Jag tror att han måste ha somnat. Jag gjorde det till slut och vaknade när vingklaffarna fälldes ut för landning. Det smakade vidrigt i munnen och jag försökte hålla den stängd så att jag inte skulle förpesta hela planet.
Jag tittade på Augustus, som stirrade ut genom fönstret, och medan vi sjönk ner genom de lågt hängande molnen rätade jag på ryggen för att kunna se ner på Nederländerna. Marken såg ut att vara nedsänkt i havet, små gröna fyrkanter omgivna på alla sidor av kanaler. Vi landade faktiskt parallellt med en kanal, som om det fanns två landningsbanor, en till oss och en till sjöfåglarna.
När vi hade fått ut väskorna och kommit igenom tullen trängde vi in oss i en taxi körd av en plufsig, flintskallig kille som talade perfekt engelska – typ bättre engelska än jag. ”Hotel de Filosoof”, sa jag.
Och han sa: ”Är ni amerikaner?”
”Ja”, sa mamma. ”Vi kommer från Indiana.”
”Indiana”, sa han. ”De stjäl landet från indianerna och behåller namnet, va?”
”Något sådant, ja”, sa mamma. Taxin körde ut på vägen i riktning mot en motorväg med en massa blå skyltar med dubbelvokaler på: Oosthuizen, Haarlem. Vid sidan om motorvägen bredde tomma slätter ut sig kilometervis, då och då avbrutna av områden med stora kontorsbyggnader. Kort sagt såg Holland ut som Indianapolis, fast bilarna var mindre. ”Är det här Amsterdam?” frågade jag taxichauffören.
”Ja och nej”, svarade han. ”Amsterdam är som årsringarna på ett träd: staden blir äldre ju närmare centrum man kommer.”
Allt hände på en gång. Vi lämnade motorvägen och där stod husraden jag hade sett i fantasin, riskabelt lutande ut över kanalen, och det var cyklar parkerade överallt och coffeeshops som skyltade med STORT RÖKRUM. Vi körde över en kanal och uppifrån bron syntes dussintals husbåtar som låg förtöjda. Det såg inte alls ut som i Amerika. Det såg ut som på en gammal målning, fast verkligt – alltihop smärtsamt idylliskt i morgonsolen – och jag tänkte på hur underbart konstigt det skulle vara att bo på ett ställe där nästan allting var byggt av de döda.
”Är de här husen väldigt gamla?” frågade mamma.
”Många av kanalhusen kommer från guldåldern, sextonhundratalet”, sa han. ”Vår stad har en rik historia, fast många turister vill bara se Red Light District.” Han stannade. ”En del turister tror att Amsterdam är syndens stad, men egentligen är det frihetens stad. Och i frihet finner de flesta människor synd.”
Alla rummen på Hotel de Filosoof var uppkallade efter filosofer. Mamma och jag bodde på bottenvåningen i Kierkegaard, Augustus bodde en våning upp i Heidegger. Vårt rum var litet: en dubbelsäng inskjuten mot en vägg med min CPAP-apparat, en syrgaskoncentrator och ett tiotal påfyllningsbara syrgastuber vid fotändan. På andra sidan om utrustningen stod en gammal dammig, nedsutten paislymönstrad fåtölj och ett skrivbord, och över sängen satt en bokhylla med Sören Kierkegaards samlade verk. På skrivbordet hittade vi en korg full av presenter från stiftelsen: träskor, en orange Holland-T-shirt, choklad och lite annat smått och gott.
Filosoof låg alldeles vid Vondelpark, Amsterdams mest berömda park. Mamma ville ta en promenad, men jag var supertrött, så hon satte igång min CPAP och hjälpte mig på med masken. Jag avskydde att prata med den där grejen på mig, men jag sa: ”Gå ut i parken du, så ringer jag dig när jag vaknar.”
”Okej”, sa hon. ”Sov gott, gumman.”
Men när jag vaknade några timmar senare satt hon i den lilla ålderstigna fåtöljen i hörnet och läste en reseguide.
”God morgon”, sa jag.
”Det är faktiskt sent på eftermiddagen”, svarade hon och reste sig ur stolen med en suck. Hon gick fram till sängen, ställde tuben i vagnen och kopplade in slangen, medan jag tog av mig CPAP-masken och satte stiften i näsan. Hon ställde in tuben på två och en halv liter per minut – sex timmar tills jag behövde byta – och sedan steg jag upp. ”Hur mår du?” frågade hon.
”Bra”, sa jag. ”Bara fint. Hur var det i Vondelpark?”
”Jag hoppade över det”, sa hon. ”Fast jag har läst allt om den i guideboken.”
”Mamma”, sa jag. ”Du hade inte behövt stanna här.”
Hon ryckte på axlarna. ”Jag vet. Jag ville. Jag tycker om att se på dig när du sover.”
”Säger lönnmördaren.” Hon skrattade, men det kändes ändå inte bra. ”Jag vill bara att du ska ha kul, okej?”
”Jadå. Jag ska ha kul i kväll, blir det bra? Jag ska göra tokiga-mamma-grejer medan du och Augustus går ut och äter.”
”Utan dig?” frågade jag.
”Ja, utan mig. Ni har faktiskt ett bord reserverat på ett ställe som heter Oranjee”, sa hon. ”Mr Van Houtens assistent har ordnat det. Det ligger i ett område som heter Jordaan. Väldigt tjusigt, enligt reseguiden. Det finns en spårvagnshållplats alldeles runt hörnet. Augustus har fått en vägbeskrivning. Ni kan äta ute, titta på båtarna. Det kommer att bli jättehärligt. Väldigt romantiskt.”
”Mamma.”
”Jag bara säger som det är”, sa hon. ”Du borde klä på dig nu. Sommarklänningen kanske?”
Man skulle kunna förundra sig över vilken sjuk situation det var: en mor som skickar ut sin sextonåriga dotter ensam med en sjuttonårig kille i en utländsk stad känd för att tillåta det mesta. Men det här var också en biverkning av döendet; jag kunde inte springa eller dansa eller äta kvävehaltig mat, men i frihetens stad var jag en av de allra friaste.
Jag tog mycket riktigt sommarklänningen – en blåblommig sak från Forever 21 som gick till knäna – med strumpbyxor och skor med slejf och utan klack, eftersom jag tyckte om att vara ganska mycket kortare än Augustus. Jag gick in i det skrattretande minimala badrummet och kämpade med sömrufset ett tag, tills det såg ut som på Natalie Portman i mitten av 2000-talet, precis som det skulle. Prick klockan sex (tolv på dagen hemma) hördes en knackning.
”Hallå?” sa jag genom dörren. Det fanns inget kikhål på Hotel de Filosoof.
”Okej”, svarade Augustus. Jag hörde cigarretten i hans mun. Jag tittade ner på mig själv. Klänningen visade mer av bröstkorgen och nyckelbenen än Augustus hittills hade sett. Inte så att den var oanständig eller något, men det var så nära jag någonsin kom till att visa lite hud. (Min mamma hade ett motto på det här området, som jag höll med om: ”Lancasters visar inte för mycket naket.”)
Jag drog upp dörren. Augustus hade en svart kostym med smala kavajslag, perfekt välskräddad, över en ljusblå finskjorta och svart slips. En cigarrett dinglade i hans allvarliga mungipa. ”Hazel Grace”, sa han, ”vad fantastiskt fin du är.”
”Jag”, sa jag. Jag trodde att resten av meningen skulle komma ut med luften som strömmade genom stämbanden på mig, men inget hände. Till slut sa jag: ”Jag känner mig oklädd.”
”Med den gamla trasan?” sa han och log ner mot mig.
”Augustus”, sa mamma bakom mig, ”du är oerhört stilig.”
”Tack”, sa han. Han räckte mig sin arm. Jag tog den medan jag vände mig om och såg på mamma.
”Vi ses vid elvatiden”, sa hon.
Medan vi väntade på ettans spårvagn på en bred, livligt trafikerad gata, sa jag till Augustus: ”Samma kostym som du har på begravningar, antar jag?”
”Faktiskt inte”, sa han. ”Den kostymen är inte alls så här fin.”
Den blåvita spårvagnen kom och Augustus visade våra kort för föraren, men han förklarade att vi måste hålla upp dem framför en rund sensor. Medan vi gick genom den fullpackade vagnen reste sig en äldre man för att vi skulle få sitta tillsammans och jag försökte säga åt honom att sätta sig, men han viftade envist mot sätena. Vi åkte tre hållplatser med spårvagnen och jag satt hela tiden och hängde över Gus så att vi kunde titta ut genom fönstret tillsammans.
Augustus pekade på träden och frågade: ”Ser du det där?”
Det gjorde jag. Det stod almar överallt längs kanalerna och det blåste en massa frön från dem. Men de såg inte ut
som frön. De såg precis ut som minimala rosenblad som tömts på färg. De här bleka blombladen samlades i vinden som fåglar som flockade sig – tusentals, som en vårlig snöstorm.
Den äldre mannen som hade gett oss sin plats såg att vi tittade och sa på engelska: ”Amsterdams vårsnö. Iepen som strör ut konfetti för att hälsa våren välkommen.”
Vi bytte spårvagn och efter ytterligare fyra hållplatser kom vi fram till en gata som delades av en vacker kanal, där spegelbilden av den gamla bron och de pittoreska kanalhusen krusades på vattenytan.
Oranjee var belägen bara några steg från spårvagnshållplatsen. Restaurangen låg på ena sidan gatan, uteplatserna på den andra, alldeles vid kanten av kanalen. Hovmästarinnan lyste upp när Augustus och jag gick fram mot henne. ”Mr och mrs Waters?”
”Det kan man väl säga?” sa jag.
”Ert bord”, sa hon med en gest över gatan mot ett smalt bord bara någon decimeter från kanalen. ”Vi bjuder på champagnen.”
Gus och jag sneglade på varandra och log. När vi hade kommit över gatan drog han ut en stol åt mig och hjälpte mig in till bordet igen. Det stod verkligen två höga champagneglas på den vita bordduken. Den lätta kylan i luften uppvägdes på det mest ljuvliga sätt av solskenet; på ena sidan om oss trampade cyklisterna förbi – välklädda män och kvinnor på väg hem från jobbet, ofattbart snygga blondiner som åkte damsadel på pakethållaren på någon kompis cykel, småbarn utan hjälm som studsade omkring i barnsadlar av plast bakom sina föräldrar. På andra sidan om oss hade vi kanalen, översållad av miljontals konfettifrön. Små båtar låg förtöjda vid tegelbankerna, halvfulla med regnvatten, en del av dem nära att sjunka. Lite längre ner längs kanalen kunde jag se husbåtar som flöt på pontoner och mitt i kanalen kom en öppen, flatbottnad båt med vilstolar och en bärbar stereo puttrande emot oss i sakta mak. Augustus tog sitt champagneglas och höjde det. Jag tog mitt, även om jag aldrig hade druckit alkohol, utom någon enstaka gång när jag smakat på pappas öl.
”Okej”, sa han.
”Okej”, sa jag och vi klirrade i glasen. Jag smuttade. De små bubblorna smälte i munnen och steg uppåt mot hjärnan. Sött. Fräscht. Delikat. ”Det var jättegott”, sa jag. ”Jag har aldrig druckit champagne förut.”
En storväxt ung kypare med vågigt blont hår dök upp. Han var nog ännu längre än Augustus. ”Vet ni”, frågade han med en helt underbar brytning, ”vad Dom Pérignon sa när han hade uppfunnit champagnen?”
”Nej?” sa jag.
”Han ropade till sina munkbröder: ’Kom fort: jag dricker stjärnor.’ Välkomna till Amsterdam. Vill ni titta på menyn eller väljer ni kockens rekommendation?”
Jag såg på Augustus och han på mig. ”Det låter härligt med kockens rekommendation, men Hazel är vegetarian.” Jag hade bara nämnt det för Augustus en gång, första dagen vi träffades.
”Det är inga problem”, sa kyparen.
”Fantastiskt. Kan vi få lite mer av det här?” frågade Gus om champagnen.
”Naturligtvis”, sa kyparen. ”Vi har samlat alla stjärnorna på flaska i kväll, mina unga vänner. Usch, vad mycket konfetti!” sa han och borstade försiktigt bort ett frö från min bara axel. ”Det har inte varit så här illa på många år. Det är överallt. Väldigt irriterande.”
Kyparen försvann. Vi såg konfettin falla från himlen, bäras över marken av en bris och tumla ut i kanalen. ”Lite svårt att fatta att man någonsin skulle kunna tycka att det där är irriterande”, sa Augustus efter en stund.
”Fast folk vänjer sig alltid vid skönhet.”
”Jag har inte vant mig vid dig riktigt än”, svarade han och log. Jag kände hur jag rodnade. ”Tack för att du följde med till Amsterdam”, sa han.
”Tack för att du lät mig stjäla din önskning”, sa jag.
”Tack för att du har den där klänningen som är bara wow”, sa han. Jag skakade på huvudet och försökte att inte le mot honom. Jag ville inte vara en granat. Men å andra sidan visste han ju vad han gjorde, eller hur? Det var hans beslut också. ”Men du, hur slutar den där dikten?” frågade han.
”Vilken då?”
”Den du läste för mig på planet.”
”Åh, ’Prufrock’? Den slutar: ’Vi har dröjt i havets grönskande gemak, / av havets jungfrur kransade med rödbrun tång, / tills mänskoröster väckte oss till undergång.”
Augustus tog fram en cigarrett och knackade filtret mot bordet. ”Dumma mänskoröster som jämt ska förstöra.”
Kyparen kom med två glas champagne till och vad han kallade ”Belgisk vit sparris med lavendelvinägrett.”
”Jag har inte heller druckit champagne förut”, sa Gus när kyparen hade gått. ”Om du nu skulle undra. Och jag har aldrig ätit vit sparris heller.”
Jag åt just den första tuggan. ”Den är fantastisk”, lovade jag.
Han tog en tugga och svalde. ”Gode Gud. Om sparris alltid smakade så här skulle jag också bli vetegarian.” Några människor i en fernissad träbåt kom emot oss på kanalen nedanför. En av dem, en kvinna i trettioårsåldern med lockigt ljust hår, drack öl ur ett glas. Hon höjde det mot oss och ropade något.
”Vi talar inte holländska”, ropade Gus tillbaka.
En av de andra ropade en översättning: ”Det vackra paret är vackert.”
Maten var så god att för varje rätt vi fick utvecklades samtalet till fragmentariska lovord om hur utsökt den var. ”Jag vill att den här lila morotsrisotton ska bli en människa så att jag kan ta den med mig till Las Vegas och gifta mig med den.” ”O, sockerärtssorbet, du är så häpnadsväckande magnifik.” Jag önskar att jag hade varit hungrigare.
Efter grön vitlöksgnocchi med röda senapsblad, sa kyparen: ”Sedan blir det dessert. Mer stjärnor först?” Jag skakade på huvudet. Två glas räckte för mig. Champagne utgjorde inget undantag för min höga tolerans för antidepressiva och smärtstillande medel; jag kände mig varm men inte berusad. Och jag ville inte bli full. Sådana här kvällar fick man inte vara med om ofta och jag ville minnas den.
”Mmmm”, sa jag när kyparen hade gått, och Augustus log snett medan han tittade åt ena hållet ut över kanalen och jag åt det andra. Det fanns mycket att se på, så tystnaden var inte direkt besvärande, men jag ville att allt skulle vara perfekt. Det var perfekt, egentligen, men det kändes som om någon hade försökt arrangera mina drömmars Amsterdam och därför var det svårt att glömma att den här middagen, liksom själva resan, var en cancerbonus. Jag ville bara att vi skulle prata och skämta i lugn och ro som på soffan därhemma, men det fanns en underliggande spänning.
”Det är inte min begravningskostym”, sa han efter en stund. ”När jag först fick veta att jag var sjuk så – alltså, de sa att jag hade typ åttiofem procents chans att bli frisk. Jag vet att det är fantastiska odds, men det kändes ändå hela tiden som om jag spelade rysk roulette. Jag menar, jag skulle ju bli tvungen att gå igenom ett helvete i ett halvår eller ett år och bli av med ena benet och sedan till slut så kanske det ändå inte hjälper, om du fattar?”
”Jag fattar”, sa jag, fast det gjorde jag inte, inte riktigt. Jag hade aldrig varit annat än obotlig; all behandling hade varit ämnad att förlänga livet på mig, inte bota cancern. Phalanxifor hade skänkt ett visst mått av tvetydighet åt min cancerhistoria, men jag var inte som Augustus: mitt sista kapitel skrevs redan vid diagnosen. Liksom de flesta andra cancerpatienter levde Gus i ovisshet.
”Så därför”, sa han, ”gick jag igenom hela den där processen med att vilja förbereda mig. Vi köpte en gravplats på Crown Hill och jag gick runt med min pappa en dag och valde ut ett ställe. Jag såg till att planera hela begravningen, och sedan precis före operationen frågade jag mina föräldrar om jag kunde få köpa en kostym, typ en riktigt fin kostym för säkerhets skull, om jag skulle stryka med. Hursomhelst så har jag aldrig fått tillfälle att använda den. Inte förrän i kväll.”
”Precis. Har inte du några dödskläder?”
”Jo”, sa jag. ”Det är en klänning jag köpte till min femtonårsfest. Men jag har den inte på dejter.”
Hans ögon började tindra. ”Så vi är på dejt?” frågade han.
Jag tittade ner, lite generad. ”Utmana inte ödet.”
Vi var proppmätta båda två, men desserten – en saftigt fyllig crémeux med passionsfrukt runt om – var för god för att man inte åtminstone skulle smaka på den, så vi satt kvar en stund vid våra tallrikar och försökte bli hungriga igen. Solen var ett litet barn som envist vägrade gå och lägga sig: klockan var över halv nio och det var fortfarande ljust.
Plötsligt frågade Augustus: ”Tror du på ett liv efter detta?”
”Jag ser evigheten som ett orimligt begrepp”, svarade jag.
Han flinade. ”Jag ser dig som ett orimligt begrepp.”
”Jag vet. Det är därför jag kommer att plockas ut ur kretsloppet.”
”Det där var inte roligt”, sa han och tittade ner längs gatan. Två tjejer åkte förbi på cykel, den ena på pakethållaren.
”Kom igen”, sa jag. ”Det var ett skämt.”
”Jag tycker inte att det är kul att tänka på att du ska plockas ut ur kretsloppet”, sa han. ”Men allvarligt talat: ett liv efter detta?”
”Nej”, sa jag, men sedan ändrade jag mig lite. ”Fast jag kanske inte skulle gå så långt som nej. Och du?”
”Ja”, sa han med rösten full av övertygelse. ”Ja, absolut. Inte den sortens himmelrike där man rider på enhörningar, spelar harpa och bor i molnslott. Men ja. Jag tror på Något med stort N. Det har jag alltid gjort.”
”Har du?” frågade jag. Det var en överraskning. Uppriktigt sagt hade jag alltid förknippat tron på himmelriket med en viss intelligensbefrielse. Och Gus var inte korkad.
”Ja”, sa han tyst. ”Jag tror på den där raden i Ett storslaget lidande. ’Den uppstigande solen för skarp i hennes förlorande ögon.’ Det är Gud, tror jag, den uppstigande solen, och ljuset är för skarpt och hennes ögon är förlorande, men inte förlorade. Jag tror inte att vi kommer tillbaka för att hemsöka eller trösta de levande eller så, men jag tror att det blir något av oss.”
”Men du är rädd för att bli bortglömd.”
”Javisst, jag är rädd för att bli bortglömd här på jorden. Men alltså, inte för att låta som mina föräldrar, men jag tror att människan har en själ och jag tror att själen bevaras. Rädslan för att bli bortglömd är en annan sak, den handlar om att jag är rädd att inte kunna ge något tillbaka för mitt liv. Om man inte lever för ett högre syfte, så måste man åtminstone dö för ett högre syfte, är du med? Och jag är rädd att jag inte kommer att få vare sig ett liv eller en död som betyder något.”
Jag bara skakade på huvudet.
”Vad är det?” frågade han.
”Din fixering vid att, typ dö för något eller lämna efter dig ett stort bevis på ditt hjältemod eller vad det nu kan vara. Det är bara knäppt.”
”Alla vill leva ett betydelsefullt liv.”
”Inte alla”, sa jag, utan att kunna dölja min irritation.
”Är du galen?”
”Det är bara”, sa jag, men sedan kunde jag inte avsluta meningen. ”Bara”, sa jag igen. Mellan oss fladdrade stearinljuset. ”Det är faktiskt taskigt av dig att säga att de enda liv som betyder något är de som levs för något eller offras för något. Det är skittaskigt att säga det till mig.”
Jag kände mig som en småunge av någon anledning och tog lite efterrätt för att få det att se ut som om det inte var så himla viktigt för mig egentligen. ”Förlåt”, sa han. ”Jag menade det inte så. Jag tänkte bara på mig själv.”
”Ja, det gjorde du”, sa jag. Jag orkade inte äta upp. Ärligt talat var jag rädd att jag skulle kräkas, för jag kräktes ofta när jag hade ätit. (Inte bulimi, bara cancer.) Jag sköt fram min desserttallrik mot Gus, men han skakade på huvudet.
”Förlåt”, sa han igen och sträckte sig över bordet efter min hand. Jag lät honom ta den. ”Jag kunde ha varit värre.”
”Hur då?” frågade jag retsamt.
”Jag menar, jag har en text i frakturstil över toaletten där det står: ’Bada dig dagligen i trösten från Guds ord’. Hazel, jag kunde ha varit mycket värre.”
”Det låter ohälsosamt”, sa jag.
”Jag kunde ha varit värre.”
”Du kunde ha varit värre.” Jag log. Han gillade mig verkligen. Jag kanske var narcissist eller något, men när jag insåg det, just i det där ögonblicket på Oranjee, så fick det mig att gilla honom ännu mer.
När kyparen dök upp för att duka undan desserten sa han: ”Er måltid har betalats av mr Peter Van Houten.”
Augustus log. ”Den där Peter Van Houten är inte så dum.”
Vi gick längs kanalen medan mörkret sänkte sig. Ett kvarter från Oranjee stannade vi vid en parkbänk omgiven av gamla rostiga cyklar som var fastlåsta i cykelstället och i varandra. Vi satte oss tätt intill varandra och såg ut över kanalen och han lade armen om mig.
Jag kunde se ljusglorian som steg från Red Light District. Även om det hette Red Light District var skenet som lyste därifrån inte rött, utan spöklikt grönt. Jag föreställde mig hur tusentals turister blev fulla och höga och studsade omkring på de smala gatorna.
”Jag kan inte fatta att han ska berätta det för oss i morgon”, sa jag. ”Peter Van Houten ska berätta det berömda oskrivna slutet på den bästa bok som någonsin har skrivits.”
”Och han betalade för middagen”, sa Augustus.
”Jag ser hela tiden framför mig hur han visiterar oss för att hitta gömda bandspelare innan han berättar det. Och sedan kommer han att sätta sig mellan oss i soffan i sitt vardagsrum och viska svaret på om Annas mamma gifte sig med den holländske tulpanmannen.”
”Glöm inte hamstern Sisyfos”, tillade Augustus.
”Just det, och om hamstern Sisyfos framtida öde förstås.” Jag lutade mig fram för att titta ner i kanalen. Det var löjligt många sådana där ljusa almblad i kanalerna. ”En fortsättning som bara vi kommer att känna till”, sa jag.
”Vad gissar du på då?” frågade han.
”Jag vet faktiskt inte. Jag har funderat fram och tillbaka på det, säkert tusen gånger. Varje gång jag läser om boken tror jag något nytt, fattar du?” Han nickade. ”Har du någon teori?”
”Ja. Jag tror inte att den holländske tulpanmannen är en bedragare, men han är inte heller rik, som han får dem att tro. Och jag tror att när Anna har dött, så åker hennes mamma till Holland med honom och tänker sig att de ska bo där för evigt, men det funkar inte, för hon vill vara nära platsen där hennes dotter levde.”
Jag hade inte trott att han hade tänkt så mycket på boken, att Ett storslaget lidande var viktig för Gus, oberoende av mig.
Vattnet slog lugnt mot kanalens stenväggar under oss, ett kompisgäng cyklade förbi i en klunga, skrikande ikapp på sin smattrande, gutturala holländska, och de små båtarna, inte mycket längre än jag, låg halvdränkta i kanalen, som gav ifrån sig en lukt av vatten som varit för stilla för länge. Han drog mig närmare intill sig och jag kände hans riktiga ben mot mitt riktiga ben hela vägen från höften till foten. Jag lutade mig lite mot honom. Han ryckte till. ”Förlåt, är det okej?”
Han flämtade fram ett ja, fast det var tydligt att han hade ont.
”Förlåt”, sa jag. ”Benig axel.”
”Det är okej”, sa han. ”Skönt, faktiskt.”
Vi satt där en lång stund. Till slut flyttade han handen från min axel och sträckte ut den längs bänkens ryggstöd. Mest stirrade vi bara ner i kanalen. Jag tänkte mycket på hur de hade fått det här stället att existera fast det borde ha legat under vattnet, och att jag i doktor Marias ögon var en sorts Amsterdam, en halvdränkt anomali, och det fick mig att tänka på döden. ”Får jag fråga dig om Caroline Mathers?”
”Och du säger att det inte finns något liv efter detta”, svarade han utan att se på mig. ”Men ja, det är klart. Vad vill du veta?”
Jag ville veta att han skulle ha det bra om jag dog. Jag ville inte vara en granat, inte bara en ondskefull kraft i livet för folk jag kände. ”Bara, typ, vad som hände.”
Han suckade, andades ut så länge att det kändes som skryt för mina dåliga lungor. Han satte en ny cigarrett i munnen. ”Du vet ju att det är ett välkänt faktum att det inte finns något ställe där det leks mindre än på sjukhuslekplatser?” Jag nickade. ”Jo, jag låg kvar på Memorialsjukhuset i ett par veckor när de tog bort benet och det. Jag var uppe på femte våningen och hade utsikt över lekplatsen, som förstås alltid låg fullständigt öde. Jag stod där och var helt inne i den metaforiska resonansen hos den tomma lekplatsen utanför sjukhuset. Men så började det dyka upp en ensam tjej på lekplatsen. Hon kom varje dag och gungade alldeles ensam på en gunga, som något man kan se på film. Så jag bad en av de trevligare av mina sjuksköterskor att berätta lite om tjejen och då tog hon med henne upp så att hon fick hälsa på. Det var alltså Caroline och jag mobiliserade hela min enorma karisma för att fånga henne.” Han tystnade, så jag bestämde mig för att säga något.
”Så himla karismatisk är du inte”, sa jag. Han skrattade överlägset som om han inte ville tro mig. ”Du är mest bara snygg”, förklarade jag.
Han skrattade bort det. ”Grejen med döda människor”, sa han, men så hejdade han sig. ”Grejen är att man låter som ett svin om man inte romantiserar dem, men sanningen är … komplicerad, antar jag. Du vet ju den där föreställningen om det orubbligt käcka canceroffret som hjältemodigt bekämpar sin cancer med övermänskliga krafter och aldrig klagar och ler ända till det bittra slutet och så vidare och så vidare?”
”Självklart”, sa jag. ”De är godhjärtade och generösa själar och varje andetag de tar är en stor inspiration för oss alla. De är så starka! Vi beundrar dem så!”
”Precis, men faktiskt, jag menar bortsett från oss två förstås, så är det statistiskt sett inte troligare att cancerungar ska vara coola eller medlidsamma eller tåliga eller vad det nu kan vara. Caroline var alltid sur och nyckfull, men jag gillade det. Jag gillade att känna det som om hon hade valt mig som den enda människan i världen hon inte skulle hata, så vi två bråkade en massa med alla andra, om du fattar? Vi bråkade med sköterskorna och de andra patienterna och med våra föräldrar och alla möjliga. Men jag vet inte om det var hon eller tumören. Jag menar, en av hennes sköterskor berättade för mig en gång att den sorts tumör Caroline hade går under namnet Värstingtumören i vårdkretsar, för att man blir ett monster om man har den. Här har vi tjejen som saknar en femtedel av hjärnan och just har fått en ny släng av Värstingtumör, så hon var inte direkt sinnebilden av det hjältemodigt uthärdande canceroffret. Hon var … alltså, ärligt talat så var hon jävligt jobbig. Men det får man inte säga, för hon hade en tumör och dessutom är hon, jag menar, hon är död. Hon hade ju en massa skäl att vara otrevlig, om du fattar?”
Jag fattade.
”Du vet det där stycket i Ett storslaget lidande där Anna går över fotbollsplanen när hon ska till idrotten eller vad det nu är, och ramlar framstupa i gräset och plötsligt vet att cancern är tillbaka och inne i nervsystemet på henne. Och hon kan inte resa sig och hon har ansiktet typ två centimeter från gräset på fotbollsplanen och kommer ingen vart, utan ligger bara där och betraktar gräset på nära håll, ser hur solen lyser på det och … Jag minns inte orden, men det är något i stil med att Anna får en insikt ungefär som Walt Whitman, om att definitionen av mänsklighet är förmågan att förundra sig över skapelsens mirakel eller något sådant. Vet du vad jag menar för stycke?”
”Jag vet vad du menar för stycke”, sa jag.
”Så efteråt, när jag blev rentvättad med cellgifter, bestämde jag mig av någon anledning för att vara riktigt hoppfull. Inte direkt ifråga om överlevnad, men jag kände mig lite som Anna i boken, liksom upprymd och tacksam över att ha möjligheten att förundra mig överhuvudtaget.
Men under tiden blev Caroline sämre för var dag som gick. Hon fick komma hem ett tag och det fanns stunder då jag trodde att vi nästan skulle kunna ha ett vanligt förhållande, men uppriktigt sagt så kunde vi inte det, för hon hade inget filter mellan tankar och ord, vilket var sorgligt och obehagligt och ofta sårande. Men man kan ju inte göra slut med en tjej som har en hjärntumör. Och hennes föräldrar gillade mig och så har hon en lillebror som är en helschyst liten kille. Så hur kan man göra slut med henne? Hon är ju döende.
Det tog evigheter. Det tog nästan ett år och hela det året var jag alltså ihop med den här tjejen som typ kunde börja skratta rakt ut i luften och peka på min protes och kalla mig för Stumpen.”
”Nej”, sa jag.
”Jo. Men det var ju tumören. Den åt upp hjärnan på henne, om du fattar? Eller också var det inte tumören. Jag kan aldrig få reda på det, för hon och tumören gick inte att skilja åt. Men ju sjukare hon blev, desto mer upprepade hon samma historier om och om igen och skrattade åt sina egna kommentarer fast hon redan hade sagt samma sak hundra gånger den dagen. Som typ när hon drog ett skämt om och om igen i flera veckor: ’Gus har så fina ben. Jag menar fint.’ Och sedan skrattade hon som en galning.”
”Åh, Gus”, sa jag. ”Det är så …” Jag visste inte vad jag skulle säga. Han såg inte på mig och det skulle vara påträngande av mig att titta på honom. Jag kände hur han sjönk framåt. Han tog cigarretten ur munnen och stirrade på den, rullade den mellan tummen och pekfingret och satte sedan tillbaka den igen.
”Fast det är klart”, sa han, ”jag har ju ett fint ben.”
”Stackars dig”, sa jag. ”Det måste ha varit jättejobbigt.”
”Det är ingen fara, Hazel Grace. Men om jag ska vara ärlig så var jag inte helt och hållet lycklig när jag såg Caroline Mathers vålnad i stödgruppen. Jag stirrade, men jag längtade inte, om du fattar vad jag menar.” Han tog upp paketet ur fickan och stack ner cigarretten.
”Det måste ha varit jättejobbigt”, sa jag igen.
”Det var det”, sa han.
”Jag vill aldrig någonsin bli sådan mot dig”, sa jag.
”Åh, det skulle inte göra något, Hazel Grace. Det skulle vara ett privilegium att få hjärtat krossat av dig.”