Några dagar senare, hemma hos Gus, trängde hans föräldrar och mina föräldrar och Gus och jag ihop oss runt matbordet och åt fyllda paprikor på en bordduk som enligt Gus pappa senast hade kommit till användning förra århundradet.
Pappa: ”Emily, den här risotton …”
Mamma: ”Den var fantastiskt god.”
Gus mamma: ”Åh, tack. Du kan gärna få receptet.”
Gus, medan han svalde en tugga: ”Vet ni vad, den första smak jag känner är icke-Oranjee.”
Jag: ”En bra iakttagelse, Gus. Den här maten är visserligen väldigt god, men den smakar inte som på Oranjee.”
Min mamma: ”Hazel.” Gus: ”Den smakar …” Jag: ”Mat.”
Gus: ”Ja, precis. Det smakar mat, oerhört väl tillagad. Men det smakar inte, hur ska jag säga det här på ett fint sätt …?”
Jag: ”Det smakar inte som om Gud själv hade tillagat himlen i fem rätter serverade med ett flertal skimrande bollar av fermenterad, bubblig plasma medan faktiska och bokstavliga blomblad svävade överallt omkring ens matbord vid kanalen.”
Gus: ”Snyggt formulerat.”
Gus pappa: ”Våra barn är för märkvärdiga.”
Min pappa: ”Snyggt formulerat.”
En vecka efter den här middagen hamnade Gus på akuten med bröstsmärtor och de lade in honom över natten, så jag körde bort till Memorialsjukhuset nästa morgon och hälsade på honom på fjärde våningen. Jag hade inte varit på Memorial sedan jag besökte Isaac. De hade inte de kväljande färgglada väggarna eller tavlorna med motiv av bilkörande hundar som man såg på barnsjukhuset, men den totala steriliteten fick mig att längta tillbaka till barnsjukhusets glättiga trams. Memorial var så funktionellt. Det var en lagerinrättning. Ett prematorium.
När hissdörrarna öppnades på fjärde våningen såg jag Gus mamma gå fram och tillbaka i väntsalen och prata i mobilen. Hon avslutade snabbt samtalet, sedan kramade hon om mig och erbjöd sig att dra min vagn.
”Tack, men det går bra”, sa jag. ”Hur är det med Gus?”
”Han har haft en jobbig natt, Hazel”, sa hon. ”Hjärtat arbetar för hårt. Han måste dra ner på all aktivitet. Från och med nu blir det rullstol. De ska ge honom en ny medicin som ska hjälpa bättre mot smärtan. Hans systrar har just kommit hit.”
”Okej”, sa jag. ”Får jag träffa honom?”
Hon lade armen om mig och gav min axel en liten tryckning. Det kändes konstigt. ”Du vet att vi älskar dig, Hazel, men just nu behöver vi vara bara familjen. Gus är med på det. Okej?”
”Okej”, sa jag.
”Jag ska hälsa att du har varit här.”
”Okej”, sa jag. ”Jag tror att jag sitter kvar ett tag och läser.”
Hon gick längs korridoren, bort till rummet där han låg. Jag förstod, men ändå saknade jag honom, ändå tänkte jag att jag kanske missade min sista chans att träffa honom, säga adjö och så där. Väntrummet var alldeles brunt: brun matta och bruna bulliga tygstolar. Jag satt i en tvåsitssoffa ett tag, med syrgasvagnen vid fötterna. Jag hade tagit på mig mina converse och min Ceci n’est pas une pipe-T-shirt, precis samma kläder som jag haft två veckor innan, Venndiagramdagen, och nu skulle han inte få se dem. Jag började bläddra igenom bilderna på min mobil, som ett baklänges blädderblock från de senaste månaderna. Det började med honom och Isaac utanför Monicas hus och slutade med den första bilden jag tog av honom, när vi körde till Funky Bones. Det kändes som en evighet sedan, som om vi hade en kort men oändlig evighet bakom oss. Vissa oändligheter är större än andra oändligheter.
Två veckor senare körde jag Gus i rullstolen genom konstparken på väg mot Funky Bones. I knäet hade han min syrgastub och en hel flaska väldigt dyr champagne. Champagnen hade donerats av en av Gus läkare – eftersom Gus var den sortens människa som inspirerar läkare att ge bort sina finaste champagneflaskor till barn. Vi satt där, Gus i rullstolen och jag i det fuktiga gräset, så nära Funky Bones vi kunde komma med rullstolen. Jag pekade på småungarna som utmanade varandra att hoppa från revbenen till axeln och Gus svarade precis så högt att jag hörde honom över stojet. ”Senast vi var här såg jag mig själv som barnet. Den här gången som skelettet.”
Vi drack ur Nalle Puh-pappmuggar.