Jag vaknade av att mobilen sjöng en låt av The Hectic Glow. Gus älsklingslåt. Det betydde att han ringde – eller att någon ringde från hans telefon. Jag kastade en blick på väckarklockan: 02:35. Han är borta, tänkte jag medan allt inom mig störtade samman till en enda tanke.
Jag kunde knappt kraxa ur mig ett ”Hallå?”
Jag väntade mig att få höra en förälders förkrossade röst.
”Hazel Grace”, sa Augustus svagt.
”Åh, tack gode Gud att det är du. Hej. Hej, jag älskar dig.”
”Hazel Grace, jag är på bensinstationen. Det har blivit något fel. Du måste hjälpa mig.”
”Vad? Var är du?”
”Speedwaymacken i korsningen Eighty-sixth Street och Ditch Road. Jag gjorde något fel med gastrosonden och jag kan inte rätta till det och …”
”Jag ringer en ambulans”, sa jag.
”Nej nej nej nej nej, då tar de mig till sjukhuset. Hazel, lyssna på mig nu. Ring inte ambulansen eller mina föräldrar för då förlåter jag dig aldrig, snälla kom bara snälla kom och fixa min förbannade sond. Jag bara, fan alltså, det är så jäkla dumt. Jag vill inte att mina föräldrar ska veta att jag är borta. Snälla. Jag har medicinen med mig, jag får den bara inte i mig. Snälla.” Han grät. Jag hade aldrig hört honom snyfta så här, utom när jag stod utanför hans hus på väg till Amsterdam.
”Okej”, sa jag. ”Jag kör nu.”
Jag tog av mig CPAP-masken och kopplade in mig till en syrgastub, lyfte upp tuben på vagnen och tog på mig ett par gympaskor som passade till mina rosa pyjamasbyxor, och ett Butler-basketlinne som hade tillhört Gus. Jag tog nycklarna ur kökslådan där mamma förvarade dem och skrev en lapp, om de skulle vakna medan jag var borta.
Har åkt och tittat till Gus. Det är viktigt. Förlåt. Kram, H
Medan jag körde de få kilometerna till bensinstationen vaknade jag till så pass att jag började undra varför Gus hade åkt hemifrån mitt i natten. Kanske hade han hallucinerat, eller också hade martyrfantasierna tagit överhanden.
Jag ökade farten längs Ditch Road förbi ett blinkande gult ljus, körde för fort, delvis för att komma fram till honom och delvis i hopp om att en polis skulle stoppa mig och ge mig en ursäkt att berätta för någon att min döende pojkvän satt fast med en krånglande gastrosond utanför en bensinstation. Men det kom ingen polis som kunde fatta beslutet åt mig.
Det stod bara två bilar på parkeringen. Jag stannade bredvid hans. Jag öppnade dörren. Ljuset tändes inne i bilen. Augustus satt i förarsätet, täckt av sitt eget kräk, med händerna tryckta mot magen där gastrosonden gick in. ”Hej”, mumlade han.
”Åh herregud, Augustus, du måste till sjukhuset.”
”Snälla, titta på den bara.” Jag fick kväljningar av lukten, men böjde mig fram för att inspektera stället strax ovanför naveln på honom där de hade satt in sonden. Huden var varm och skarpt röd.
”Gus, jag tror att det är infekterat. Jag kan inte fixa det här. Vad gör du här? Varför är du inte hemma?” Han kräktes, utan att ens orka vända sig bort från knäet. ”Åh, älskling”, sa jag.
”Jag tänkte köpa cigarretter”, mumlade han. ”Jag har tappat bort mitt paket. Eller också har de tagit det. Jag vet inte. De sa att de skulle köpa ett nytt åt mig, men jag ville … göra det själv. Göra en enda liten grej själv.”
Han stirrade rakt framför sig. Tyst tog jag upp mobilen och tittade ner för att slå larmumret.
”Förlåt”, sa jag. Larmcentralen, vad behöver ni hjälp med? ”Hej, jag befinner mig på Speedwaymacken i korsningen Eighy-sixth Street och Ditch Road och jag behöver en ambulans. Mitt livs kärlek har en gastrosond som inte fungerar.”
Han tittade upp på mig. Det var fasansfullt. Jag kunde knappt se på honom ens. De sneda leendenas och orökta cigarretternas Augustus Waters var borta, utbytt mot den här förtvivlade, förödmjukade varelsen som satt i bilen bredvid mig.
”Det här är slutet. Jag kan inte ens röka längre.”
”Gus, jag älskar dig.”
”Vad har jag nu för chans att bli någons Peter Van Houten?” Han bankade svagt i ratten så att bilen tutade medan han grät. Han lutade huvudet bakåt och tittade upp. ”Jag hatar mig själv jag hatar mig själv jag hatar det här jag hatar det här jag äcklar mig själv jag hatar det jag hatar det jag hatar det låt mig för helvete bara dö.”
Enligt genrens konventioner behöll Augustus Waters sitt sinne för humor in i det sista, vacklade inte för ett ögonblick i sitt mod och lät sin ande sväva som en otämjbar örn tills hans glädjefulla själ inte längre kunde rymmas i världen.
Men det här var sanningen, en ömklig pojke som inte ville något hellre än att inte vara ömklig, skrikande och gråtande, förgiftad av en infekterad gastrosond som höll honom levande, men inte tillräckligt levande.
Jag torkade av honom på hakan och höll händerna om hans ansikte och satte mig på knä så nära honom att jag kunde se hans ögon, som fortfarande levde. ”Åh, älskling. Jag önskar att det var som i den där filmen med perserna och spartanerna.”
”Jag med”, sa han.
”Men det är det inte”, sa jag.
”Jag vet”, sa han.
”Det finns inga onda.”
”Inte ens cancern är ond egentligen, cancern vill bara leva.”
”Ja.”
”Du är okej”, sa jag. Nu hörde jag sirenerna.
”Okej”, sa han. Han började förlora medvetandet.
”Gus, du måste lova att inte göra om det här någon mer gång. Jag köper cigarretter åt dig, okej?” Han såg på mig. Han var simmig i blicken. ”Du måste lova.”
Han nickade lite och sedan slöt han ögonen, medan huvudet tippade åt sidan.
”Gus”, sa jag. ”Stanna hos mig.”
”Läs något för mig”, sa han medan den jävla ambulansen vrålade rakt förbi oss. Så medan jag väntade på att den skulle vända om och hitta oss, läste jag upp den enda dikt jag kom på, ”Den röda skottkärran” av William Carlos Williams.
Så mycket beror
på en
röd skottkärra
glaserad med
regnvatten
bredvid de vita
hönsen.
Williams var läkare. Jag tyckte att det kändes som en läkardikt. Dikten var slut, men ambulansen körde ännu längre bort från oss, så jag hittade på en fortsättning på den.
Och så mycket beror, sa jag till Augustus, på en blå himmel som öppnas av grenarna på träden ovanför oss. Så mycket beror på den genomskinliga gastrosonden som sticker ut ur magen på den blåläppade pojken. Så mycket beror på den här iakttagaren av universum.
Halvt medvetslös tittade han på mig och mumlade: ”Och du säger att du inte skriver dikter.”