KAPITEL TRETTON
Nästa morgon, vår sista hela dag i Amsterdam, gick mamma och Augustus och jag det halva kvarteret från hotellet till Vondelpark, där vi hittade ett kafé i skuggan av det holländska filmmuseet. Över var sin latte – som, förklarade kyparen, kallades för ”fel kaffe” på holländska, eftersom det var mer mjölk än kaffe i det – satt vi i den spetsmönstrade skuggan av ett enormt kastanjeträd och berättade för mamma om vårt möte med Peter Van Houten. Vi gjorde det till en rolig historia. Man har ett val här i livet, tycker jag, om hur man ska återge sorgliga saker, och vi valde att göra något komiskt av det här. Augustus satt nedsjunken i kaféstolen och låtsades vara den fåordige, sluddrige Van Houten, som inte ens orkade ta sig upp ur stolen, medan jag reste mig för att spela mig själv som stod och skrek som en gormande, mästrande furie: ”Res dig upp, din gamla tjocka, fula gubbstrutt!”
”Sa du verkligen att han var ful?” frågade Augustus.
”Spela med bara”, sa jag.
”Ja’nte ful. De’e du som e ful, din jäla nässlangsbrud.”
”Din fegis!” morrade jag och Augustus blev så full i skratt att han glömde sin roll. Jag satte mig ner. Vi berättade för mamma om Anne Franks hus, men vi sa inget om kyssen.
”Gick ni tillbaka till Van Houten efteråt?” frågade mamma.
Augustus var så snabb att jag inte ens hann rodna. ”Nä, vi bara satt på ett kafé en stund. Hazel roade mig med att rita Venndiagram.” Han kastade en blick på mig. Gud, vad han var sexig.
”Det låter härligt”, sa hon. ”Hör ni, jag tror jag ska ta en promenad. Så att ni två får lite tid att prata med varandra”, tillade hon till Gus med viss skärpa. ”Sedan kanske vi kan ta en tur på en kanalbåt.”
”Jaha, okej?” sa jag. Mamma lade en femeurosedel under kaffefatet och sedan kysste hon mig på hjässan och viskade: ”Jag älskar älskar älskar dig”, vilket var två älskar mer än vanligt.
Gus gjorde en gest mot grenarnas skuggor som gick ihop och gled isär på betongen. ”Visst är det vackert?”
”Ja”, sa jag.
”Det är en så bra metafor”, mumlade han.
”Är det?” frågade jag.
”Som ett negativ av saker som blåser ihop och sedan blåser isär”, sa han. Framför oss passerade hundratals människor förbi, joggade eller cyklade eller åkte inlines. Amsterdam var en stad gjord för rörelse och aktivitet, en stad som man helst inte skulle åka till med bil, så det kunde inte hjälpas att jag kände mig utanför. Men det var verkligen vackert här, med bäcken som skar ut en väg runt det väldiga trädet, en häger som stod stilla i vattenbrynet och letade efter frukost bland de miljontals almfröna som flöt på vattnet.
Men Augustus såg det inte. Han var för upptagen av att betrakta skuggorna som rörde sig. Till sist sa han: ”Jag skulle kunna titta på det här hela dagen, men vi ska nog gå tillbaka till hotellet.”
”Hinner vi?” frågade jag.
Han log bedrövat. ”Om det ändå var så väl”, sa han.
”Vad är det?” frågade jag.
Han nickade i riktning mot hotellet.
Vi gick tysta, Augustus ett halvt steg före mig. Jag var för rädd för att fråga om jag hade något att vara rädd för.
Det finns något som kallas för Maslows behovstrappa. En kille som hette Abraham Maslow blev i korta drag känd för sin teori om att vissa behov måste tillfredsställas innan man ens kan ha andra typer av behov. Den ser ut så här:
När ens behov av mat och vatten är tillfredsställt flyttar man upp till nästa behovsgrupp, som är trygghet, och sedan till nästa och nästa. Men det viktiga är, enligt Maslow, att inte förrän ens fysiska behov är tillfredsställda kan man ens börja bekymra sig om trygghet och sociala behov, för att inte tala om självförverkligande, det vill säga stadiet då man typ börjar skapa konst och tänka på moral och kvantfysik och sådant.
Enligt Maslow hade jag fastnat på den andra nivån i hierarkin, där jag inte var trygg i min hälsa och därmed oförmögen att önska mig kärlek och respekt och konst och allt vad det nu kunde vara, vilket naturligtvis är rena skitsnacket: Lusten att skapa konst eller filosofera försvinner inte när man är sjuk. Sjukdomen gav bara den här lusten en annan form.
Maslows behovstrappa verkade antyda att jag var mindre mänsklig än andra människor och de flesta verkade hålla med honom. Men inte Augustus. Jag hade alltid trott att den enda förklaringen till att han kunde älska mig var att han hade varit sjuk en gång. Först nu slog det mig att han kanske fortfarande var det.
Vi gick in i mitt rum, Kierkegaard. Jag satte mig på sängen och trodde att han skulle sätta sig bredvid, men han slängde sig i den dammiga, paislymönstrade fåtöljen. Vilken fåtölj det var! Hur gammal kunde den vara? Femtio år?
Jag kände klumpen längst ner i halsen hårdna när jag såg honom ta upp en cigarrett ur paketet och sätta den mellan läpparna. Han lutade sig tillbaka och suckade. ”Precis innan du åkte in på intensiven började jag få ont i höften.”
”Nej”, sa jag. Paniken vällde in i vågor, drog mig neråt.
Han nickade. ”Så jag åkte in på tomografi.” Han tystnade. Han tog cigarretten ur munnen och bet ihop tänderna.
Jag hade ägnat en stor del av livet åt att försöka låta bli att gråta inför folk som älskade mig, så jag visste vad Augustus höll på med. Man biter ihop. Man tittar upp i taket. Man intalar sig att om den här personen ser en gråta så kommer han eller hon att bli sårad och då kommer man inte att vara något annat än en sorg i hans eller hennes liv och man får inte bli bara en sorg, så man vill inte gråta, och man säger allt det här till sig själv medan man stirrar upp i taket och sedan sväljer man, fastän halsen inte vill sluta sig, och man ser på den som älskar en och ler.
Han gav mig ett snett leende och sa sedan: ”Jag lyste upp som en julgran, Hazel Grace. Lungsäcken, vänstra höften, levern, överallt.”
Överallt. Ordet hängde i luften ett tag. Vi visste båda vad det innebar. Jag reste mig upp och hasade fram över mattan som var äldre än Augustus någonsin skulle bli. Sedan sjönk jag ner framför fåtöljen och lade huvudet i hans knä och slog armarna om hans midja.
Han strök mig över håret. ”Jag är så ledsen”, sa jag.
”Förlåt att jag inte har sagt något”, sa han, lugn på rösten. ”Din mamma måste veta det. Vilken blick hon gav mig. Min mamma måste ha berättat det för henne eller något. Jag borde ha sagt det till dig. Det var dumt. Själviskt.”
Jag visste förstås varför han inte hade sagt någonting. Av samma skäl som jag inte hade velat att han skulle hälsa på mig på intensiven. Jag kunde inte bli arg på honom ens för ett ögonblick, och först nu när jag själv älskade en granat förstod jag hur dumt det var att försöka rädda andra från mitt eget förestående sönderfall. Jag kunde inte sluta älska Augustus Waters. Och jag ville inte.
”Det är orättvist”, sa jag. ”Det är bara så förbannat orättvist.”
”Världen”, sa han, ”är ingen önskeuppfyllelsefabrik”, och sedan bröt han ihop, bara en sekund, så att hans snyftning skar maktlös genom luften, som en åskknall utan någon blixt före, med den där hemska våldsamheten som amatörer på lidandets område ibland förväxlar med svaghet. Sedan drog han mig till sig och sa bestämt, med ansiktet ett par centimeter från mitt: ”Jag ska kämpa emot. Jag ska kämpa emot för din skull. Oroa dig inte för mig, Hazel Grace. Det är okej med mig. Jag ska komma på ett sätt att hänga kvar och jävlas med dig länge än.”
Jag grät. Men till och med då var han stark, höll om mig så hårt att jag kunde se hans seniga armmuskler medan han sa: ”Det är åt helvete, men du klarar det. Det ordnar sig. Jag lovar.” Och så log han sitt sneda leende.
Han kysste mig i pannan och sedan kände jag hans kraftiga bröstkorg sjunka ihop lite. ”Jag hade tydligen en hamartia, trots allt.”
Efter en stund drog jag upp honom på sängen och vi låg där tillsammans medan han berättade att de hade börjat med palliativ cellgiftsbehandling, men att han avbröt behandlingen för att åka till Amsterdam, trots att hans föräldrar var ursinniga. De hade försökt stoppa honom ända fram till morgonen vi skulle resa, när jag hörde honom skrika att hans kropp var hans. ”Vi hade kunnat skjuta upp det”, sa jag.
”Nej, det hade vi inte”, svarade han. ”Förresten fungerade det inte. Jag märkte att det inte fungerade, förstår du?”
Jag nickade. ”Det är bara skit, allt det där”, sa jag.
”De ska pröva något annat när jag kommer hem. De kommer alltid på något nytt.”
”Ja”, sa jag, som själv hade varit en experimentnåldyna.
”Jag lurade dig på sätt och vis att tro att du blev kär i någon som var frisk”, sa han.
Jag ryckte på axlarna. ”Jag skulle ha gjort samma sak mot dig.”
”Nej, det skulle du inte, men alla kan inte vara lika underbara som du.” Han kysste mig och grimaserade sedan.
”Gör det ont?” frågade jag.
”Nej. Lite.” Han stirrade upp i taket en lång stund och sedan sa han: ”Jag gillar den här världen. Jag gillar att dricka champagne. Jag gillar att inte röka. Jag gillar att lyssna på holländare som pratar holländska. Och nu … Jag får inte ens en ärlig strid. Jag får inte ens kämpa.”
”Du får ju kämpa mot cancern”, sa jag. ”Det är din strid. Och du kommer att fortsätta att kämpa.” Jag hatade när folk försökte peppa mig med att jag skulle bereda mig för strid, men jag sa de där sakerna till honom i alla fall. ”Du kommer … du kommer … att leva ditt bästa liv i dag. Det här är ditt krig nu.” Jag föraktade mig själv för de här flosklerna, men vad skulle jag annars säga?
”Och vilket krig sedan då”, sa han avfärdande. ”Vad krigar jag mot? Min cancer. Och vad är min cancer? Min cancer är jag. Tumörerna är gjorda av mig. De är gjorda av mig lika mycket som min hjärna och mitt hjärta är gjorda av mig. Det är ett inbördeskrig, Hazel Grace, och vinnaren är redan given.”
”Gus”, sa jag. Jag kunde inte säga något annat. Han var för smart för den sortens tröst jag hade att erbjuda.
”Okej”, sa han. Men det var inte okej. Efter en liten stund sa han: ”Om du besöker Rijksmuseum, som jag verkligen ville göra – men vem försöker vi lura, ingen av oss kan gå genom ett museum. I alla fall så slog jag upp en samling på nätet innan vi åkte. Om du skulle gå dit, som du förhoppningsvis kommer att göra en vacker dag, så skulle du se en massa målningar med döda människor. Du skulle se Jesus på korset och du skulle se en kille bli huggen i halsen och du skulle se en massa människor dö till havs och i strid och en parad av martyrer. Men inte en enda cancerunge. Ingen som stryker med av pesten eller smittkoppor eller gula febern eller något, för det är inget ärofullt med sjukdom. Det finns ingen mening med det. Det är ingen ära i att dö av någonting.”
Abraham Maslow, får jag presentera Augustus Waters, vars existentiella nyfikenhet vida översteg hans välnärda, älskade, friska bröders. Medan den mänskliga massan fortsatte att leva i grunden outforskade liv av monstruös konsumtion, undersökte Augustus Waters Rijksmuseums samlingar på avstånd.
”Vad är det?” frågade Augustus efter en stund.
”Inget”, sa jag. ”Jag bara …” Jag kunde inte avsluta meningen, visste inte hur jag skulle göra det. ”Jag tycker bara väldigt väldigt mycket om dig.”
Han log snett, med näsan ett par centimeter från min. ”Känslorna är ömsesidiga. Du kan förstås inte bara glömma det här och behandla mig som om jag inte var döende?”
”Jag tror inte att du är döende”, sa jag. ”Jag tror bara att du har fått en släng av cancer.”
Han log. Galghumor. ”Jag sitter i en bergochdalbana som bara går uppåt”, sa han.
”Och det är mitt privilegium och mitt ansvar att följa med dig hela vägen upp”, sa jag.
”Skulle det vara helt absurt att försöka hångla lite?”
”Vad då försöka?” sa jag. ”Det är bara att göra.”