På planet hem, sextusen meter över molnen som var tretusen meter över marken, sa Gus: ”När jag var liten trodde jag att det skulle vara kul att bo på ett moln.”
”Ja”, sa jag. ”Som en sådan där hoppborg, fast för alltid.”
”Men sedan på naturkunskapen på mellanstadiet, så frågade mr Martinez vilka av oss som hade fantiserat om att leva bland molnen, och alla räckte upp handen. Då berättade mr Martinez för oss att uppe bland molnen blåste det sjuttio meter per sekund och var trettiofem grader kallt, och det fanns inget syre och vi skulle alla dö på några sekunder.”
”Låter som en trevlig typ.”
”Han specialiserade sig på att mörda drömmar, Hazel Grace, det ska jag bara säga dig. Är du fascinerad av vulkaner? Säg det till de tiotusen skrikande liken i Pompeji. Tror du fortfarande i hemlighet att det finns ett element av magi här i världen? Allt består bara av själlösa molekyler som studsar slumpmässigt emot varandra. Oroar du dig för vem som ska ta hand om dig om dina föräldrar dör? Det gör du rätt i, för de kommer snart att vara maskföda.”
”Okunskap är en välsignelse”, sa jag.
En flygvärdinna gick genom mittgången med en vagn med drycker och frågade dämpat: ”Något att dricka? Något att dricka? Något att dricka? Något att dricka?” Gus lutade sig över mig och satte upp handen. ”Skulle vi kunna få lite champagne?”
”Är ni tjugoett?” frågade hon tvivlande. Jag rättade till stiften i näsan så att de skulle synas ordentligt. Flygvärdinnan log och kastade sedan en blick på min sovande mamma. ”Hon har inget emot det då?” frågade hon.
”Nä”, sa jag.
Så hon hällde upp champagne i två plastmuggar. Cancerbonusar.
Gus och jag skålade. ”Skål för dig”, sa han.
”För dig”, sa jag och stötte min mugg lätt i hans.
Vi smuttade. Inte lika klara stjärnor som på Oranjee, men fullt drickbart.
”Vet du vad”, sa Gus. ”Allt Van Houten sa var sant.”
”Kanske det, men han hade inte behövt säga det på ett så svinigt sätt. Jag kan inte fatta att han hade hittat på en framtid åt hamstern Sisyfos, men inte åt Annas mamma.”
Augustus ryckte på axlarna. Plötsligt verkade han sväva iväg. ”Okej?” frågade jag.
Han skakade knappt märkbart på huvudet. ”Det gör ont”, sa han.
”I bröstet?”
Han nickade. Knöt nävarna. Senare skulle han beskriva det som att ett enbent fläskberg med stilettklack stod mitt på hans bröstkorg. Jag fällde upp mitt bord och böjde mig ner för att ta fram tabletter ur hans ryggsäck. Han svalde en med champagnen. ”Okej?” frågade jag igen.
Gus satt där och pumpade med knytnäven medan han väntade på att medicinen skulle verka, medicinen som inte tog bort smärtan, men som fick honom att bli så avstängd att han inte märkte den (eller mig).
”Det var som om det var en personlig grej”, sa Gus tyst. ”Som om han var arg på oss av någon anledning. Van Houten, menar jag.” Han drack upp resten av champagnen i några snabba klunkar och snart sov han.
Pappa väntade på oss vid bagagebandet, stod där bland alla limousinchaufförer i kostym som höll upp skyltar med efternamnen på passagerare: JOHNSON, BARRINGTON, CARMICHAEL. Pappa hade en egen skylt. MIN VACKRA FAMILJ, stod det och under det: (OCH GUS).
Jag kramade om honom och han började gråta (förstås). Medan vi körde hem berättade Gus och jag för pappa om Amsterdam, men det var inte förrän jag var hemma och inkopplad till Philip och tittade på den gamla goda amerikanska teven med pappa och åt amerikansk pizza på en servett i knät som jag berättade för honom om Gus.
”Gus har fått ett återfall”, sa jag.
”Jag vet”, sa han. Han satte sig lite närmare mig och sedan sa han: ”Hans mamma berättade det för oss innan ni åkte. Tråkigt att han inte sa något till dig. Jag är … jag är ledsen för det, Hazel.” Jag sa inget på en lång stund. Programmet vi tittade på handlade om folk som försöker välja vilket hus de ska köpa. ”Jag läste förresten Ett storslaget lidande medan ni var borta”, sa pappa.
Jag vände mig om och tittade upp på honom. ”Åh, vad kul. Vad tyckte du?”
”Den var bra. Lite över min horisont. Jag var biokemist, som du vet, inte litteraturkille. Jag önskar verkligen att den hade slutat.”
”Ja”, sa jag. ”Ett vanligt klagomål.”
”Och så var den lite uppgiven”, sa han. ”Lite defaitistisk.”
”Om defaitistisk betyder ärlig, så håller jag med dig.”
”Jag tycker inte att defaitism är ärligt”, svarade pappa. ”Det vägrar jag gå med på.”
”Så allting har en orsak och vi kommer alla att leva bland molnen och spela harpa och bo i sagoslott?”
Pappa log. Han lade sin långa arm om mig och drog mig intill sig och gav mig en puss på huvudet. ”Jag vet inte vad jag tror, Hazel. Jag trodde att man skulle veta vad man trodde när man blev vuxen, men det har jag inte märkt något av.”
”Nej”, sa jag. ”Okej.”
Han sa igen att han var ledsen för det här med Gus och vi återgick till att titta på teve, och de valde ett hus och pappa höll fortfarande armen om mig och jag var nära att somna, men jag ville inte gå och lägga mig och då sa pappa: ”Vet du vad jag tror? Jag minns på college när jag gick en mattekurs, en riktigt bra kurs med en liten tant som lärare. Hon höll på och pratade om snabba Fouriertransformer, men så hejdade hon sig mitt i en mening och sa: ’Ibland verkar det som om universum vill bli iakttaget.’
Det är vad jag tror. Jag tror att universum vill bli iakttaget. Jag tror att universum är mer likt vårt medvetande än vi kan fatta, att universum gynnar intelligent liv delvis för att det gillar att dess elegans blir observerad. Och vad har jag, som lever mitt i historien, för rätt att säga till universum att det – eller min iakttagelse av det – är något tillfälligt?”
”Du är rätt smart”, sa jag efter en stund.
”Du är rätt bra på komplimanger”, svarade han.
På eftermiddagen nästa dag körde jag hem till Gus och åt jordnötssmör- och syltmackor med hans föräldrar och berättade för dem om Amsterdam medan Gus tog en tupplur på soffan i vardagsrummet, där vi hade sett V för Vendetta. Jag kunde precis se honom från köket: Han låg på rygg med ansiktet vänt från mig, redan med en venkateter i handen. De angrep cancern med en ny cocktail: två cellgifter och en proteinreceptor som de hoppades skulle blockera onkogenen. Han hade tur som fick vara med i försöket, förklarade de för mig. Tur. Jag kände till en av medicinerna. Bara jag hörde namnet blev jag spyfärdig.
Efter en stund kom Isaacs mamma dit med Isaac.
”Hej, Isaac, det är Hazel från stödgruppen, inte ditt dumma ex.” Hans mamma gick med honom fram till mig och jag reste mig upp och gav honom en kram. Det tog ett tag innan han hittade mig, men då kramade han mig tillbaka, hårt.
”Hur var det i Amsterdam?” frågade han.
”Grymt”, sa jag.
”Waters”, sa han. ”Var är du, kompis?”
”Han sover”, sa jag, med ett hack i rösten. Isaac skakade på huvudet och alla var tysta.
”Det suger”, sa Isaac till sist. Hans mamma ledde honom fram till en stol hon hade dragit ut. Han satte sig.
”Jag kan fortfarande slå dig i Counterinsurgence, ditt blindarsle”, sa Augustus utan att vända sig mot oss. Han blev lite långsammare i talet av medicinen, men inte värre än att han lät som alla andra.
”Jag är rätt säker på att alla arslen är blinda”, svarade Isaac och sträckte famlande upp händerna i luften för att hitta sin mamma. Hon tog hans hand och drog upp honom och de gick bort till soffan, där Gus och Isaac gav varandra en tafatt kram. ”Hur mår du?” frågade Isaac.
”Allt smakar järn. Bortsett från det sitter jag i en bergochdalbana som bara går uppåt”, svarade Gus. Isaac skrattade. ”Hur är det med ögonen?”
”Åh, utmärkt”, sa han. ”Enda problemet är väl att de inte är kvar i skallen på mig.”
”Mm, visst”, sa Gus. ”Inte för att jag vill få dig att må bättre eller så, men hela jag är gjord av cancer.”
”Jag hörde det”, sa Isaac och försökte att inte bli för känslosam. Han trevade efter Gus hand men hittade bara låret.
”Jag är upptagen”, sa Gus.
Isaacs mamma hämtade två stolar från matbordet, och Isaac och jag satte oss bredvid Gus. Jag tog Gus hand, ritade cirklar med fingret mellan tummen och pekfingret på honom.
De vuxna gick ner i källaren för att visa varandra sitt deltagande eller något, så att vi tre blev ensamma kvar i vardagsrummet. Efter en stund vände sig Augustus mot oss. Det tog lång tid för honom att vakna ordentligt. ”Hur är det med Monica?” frågade han.
”Jag har inte hört av henne en enda gång”, sa Isaac. ”Inga kort, inga mejl. Jag har fått en apparat som läser upp mejlen för mig. Det är skitcoolt. Jag kan få rösten att byta kön och dialekt och vadsomhelst.”
”Så jag kan skicka en porrnovell till dig och så låter du en gammal tysk gubbe läsa upp den?”
”Precis”, sa Isaac. ”Fast jag måste fortfarande ha hjälp av mamma, så du kanske ska vänta med den tyska porren ett par veckor.”
”Så hon har inte ens skickat ett sms för att höra efter hur det är med dig?” frågade jag. Det kändes så orättvist att det knappt gick att fatta.
”Fullständig tystnad”, sa Isaac.
”Löjligt”, sa jag.
”Jag tänker inte på det längre. Jag har inte tid med flickvänner. Det är typ ett heltidsjobb med att lära sig att vara blind.”
Gus vände bort ansiktet från oss och stirrade ut genom fönstret på uteplatsen bakom huset. Han blundade.
Isaac frågade hur det var med mig och jag sa att det var bra och han berättade att det var en ny tjej i stödgruppen som hade jättesexig röst och att jag måste hjälpa honom att kolla om hon såg sexig ut också. Sedan, helt plötsligt, sa Augustus: ”Man kan inte bara låta bli att kontakta sin före detta pojkvän när han har fått ögonen utskurna ur skallen.”
”Det är bara en av …”, började Isaac.
”Hazel Grace, har du fyra dollar?” frågade Gus.
”Hm”, sa jag. ”Ja?”
”Utmärkt. Mitt ben ligger under soffbordet”, sa han. Gus satte sig upp och hasade fram till kanten av soffan. Jag räckte honom protesen och han spände fast den i slow motion.
Jag hjälpte honom att resa sig och sträckte sedan ut armen till Isaac, så att jag skulle kunna hjälpa honom att ta sig förbi alla möbler som plötsligt stod i vägen. Jag insåg att det här var första gången på flera år som jag var den friskaste personen i rummet.
Jag körde. Augustus satt bredvid. Isaac satt i baksätet. Vi stannade vid en mataffär, där jag på uppdrag av Augustus köpte tolv ägg medan han och Isaac väntade i bilen. Sedan gav Isaac mig en vägbeskrivning ur minnet till Monicas hus, ett påfallande sterilt tvåvåningshus som låg granne med aktivitetshuset. Monicas klargröna Pontiac Firebird av 1990 års modell stod med sina tjocka hjul på uppfarten.
”Är den där?” frågade Isaac när han kände att jag saktade ner.
”Visst, den är där”, sa Augustus. ”Vet du vad det ser ut som, Isaac? Det ser ut som om allt som vi var dumma nog att hoppas på har infriats.”
Gus vände sig sakta om för att se på Isaac. ”Vem bryr sig om var hon är? Det här handlar inte om henne. Det handlar om dig.” Gus tog äggkartongen han hade i knäet, sedan slog han upp dörren och drog med sig benet ut. Han öppnade åt Isaac och jag såg i backspegeln hur han sedan hjälpte Isaac ut ur bilen och hur de båda lutade sig mot varandra, axel mot axel och sedan med större och större mellanrum ju längre ner man kom, som knäppta händer som inte riktigt går ihop vid handflatorna.
Jag rullade ner fönstren och satt kvar och tittade, för jag blev nervös av vandalisering. De tog några steg mot Monicas bil, sedan öppnade Gus kartongen och räckte ett ägg till Isaac. Isaac kastade det, men missade bilen med säkert tio meter.
”Lite till vänster”, sa Gus.
”Kastade jag lite för långt till vänster eller ska jag sikta lite mer till vänster?”
”Sikta till vänster.” Isaac vred på axlarna. ”Mer till vänster”, sa Gus. Isaac vred på sig igen. ”Ja. Perfekt. Och kasta hårt.” Gus räckte honom ett ägg till och Isaac kastade det så att det for i en båge över bilen och krossades mot det sluttande hustaket. ”Mitt i prick!” sa Gus.
”Var det?” frågade Isaac upphetsat.
”Nej, du kastade typ fem meter över bilen. Så kasta hårt, fast lågt. Och lite till höger om där du kastade förut.”
Isaac stack ner handen och tog själv upp ett ägg ur kartongen som Gus höll i. Han kastade det och träffade en baklykta. ”Ja!” sa Gus. ”Ja! BAKLYKTAN!”
Isaac tog ett till ägg, kom för långt åt höger, sedan ett till, för lågt, sedan ett till, träffade bakrutan. Sedan satte han tre i rad på bagageluckan. ”Hazel Grace”, ropade Gus till mig. ”Ta en bild på det här så att Isaac kan se det när de uppfinner robotögon.” Jag kröp ut och satte mig i fönsteröppningen med armbågarna på biltaket och knäppte en bild med mobilen: Augustus står där med en otänd cigarrett i munnen och ler sitt härligt sneda leende medan han håller upp en nästan tom rosa äggkartong över huvudet. Han håller andra handen om axlarna på Isaac, som vänder solglasögonen lite snett mot kameran. Bakom dem droppar äggulan från vindrutan och bagageluckan på den gröna Firebirden. Och bakom den öppnas en dörr.
”Vad är detta?” frågade den medelålders kvinnan precis när jag hade knäppt bilden. ”Vad i Guds namn …”, och sedan blev hon tyst.
”Jo”, sa Augustus och nickade mot henne, ”er dotters bil har just fått sig en välförtjänt äggning av en blind man. Var snäll och stäng dörren och gå in, annars blir vi tvungna att ringa polisen.” Efter ett ögonblicks tvekan stängde Monicas mamma dörren och försvann. Isaac kastade de sista tre äggen i snabb följd och efter det hjälpte Gus honom tillbaka till bilen. ”Där ser du, Isaac, om man bara tar ifrån dem – här är trottoarkanten – känslan av legitimitet, om man vänder på steken så att man får dem att känna det som om de begår ett brott genom att titta på – några steg till – när deras bilar blir äggade, så kommer de att bli förvirrade och rädda och oroliga och bara återgå till sina – dörrhandtaget är rakt framför dig – stillsamt förtvivlade liv.” Gus skyndade runt bilen och sjönk ner i framsätet. När dörrarna var stängda vrålade jag iväg och hann komma en bra bit innan jag upptäckte att jag körde på en återvändsgata. Jag svängde runt på vändplanen och for i full fart förbi Monicas hus.
Jag tog aldrig mer någon bild av honom.