En av de inte helt missvisande konventionerna i cancerbarnsgenren är konventionen om den Sista bra dagen, då canceroffret plötsligt får ett par timmar när det verkar som om det obönhörliga förfallet planar ut och smärtan för en kort stund går att uthärda. Problemet är förstås att det inte finns någon möjlighet att veta att ens sista bra dag är ens Sista bra dag. När den kommer är den bara som vilken bra dag som helst.
Jag hade tagit en dags ledigt från Augustusbesöken, eftersom jag själv mådde lite dåligt. Inget särskilt, bara trött. Jag hade slappat hela dagen och när Augustus ringde strax efter fem var jag redan inkopplad i CPAP-apparaten, som vi hade släpat ut i vardagsrummet så att jag skulle kunna titta på teve med mamma och pappa.
”Hej, Augustus”, sa jag.
Han svarade med rösten som jag hade fallit för. ”God kväll, Hazel Grace. Tror du att du skulle kunna ta dig till Jesus bokstavliga hjärta vid åttatiden i kväll?”
”Utmärkt. Och om det inte är för mycket besvär, så var snäll och förbered ett minnestal.”
”Mhm”, sa jag.
”Jag älskar dig”, sa han.
”Och jag dig”, svarade jag. Sedan lade han på.
”Hm”, sa jag. ”Jag måste åka till stödgruppen klockan åtta i kväll. Akutmöte.”
Mamma sänkte ljudet på teven. ”Är allt okej?”
Jag såg på henne en stund med höjda ögonbryn. ”Jag antar att det är en retorisk fråga.”
”Men varför skulle det …”
”För att Gus behöver mig av någon anledning. Det går fint. Jag kan köra.” Jag började greja med min CPAP så att mamma skulle hjälpa mig att ta av den, men det gjorde hon inte. ”Hazel”, sa hon. ”Pappa och jag tycker att vi knappt får se dig nuförtiden.”
”Särskilt inte den av oss som jobbar hela veckan”, sa pappa.
”Han behöver mig”, sa jag och kopplade till sist loss CPAP-apparaten själv.
”Vi behöver dig också, ungen min”, sa pappa. Han tog mig om handleden, som om jag var en tvååring på väg att rusa ut på gatan, och höll fast.
”Jamen, skaffa dig en dödlig sjukdom då, pappa, så ska jag stanna hemma mer.”
”Hazel”, sa mamma.
”Det var ju du som inte ville att jag skulle sitta hemma jämt”, sa jag till henne. Pappa höll mig fortfarande i armen. ”Och nu vill du att han ska skynda sig att dö så att jag ska sitta hemma jämt igen och du ska få ta hand om mig som förut. Men det behövs inte, mamma. Jag behöver dig inte som förut. Det är du som borde skaffa dig ett liv.”
”Hazel!” sa pappa och klämde hårdare. ”Be din mamma om ursäkt.”
Jag ryckte i armen, men han ville inte släppa mig och jag kunde inte sätta på mig näskatetern med bara en hand. Jag blev så jäkla förbannad. Det enda jag ville var att göra en klassisk tonårssorti, där jag dundrade ut ur rummet och smällde igen dörren till mitt rum och skruvade upp The Hectic Glow på full volym och ursinnigt skrev ihop mitt minnestal. Men jag kunde inte göra det, för jag kunde för helvete inte andas. ”Katetern”, väste jag. ”Jag måste ha den.”
Pappa släppte genast taget och skyndade sig att koppla in syrgastuben. Jag såg på honom att han fick dåligt samvete, men han var fortfarande arg. ”Hazel, be din mamma om ursäkt.”
”Visst, förlåt, men var snälla och låt mig göra det här.”
De sa ingenting. Mamma bara satt där med armarna i kors utan att så mycket som titta på mig. Efter en stund reste jag mig och gick in på mitt rum för att skriva om Augustus.
Både mamma och pappa försökte knacka på några gånger, men jag sa bara att jag höll på med en viktig grej. Det tog en evighet att komma på vad jag ville säga och jag blev ändå inte särskilt nöjd med resultatet. Innan jag var färdig såg jag att klockan var 19.40, vilket innebar att jag skulle bli försenad även om jag inte bytte om, så det slutade med att jag gick ut i ljusblå bomullspyjamasbyxor, flip-flops och Gus gamla Butler-linne.
När jag kom ut ur mitt rum försökte jag gå raka vägen förbi dem, men då sa pappa: ”Du får inte gå hemifrån utan att be om lov.”
”Men herregud, pappa. Han ville att jag skulle skriva ett minnestal för honom, okej? Jag kommer att vara hemma varenda jävla kväll. Med början vilken dag som helst nu, okej?” Det fick äntligen tyst på dem.
Det tog mig hela bilturen att lugna ner mig efter bråket med mina föräldrar. Jag körde in på baksidan av kyrkan och parkerade på den halvcirkelformade infarten, bakom Augustus bil. Bakdörren till kyrkan var uppställd med en knytnävsstor sten. Väl där inne funderade jag på att ta trapporna, men jag beslöt mig för att vänta på den gamla gnisslande hissen.
När hissdörrarna gled upp kom jag ut i stödgruppsrummet, med stolarna arrangerade i samma ring som vanligt. Men nu såg jag bara Gus i rullstolen, spöklikt smal. Han betraktade mig från mitten av ringen. Han hade väntat på att hissdörrarna skulle öppnas.
”Hazel Grace”, sa han, ”du ser strålande ut.”
”Visst, jag vet.”
Jag hörde ett hasande i ett mörkt hörn av rummet. Isaac stod bakom en liten träpulpet som han klamrade sig fast i. ”Vill du sätta dig?” frågade jag honom.
”Nej, jag ska hålla ett minnestal. Du är sen.”
Gus gjorde en gest åt mig att sätta mig. Jag drog ut en stol mitt i ringen där han satt, medan han svängde runt rullstolen för att titta på Isaac. ”Jag vill vara med på min begravning”, sa Gus. ”Förresten, kommer du att säga något på min begravning?”
”Mm, javisst, självklart”, sa jag och lät huvudet sjunka ner mot hans axel. Jag lade armen om ryggen på honom så att jag kramade både honom och rullstolen. Han ryckte till. Jag tog bort min arm.
”Schyst”, sa han. ”Jag hoppas att jag kan vara med som spöke, men bara för säkerhets skull så tänkte jag att jag skulle – alltså, inte för att göra det besvärligt för dig, men i eftermiddags kom jag på att jag skulle kunna ordna en förbegravning och eftersom jag är på hyggligt gott humör för tillfället, så passar det bra just nu.”
”Hur kom du in här överhuvudtaget?” frågade jag.
”Kan du tro att de lämnar dörren öppen hela natten?” frågade Gus.
”Hm, nej”, sa jag.
”Det ska du inte heller.” Gus log. ”Förresten så vet jag att det här är lite självförhärligande.”
”Tyst med dig, du snor mitt minnestal”, sa Isaac. ”Första biten handlar om att du var en självförhärligande jävel.”
Jag skrattade.
”Okej, okej”, sa Gus. ”Kör igång.”
Isaac harklade sig. ”Augustus Waters var en självförhärligande jävel. Men vi förlåter honom. Vi förlåter honom inte för att han hade ett hjärta som i bildlig bemärkelse var lika gott som det bokstavliga var dåligt, eller för att han visste mer om hur man håller en cigarrett än någon annan ickerökare i världshistorien eller för att han fick arton år fast han borde ha fått fler.”
”Sjutton”, rättade Gus honom.
”Jag utgår från att du har lite tid på dig, och avbryt mig inte, för helvete.
Jag ska säga er”, fortsatte Isaac, ”att Augustus Waters pratade så mycket att han skulle kunna avbryta en på sin egen begravning. Och han var pretentiös: Ja, gode Gud, den killen kunde inte gå och pissa utan att fundera över de flödande metaforiska resonanserna i den mänskliga slaggproduktionen. Och han var fåfäng. Jag tror inte att jag har träffat någon fysiskt attraktiv person som har varit mer medveten om hur fysiskt attraktiv han är.
Men ett ska jag säga: När framtidens vetenskapsmän dyker upp hemma hos mig med robotögon och säger åt mig att prova dem, så ska jag säga åt vetenskapsmännen att dra åt helvete, för jag vill inte se en värld utan honom.”
Vid det laget satt jag typ och grät.
”Och sedan, när jag därmed har fått fram min retoriska poäng, så ska jag ta på mig mina robotögon, för med robotögon kan man ju säkert se genom tjejernas blusar och sådant där. Augustus, min vän, lycka till på färden.”
Augustus nickade en stund och sedan gjorde han tummen upp åt Isaac. När han hade hämtat sig tillade han: ”Jag skulle stryka det där om att se genom tjejernas blusar.”
Isaac klamrade sig fortfarande fast vid pulpeten. Han började gråta. Han tryckte pannan mot bordsskivan och jag såg hur axlarna skakade och sedan sa han slutligen: ”Augustus för helvete, du kan väl inte redigera ditt eget minnestal.”
”Svär inte i Jesus bokstavliga hjärta”, sa Gus.
”För helvete”, sa Isaac igen. Han tittade upp och svalde. ”Hazel, kan jag få lite hjälp här?”
Jag hade glömt att han inte kunde gå tillbaka in i ringen själv. Jag reste mig, lade hans hand på min arm och ledde honom sakta fram till stolen närmast Gus, den som jag hade suttit på. Sedan gick jag fram till podiet och vek upp papperet som jag hade skrivit ut mitt minnestal på.
”Jag heter Hazel. Augustus Waters var mitt livs stora, ödesbestämda kärlek. Vi fick en episk kärlekshistoria och jag skulle inte kunna säga mer än en mening om den utan att upplösas av tårar. Gus visste. Gus vet. Jag tänker inte berätta om vår kärlekshistoria för er, för som alla riktiga kärlekshistorier kommer den att dö med oss och det är så det måste vara. Jag hade hoppats att han skulle hålla ett minnestal för mig, för det finns ingen annan som jag hellre skulle ha …” Jag började gråta. ”Okej, hur låter man bli att gråta? Hur ska jag – okej. Okej.”
Jag tog några djupa andetag och tittade ner på papperet igen. ”Jag kan inte prata om vår kärlekshistoria, så jag tänker prata om matte. Jag är ingen matematiker, men så här mycket vet jag: Det finns oändligt många tal mellan 0 och 1. Det finns 0,1 och 0,2 och 0,112 och en oändlig följd av andra tal. Naturligtvis finns det en större oändlig uppsättning tal mellan 0 och 2 och mellan 0 och en miljon. Vissa oändligheter är större än andra oändligheter. Det fick vi lära oss av en författare vi tyckte om en gång i tiden. Det finns dagar, många dagar, då jag är missnöjd med storleken på min egen uppsättning oändliga tal. Jag vill ha fler tal än jag lär få och Gud vet att jag önskade att Augustus Waters skulle ha fått fler tal än han fick. Men Gus, min älskade, jag kan inte beskriva hur glad jag är för vår lilla oändlighet. Jag skulle inte byta ut den mot någonting i hela världen. Du gav mig en evighet under de utmätta dagarna och jag är tacksam.”