågat hur jag mådde egentligen.
”Bara bra”, sa jag.
”Amsterdam!” halvskrek hon.
Jag log och svarade: ”Amsterdam.” Hon sträckte ut handen och drog upp mig.
Vi kom fram till gaten en timme före boarding. ”Fantastiskt vilken punktlighet”, sa Augustus till mamma när han satte sig bredvid mig vid den nästan tomma gaten.
”Ja, men det är lätt gjort, eftersom jag inte är så upptagen för övrigt”, sa hon.
”Du är ju jämt upptagen”, sa jag, fast det slog mig att hon mest var upptagen av mig. Och så förstås av att vara gift med pappa – han hade typ ingen som helst koll på sådant som privatekonomi och rörmokare och matlagning eller något annat än att jobba på Morris Fastigheter, Inc. Men jag tog mest tid. Hennes största skäl att leva och mitt största skäl att leva gick knappt att skilja åt.
Medan stolarna vid gaten började fyllas sa Augustus: ”Jag tänkte ta en hamburgare innan vi åker. Vill ni ha något?”
”Nej”, sa jag, ”men jag uppskattar verkligen att du vägrar ge efter för frukostkonventionerna.”
Han lade huvudet på sned, förbryllad. ”Hazel har fått för sig att äggröran är lite utmobbad”, sa mamma.
”Det är ju pinsamt att vi alla går genom livet utan att ifrågasätta varför äggröra är så fundamentalt förknippat med morgnar.”
”Jag pratar gärna mer om det här”, sa Augustus. ”Men jag är vrålhungrig. Kommer strax.”
När Augustus inte hade kommit tillbaka efter tjugo minuter frågade jag mamma om hon trodde att det hade hänt något och hon tittade upp från sin avskyvärda damtidning tillräckligt länge för att säga: ”Han gick nog bara på toa eller något.”
En assistent vid gaten kom fram och bytte ut min syrgastub mot en av flygbolagets. Jag kände mig dum med den där kvinnan på knä framför mig när alla tittade, så jag sms:ade Augustus under tiden.
Han svarade inte. Mamma verkade inte oroad, men jag började inbilla mig alla möjliga hemska saker som skulle förstöra vår Amsterdamresa (polisingripande, skador, nervöst sammanbrott) och medan minuterna tickade förbi kändes det som om det pågick något icke cancerrelaterat i bröstet på mig.
Men just som damen vid biljettdisken meddelade att de skulle börja ta ombord dem som kunde behöva lite extra tid på sig och varenda en i väntrummet vände sig om och tittade rakt på mig, såg jag Augustus snabbhalta fram mot oss med en McDonald’s-påse i handen och ryggsäcken på ena axeln.
”Var har du varit?” frågade jag.
”Det var jättelång kö, förlåt”, sa han och räckte mig sin hand. Jag tog den och vi gick bredvid varandra fram till gaten för att gå ombord i förväg.
Jag kände hur alla följde oss med blicken medan de undrade vad det var för fel på oss och om vi skulle dö av det och tyckte att min mamma var beundransvärd och allt annat folk tänker. Det kunde ibland vara det värsta med att ha cancer: att det är så uppenbart att man är sjuk och inte som andra. Vi var obönhörligen annorlunda och aldrig tidigare hade det varit så tydligt som när vi tre gick genom det tomma planet, och flygvärdinnan nickade medlidsamt och visade oss till våra platser långt bak. Jag satt i mitten av vår rad för tre personer, med Augustus på fönsterplatsen och mamma vid mittgången. Jag kände mig lite inträngd av mamma och då flyttade jag mig förstås närmare Augustus. Vi satt precis bakom flygplansvingen. Han öppnade sin påse och tog upp hamburgaren.
”Men grejen med ägg”, sa han, ”är att den där frukostiseringen ger äggröran en viss helgd, okej? Man kan få sig lite bacon eller cheddarost varsomhelst och närsomhelst, på allt från tacos till varma mackor, men äggröra – det är viktigt.”
”Löjligt”, sa jag. Folk började komma in i planet i en lång rad nu. Jag ville inte titta på dem så jag tittade bort, och att titta bort innebar att titta på Augustus.
”Jag säger bara att det kan vara så att även om äggröran kanske är mobbad, så är den också speciell. Den har en plats och en tid, precis som kyrkan.”
”Du hade inte kunnat ha mer fel”, sa jag. ”Du pratar som de där korsstygnsbroderierna på dina föräldrars prydnadskuddar. Du hävdar att det sköra och sällsynta är vackert bara för att det är skört och sällsynt. Men det är en lögn och det vet du.”
”Du är svårtröstad”, sa Augustus.
”Lätt tröst är ingen tröst”, sa jag. ”Du var också en sällsynt och skör blomma en gång i tiden. Det minns du.”
Han sa ingenting på en stund. ”Du vet hur du ska få tyst på mig, Hazel Grace.”
”Det är mitt privilegium och min skyldighet”, svarade jag.
Innan jag bröt ögonkontakten sa han: ”Du, förlåt att jag smet iväg så där. Kön på McDonald’s var egentligen inte alls så lång. Jag bara … jag ville bara inte sitta kvar med alla de där människorna som glodde på oss.”
”Mest på mig”, sa jag. Man kunde titta på Gus utan att ana att han någonsin hade varit sjuk, men jag bar min sjukdom på utsidan, vilket var ett av skälen till att jag hade börjat hålla mig hemma så mycket. ”Augustus Waters, välkänd karismatiker, skäms över att sitta bredvid en tjej med syrgastub.”
”Jag skäms inte”, sa han. ”Jag blir bara förbannad på folk ibland. Och jag vill inte vara förbannad i dag.” Efter en stund grävde han fram sitt cigarrettpaket ur fickan och öppnade det.
Efter kanske tio sekunder kom en blond flygvärdinna framskyndande till oss och sa: ”Ni får inte röka på det här planet. Inte på något plan.”
”Jag röker inte”, förklarade han med cigarretten vippande i mungipan.
”Men …”
”Det är en metafor”, förklarade jag. ”Han sätter mördargrejen i munnen men ger den inte makt att mörda honom.”
Flygvärdinnan blev helt ställd, men hon hämtade sig snabbt. ”Jaha”, sa hon, ”men den metaforen är förbjuden under dagens flygning”, sa hon. Gus nickade och stoppade ner cigarretten i asken igen.
Slutligen taxade vi ut till startbanan och piloten sa: ”Flight attendants, prepare for departure”, och sedan vrålade två enorma jetmotorer igång och vi började accelerera. ”Det är så här det känns att åka bil med dig”, sa jag och Augustus log men bet ihop käkarna hårt och jag sa: ”Okej?”
Vi ökade farten och plötsligt grep Gus tag i armstödet och spärrade upp ögonen, så jag lade min hand över hans och sa: ”Okej?” Han sa ingenting, bara stirrade på mig med jättestora ögon och jag sa: ”Är du flygrädd?”
”Jag ska tala om det snart”, sa han. Nosen på planet vändes uppåt och så var vi i luften. Gus stirrade ut genom fönstret och såg planeten krympa under oss och sedan kände jag hur hans hand slappnade av under min. Han kastade en blick på mig och tittade sedan ut genom fönstret igen. ”Vi flyger”, förklarade han.
”Har du aldrig flugit förut?”
Han skakade på huvudet. ”TITTA!” nästan skrek han och pekade ut genom fönstret.
”Ja”, sa jag. ”Ja, jag ser. Det ser ut som om vi är på ett flygplan.”
”INGET HAR NÅGONSIN SETT UT SÅ DÄR NÅGONSIN I HELA MÄNSKLIGHETENS HISTORIA”, sa han. Hans entusiasm var så gullig. Jag kunde inte låta bli att luta mig fram och kyssa honom på kinden.
”Bara så att du vet det så är jag också med”, sa mamma. ”Jag sitter bredvid dig. Din mor. Som höll dig i handen när du tog dina första babysteg.”
”Det var en vänskaplig”, påminde jag henne och vände mig om för att pussa henne på kinden.
”Den kändes inte särskilt vänskaplig”, mumlade Gus, precis tillräckligt högt för att jag skulle höra. När den häpne och upprymde och oskuldsfulle Gus trädde fram ur de stora gesternas och metaforernas Augustus kunde jag helt enkelt inte motstå honom.
Det var en snabb färd till Detroit, där den lilla elbilen mötte upp när vi klev av och körde oss till gaten som Amsterdamplanet skulle avgå från. På det planet fanns det teve på baksidan av varje säte, och när vi väl hade kommit upp ovanför molnen tajmade Augustus och jag ihop oss så att vi kunde börja titta på samma romantiska komedi samtidigt på våra respektive skärmar. Men även om vi var totalt synkroniserade när vi tryckte på play-knappen började hans film ett par sekunder före min och så fort det var något som var roligt skrattade han precis när jag hörde början på vad det nu var för ett skämt.
Mamma hade en storslagen plan som gick ut på att vi skulle sova de sista timmarna av flygturen, så att vi skulle orka inta staden, redo att suga märgen ur livet eller något, när vi landade klockan åtta på morgonen. Så när filmen var slut tog mamma och Augustus och jag var sin sömntablett. Mamma slocknade på ett par sekunder, men Augustus och jag höll oss vakna och tittade ut genom fönstret en stund. Det var klart och fint väder och även om vi inte kunde se solen gå ner så kunde vi se himlens reaktion.
”Gud, vad vackert det är”, sa jag nästan för mig själv.
”Den uppstigna solen för skarp i hennes förlorande ögon”, sa han, med ett citat från Ett storslaget lidande.
”Men nu går den inte upp”, sa jag.
”Den går upp någonstans”, svarade han och tillade sedan: ”Kommentar: Det skulle vara coolt att flyga i ett supersnabbt flygplan som kunde jaga soluppgången världen runt.”
”Då skulle jag leva längre också.” Han sneglade lite på mig. ”Du vet, på grund av relativiteten eller något.” Han såg fortfarande oförstående ut. ”Vi åldras långsammare när vi rör oss snabbt än när vi står stilla. Så just nu går tiden långsammare för oss än för folk på marken.”
”Collegebrudar”, sa han. ”De är så smarta.”
Jag himlade med ögonen. Han stötte sitt (riktiga) knä i mitt och jag stötte tillbaka. ”Är du trött?” frågade jag.
”Inte det minsta”, svarade han.
”Nej”, sa jag. ”Inte jag heller.” Jag reagerade inte som normala människor på sömnmedel och narkotika.
”Vill du se en film till?” frågade han. ”De har en Portmanfilm, från hennes Hazelperiod.”
”Jag vill titta på något som du inte har sett.”
Det slutade med att vi såg 300, en krigsfilm om 300 spartaner som skyddade Sparta från en invasionsarmé på typ en miljard perser. Augustus film började före min igen, och när jag hade suttit några minuter och hört honom skrika ”Fan!” eller ”En död!” varje gång någon blev dödad på ett taskigt sätt, så lutade jag mig över armstödet och lade huvudet mot hans axel, så att jag kunde titta på hans skärm och vi verkligen kunde se filmen tillsammans.
I 300 hade de en betydande samling barbröstade och inoljade snygga unga killar, så den var inte svår att se på, men annars var det mest en massa meningslöst svingande med svärd. De döda kropparna efter perser och spartaner lades på hög och jag blev aldrig riktigt klok på varför perserna var så ondskefulla och spartanerna så fantastiska. ”Samtidighet”, för att citera Ett storslaget lidande, ”specialiserar sig på en typ av strider där ingen förlorar något av värde, utom förstås sitt liv.” Precis så var det med de här titanerna som brakade in i varandra.
Mot slutet av filmen, när nästan alla har dött, kommer det en fullständigt sinnessjuk scen då spartanerna börjar lägga de döda på hög för att bygga en mur av lik. De döda blir till en massiv vägspärr mellan perserna och vägen till Sparta. Jag tyckte att det var lite väl groteskt, så jag tittade bort som hastigast och frågade Augustus: ”Hur många döda människor tror du att det finns?”
Han viftade bort mig. ”Shh. Shh. Nu börjar det bli riktigt grymt.”
När perserna anföll var de tvungna att klättra uppför muren av döda och spartanerna kunde placera sig högst upp på likberget och ju fler som dog, desto högre blev muren av martyrer och därmed också svårare att klättra uppför, och alla svingade svärd eller sköt pilar och floder av blod strömmade nerför Dödens berg och så vidare.
Jag flyttade huvudet från Augustus axel en stund för att få en paus från allt slafset och såg på honom när han såg på filmen. Han kunde inte hålla inne med sitt fånflin. Jag tittade på min egen skärm med kisande ögon och såg hur berget av persernas och spartanernas kroppar växte. När perserna slutligen tog ledningen över spartanerna tittade jag på Augustus igen. Även om de goda just hade förlorat verkade Augustus rent ut sagt lycklig. Jag kurade ihop mig intill honom igen men blundade tills striden var över.
När rollistan dök upp tog han av sig hörlurarna och sa: ”Förlåt, men jag blev så tagen av uppoffringens ädelmod. Vad var det du sa?”
”Hur många döda människor tror du att det finns?”
”Hur många påhittade människor som dog i den där påhittade filmen? Inte tillräckligt många”, skojade han.
”Nej, jag menar typ alltid. Hur många människor tror du har dött i alla tider?”
”Jag råkar veta svaret på den frågan”, sa han. ”Det finns sju miljarder levande människor och omkring nittioåtta miljarder döda.”
”Oj”, sa jag. Jag hade trott att det kanske fanns fler levande än alla döda tillsammans, eftersom folkmängden ökar så snabbt.
”Det går ungefär fjorton döda människor på varje levande”, sa han. Rollistan fortsatte att rulla. Det tog förstås tid att identifiera alla liken. Jag hade fortfarande huvudet mot hans axel. ”Jag forskade lite i det där för ett par år sedan”, fortsatte Augustus. ”Jag funderade på om alla kunde bli ihågkomna. Om vi typ organiserade oss och tilldelade varje levande person ett visst antal lik, skulle det då finnas tillräckligt många levande männskor för att man skulle minnas alla döda?”
”Gör det det?”
”Visst, vem som helst kan nämna fjorton döda personer vid namn. Men vi är oorganiserade i vårt sörjande, så därför är det många som minns Shakespeare, men ingen som minns den han skrev sonett femtiofem om.”
”Precis”, sa jag.
Det var tyst en minut och sedan frågade han: ”Vill du läsa eller något?” Jag sa ja. Jag läste en lång dikt av Allen Ginsberg som hette Howl och ingick i min poesikurs, och Gus läste om Ett storslaget lidande.
Efter en stund sa han: ”Är den bra?”
”Dikten?” sa jag.
”Ja.”
”Ja, den är fantastisk. Killen i den här dikten tar mer droger än jag. Hur är Ett storslaget lidande?”
”Fortfarande ojämförlig”, sa han. ”Läs högt för mig.”
”Det är egentligen inte en sådan dikt som man läser högt när man sitter bredvid sin sovande mor. Det är typ sodomi och angel dust i den”, sa jag.
”Du nämnde just två av mina älsklingssysselsättningar”, sa han. ”Okej, läs något annat för mig då?”
”Hm”, sa jag. ”Jag har inget annat?”
”Synd. Jag känner verkligen för poesi. Kan du inget utantill?”
”’Så låt oss vandra, du och jag’”, började jag nervöst, ”’nu, när aftonen mot horisontens rest av dag / ligger sövd som sjuklingen på läkarbordet.’”
”Långsammare”, sa han.
Jag kände mig förlägen, precis som första gången jag berättade för honom om Ett storslaget lidande. ”Mm, okej. Okej. ’Låt oss följa nästan tomma gatustråk, / reträtter för det stilla bråk / som förs på skumma natthotell, av kunder efter tolv / och ostronkällare med sågspånsgolv: / Gator så efterhängsna som en dum konversation, / lömsk i sin underton, / som leder en till samma överväldigande fråga / O fråga inte vad det är. / Vi gör visit hos någon jag har kär.’”
”Jag är kär i dig”, sa han tyst.
”Augustus”, sa jag.
”Det är jag”, sa han. Han stirrade på mig och jag såg hur det rynkade sig i ögonvrårna på honom. ”Jag är kär i dig och jag tänker inte förneka mig det enkla nöjet att säga sådant som är sant. Jag är kär i dig och jag vet att kärleken bara är ett rop i tomheten och att glömskan är oundviklig och att vi alla är dömda att dö och att det kommer en dag då all vår möda blivit till stoft och jag vet att solen kommer att svälja den enda jorden vi någonsin kommer att ha och jag är kär i dig.”
”Augustus”, sa jag igen, eftersom jag inte visste vad jag annars skulle säga. Det kändes som om allt steg uppåt i mig, som om jag höll på att drunkna i en konstigt plågsam glädje, men jag kunde inte säga det till honom. Jag kunde inte säga någonting till honom. Jag bara såg på honom och lät honom se på mig tills han nickade eftertänksamt och sedan vände sig bort och lutade huvudet mot fönstret.