När vi först kom dit satt jag längst bak i visningsrummet, ett litet rum med kala stenväggar vid sidan om altarrummet i kyrkan med Jesus bokstavliga hjärta. Det var kanske åttio stolar utplacerade i rummet och det var till två tredjedelar fullt, fast det kändes som om det var till en tredjedel tomt.
En stund tittade jag bara på folk som gick fram till kistan, där den stod på något slags vagn täckt av en lila bordduk. En massa människor som jag aldrig hade sett förut knäböjde bredvid honom eller stod vid sidan om och tittade ner på honom en stund, kanske grät, kanske sa något. Sedan rörde alla vid kistan i stället för att röra vid honom, för ingen vill ta i en död.
Gus mamma och pappa stod bredvid kistan och kramade om alla som gick förbi, men när de fick se mig log de och gick fram till mig med tunga steg. Jag reste mig och kramade först hans pappa och sedan hans mamma, som höll om mig för hårt, som Gus brukade göra, så att skulderbladen trycktes ihop. De såg så gamla ut båda två – hålögda, med huden slapp i sina utmattade ansikten. De hade också kommit till slutet av ett hinderlopp.
”Han älskade dig så mycket”, sa Gus mamma. ”Det gjorde han verkligen. Det var inte – det var inte bara en vanlig tonårsförälskelse”, tillade hon. Som om jag inte visste det.
”Han älskade er så mycket också”, sa jag tyst. Det är svårt att förklara, men att prata med dem kändes som att knivhugga och bli knivhuggen. ”Det måste vara svårt för er”, sa jag. Och sedan pratade hans föräldrar med mina föräldrar – ett samtal fullt av nickningar och sammanpressade läppar. Jag tittade bort mot kistan och såg att ingen var där, så jag bestämde mig för att gå fram. Jag tog syrgasslangen ur näsborrarna, lyfte den över huvudet och räckte den till pappa. Jag ville att det skulle vara bara han och jag. Jag tog min lilla kuvertväska och gick ut i den provisoriska mittgången mellan stolsraderna.
Det kändes långt att gå, men jag sa åt lungorna att hålla tyst, att de var starka, att de fixade det här. Jag såg honom när jag närmade mig: håret var prydligt kammat i en bena på vänster sida, på ett sätt som han skulle ha tyckt var fullständigt avskyvärt, och ansiktet var kosmetiskt återställt. Men det var ändå Gus. Min gänglige, vackre Gus.
Jag hade velat ha den lilla svarta klänningen jag hade köpt till min femtonårsfest, min dödsklänning. Men den passade inte längre, så jag hade en enkel svart klänning som gick till knäna. Augustus hade samma kostym med smala kavajslag som han hade haft på Oranjee.
Medan jag knäböjde insåg jag att de hade slutit hans ögonlock – självklart hade de det – och att jag aldrig mer skulle få se hans blå ögon. ”Jag älskar dig i presens”, viskade jag och sedan lade jag handen mitt på hans bröstkorg och sa: ”Det är okej, Gus. Det är okej. Det är det. Det är okej, hör du det?” Jag trodde – och tror – inte alls att han kunde höra mig. Jag böjde mig fram och kysste honom på kinden. ”Okej”, sa jag. ”Okej.”
Plötsligt blev jag medveten om att det var en massa männskor som tittade på oss och jag kom på att senast så många människor såg oss kyssas var i Anne Franks hus. Men om man ska vara noga fanns det inte längre något vi att titta på. Bara ett jag.
Jag knäppte upp kuvertväskan, stack ner handen och tog upp ett hårdpack Camel Light. Med en snabb rörelse som jag hoppades att ingen bakom mig skulle se lade jag ner cigarretterna mellan hans sida och kistans silvriga plyschklädsel. ”De här får du tända”, viskade jag till honom. ”Jag blir inte sur.”
Medan jag pratade med honom hade mamma och pappa gått fram till andra raden med min syrgastub, så att jag inte skulle behöva gå så lång väg tillbaka. Pappa räckte mig en pappersnäsduk när jag satte mig. Jag snöt mig, lade slangarna bakom öronen och satte stiften på plats igen.
Jag trodde att vi skulle åka till en riktig kyrksal för själva ceremonien, men den hölls också i det där lilla sidorummet – Jesus bokstavliga hjärta, var det väl, den del av korset han blev fastspikad vid. En präst gick fram och ställde sig bakom kistan, nästan som om kistan var predikstolen eller något, och pratade lite om att Augustus hade kämpat tappert och att hans hjältemodiga sätt att tampas med sjukdomen tjänade som inspiration för oss alla, och jag började redan bli förbannad på prästen när han sa: ”I himlen kommer Augustus äntligen att vara botad och hel”, varmed han antydde att han hade varit mindre hel än andra människor för att han bara hade haft ett ben, och jag kunde inte hålla inne med en suck av avsmak. Pappa klämde till precis över knäet på mig och gav mig en sträng blick, men någon i raden bakom muttrade nästan ohörbart alldeles vid mitt öra: ”Vilket jäkla dravel, va?”
Jag svängde runt.
Peter Van Houten var klädd i vit linnekostym, skräddarsydd för att passa hans runda kroppsform, med en ljust gråblå finskjorta och grön slips. Han såg ut att vara klädd för den koloniala ockupationen av Panama, inte för en begravning. Prästen sa: ”Låt oss be”, men när alla andra sänkte huvudet kunde jag bara stirra med gapande mun på Peter Van Houten. Efter ett ögonblick viskade han: ”Vi måste låtsas be”, och sänkte huvudet han med.
Jag försökte strunta i honom och bara be för Augustus. Jag ansträngde mig för att lyssna på prästen och inte vända mig om.
Prästen bad Isaac komma fram, och han var mycket allvarligare än han hade varit på förbegravningen. ”Augustus Waters var borgmästare i den hemliga staden Cancervania, och han är oersättlig”, började Isaac. ”Andra kommer att kunna berätta roliga historier om Gus, för han var rolig, men jag ska berätta en allvarlig: En dag efter det att jag fick ögat bortopererat dök Gus upp på sjukhuset. Jag var blind och förtvivlad och ville inte göra någonting, men då kom Gus inrusande i rummet och ropade: ’Jag har en underbar nyhet!’ och jag sa: ’Jag vill faktiskt inte höra några underbara nyheter just nu’, men då sa Gus: ’Den här underbara nyheten vill du höra.’ Då frågade jag: ’Okej, vad är det?’ och han sa: ’Du kommer att leva ett bra och långt liv fullt av härliga och hemska ögonblick som du inte ens kan föreställa dig!’”
Isaac kunde inte fortsätta, eller också var det allt han hade skrivit.
Efter det att en high school-kompis hade berättat några historier om Gus betydande baskettalang och hans många goda egenskaper som lagkamrat, sa prästen: ”Nu ska vi få höra några ord från Augustus speciella vän, Hazel.” Speciella vän? Det fnissades lite bland de församlade, så jag antog att det var i sin ordning att jag inledde med att säga till prästen: ”Jag var hans flickvän.” Det lockade till skratt. Sedan började jag läsa minnestalet jag hade skrivit.
”Det finns ett jättebra citat hemma hos Gus, ett som både han och jag tyckte var väldigt trösterikt: Utan smärta kan vi inte känna glädje.”
Jag fortsatte att slänga ur mig en massa jäkla uppmuntringar medan Gus föräldrar, arm i arm, kramade om varandra och nickade åt varje ord. Begravningar, hade jag kommit fram till, är till för de levande.
När hans syster Julie hade talat slutade gudstjänsten med en bön för Gus uppgående i Gud och jag tänkte tillbaka på vad han hade sagt på Oranjee, att han inte trodde på slott och harpor, men att han trodde på Något med stort N, och därför försökte jag föreställa mig honom Någonstans med stort N medan vi bad, men inte ens då kunde jag helt och hållet övertyga mig om att han och jag en dag skulle vara tillsammans igen. Jag kände redan alltför många som dött. Jag visste att mina dagar nu skulle se annorlunda ut än hans, att jag, liksom alla andra i rummet, skulle fortsätta att älska och förlora medan han inte skulle göra det, och för mig var det den slutgiltiga och verkligt outhärdliga tragedin. Som alla oräkneliga döda före honom hade han en gång för alla degraderats från hemsökt till hemsökande.
Sedan tog en av Gus svågrar fram en bergssprängare och de spelade en låt som Gus hade valt – en sorgsen och lugn låt av The Hectic Glow som hette ”The New Partner”. Jag ville bara åka hem, ärligt talat. Jag var knappt bekant med någon av de här människorna och jag kände Peter Van Houtens blick borra sig in i mina bara skulderblad, men när låten var slut tyckte alla att de måste komma fram till mig och säga att jag hade talat så vackert och att det var en fin ceremoni, vilket var lögn. Det var en begravning. Den var som vilken annan begravning som helst.
Kistbärarna – kusiner, hans pappa, en farbror, vänner som jag aldrig hade sett – kom och hämtade honom och alla började gå mot likbilen.
När mamma och pappa och jag satte oss i vår bil sa jag: ”Jag vill inte åka dit. Jag är trött.”
”Hazel”, sa mamma.
”Mamma, det kommer inte att finnas någonstans att sitta och det kommer att hålla på i evigheter och jag är helt slut.”
”Hazel, vi måste åka dit för mr och mrs Waters skull”, sa mamma.
”Men …”, sa jag. Jag kände mig så liten i baksätet, av någon anledning. Jag ville väl vara liten. Jag ville vara typ sex år gammal eller något. ”Visst”, sa jag.
Jag bara stirrade ut genom fönstret ett tag. Jag ville verkligen inte åka dit. Jag ville inte se dem sänka ner honom i marken på den plats han hade valt ut med sin pappa och jag ville inte se hans föräldrar falla på knä i det fuktiga gräset och jämra sig och jag ville inte se Peter Van Houtens alkismage puta under linnekavajen och jag ville inte gråta inför en massa människor och jag ville inte kasta en näve jord i hans grav och jag ville inte att mina föräldrar skulle behöva stå där under den klarblå himlen, i eftermiddagsljuset som föll snett från sidan, och tänka på min dödsdag och min gravplats och min kista och min jord.
Men jag gjorde allt det där. Jag gjorde allt det där och värre, för att mamma och pappa tyckte att vi skulle det.
*
När det var över gick Van Houten fram till mig, lade sin tjocka hand på min axel och sa: ”Skulle jag kunna få lift med er? Jag lämnade hyrbilen längst ner i backen.” Jag ryckte på axlarna och han öppnade dörren till baksätet samtidigt som pappa låste upp bilen.
Där inne lutade han sig fram mellan sätena och sa: ”Peter Van Houten, romanförfattare emeritus och halvprofessionell besvikare.”
Mina föräldrar presenterade sig. Han skakade hand med dem. Jag var rätt förvånad att Peter Van Houten hade flugit över halva jordklotet för att gå på en begravning. ”Hur kunde du ens …”, började jag, men han avbröt mig.
”Jag använde ert infernaliska internet för att följa dödsannonserna i Indianapolis.” Han stack handen innanför linnekavajen och tog fram en sjuttiofemma whisky.
”Och så köpte du bara en biljett och …”
Han avbröt mig igen medan han skruvade av locket. ”De tog femtontusen för en förstaklassbiljett, men jag är tillräckligt stadd vid kassa för att ge efter för den sortens nycker. Och drickat är gratis på flyget. Om man är flitig kan man nästan gå jämnt upp.”
Van Houten tog en klunk whisky och böjde sig sedan fram för att bjuda pappa, som sa: ”Hm, nej tack.” Sedan vickade Van Houten flaskan mot mig. Jag tog den.
”Hazel”, sa mamma, men jag skruvade av locket och smuttade. Det fick magen att kännas som lungorna. Jag lämnade tillbaka flaskan till Van Houten, som tog en djup klunk ur den och sedan sa: ”Jaha. Omnis cellula e cellula.”
”Vad?”
”Din kille Waters och jag korresponderade en del och i hans sista …”
”Vänta lite, läser du beundrarposten nu?”
”Nej, han skickade det hem till mig, inte till förlaget. Och jag skulle knappast kalla honom för beundrare. Han föraktade mig. Men hursomhelst så envisades han med att jag skulle bli förlåten för mitt dåliga uppförande om jag gick på hans begravning och berättade för dig vad som hände med Annas mamma. Så nu är jag här, och där har du ditt svar: Omnis cellula e cellula.”
”Vad?” frågade jag igen.
”Omnis cellula e cellula”, sa han igen. ”Alla celler kommer ur celler. Varje cell föds ur en tidigare cell, som föddes ur en tidigare cell. Livet kommer ur livet. Livet skapar livet skapar livet skapar livet skapar livet.”
Vi hade åkt nerför hela backen. ”Okej, visst”, sa jag. Jag var inte på humör för det här. Peter Van Houten skulle inte få lägga beslag på Gus begravning. Det tänkte jag inte gå med på. ”Tack”, sa jag. ”Jaha, nu har vi visst kommit ända ner.”
”Vill du inte ha en förklaring?” frågade han.
”Nej”, sa jag. ”Det behövs inte. Jag tycker att du är en patetisk alkis som säger fina ord för att få uppmärksamhet, precis som en lillgammal elvaåring, och jag tycker jättesynd om dig. Men ärligt talat är du inte längre samme man som skrev Ett storslaget lidande, så du skulle inte kunna göra en uppföljare om du så hade velat. Men tack i alla fall. Ha ett jättebra liv.”
”Men …”
”Tack för drickat”, sa jag. ”Gå ut nu.” Han såg kuvad ut. Pappa hade stannat bilen och vi bara väntade där nedanför Gus grav en kort stund, tills Van Houten öppnade dörren och klev ut, äntligen tyst.
Medan vi körde därifrån såg jag genom bakrutan hur han tog en klunk och lyfte flaskan åt mitt håll som i en skål. Han såg så ledsen ut. Jag tyckte synd om honom på något vis, ärligt talat.
Vid sextiden var vi äntligen hemma. Jag var helt slut och ville bara sova, men mamma fick i mig lite pasta med ost, fast hon lät mig åtminstone äta i sängen. Jag sov med CPAP-apparaten ett par timmar. Att vakna var en pina, för i ett yrvaket ögonblick kändes det som om allt var bra, men sedan kom det över mig igen. Mamma tog av mig CPAPapparaten, jag fjättrade mig vid den portabla tuben och snubblade in i badrummet för att borsta tänderna.
Medan jag betraktade mig i spegeln under tandborstningen tänkte jag att det fanns två sorters vuxna. Först Peter Van Houten-typerna – eländiga varelser som genomkammade jorden efter något att skada. Och sedan sådana som mina föräldrar, som gick omkring som zombier och gjorde vad de måste göra för att kunna fortsätta gå omkring.
Ingen av de här framtiderna var särskilt lockande. Jag tyckte att det kändes som om jag redan hade sett allt rent och gott i världen och jag började misstänka att även om döden inte kom i vägen, så kunde den sortens kärlek som funnits mellan Augustus och mig aldrig bli beständig. Så sänker sig gryning till dag, skrev poeten. Inget av guld kan bli kvar. Någon knackade på badrumsdörren.
”Occupada”, sa jag.
”Hazel”, sa pappa. ”Kan jag få komma in?” Jag svarade inte, men efter en stund låste jag upp. Jag satte mig på toalocket. Varför måste det vara så besvärligt att andas? Pappa satte sig på knä bredvid mig. Han tog mitt huvud och höll det mot nyckelbenen och sa: ”Jag är så ledsen att Gus dog.” Jag kvävdes nästan av hans T-shirt, men det kändes skönt att han höll mig så hårt, pressade in mig i sin tröstande lukt. Det var nästan som om han var arg eller något och det var jag glad för, för jag var också arg. ”Det är förjävligt”, sa han. ”Hela grejen. Åttio procents överlevnadschans, och så hamnar han bland de andra tjugo procenten? Förjävligt. Han var så skärpt. Det är förjävligt. Jag blir så förbannad. Men det måste ha varit ett privilegium att få älska honom, va?”
Jag nickade mot hans T-shirt.
”Då förstår du ungefär hur jag känner för dig”, sa han.
Min pappa. Han visste alltid precis vad han skulle säga.