KAPITEL TOLV
Jag vaknade klockan fyra på morgonen, holländsk tid, redo att möta dagen. Alla försök att somna om misslyckades, så jag låg där med min CPAP som pumpade in luften och tvingade ut den, njöt av drakljuden men önskade att jag hade kunnat välja när jag skulle andas.
Jag läste i Ett storslaget lidande tills mamma vaknade och vände sig mot mig vid sextiden. Hon borrade in huvudet mot min axel, och det var obekvämt och lite augustiskt.
Vi serverades frukost på rummet och till min förtjusning fanns det en massa smörgåspålägg som inte fick vara med i amerikanska frukostsammanhang.
Klänningen jag hade tänkt ha på mig när vi träffade Peter Van Houten hade jag redan använt vid middagen på Oranjee, så när jag hade duschat och fått håret att ligga nästan slätt ägnade jag och mamma säkert en halvtimme åt att diskutera de olika för- och nackdelarna hos de kläder som fanns att välja på, innan jag bestämde mig för att klä mig så likt Anna i Ett storslaget lidande som möjligt: converse och mörka jeans, som hon alltid hade, och en ljusblå T-shirt.
T-shirten hade ett tryck av ett berömt surrealistiskt konstverk av René Magritte, en teckning av en pipa och den kursiva texten: Ceci n’est pas une pipe. (”Det här är inte en pipa.”)
”Jag begriper mig inte på den där T-shirten”, sa mamma.
”Peter Van Houten kommer att fatta, tro mig. Det finns typ sjutusen Magrittereferenser i Ett storslaget lidande.”
”Men det är ju en pipa.”
”Nej, det är det inte”, sa jag. ”Det är en teckning av en pipa. Fattar du? Alla representationer av saker är till sin natur abstrakta. Det är riktigt smart.”
”Hur kunde du bli så vuxen att du förstår saker som din uråldriga mamma blir förvirrad av?” frågade mamma. ”Det känns som om det var i går jag berättade för den sjuåriga Hazel varför himlen är blå. På den tiden tyckte du att jag var ett geni.”
”Varför är himlen blå?” frågade jag.
”Därför”, svarade hon. Jag skrattade.
Ju närmare klockan tio vi kom desto nervösare blev jag: nervös för att träffa Augustus, nervös för att träffa Peter Van Houten, nervös för att jag hade valt fel kläder, nervös för att vi inte skulle hitta rätt hus, eftersom alla hus i Amsterdam såg i stort sett likadana ut, nervös för att vi skulle gå vilse och aldrig hitta tillbaka till Hotel de Filosoof, nervös nervös nervös.
Mamma försökte prata med mig hela tiden, men jag kunde inte riktigt lyssna. Jag tänkte just be henne gå upp och kolla om Augustus var vaken, när han knackade på dörren.
Jag öppnade. Han tittade ner på min T-shirt och log. ”Kul”, sa han.
”Säg inte att mina bröst ser kul ut”, svarade jag.
”Jag är precis här intill”, sa mamma bakom oss. Men jag hade fått Augustus att rodna och komma ner på jorden så pass att jag äntligen klarade av att titta på honom.
”Är det säkert att du inte vill följa med?” frågade jag mamma.
”Jag ska till Rijksmuseum och Vondelpark i dag”, sa hon. ”Dessutom begriper jag mig inte på hans bok. Ta inte illa upp. Men ni kan väl hälsa honom och Lidewij och tacka från oss?”
”Javisst”, sa jag. Jag kramade om mamma och hon pussade mig på huvudet, alldeles ovanför ena örat.
Peter Van Houtens vita radhus låg alldeles runt hörnet på hotellet, på Vondelstraat, mitt emot parken. Nummer 158. Augustus tog mig under armen och bar syrgasvagnen åt mig och så gick vi uppför de tre trappstegen till den blåsvartlackerade ytterdörren. Hjärtat bultade hårt. Bara en stängd dörr från svaren jag hade längtat efter ända sedan jag först läste den där sista, oavslutade sidan.
Där inifrån hördes ett basdunk som var så högt att fönsterrutorna skallrade. Jag undrade om Peter Van Houten hade ett barn som gillade rapmusik.
Jag tog tag i lejonportklappen och knackade försiktigt. Dunket fortsatte. ”Han kanske inte hör det för musiken?” frågade Augustus. Han tog tag i lejonhuvudet och knackade mycket högre.
Musiken försvann och ersattes av hasande fotsteg. En regel drogs ifrån. Dörren öppnades med ett knarrande. En tunnhårig man med putmage, plufsiga kinder och en veckas skäggstubb kisade mot solen. Han hade en ljusblå herrpyjamas på sig, som gubbar i gamla filmer brukar ha. Ansiktet och magen var så runda och armarna så magra att han såg ut som en degklump som man hade stuckit in fyra pinnar i. ”Mr Van Houten?” frågade Augustus, lite svag på rösten.
Dörren smällde igen. Bakom den hörde jag en stammande, gäll röst skrika: ”LIII-DE-VIGH!” (Fram till dess hade jag uttalat hans assistents namn ”lid-u-widsch”.)
Vi hörde allt genom dörren. ”Är de här, Peter?” frågade en kvinna.
”Det är – Lidewij, det är två tonåriga apparitioner utanför dörren.”
”Apparitioner?” frågade hon med behaglig holländsk satsmelodi.
Van Houtens svar kom i ett snabbt flöde: ”Vålnader andar spöken visitörer efterjordingar apparitioner, Lidewij. Hur kan någon som studerar amerikansk litteratur vid universitetet ha så vederstyggliga språkkunskaper?”
”Det är inga efterjordingar, Peter. Det är Augustus och Hazel, de unga fansen som du har korresponderat med.”
”Är de – vad? De – jag trodde att de var i Amerika!”
”Ja, men du bjöd hit dem, som du kanske minns.”
”Vet du varför jag flyttade från Amerika, Lidewij? För att aldrig mer behöva träffa några amerikaner.”
”Men du är ju amerikan.”
”Obotligen, tycks det. Men vad beträffar de här amerikanerna så måste du säga åt dem att ge sig av omedelbart, att det har skett ett förfärligt misstag, att den välsignade Van Houten framställde ett retoriskt erbjudande om att träffas, inte ett faktiskt, att sådana erbjudanden måste läsas symboliskt.”
Jag trodde att jag skulle kräkas. Jag tittade på Augustus, som stirrade intensivt på dörren, och jag såg hur hans axlar sjönk ihop mer och mer.
”Det här går jag inte med på, Peter”, svarade Lidewij. ”Du måste ta emot dem. Du måste. Du behöver träffa dem. Du behöver få se hur mycket ditt arbete betyder.”
”Lidewij, gick du avsiktligt bakom ryggen på mig för att arrangera det här?”
En lång tystnad följde och slutligen öppnades dörren igen. Han vände på huvudet från Augustus till mig och tillbaka som en metronom, fortfarande kisande. ”Vilken av er är Augustus Waters?” frågade han. Augustus räckte försiktigt upp handen. Van Houten nickade och sa: ”Har du fått ihop det med den där bruden än?”
Varpå jag för första och enda gången fick se Augustus Waters riktigt mållös. ”Jag”, började han, ”öh, jag, Hazel, öh. Jo.”
”Den här pojken verkar vara lite försenad i sin utveckling”, sa Peter Van Houten till Lidewij.
”Ja ja”, sa Peter Van Houten och sträckte fram handen till mig. ”Det är hursomhelst ett nöje att få träffa ett par så ontologiskt orimliga varelser.” Jag skakade hans svullna hand och sedan skakade han hand med Augustus. Jag undrade vad ontologiskt betydde. Vad det än var så lät det bra. Augustus och jag var tillsammans i De orimliga varelsernas klubb. Vi och näbbdjuren.
Naturligtvis hade jag hoppats att Peter Van Houten skulle vara frisk i huvudet, men världen är ingen önskeuppfyllelsefabrik. Det viktiga var att dörren stod öppen och jag gick in över tröskeln för att få veta vad som händer efter slutet av Ett storslaget lidande. Det räckte. Vi följde honom och Lidewij in, förbi ett enormt matsalsbord av ek med bara två stolar, och vidare in i ett kusligt sterilt vardagsrum. Det såg ut som ett museum, förutom att det inte fanns någon konst på de tomma vita väggarna. Sånär som på en soffa och en fåtölj med fotpall, båda av stål och svart skinn, verkade rummet tomt. Sedan fick jag syn på två svarta sopsäckar bakom soffan, fulla och förslutna med plastklämmor.
”Skräp?” mumlade jag till Augustus, så tyst att jag trodde att ingen annan skulle höra.
”Beundrarbrev”, svarade Van Houten medan han satte sig i fåtöljen. ”Arton års skörd. Kan inte öppna den. Törs inte. Era två försändelser är de första jag har svarat på, och se bara vad det har lett till. Uppriktigt sagt finner jag läsarnas verklighet fullständigt oaptitlig.”
Det förklarade varför han aldrig hade svarat på mina brev: Han hade aldrig läst dem. Jag undrade varför han sparade dem överhuvudtaget och dessutom i ett för övrigt tomt och opersonligt vardagsrum. Van Houten lade upp fötterna på fotpallen och korsade dem med tofflorna på. Han gjorde en gest mot soffan. Augustus och jag satte oss bredvid varandra, men inte för nära.
”Vill ni ha lite frukost?” frågade Lidewij.
Jag tänkte just säga att vi redan hade ätit, när Peter avbröt mig. ”Det är alldeles för tidigt för frukost, Lidewij.”
”Jamen, de kommer från Amerika, Peter, så klockan är över tolv på dagen i deras kroppar.”
”Då är det för sent för frukost”, sa han. ”Men om det nu är efter tolv på dagen i kroppen eller vad det nu var, så borde vi ta en drink. Dricker du whisky?” frågade han mig.
”Om jag – hm, nej tack”, sa jag.
”Augustus Waters?” frågade Van Houten och nickade mot Gus.
”Öh, nej tack, det är bra för mig.”
”Bara jag då, Lidewij. Whisky och vatten, tack.” Peter vände sig mot Gus och frågade: ”Vet du hur vi blandar whisky och vatten i det här huset?”
”Nej”, sa Gus.
”Vi häller whisky i ett glas och sedan frammanar vi tankar på vatten i våra sinnen och sedan blandar vi den verkliga whiskyn med den abstrakta idén om vatten.”
”Kanske lite frukost först, Peter”, sa Lidewij.
Han tittade på oss och sa med en teaterviskning: ”Hon tror att jag har alkoholproblem.”
”Och jag tror att solen har gått upp”, svarade Lidewij. Ändå gick hon bort till barskåpet i vardagsrummet, tog en flaska whisky och hällde upp ett halvt glas. Hon gick fram till honom med det. Peter Van Houten smuttade, sedan satte han sig rakt upp i stolen. ”En så här god dryck förtjänar ens ståtligaste hållning”, sa han.
Jag blev plötsligt medveten om min egen hållning och sträckte lite på mig i soffan. Jag rättade till näskatetern. Pappa sa jämt till mig att man kan bedöma folk på hur de behandlar kypare och assistenter. Enligt den måttstocken måste Peter Van Houten vara världens svinigaste svin. ”Så du gillar min bok”, sa han till Augustus efter ännu en klunk.
”Ja”, svarade jag å Augustus vägnar. ”Och ja, vi – eller Augustus, han gjorde det här mötet med er till sin önskning, så att vi skulle kunna resa hit och ni skulle kunna berätta för oss vad som händer efter slutet på Ett storslaget lidande.”
Van Houten sa ingenting, tog bara en stor klunk whisky till.
Efter en stunds tystnad sa Augustus: ”Man kan säga att det var er bok som förde oss samman.”
”Men ni är inte ihop”, anmärkte han utan att se på mig.
”Som nästan förde oss samman”, sa jag.
Nu vände han sig till mig. ”Var det med flit du klädde dig som hon?”
”Anna?” frågade jag.
Han bara fortsatte att stirra på mig.
”Typ”, sa jag.
Han tog en ny stor klunk och gjorde en grimas. ”Jag har inga alkoholproblem”, meddelade han med onödigt hög röst. ”Jag har ett churchillskt förhållande till alkohol: jag kan dra vitsar och regera England och göra precis vad jag vill. Utom att inte dricka.” Han kastade en blick på Lidewij och nickade mot sitt glas. Hon tog det och gick bort till barskåpet igen. ”Bara vattnets idé, Lidewij”, förmanade han henne.
”Ja, jag fattar”, sa hon med en nästan amerikansk accent.
Det andra glaset serverades. Van Houten rätade värdigt på ryggen igen och sparkade av sig tofflorna. Han hade jättefula fötter. Han var på god väg att förstöra den bild jag fått av honom som ett författargeni. Men han hade svaren.
”Jo, hm”, sa jag, ”först vill vi tacka för middagen i går kväll och …”
”Betalade vi en middag åt dem i går kväll?” frågade Van Houten Lidewij.
”Ja, på Oranjee.”
”Javisst ja. Jaha, tro mig när jag säger att det inte är mig ni ska tacka utan Lidewij, som är enastående skicklig på att göra av med mina pengar.”
”Det var ett nöje”, sa Lidewij.
”Ja, tack i alla fall då”, sa Augustus. Jag hörde hur irriterad han lät.
”Och här är jag nu”, sa Van Houten. ”Vad har ni för frågor?”
”Öh”, sa Augustus.
”Han verkade så intelligent i tryck”, sa Van Houten till Lidewij medan han betraktade Augustus. ”Han kanske har fått mos i skallen av all cancer.”
”Peter”, sa Lidewij, så förskräckt man kunde begära.
Jag var också förskräckt, men samtidigt var det nästan skönt att någon var så odräglig att han vägrade behandla oss med respekt. ”Vi har faktiskt några frågor”, sa jag. ”Jag nämde dem i mitt mejl. Jag vet inte om ni minns det.”
”Det gör jag inte.”
”Hans minne är komprometterat”, sa Lidewij.
”Om minnet ändå ville kompromissa”, svarade Van Houten.
”Okej, nu tar vi frågorna”, påminde jag honom.
”Hon använder sig av ett kungligt vi”, sa Peter till ingen särskild. En smutt till. Jag visste inte hur whisky smakade, men om det smakade det minsta som champagne kunde jag inte begripa hur han klarade av att dricka så mycket, så snabbt, så tidigt på morgonen. ”Känner du till Zenons sköldpaddsparadox?” frågade han mig.
”Vi har några frågor om vad som händer med personerna efter slutet av boken, särskilt Annas … ”
”Du begår misstaget att tro att jag behöver höra din fråga för att svara på den. Känner du till filosofen Zenon?” Jag skakade sakta på huvudet. ”Så synd. Zenon var en försokratisk filosof som påstås ha upptäckt fyrtio paradoxer i den världsbild som Parmenides lade fram – du vet ju vem Parmenides var”, sa han och jag nickade som om jag visste vem Parmenides var, fast jag inte gjorde det. ”Tack gode Gud”, sa han. ”Zenon specialiserade sig yrkesmässigt på att avslöja oriktigheter och förenklingar hos Parmenides, vilket inte var så svårt, eftersom Parmenides var förbluffande fel ute i alla sammanhang. Parmenides är bra att ha på precis samma sätt som det är bra att ha en bekant som man vet väljer fel häst varje gång man tar med honom till kapplöpningsbanan. Men Zenons viktigaste – vänta förresten, först måste du ge mig ett hum om vad du vet om svensk hiphop.”
Jag kunde inte avgöra om Peter Van Houten skojade. Till slut svarade Augustus i mitt ställe. ”Inte mycket”, sa han.
”Jaha, men du känner antagligen till Afasis och Filthys nyskapande album Fläcken.”
”Det gör vi inte”, svarade jag för oss båda.
”Lidewij, spela omedelbart ’Bomfalleralla’.” Lidewij gick fram till en mp3-spelare, ställde in rätt låt och tryckte på en knapp. En raplåt dånade ut från rummets alla hörn. Det lät som vilken raplåt som helst, fast med svensk text.
När den var slut tittade Peter Van Houten förväntansfullt på oss, med de små ögonen så stora de kunde bli. ”Nå?” frågade han. ”Nå?”
”Jag är ledsen”, sa jag, ”men vi kan inte svenska.”
”Det är väl klart att ni inte kan. Det kan inte jag heller. Vem fan kan svenska? Det viktiga är inte vad för strunt rösterna säger, utan vad rösterna känner. Ni vet naturligtvis att det bara finns två känslor, kärlek och rädsla, och att Afasi och Filthy navigerar mellan dem med en lätthet som man helt enkelt inte finner i någon hiphop-musik utanför Sverige. Ska jag spela den för er igen?”
”Skämtar du?” sa Gus.
”Ursäkta?”
”Är det här något slags performance?” Han tittade upp på Lidewij och frågade: ”Är det det?”
”Dessvärre inte”, svarade Lidewij. ”Han är inte alltid – det här är ovanligt …”
”Åh, tyst med dig, Lidewij. Rudolf Otto sa att om du inte hade upplevt det numinösa, om du inte hade erfarit ett ickerationellt möte med mysterium tremendum, så var hans verk inget för dig. Och jag säger till er, mina unga vänner, att om ni inte kan höra Afasis och Filthys bravadiska sätt att hantera rädslan, så är mitt verk inget för er.”
Jag kan inte understryka det tillräckligt: det var en helt vanlig raplåt, fast på svenska. ”Hm”, sa jag. ”Och nu till Ett storslaget lidande. När boken slutar ska Annas mamma just …”
Van Houten avbröt mig och knackade samtidigt på glaset tills Lidewij fyllde på det igen. ”Zenon är alltså mest känd för sin sköldpaddsparadox. Låt oss föreställa oss att du springer ikapp med en sköldpadda. Sköldpaddan har fått tio meters försprång. Under den tid det tar för dig att springa de tio meterna har sköldpaddan kanske rört sig en meter. Och sedan, under den tid det tar dig att avverka den sträckan, går sköldpaddan lite längre och så vidare i oändlighet. Du är snabbare än sköldpaddan men du kommer aldrig ikapp honom, du kan bara knappa in på hans ledning.
Naturligtvis springer du bara förbi sköldpaddan utan att grubbla över hur det funkar, men frågan om hur du lyckas göra det visar sig vara otroligt komplicerad, och ingen löste den egentligen förrän Cantor visade att vissa oändligheter är större än andra oändligheter.”
”Jag antar att det ger dig svaret på din fråga”, sa han förvissat och tog en stadig klunk ur glaset.
”Faktiskt inte”, sa jag. ”Vi undrade hur det gick efter slutet på Ett storslaget lidande …”
”Jag avsäger mig allt ansvar för den där unkna romanen”, avbröt Van Houten.
”Nej”, sa jag.
”Ursäkta mig?”
”Nej, det kan vi inte acceptera”, sa jag. ”Jag förstår att berättelsen slutar mitt i för att Anna dör eller blir för sjuk för att fortsätta, men ni sa att ni skulle berätta hur det går för alla till slut och det är därför vi är här och vi, jag, måste få veta det.”
Van Houten suckade. Efter ytterligare en klunk sa han: ”Okej då. Vems historia är du ute efter?”
”Annas mammas, den holländske tulpanmannens, hamstern Sisyfos. Vad som hände med allihop, helt enkelt.”
Van Houten blundade och pustade med uppblåsta kinder, sedan tittade han upp på bjälkarna som bildade ett kryssmönster i taket. ”Hamstern”, sa han efter en stund. ”Hamstern blir adopterad av Christine” – en kompis till Anna innan hon blev sjuk. Det lät ju rimligt. Christine och Anna lekte med Sisyfos i några avsnitt. ”Han blir adopterad av Christine och lever ett par år efter slutet av romanen och dör fridfullt i sin hamstersömn.”
Nu började vi komma någonstans. ”Toppen”, sa jag. ”Toppen. Okej, den holländske tulpanmannen, då? Är han en bedragare? Gifter han sig med Annas mamma?”
Van Houten stirrade fortfarande upp på takbjälkarna. Han tog en klunk. Glaset var nästan tomt igen. ”Lidewij, jag klarar inte det här. Jag klarar det inte. Jag klarar det inte.” Han såg rakt på mig. ”Inget händer med den holländske tulpanmannen. Han är ingen bedragare eller ickebedragare, han är Gud. Han är en uppenbar och otvetydig representation av Gud och att fråga vad det blev av honom är den intellektuella motsvarigheten till att fråga vad det blev av doktor T. J. Eckleburgs kroppslösa ögon i Den store Gatsby. Om han och Annas mamma gifter sig? Det är en roman vi talar om, mitt kära barn, inte en historisk händelse.”
”Ja, det är klart, men du måste väl ändå ha tänkt ut vad som händer med dem, jag menar som karaktärer, och då menar jag oberoende av deras metaforiska betydelse eller vad det nu är.”
”De är fiktiva gestalter”, sa han och knackade på glaset igen. ”Det händer ingenting med dem.”
”Ni sa att ni skulle berätta det för mig”, envisades jag. Jag sa åt mig själv att vara bestämd. Jag måste hålla kvar hans vacklande uppmärksamhet på mina frågor.
”Kanske det, men jag hade det felaktiga intrycket att du inte var kapabel till transatlantiska resor. Jag försökte … ge dig något slags tröst, antar jag, fast jag borde ha vetat bättre. Men om jag ska vara fullständigt uppriktig; den här barnsliga tanken att författaren till en roman har en särskild förståelse för personerna i romanen … den är löjlig. Den där romanen sattes ihop av ord som krafsades ner på papper, min kära vän. Personerna i den har inget liv utanför det där krafset. Vad som hände med dem? De upphörde alla att existera i samma ögonblick som romanen var slut.”
”Nej”, sa jag. Jag reste mig upp ur soffan. ”Nej, jag förstår det, men man kan inte låta bli att föreställa sig en framtid åt dem. Ni är den som är bäst kvalificerad att föreställa sig den framtiden. Något hände med Annas mamma. Antingen gifte hon sig eller inte. Antingen flyttade hon till Holland med den holländske tulpanmannen eller inte. Antingen fick hon fler barn eller inte. Jag måste få veta hur det går för henne.”
Van Houten gjorde en butter min. ”Jag är ledsen att jag inte kan tillfredsställa dina infantila nycker, men jag vägrar ömka dig som du är van vid att folk gör.”
”Jag vill inte att ni ska ömka mig”, sa jag.
”Som alla sjuka barn”, svarade han sakligt, ”säger du att du inte vill bli ömkad, fast själva din existens är beroende av det.”
”Peter”, sa Lidewij, men han fortsatte i sin bakåtlutade ställning, med orden allt rundare i den berusade munnen. ”Sjuka barn stannar av nödvändighet upp i utvecklingen. Det är ert öde att framleva era dagar som de barn ni var när ni fick diagnosen, de barn som tror att det finns ett liv efter romanens slut. Och vi vuxna tycker synd om er för det, så vi betalar för era behandlingar, för era syrgasapparater. Vi ger er mat och vatten trots att ni troligen inte kommer att leva tillräckligt länge för …”
”PETER!” skrek Lidewij.
”Ni är en biverkning”, fortsatte Van Houten, ”av en evolutionär process som inte bryr sig nämnvärt om enskilda människors liv. Ni är ett misslyckat mutationsexperiment.”
”FAN TA DIG! JAG SÄGER UPP MIG!” skrek Lidewij. Hon hade tårar i ögonen. Men jag var inte arg. Han sökte efter det mest sårande sättet att säga sanningen, men jag visste ju redan sanningen. Jag hade år av takstirrande bakom mig, i mitt rum och på intensiven, och därför hade jag för länge sedan kommit på de mest sårande sätten att se min egen sjukdom. Jag tog ett steg emot honom. ”Hör på här, ditt svin”, sa jag, ”du kan inte säga något jag inte redan vet om sjukdomar. Jag behöver få veta en enda liten sak av dig innan jag tar steget ut ur ditt liv för evigt: VAD HÄNDER MED ANNAS MAMMA?”
Han lyfte på alla sina extra hakor åt mitt håll och ryckte på axlarna. ”Jag kan inte berätta vad som hände med henne mer än jag kan berätta vad det blev av Prousts berättarjag eller Holden Caulfields syster eller Huckleberry Finn efter det att han sticker iväg till utmarkerna.”
”SKITSNACK! Det är rent skitsnack. Säg det nu då! Hitta på något!”
”Nej, och jag är tacksam om du inte svär i mitt hem. Det anstår inte en dam.”
Jag var fortfarande inte arg, inte så värst, men jag var fixerad vid att få det jag blivit lovad. Någonting vällde upp inom mig och jag sträckte mig fram och smällde till den bulliga handen som höll whiskyglaset. Det som återstod av whiskyn plaskade ut över hans breda ansikte, glaset studsade från näsan på honom och snurrade som en ballerina genom luften för att slutligen landa med en splittrande krasch på det gamla trägolvet.
”Lidewij”, sa Van Houten lugnt. ”Jag tar en martini, om du vill vara så vänlig. Bara en viskning av vermouth.”
”Jag har sagt upp mig”, sa Lidewij efter en kort paus.
”Var inte fånig.”
Jag visste inte vad jag skulle göra. Det hade inte hjälpt att vara snäll. Det hade inte hjälpt att vara elak. Jag måste få ett svar. Jag hade rest så långt, stulit Augustus önskning. Jag måste få veta.
”Har du någonsin stannat upp och funderat”, sa han, rejält sluddrig nu, ”på varför du tycker att dina dumma frågor är så viktiga?”
”DU LOVADE!” ropade jag och inom mig hörde jag Isaacs maktlösa ylande från trofékrossarkvällen. Van Houten svarade inte.
Jag stod fortfarande lutad över honom och väntade på att han skulle säga något, när jag kände Augustus hand på min arm. Han drog mig med sig mot dörren och jag följde efter honom medan Van Houten tjatade på Lidewij om nutidens ungdom och hur otacksamma de var och umgängeskonstens död, och Lidewij smått hysteriskt skrek till honom på smattrande holländska.
”Ni måste förlåta min före detta assistent”, sa han. ”Holländska är inte ett språk, så mycket som en halsåkomma.”
Augustus drog ut mig ur rummet och ut genom dörren, ut i den vårliga förmiddagssolen och den flygande almkonfettin. För min del fanns det inget sådant som en snabb reträtt, men vi tog oss nerför trappan, Augustus med min vagn, och började sedan gå tillbaka mot Filosoof på en guppig trottoar av rektangulära tegelstenar i ett vackert sammanflätat mönster. För första gången sedan jag satt vid gungställningen började jag gråta.
”Du”, sa han och lade handen om min midja. ”Du. Det är okej.” Jag nickade och torkade mig i ansiktet. ”Han suger.” Jag nickade igen. ”Jag ska skriva en epilog åt dig”, sa Gus. Då började jag gråta ännu mer. ”Jag ska”, sa han. ”Jag ska. Bättre än någon skit det där fyllot skulle kunna skriva. Hans hjärna är som en schweizerost. Han minns inte ens att han har skrivit boken. Jag kan skriva en tio gånger bättre historia än den där killen. Det kommer att vara blod och inälvor och uppoffringar. En blandning mellan Ett storslaget lidande och Gryningens pris. Du kommer att älska den.” Jag fortsatte att nicka och låtsas le och sedan kramade han om mig, höll mig tätt intill sig med sina starka armar. Jag blötte ner hans tröja lite, men hämtade mig sedan så pass att jag kunde prata.
”Jag har gjort av med din önskning på den där skithögen”, sa jag mot hans bröst.
”Hazel Grace. Nej. Jag kan gå med på att du gjorde av med min enda önskning, men du gjorde inte av med den på honom. Du gjorde av med den på oss.”
Bakom oss hörde jag ett klick klack av springande högklackade skor. Jag vände mig om. Det var Lidewij som kom jagande efter oss på trottoaren. Hon var svartstrimmig om kinderna av rinnande eyeliner. ”Vi kanske skulle gå till Anne Frank Huis”, sa Lidewij.
”Jag går ingenstans med det där monstret”, sa Augustus.
”Han får inte följa med”, sa Lidewij.
Augustus höll fortfarande om mig, beskyddande, med handen mot min kind. ”Jag tror inte …”, började han, men jag avbröt honom.
”Jag tycker att vi ska gå dit.” Jag ville fortfarande ha svar av Van Houten. Men det var inte det enda jag ville. Jag hade bara två dagar kvar i Amsterdam med Augustus Waters. Jag tänkte inte låta en gammal surgubbe förstöra dem.
Lidewij hade en gammal risig grå Fiat med en motor som lät som en uppstirrad fyraårig flicka. Medan vi körde längs Amsterdams gator forsade ursäkterna ur henne. ”Jag är så hemskt ledsen. Det är oförsvarligt. Han är väldigt sjuk”, sa hon. ”Jag trodde att det skulle vara bra för honom att träffa er och se hur han har påverkat människors liv med sin bok, men … jag är så hemskt ledsen. Det är så fruktansvärt pinsamt.” Varken Augustus eller jag sa något. Jag satt i baksätet bakom honom. Jag stack in handen mellan bildörren och hans säte och trevade efter hans hand, men hittade den inte. ”Jag har jobbat kvar hos honom”, fortsatte Lidewij, ”för att jag anser att han är ett geni och för att lönen är väldigt bra, men han har blivit ett monster.”
”Han blev väl ganska rik på den där boken”, sa jag efter en stund.
”Åh nej nej, han är en Van Houten”, sa hon. ”På sjuttonhundratalet upptäckte hans förfäder hur man blandar kakao med vatten. Några Van Houtens emigrerade till USA för länge sedan och Peter hör till den grenen av släkten, men han flyttade till Holland efter romanen. Han är familjens skamfläck.”
Det tjöt i motorn. Lidewij växlade och vi for upp på en kanalbro. ”Det är omständigheterna”, sa hon. ”Omständigheterna har gjort honom så grym. Han är ingen ond person. Men i dag, jag trodde inte – när han sa de där förfärliga sakerna trodde jag inte mina öron. Jag är så ledsen. Så väldigt, väldigt ledsen.”
Vi var tvungna att parkera ett kvarter från Anne Franks hus, och medan Lidewij stod i kö för att köpa biljetter åt oss satt jag med ryggen mot ett litet träd och tittade på alla de förtöjda husbåtarna i Prinsengrachtkanalen. Augustus stod bredvid mig och rullade min syrgasvagn i lättjefulla cirklar, bara tittade på hjulen som gick runt. Jag ville att han skulle sätta sig bredvid mig, men jag visste att han hade svårt att sätta sig och ännu svårare att resa sig igen. ”Hur är det?” frågade han och tittade ner på mig. Jag ryckte på axlarna och sträckte ut handen mot hans vad. Det var hans konstgjorda vad, men jag höll om den. Han fortsatte att se på mig.
”Jag ville …”, sa jag.
”Jag vet”, sa han. ”Jag vet. Världen är tydligen ingen önskeuppfyllelsefabrik.” Det log jag lite åt.
Lidewij kom tillbaka med biljetterna, men hennes smala läppar var hopsnörpta av oro. ”Det finns ingen hiss”, sa hon. ”Jag är så väldigt, väldigt ledsen.”
”Ingen fara”, sa jag.
”Men det är många trappor”, sa hon. ”Branta trappor.”
”Ingen fara”, sa jag igen. Augustus började säga något, men jag avbröt honom. ”Det går fint. Jag klarar det.”
Vi började i ett rum med en videofilm om judar i Holland och nazisternas invasion och familjen Frank. Sedan gick vi bort till kanalhuset där Otto Frank hade haft sin verksamhet. Det tog lång tid att gå uppför trapporna, både för mig och Augustus, men jag kände mig stark. Snart stod jag rakt framför den berömda bokhyllan som hade dolt Anne Frank, hennes familj och fyra till. Bokhyllan stod halvöppen och bakom den fanns en ännu högre trappa, så smal att det bara rymdes en person. Det var andra besökare överallt omkring oss och jag ville inte bromsa upp hela ledet, men Lidewij sa: ”Kan alla vara snälla och ha lite tålamod?” och så började jag gå uppåt medan Lidewij bar vagnen efter mig och Gus gick efter henne.
Det var fjorton trappsteg. Jag tänkte hela tiden på alla som var bakom mig – mest vuxna som pratade en mängd olika språk – och kände mig generad på något vis, som om jag var ett spöke som både tröstar och hemsöker, men till sist kom jag ända upp och stod där i ett kusligt tomt rum och lutade mig mot väggen medan min hjärna sa till lungorna: Det är okej det är okej lugna er det är okej och lungorna sa till hjärnan: Åh, herregud, nu dör vi. Jag såg inte ens när Augustus kom upp, men han gick fram och torkade sig i pannan, liksom puh, och sa: ”Du är bäst.”
Efter några minuters vila mot väggen tog jag mig in i nästa rum, som Anne hade delat med tandläkaren Fritz Pfeffer. Det var litet, alldeles tomt på möbler. Man hade aldrig kunnat veta att det någonsin hade bott någon där om det inte hade varit för bilderna ur veckotidningar och dagstidningar som fortfarande satt kvar på väggen där Anne hade klistrat upp dem.
Ytterligare en trappa ledde upp till rummet där familjen van Pels hade bott, brantare än den förra och med arton trappsteg, inte mycket mer än en stege. Jag kom fram till tröskeln och tittade upp och tänkte att jag inte skulle klara det, men samtidigt visste jag att den enda väg som fanns var uppåt.
”Vi går tillbaka”, sa Gus bakom mig.
”Ingen fara”, svarade jag snabbt. Det låter dumt, men jag tänkte hela tiden att jag var skyldig henne det – Anne Frank, alltså – för att hon var död och inte jag, för att hon hade hållit sig tyst och haft mörkläggningsgardinerna fördragna och gjort allt rätt, men dött i alla fall. Därför borde jag gå uppför trapporna och se resten av den värld hon hade levt i de där åren innan Gestapo kom.
Jag började gå uppför trappan, kröp uppåt som ett småbarn, först sakta för att kunna andas, men sedan snabbare för att jag ändå inte kunde andas och ville komma upp till toppen innan det var kört. Det svartnade för ögonen när jag drog mig uppåt, arton trappsteg, branta som fan. Till slut hade jag klarat av hela trappan, halvblind och illamående, med arm- och benmusklerna skrikande efter syre. Jag sjönk ner på golvet mot en vägg och hävde upp en rad av rosslande hostningar. Det satt en tom glasmonter på väggen ovanför mig och jag stirrade upp genom den på taket och försökte att inte svimma.
Lidewij satte sig på huk bredvid mig och sa: ”Du är högst upp, här är det”, och jag nickade. Jag uppfattade vagt de vuxna runt omkring som oroligt tittade ner på mig, Lidewij som pratade tyst på först ett språk och sedan ett annat med olika besökare, Augustus som stod bredvid mig med handen på mitt huvud och strök mig över håret.
Efter en lång stund drog Lidewij och Augustus upp mig på fötter och jag såg vad det var som skyddades av glasmontern: pennstreck på tapeten som visade hur mycket alla barnen i annexet hade växt under den period de bodde där, centimeter för centimeter tills de inte skulle växa mer.
Där lämnade vi familjen Franks bostad, men vi befann oss fortfarande i museet. I en lång, smal korridor visades bilder på alla åtta som hade bott i annexet, med en beskrivning av var och när de hade dött.
”Han var den ende i hela sin familj som överlevde kriget”, berättade Lidewij om Annes far, Otto. Hennes röst var dämpad, som om vi befann oss i en kyrka.
”Men han överlevde inte ett krig, egentligen”, sa Augustus. ”Han överlevde ett folkmord.”
”Så sant”, sa Lidewij. ”Jag förstår inte hur man kan gå vidare utan sin familj. Jag förstår det inte.” Medan jag läste om var och en av de sju som hade dött tänkte jag på Otto Frank som inte var en pappa längre, som blev kvar med en dagbok i stället för en fru och två döttrar. I slutet av korridoren låg en enormt stor bok, större än ett lexikon, med namnen på de 103 000 holländare som hade dött i förintelsen. (På en väggskylt stod det att bara 5 000 av de deporterade holländska judarna hade överlevt. 5 000 Otto Frank.) Boken låg uppslagen på sidan med Anne Franks namn, men det som tog mig hårdast var att det alldeles under hennes namn fanns fyra stycken Aron Frank. Fyra stycken. Fyra Aron Frank utan museer, utan historiska markörer, utan någon som sörjde dem. Jag bestämde mig i tysthet för att be för de fyra Aron Frank så länge jag fanns kvar. (Vissa kanske måste tro på en allsmäktig Gud för att be, men det måste inte jag.)
När vi kom till den bortre änden av rummet stannade Gus till: ”Mår du bra?” frågade han och jag nickade.
Han pekade på bilden av Anne. ”Det värsta är att hon nästan överlevde, eller hur? Hon dog bara några veckor före befrielsen.”
Lidewij gick lite åt sidan för att titta på en videofilm och jag tog Augustus hand när vi fortsatte in i nästa rum. Det var ett rum med snedtak, där det fanns några brev som Otto Frank hade skrivit till folk under alla månaders sökande efter döttrarna. På väggen mitt i rummet visades en videofilm om Otto Frank. Han talade engelska.
”Finns det några nazister kvar som jag skulle kunna leta upp och dra inför rätta?” frågade Augustus medan vi lutade oss över glasmontrarna och läste Ottos brev och de knäckande svaren att nej, ingen hade sett hans barn efter befrielsen.
”Jag tror att de är döda allihop. Men nazisterna har ju inte direkt monopol på ondska.”
”Så sant”, sa han. ”Det är det vi borde göra, Hazel Grace: vi borde slå oss ihop i ett funktionshindrat tvåmannagarde som drar fram genom världen och ställer saker till rätta, försvarar de svaga, beskyddar dem som är i fara.”
Även om det var hans dröm och inte min så hakade jag på. Han hade ju hakat på min. ”Vår tapperhet kommer att vara vårt hemliga vapen”, sa jag.
”Berättelserna om våra bedrifter kommer att överleva lika länge som själva den mänskliga rösten”, sa han.
”Och ännu längre till och med. När robotarna tänker tillbaka på människornas absurda offervilja, så kommer de att minnas oss.”
”De kommer att robotskratta åt vår löjliga tapperhet”, sa han. ”Men något i deras robothjärtan av järn kommer att längta efter att ha levt och dött som vi: på hjältemodigt uppdrag.”
”Augustus Waters”, sa jag och såg upp på honom medan jag tänkte att man inte kan kyssa någon i Anne Franks hus och sedan att Anne Frank trots allt kysste någon i Anne Franks hus och att hon förmodligen inte skulle önska något högre än att hennes hem skulle bli en plats där de unga och ohjälpligt skadade försjunker i kärleken.
”Jag måste säga”, sa Otto Frank på videofilmen på sin brutna engelska, ”att jag blev väldigt förvånad över vilka djupa tankar Anne hade.”
Och sedan kysstes vi. Jag släppte taget om syrgasvagnen och lade handen om hans nacke medan han höll mig om midjan och drog upp mig på tå. När hans särade läppar mötte mina började jag känna mig andfådd på ett nytt och fascinerande sätt. Allt omkring oss suddades ut och konstigt nog tyckte jag för en kort stund om min kropp; denna cancerärrade tingest som jag hade släpat omkring på i åratal tycktes plötsligt vara värd besväret, värd slangarna i bröstet och de perifera venkatetrarna och tumörernas ihärdiga strävan att förråda kroppen.
”Det var en helt annan Anne än den flicka jag hade känt som min dotter. Hon visade egentligen aldrig sina innersta känslor”, fortsatte Otto Frank.
Kyssen varade i evigheter medan Otto Frank pratade vidare bakom mig. ”Och eftersom jag kom väldigt bra överens med Anne”, sa han, ”så är min slutsats att de flesta föräldrar inte känner sina barn på djupet.”
Jag insåg att jag stod och blundade, så jag öppnade ögonen. Augustus såg på mig med sina blå ögon närmare än någonsin förut, och bakom honom hade det bildats en ring av folk som stod och tittade på oss. De var arga, tänkte jag. Förfärade. Dessa tonåringar med sina hormoner, som hånglade under en videofilm med en förtvivlad före detta far.
Jag tog ett steg ifrån Augustus och han gav mig en sista puss i pannan medan jag stirrade ner på mina converse. Sedan började de klappa händerna. Alla människorna, alla dessa vuxna, började helt enkelt applådera och en ropade ”Bravo!” med europeisk accent. Augustus log och bugade sig. Jag skrattade och neg lite lätt och belönades med en ny omgång applåder.
När vi gick nerför trappan fick alla de vuxna gå först, och precis innan vi kom fram till kaféet (där det lyckligtvis fanns en hiss som förde oss tillbaka ner till markplanet och presentbutiken) såg vi några sidor ur Annes dagbok och också hennes outgivna bok med citat. Citatboken råkade ligga uppslagen på en sida med Shakespearecitat. Vem är så fast, att han ej kan förföras? hade hon skrivit.
Lidewij körde oss tillbaka till Filosoof. Det duggregnade, och Augustus och jag stod på tegeltrottoaren och blev sakta allt blötare.
Augustus: ”Du behöver säkert vila lite.”
Jag: ”Det är okej.”
Augustus: ”Okej.” (Paus.) ”Vad tänker du på?”
Jag: ”Dig.”
Augustus: ”Vad då om mig?”
Jag: ”’Jag vet inte vilket jag föredrar; / modulationens skönhet / eller glidningarnas. / Koltrasten när den visslar / eller strax efteråt.’”
Augustus: ”Fan, vad du är sexig.”
Jag: ”Vi skulle kunna gå upp på ditt rum.”
Augustus: ”Jag har hört sämre idéer.”
Vi klämde in oss tillsammans i den lilla hissen. Det var speglar överallt, till och med på golvet. Vi var tvungna att dra i dörren för att stänga om oss och sedan knarrade den gamla hissen sakta upp mot andra våningen. Jag var trött och svettig och oroade mig över att jag såg ut och luktade vidrigt i största allmänhet, men ändå kysste jag honom där i hissen och sedan tog han ett steg ifrån mig och pekade på speglarna och sa: ”Titta, oändliga Hazelar.”
”Vissa oändligheter är större än andra oändligheter”, härmade jag Van Houtens sluddriga röst.
”Vilken rövskalle”, sa Augustus, och det tog en evighet och lite mer bara att komma till andra våningen. Till slut skakade hissen till och stannade och han sköt upp den spegelklädda dörren. När den hade öppnats till hälften gjorde han en grimas av smärta och släppte hastigt taget.
”Hur är det?” frågade jag.
Efter en kort tystnad svarade han: ”Helt okej, ingen fara, dörren var bara lite tung.” Han knuffade till den igen och fick upp den. Han lät förstås mig gå ut först, men sedan visste jag inte åt vilket håll jag skulle gå i korridoren, så jag stod bara kvar utanför hissen och han stod också kvar, fortfarande förvriden i ansiktet. ”Hur är det?” sa jag igen.
”Bara lite ur form, Hazel Grace. Allt är bra.”
Vi bara stod där i korridoren och han visade inte vägen till sitt rum eller något och jag visste inte var det låg. När dödläget drog ut på tiden blev jag övertygad om att han försökte komma på ett sätt att inte ligga med mig, att jag aldrig borde ha föreslagit det här från början eftersom det inte anstår en dam och att Augustus Waters tyckte att jag var skitäcklig, för han stod ju bara där och såg på mig utan att blinka och försökte komma på ett artigt sätt att dra sig ur. Sedan, efter en evighet, sa han: ”Det är precis ovanför knäet och först smalnar det av lite och sedan är det bara hud. Det är ett fult ärr, men det ser mest ut som …”
”Vilket då?” frågade jag.
”Mitt ben”, sa han. ”Bara så att du är beredd. Jag menar, om du skulle råka se det eller något …”
”Äh, lägg av”, sa jag och tog de två steg som behövdes fram till honom. Jag kysste honom hårt, tryckte honom mot väggen och fortsatte att kyssa honom medan han fumlade efter rumsnyckeln.
Vi kröp ner i sängen. Syrgastuben var lite i vägen, men jag kunde ändå krypa upp ovanpå honom och ta av honom skjortan och smaka på svetten alldeles under nyckelbenet på honom medan jag viskade tätt mot hans hud: ”Jag älskar dig, Augustus Waters”, och jag kände hur han slappnade av under mig när han hörde mig säga det. Han sträckte sig fram och försökte dra av mig T-shirten, men den trasslade in sig i slangen. Jag skrattade.
”Hur kan du göra det här varje dag?” frågade han medan jag lirkade loss T-shirten från slangarna. Idiotiskt nog började jag tänka på att mina rosa trosor inte matchade min lila behå, som om killar någonsin märker sådant. Jag kröp ner under täcket och sparkade av mig jeansen och strumporna och såg sedan hur täcket böljade när Augustus tog av sig först jeansen och sedan benet.
Vi låg på rygg bredvid varandra, gömda under täcket, och efter en sekund sträckte jag ut handen mot hans lår och lät den löpa neråt mot stumpen, den grova, ärrade huden. Jag höll om stumpen en sekund. Han ryckte till. ”Gör det ont?” frågade jag.
”Nej”, sa han.
Han vände sig på sidan och kysste mig. ”Du är så sexig”, sa jag, fortfarande med handen på hans ben.
”Jag börjar nästan tro att du är en amputeringsfetischist”, svarade han medan han fortsatte att kyssa mig. Jag skrattade.
”Jag är Augustus Waters-fetischist”, förklarade jag.
Det var raka motsatsen till vad jag hade trott att det skulle vara: långsamt och tålmodigt och tyst och varken särskilt smärtsamt eller särskilt extatiskt. Det var en massa kondombekymmer som jag inte såg så mycket av. Inga trasiga sänggavlar. Inget skrikande. Ärligt talat så var det nog den längsta stund vi hade tillbringat tillsammans utan att prata.
Bara en sak följde mönstret. Det var efteråt, när jag låg med huvudet mot Augustus bröstkorg och lyssnade på hans hjärtslag och han sa: ”Hazel Grace, jag kan bokstavligen inte hålla ögonen öppna.”
”Fel använding av ordet bokstavligen”, sa jag.
”Nej”, sa han. ”Jag är helt slut.”
Han vände ansiktet bort från mig och jag låg kvar och lyssnade när hans lungor kom in i sin sömnrytm. Efter en stund reste jag mig, klädde på mig, letade upp Hotel de Filosoofs brevpapper och skrev ett kärleksbrev till honom:
din,
Hazel Grace