Ett par dagar senare steg jag upp vid tolvtiden och körde hem till Isaac. Han kom själv och öppnade. ”Mamma är på bio med Graham”, sa han.
”Vi borde hitta på något”, sa jag.
”Kan detta något vara att sitta i soffan och spela blindtevespel?”
”Ja, det var precis den sortens något jag hade tänkt mig.”
Så vi satt där ett par timmar och pratade med skärmen tillsammans, styrde runt i en osynlig labyrintgrotta utan minsta lilla ljusprick. Det absolut mest underhållande hittills i spelet var att locka datorn att dra in oss i ett skämtsamt samtal.
Jag: ”Rör vid grottväggen.”
Datorn: ”Du rör vid grottväggen. Den är fuktig.”
Isaac: ”Slicka grottväggen.”
Datorn: ”Jag förstår inte. Upprepa?”
Jag: ”Knulla grottväggen.”
Datorn: ”Du försöker rulla. Du slår i huvudet.”
Datorn: ”Jag förstår inte.”
Isaac: ”Du, jag har varit ensam i mörkret i den här grottan i flera veckor och jag måste lätta på trycket. KNULLA GROTTVÄGGEN.”
Datorn: ”Du försöker ru…”
Jag: ”Pressa bäckenet mot grottväggen.”
Datorn: ”Jag förstår in…”
Isaac: ”Älska ömt med grottan.”
Datorn: ”Jag förstår in…”
Jag: ”OKEJ. Följ gången till vänster.”
Datorn: ”Du följer gången till vänster. Gången smalnar av.”
Jag: ”Kryp.”
Datorn: ”Du kryper hundra meter. Gången smalnar av.”
Jag: ”Åla.”
Datorn: ”Du ålar trettio meter. Det börjar sippra vatten på dig. Du kommer fram till en hög med små stenar som blockerar gången.”
Jag: ”Kan jag knulla grottan nu?”
Datorn: ”Du kan inte rulla i det trånga utrymmet.”
Isaac: ”Jag tycker inte om att leva i en värld utan Augustus Waters.”
Datorn: ”Jag förstår inte ”
Isaac: ”Inte jag heller. Paus.”
Han släppte fjärrkontrollen mellan oss i soffan och frågade: ”Vet du om det gjorde ont eller så?”
”Jag skulle tro att han hade väldigt svårt att få luft”, sa jag. ”Till slut blev han medvetslös, men det lät som, ja, det var ingen hit, direkt. Det är inte kul att dö.”
”Ja”, sa Isaac. Och sedan, efter en lång paus: ”Det känns bara så omöjligt.”
”Händer varje dag”, sa jag.
”Du verkar arg”, sa han.
”Ja”, sa jag. Vi bara satt där tysta länge och allt var lugnt och jag tänkte på hur det hade varit alldeles i början i Jesus bokstavliga hjärta, när Gus berättade att han var rädd för att bli bortglömd och jag sa till honom att det han var rädd för var något universellt och oundvikligt och att problemet egentligen inte är själva lidandet eller själva glömskan, utan den groteska meningslösheten i de här sakerna, lidandets totala, omänskliga nihilism. Jag tänkte på vad pappa hade sagt om att universum vill bli iakttaget. Vi för vår del vill bli iakttagna av universum, vi vill att universum ska bry sig lite om vad som händer med oss – inte om det kollektiva förnimmande livet som idé, utan om var och en av oss som individ.
”Gus älskade dig verkligen”, sa han.
”Jag vet.”
”Han kunde inte sluta snacka om det.”
”Jag vet”, sa jag.
”Det var irriterande.”
”Jag tyckte inte att det var irriterande”, sa jag.
”Gav han dig någonsin den där grejen han skrev?”
”Vilken grej?”
”Fortsättningen eller vad det nu var, på den där boken du gillade.”
Jag vände mig till Isaac. ”Vad?”
”Han sa att han höll på med något till dig, men att han inte var så bra på att skriva.”
”När sa han det?”
”Jag vet inte. Typ någon gång efter det att han kom hem från Amsterdam.”
”Vilken gång?” pressade jag honom. Hade han inte hunnit avsluta det? Hade han avslutat det och lämnat det på hårddisken eller något?
”Äh”, suckade Isaac. ”Jag vet inte. Vi pratade om det en gång när vi var här. Han kom hit typ – alltså, vi höll på och testade min mejlapparat och jag hade just fått ett mejl av min mormor. Jag kan kolla på apparaten om du …”
”Ja, ja, var är den?”
Han hade nämnt det för en månad sedan. En månad. Ingen bra månad, det måste erkännas, men ändå – en månad. Det var tillräckligt lång tid för att han skulle ha skrivit något åtminstone. Det fanns fortfarande en del av honom, eller i alla fall något han gjort, som svävade omkring där ute. Jag behövde det.
”Jag sticker hem till honom”, sa jag.
Jag skyndade ut till minibussen, baxade upp syrgasvagnen och satte mig i förarsätet. Jag startade bilen. Ett hiphopdunk dånade ur stereon och när jag sträckte fram armen för att byta radiostation började någon rappa. På svenska.
Jag svängde runt och skrek rakt ut när jag fick se Peter Van Houten i baksätet.
”Ursäkta att jag skrämde dig”, sa Peter Van Houten, högt för att överrösta rappandet. Han var fortfarande klädd i begravningskostymen, fast det hade gått nästan en vecka. Han luktade som om han svettades alkohol ur porerna. ”Du får gärna behålla cd:n”, sa han. ”Det är Snook, en av de stora svenska …”
”Nej nej nej nej. GÅ UT UR MIN BIL.” Jag stängde av stereon.
”Det är din mors bil, såvitt jag förstår”, sa han. ”Dessutom var den olåst.”
”Men herregud! Kliv ur bilen, annars ringer jag polisen. Vad har du för problem?”
”Ett flertal”, sa han eftertänksamt. ”Jag är här bara för att säga förlåt. Du hade rätt tidigare när du noterade att jag är en patetisk liten man som är beroende av alkohol. Jag hade en bekant som umgicks med mig för att jag betalade henne för det – det värsta är att hon nu har slutat och lämnat mig som en underlig figur som inte ens kan muta mig till sällskap. Det är alldeles sant, Hazel. Både det och en massa annat.”
”Okej”, sa jag. Han skulle ha varit mer rörande att lyssna på om han inte hade sluddrat.
”Du påminde mig om Anna.”
”Jag påminner en massa människor om en massa människor”, svarade jag. ”Jag måste faktiskt åka nu.”
”Men kör då”, sa han.
”Nej. Du påminner mig om Anna”, sa han igen. Till sist lade jag in backen och körde. Jag kunde inte tvinga ut honom och det behövdes inte. Jag skulle köra hem till Gus, så fick Gus föräldrar jaga bort honom.
”Du känner förstås till”, sa Van Houten, ”Antonietta Meo.”
”Visst, men nej”, sa jag. Jag satte på stereon så att den svenska hiphopen dånade, men Van Houten skrek för att höras över ljudet.
”Hon kanske snart blir det yngsta helgonet utan martyrskap som någonsin helgonförklarats av den katolska kyrkan. Hon hade samma sorts cancer som mr Waters, osteosarkom. De tog bort höger ben på henne. Smärtan var fasansfull. Medan Antonietta Meo låg döende i den här plågsamma typen av cancer vid den mogna åldern av sex år sa hon till sin pappa: ’Smärtan är som tyg: Ju starkare den är, desto mer är den värd.’ Är det sant, Hazel?”
Jag tittade inte direkt på honom utan på hans bild i spegeln. ”Nej”, skrek jag över musiken. ”Det är skitsnack.”
”Men önskar du inte att det vore sant!” skrek han tillbaka. Jag stängde av musiken. ”Jag är ledsen att jag förstörde resan för er. Ni var för unga. Ni var …” Han började gråta. Som om han hade rätt att fälla tårar över Gus. Van Houten var bara ännu en i den oändliga raden av sörjande som inte kände honom, ännu ett senkommet inlägg på hans facebooksida.
”Du förstörde inte resan för oss, din självgoda idiot. Vi hade en fantastisk resa.”
”Jag försöker”, sa han. ”Jag försöker, jag lovar.” Det var ungefär då jag insåg att Peter Van Houten hade någon i sin familj som hade dött. Jag tänkte på hur ärligt han hade skrivit om barn med cancer och att han inte hade kunnat prata med mig i Amsterdam utom för att fråga om det var med flit jag hade klätt mig som hon, och på hur illa han hade betett sig mot mig och Augustus. Jag tänkte på hans smärtfyllda fråga om relationen mellan smärtans styrka och dess värde. Han satt där bak och drack, en gammal gubbe som hade varit full i flera år. Jag tänkte på en statistisk uppgift jag önskar att jag inte kände till: Hälften av alla äktenskap upplöses året efter ett barns död. Jag vände mig om tittade på Van Houten. Sedan svängde jag in bakom en rad parkerade bilar och frågade: ”Har du haft ett barn som dött?”
”Min dotter”, sa han. ”Hon var åtta. Så vacker i sitt lidande. Kommer aldrig att bli helgonförklarad.”
”Hon hade leukemi, va?” frågade jag. Han nickade. ”Som Anna”, sa jag.
”Väldigt mycket som hon, ja.”
”Var du gift?”
”Nej. Inte när hon dog i alla fall. Jag var en odräglig person långt innan vi förlorade henne. Sorgen förändrar en inte, Hazel. Den avslöjar en.”
”Bodde du med henne?”
”Nej, oftast inte, fast mot slutet tog vi henne till New York, där jag bodde, för att hon skulle plågas i ännu fler tortyrexperiment, som ökade lidandet de dagar hon hade kvar, utan att för den skull öka deras antal.”
Jag väntade lite och sedan sa jag: ”Så du gav henne liksom ett andra liv där hon fick bli tonåring.”
”Det kan nog vara en rättvisande beskrivning”, sa han och tillade sedan snabbt: ”Jag antar att du känner till Philippa Foots tankeexperiment med spårvagnen?”
”Och sedan dyker jag upp hemma hos dig och är klädd som tjejen du hoppades att hon skulle bli och du blir typ lite skakad.”
”Det är en spårvagn som åker okontrollerat på en räls”, sa han.
”Jag bryr mig inte om dina dumma tankeexperiment”, sa jag.
”Det är faktiskt Philippa Foots.”
”Jaha, men inte hennes heller”, sa jag.
”Hon förstod inte varför det hände”, sa han. ”Jag var tvungen att berätta för henne att hon skulle dö. Hennes stödperson sa att jag måste berätta det för henne. Jag måste berätta för henne att hon skulle dö, så jag sa att hon skulle till himlen. Hon frågade om jag skulle vara där och jag sa att jag inte skulle det, inte än. Men senare, sa hon, och jag lovade att ja, självklart, väldigt snart. Och så berättade jag för henne att det fanns en jättesnäll familj där uppe som skulle ta hand om henne fram till dess. Hon frågade när jag skulle komma dit och jag sa snart. Det var tjugotvå år sedan.”
”Vad sorgligt.”
”Ja, det tycker jag med.”
Efter en stund frågade jag: ”Vad hände med hennes mamma?”
Han log. ”Du är fortfarande ute efter din fortsättning, din lilla råtta.”
Jag log tillbaka. ”Du borde åka hem”, sa jag till honom. ”Nyktra till. Skriva en ny roman. Göra det som du är bra på. Det är inte många som har turen att vara så bra på något.”
Han stirrade på mig i backspegeln en lång stund. ”Javisst”, sa han. ”Ja. Du har rätt. Du har rätt.” Men samtidigt som han sa det drog han upp sin nästan tomma sjuttiofemma whisky. Han drack, skruvade locket på flaskan och öppnade dörren. ”Adjö, Hazel.”
”Ta hand om dig, Van Houten.”
Han satte sig på trottoaren bakom bilen. Medan jag såg honom bli allt mindre i backspegeln lyfte han flaskan, och en sekund såg det ut som om han tänkte ställa den ifrån sig i rännstenen. Sedan tog han en klunk.
Det var en gassande varm eftermiddag i Indianapolis. Luften var så kvav och stillastående att det kändes som om vi befann oss i ett moln. Det var värsta sortens luft för mig och jag intalade mig att det bara var för att det var så tryckande som det kändes oändligt långt att gå från uppfarten till Augustus ytterdörr. Jag ringde på och Gus mamma kom och öppnade.
”Åh, Hazel”, sa hon och liksom omslöt mig, gråtande.
Hon trugade i mig lite auberginelasagne – det var säkert en massa människor som hade kommit med mat åt dem – som jag åt tillsammans med henne och Gus pappa. ”Hur är det med dig?”
”Ja.”
Jag visste inte riktigt vad jag skulle säga. Jag ville bara gå ner och leta upp det han hade skrivit till mig. Dessutom kändes tystnaden i rummet väldigt jobbig. Jag ville att de skulle prata, trösta varandra eller hålla hand eller vadsomhelst. Men de bara satt där och åt väldigt små portioner lasagne, utan att så mycket som titta på varandra. ”Himlen behövde en ängel”, sa hans pappa efter en stund.
”Ja”, sa jag. Sedan dök hans systrar upp och fyllde köket med alla sina stökiga ungar. Jag reste mig och kramade om båda systrarna och sedan såg jag ungarna springa runt i köket med sitt oerhört välkomna överskott av ljud och rörelse, som upphetsade molekyler som studsade mot varandra och ropade: ”Du har den nej du har den nej jag hade den men sedan tog jag dig du tog inte mig du missade mig jamen jag tar dig nu nej din dumjävel det var stoppat DANIEL KALLA INTE DIN BROR FÖR DUMJÄVEL mamma om jag inte får säga det ordet varför sa du det nyss dumjävel dumjävel”, och sedan i kör: dumjävel dumjävel dumjävel dumjävel. Nu höll Gus föräldrar varandra i hand vid bordet och det kändes bättre. ”Isaac sa att Gus höll på att skriva något, något till mig”, sa jag. Ungarna sjöng fortfarande sin dumjävelramsa.
”Vi kan titta i hans dator”, sa hans mamma.
”Han använde den inte så mycket de sista veckorna”, sa jag.
”Nej, det är sant. Vi tog nog inte ens upp den. Är den kvar i källaren, Mark?”
”Men”, sa jag, ”får jag …” Jag nickade mot källardörren.
”Vi är inte redo”, sa hans pappa. ”Men ja, självklart, Hazel. Visst får du det.”
Jag gick nerför trappan, förbi hans obäddade säng, förbi stolarna framför teven. Datorn stod fortfarande på. Jag puttade på musen för att väcka den och sökte sedan efter de senast redigerade filerna. Ingenting den senaste månaden. Det mest nyliga var en recension av Toni Morrisons De blåaste ögonen.
Han kanske hade skrivit något för hand. Jag gick fram till bokhyllorna och letade efter en dagbok eller anteckningsbok. Ingenting. Jag bläddrade igenom hans exemplar av Ett storslaget lidande. Han hade inte gjort så mycket som ett streck i boken.
Jag gick fram till nattduksbordet. Mayhem den evige, nionde delen av Gryningens pris, låg på bordet vid läslampan, med hörnet invikt på sidan 138. Han hade inte hunnit läsa ut den. ”Avslöjande: Mayhem överlever”, sa jag högt till honom, om han skulle kunna höra mig.
Och sedan kröp jag ner i hans obäddade säng, svepte in mig i täcket som i en kokong, så att jag hade hans lukt överallt omkring mig. Jag tog ut näskatetern för att kunna känna lukten bättre, andades in honom och andades ut honom och kände doften bli allt svagare bara den korta stund jag låg där, tills det kändes som eld i bröstet och jag inte kunde skilja mellan alla olika sorters smärta.
Jag satt upp i sängen en stund, tog på mig katetern igen och drog några andetag innan jag gick uppför trappan. Jag skakade på huvudet som svar på hans föräldrars förväntansfulla blickar. Ungarna rusade förbi mig. Den ena av Gus systrar – jag kunde inte se skillnad på dem – sa: ”Mamma, vill du att jag ska gå till parken med dem eller något?”
”Nej, nej, det går så bra.”
”Finns det någonstans där han kan ha lagt en anteckningsbok? Vid sjukhussängen kanske?” Sängen var redan borta, hämtad av sjukhuset.
”Hazel”, sa hans pappa, ”du var ju här hos oss varenda dag. Du – han var inte ensam särskilt mycket, vännen. Han kan inte ha hunnit med att skriva något. Jag vet att du vill … jag vill det också. Men de budskap han lämnar åt oss nu kommer från ovan, Hazel.” Han pekade upp i taket, som om Gus svävade alldeles ovanför huset. Det kanske han gjorde också. Jag vet inte. Fast jag kände inte av hans närvaro.
”Ja”, sa jag. Jag lovade att hälsa på dem igen om ett par dagar.
Jag kände aldrig mer hans doft.