Nästa morgon vaknade jag panikslagen, för att jag hade drömt att jag var ensam, utan båt, i en väldig sjö. Jag störtade upp så att jag ryckte till i CPAP-apparaten och kände mammas arm på mig.
”Hallå, är allt bra?”
Hjärtat skenade, men jag nickade. ”Det är Kaitlyn i telefon”, sa mamma. Jag pekade på CPAP-apparaten. Hon hjälpte mig att få loss den och kopplade mig till Philip och sedan tog jag äntligen mobilen från mamma och sa: ”Hej, Kaitlyn.”
”Tänkte bara ringa och kolla läget”, sa hon. ”Höra hur du har det.”
”Jo tack”, sa jag. ”Det är okej.”
”Du har haft en sådan förfärlig otur, älskling. Det är omedvetligt.”
”Ja, det är väl det”, sa jag. Jag tänkte inte så mycket på om jag hade tur eller otur. Ärligt talat ville jag egentligen inte prata med Kaitlyn om någonting, men hon fortsatte att släpa samtalet framåt.
”Hur var det då?” frågade hon.
”Att ha en pojkvän som dog? Ja alltså, det suger.”
”Nej”, sa hon. ”Att vara kär.”
”Åh”, sa jag. ”Det var … det kändes bra att vara tillsammans med någon som var så intressant. Vi var olika på många sätt, men han var alltid intressant, du vet?”
”Det vet jag tyvärr inte. Killarna jag känner är så oerhört ointressanta.”
”Han var inte perfekt eller något. Han var ingen sagoprins. Han försökte vara det ibland, men jag tyckte bäst om honom när han glömde att göra sig till.”
”Har du samlat bilder och brev som han skrev?”
”Jag har några bilder, men han skrev aldrig brev till mig. Fast det är några sidor som saknas i hans anteckningsbok, som skulle kunna vara något till mig, men jag antar att han kastade dem eller att de försvann eller något.”
”Han kanske skickade dem hem till dig”, sa hon.
”Nej, då skulle jag ha fått dem.”
”Då kanske de inte var till dig”, sa hon. ”Kanske … jag menar, inte för att vara taskig eller så, men han kanske skrev dem till någon annan och skickade dem …”
”VAN HOUTEN!” skrek jag.
”Är du okej? Hostade du nu?”
”Kaitlyn, jag älskar dig. Du är ett geni. Jag måste sticka.”
Jag lade på, rullade över på sidan, tog upp laptopen, satte på den och mejlade till lidewij.vliegenthart.
Jag tror att Augustus Waters skickade några sidor ur en anteckningsbok till Peter Van Houten strax innan han (Augustus) dog. Det är väldigt viktigt för mig att någon läser de här sidorna. Jag vill förstås läsa dem, men de kanske inte skrevs till mig. Oavsett hur det ligger till så måste de läsas. Det måste de.
Kan du hjälpa mig?
Din vän,
Hazel Grace Lancaster
Hon svarade sent samma eftermiddag.
Kära Hazel,
Jag visste inte att Augustus hade dött. Det var väldigt tråkigt att höra. Han var verkligen en karismatisk ung man. Det känns hemskt sorgligt.
Jag har inte pratat med Peter sedan jag sa upp mig den där gången när vi träffades. Det är väldigt sent på natten här, men jag går hem till honom det första jag gör i morgon bitti och letar upp brevet och tvingar honom att läsa det. Morgnarna var bästa tiden för honom, oftast.
Lidewij Vliegenthart
P.S. Jag ska ta med mig min pojkvän, i
den händelse Peter blir våldsam.
Jag undrade varför han hade skrivit till Van Houten de där sista dagarna, i stället för till mig, och sagt till Van Houten att han skulle bli förlåten bara han gav mig en fortsättning på boken. Han kanske bara hade upprepat sitt önskemål till Van Houten på de där sidorna ur anteckningsboken. Det lät rimligt att Gus hade utnyttjat sin nära förestående död för att min dröm skulle förverkligas. Fortsättningen på en bok var inte mycket att dö för, men det var det största han hade.
Jag uppdaterade mejlen hela natten, sov några timmar och fortsatte sedan att uppdatera vid femtiden på morgonen. Men det kom inget svar. Jag försökte titta på teve för att fördriva tiden, men tankarna svävade hela tiden tillbaka till Amsterdam och jag föreställde mig hur Lidewij Vliegenthart och hennes pojkvän cyklade runt i staden på det galna uppdraget att hitta en död killes sista brev. Vad roligt det skulle ha varit att studsa fram på pakethållaren till Lidewij Vliegentharts cykel över gatstenarna, med hennes lockiga röda hår blåsande i ansiktet i doften av kanaler och cigarrettrök, medan folk satt ute på kaféer och drack öl och sa sina r och sina g på ett sätt som jag aldrig skulle lära mig.
Jag saknade framtiden. Självklart visste jag redan före hans återfall att jag aldrig skulle få bli gammal med Augustus Waters. Men när jag tänkte på Lidewij och hennes pojkvän kände jag mig snuvad på framtiden. Jag skulle antagligen aldrig mer se havet från tiotusen meters höjd, så högt upp att man inte kan urskilja vågorna och inte en enda båt, så att havet är en stor, oändlig monolit. Jag kunde se det framför mig. Jag kunde minnas det. Men jag skulle inte få se det mer i verkligheten och det slog mig att människornas giriga ambitioner inte tillfredsställs bara för att drömmarna uppfylls, för man kan alltid tänka sig att allt skulle kunna göras bättre eller en gång till.
Så är det säkert även om man lever tills man blir nittio – fast jag är avundsjuk på folk som får chansen att ta reda på hur det förhåller sig med den saken. Å andra sidan har jag redan levt dubbelt så länge som Van Houtens dotter. Vad skulle han inte ha gett för att ha ett barn som dog när hon var sexton?
Plötsligt stod mamma mellan teven och mig, med händerna knäppta bakom ryggen. ”Hazel”, sa hon. Hon lät så allvarlig på rösten att jag trodde att det var något sorgligt som hade hänt.
”Ja?”
”Vet du vad det är för dag i dag?”
”Det är väl inte min födelsedag?”
Hon skrattade. ”Inte riktigt än. Det är den fjortonde juli, Hazel.”
”Är det din födelsedag?”
”Nej …”
”Är det Harry Houdinis födelsedag?”
”Nej …”
”Nu är jag dötrött på att gissa.”
”DET ÄR BASTILJDAGEN!!” Hon höll fram händerna och visade upp två små franska plastflaggor som hon viftade entusiastiskt med.
”Det låter som en hitte-på-grej. Som Koleramedvetenhetens dag.”
”Jag försäkrar dig, Hazel, att Bastiljdagen inte är något påhitt. Visste du att i dag för tvåhundratjugo år sedan stormade franska folket fängeslet Bastlijen för att beväpna sig och kämpa för sin frihet?”
”Wow”, sa jag. ”Detta stora jubileum måste firas.”
”Det råkar vara så att jag just har stämt picknickträff med din pappa i Holliday Park.”
Hon slutade aldrig försöka, min mamma. Jag tog stöd mot kudden och reste mig upp. Tillsammans fick vi ihop några smörgåsar och letade upp en dammig picknickkorg i garderoben i hallen.
Det var en ganska fin dag, äntligen högsommar i Indianapolis, varmt och fuktigt – den sortens väder som efter en lång vinter påminner en om att även om inte världen skapades för människorna, så är vi skapta för världen. Pappa stod och väntade på oss i en handikappruta på parkeringen. Han var klädd i brun kostym och knappade ivrigt på sin smartphone. När vi parkerade vinkade han åt oss och sedan kramade han om mig. ”Vilken dag”, sa han. ”Om vi hade bott i Kalifornien skulle det alltid vara så här.”
”Ja, men då skulle vi inte njuta av det”, sa min mamma. Hon hade fel, men jag rättade henne inte.
Vi bredde ut filten nere vid ruinerna, en konstig fyrkant av romerska ruiner som byggts upp mitt på en äng i Indianapolis. Men det är inga riktiga ruiner: det är en skulpturell återgivning av ruiner, uppförd för åttio år sedan. De här falska ruinerna har emellertid blivit ganska dåligt underhållna, så att de liksom har blivit en sorts riktiga ruiner av misstag. Van Houten skulle gilla ruinerna. Gus också.
Vi satt där i skuggan av ruinerna och åt lite lunch. ”Behöver du solskyddskräm?” frågade mamma.
”Nej då”, sa jag.
Man hörde vinden dra genom lövverket och med vinden fördes rop från barn på lekplatsen långt borta, småbarnen som höll på att lista ut hur de skulle hålla sig vid liv, hur de skulle ta sig fram i en värld som inte var skapad för dem, genom att ta sig fram på en lekplats som var det. Pappa såg att jag tittade på barnen och sa: ”Saknar du att springa omkring så där?”
”Ibland kanske.” Men det var inte det jag tänkte på. Jag försökte bara uppmärksamma allt: ljuset över ruinerna av ruinerna, en liten unge som knappt kunde gå och som upptäckte en pinne i hörnet av lekplatsen, min outtröttliga mor som klämde ut senap i ett sicksackmönster på sin kalkonsmörgås, min pappa som klappade på sin smartphone i fickan och stod emot impulsen att kolla den, en kille som kastade en frisbee som hans hund hela tiden sprang efter och fångade och kom tillbaka med igen.
Vad har jag för rätt att säga att de här sakerna inte är för evigt? Vad har Peter Van Houten för rätt att göra ett faktum av antagandet att vårt verk på jorden bara är tillfälligt? Det enda jag vet om himlen och det enda jag vet om döden finns i den här parken: ett elegant universum i ständig rörelse, myllrande av fallfärdiga ruiner och skrikande barn.
Pappa viftade med handen framför ansiktet på mig. ”Hallå, Hazel. Är du där?”
”Ja, förlåt, vad är det?”
”Mamma föreslog att vi skulle åka och hälsa på Gus.”
”Ja. Javisst”, sa jag.
Efter lunch körde vi därför bort till Crown Hill-kyrkogården, den sista och slutliga viloplatsen för tre vicepresidenter, en president och Augustus Waters. Vi körde uppför backen och parkerade. Bilarna vrålade bakom oss på 38th Street. Hans grav var lätt att hitta; det var den nyaste. Jorden låg fortfarande i en kulle över kistan. Ingen gravsten än.
Det kändes inte som om han var där eller något, men jag tog ändå en av mammas fåniga små franska flaggor och satte den i marken nedanför gravstenen. Kanske en förbipasserande skulle tro att han var en medlem av den franska främlingslegionen eller en hjältemodig legosoldat.
*
Lidewij skrev äntligen tillbaka, strax efter sex, när jag satt i soffan och tittade på teve och på en video på laptopen samtidigt. Jag såg genast att det fanns fyra bifogade dokument i mejlet och det var nära att jag öppnade dem först, men jag motstod frestelsen och läste mejlet.
Kära Hazel,
Peter var väldigt berusad när vi kom hem till honom i morse, men det gjorde på sätt och vis jobbet lättare för oss. Bas (min pojkvän) distraherade Peter medan jag sökte igenom sopsäcken där han förvarar sin beundrarpost, men sedan kom jag på att Augustus hade Peters adress. Det låg en stor hög med post på matbordet, där jag hittade brevet mycket snabbt. Jag bad Peter läsa det.
Han vägrade.
Nu blev jag hemskt arg, Hazel, men jag skrek inte åt honom. I stället sa jag till honom att han var skyldig sin döda dotter att läsa det här brevet från en död pojke och jag gav honom brevet och han läste alltihop och sa – direkt citat: ”Skicka det till flickan och säg att jag inte har något att tillägga.”
Jag har inte läst brevet, fast blicken föll på några fraser medan jag scannade sidorna. Jag har bifogat dem här och kommer därefter att skicka dem till dig med post. Har du samma adress som förut?
Må Gud välsigna och bevara dig, Hazel.
Din vän,
Lidewij Vliegenthart
Jag klickade på de fyra bifogade filerna. Han hade slarvig handstil, sluttande, med olika storlek på bokstäverna och olika färg på pennorna. Han hade skrivit under flera dagar, i varierande grad av medvetande.
Van Houten,
Jag är en bra människa, men en usel författare. Du är en usel människa, men en bra författare. Vi skulle bli ett bra team. Jag vill inte be dig om några tjänster, men eftersom du har tid – gott om tid, såvitt jag kunde se – så undrar jag om du skulle vilja skriva ett minnestal till Hazel. Jag har gjort anteckningar och allt, men om du kanske skulle vilja göra en sammanhållen helhet av det? Eller kanske bara berätta för mig vad jag borde säga annorlunda.
Det här är grejen med Hazel: Nästan alla är fixerade vid att lämna ett spår i världen. Lämna något efter sig. Överleva döden. Vi vill alla bli ihågkomna. Det vill jag också. Det är det som bekymrar mig mest, att vara ännu en icke ihågkommen förlust i det urgamla och föga ärofulla kriget mot sjukdom.
Jag vill lämna ett spår.
Men, Van Houten: spåren som människor lämnar efter sig är alltför ofta ärr. Man bygger ett vidrigt fult miniköpcenter eller gör en statskupp eller försöker bli rockstjärna och man tänker: ”Nu kommer de att minnas mig.” Men (a) de minns en inte alls och (b) man lämnar bara efter sig fler ärr. Statskuppen leder till diktatur. Miniköpcentret blir en skamfläck.
(Okej, jag kanske inte är så usel på att skriva. Men jag kan inte få ihop mina idéer, Van Houten. Mina tankar är stjärnor som jag inte lyckas drömma ihop till stjärnbilder.)
Vi är som en flock hundar som pissar på lyktstolpar. Vi förgiftar grundvattnet med vårt toxiska piss, markerar allt med MITT i ett löjligt försök att överleva vår död. Jag kan inte sluta pissa på lyktstolpar. Jag vet att det är dumt och meningslöst – episkt meningslöst i mitt nuvarande tillstånd – men jag är ett djur som alla andra.
Hazel är annorlunda. Hon går varsamt, gamle vän. Hon går varsamt på jorden. Hazel vet hur det ligger till: Det är lika troligt att vi skadar universum som att vi hjälper det, och det troligaste är att vi inte gör någotdera.
Folk kommer att säga att det är sorgligt att hon lämnar ett mindre ärr, att färre minns henne, att hon var djupt älskad, men inte av många. Men det är inte sorgligt, Van Houten. Det är triumfatoriskt. Det är hjältemodigt. Är det inte det som är hjältemod? Som läkarna säger: Först och främst – gör ingen skada.
De verkliga hjältarna är förresten inte de som gör saker; de verkliga hjältarna är de som SER saker, skänker uppmärksamhet. Killen som hittade på smittkoppsvaccinet uppfann egentligen ingenting. Han bara såg att folk med kokoppor inte fick smittkoppor.
När jag hade sett resultatet av tomografin smög jag mig in på intensiven och såg på henne när hon inte var vid medvetande. Jag smet helt enkelt in efter en sköterska och kunde sitta bredvid henne i typ tio minuter innan jag blev upptäckt. Jag trodde faktiskt att hon skulle dö innan jag hann berätta för henne att jag också skulle dö. Det var brutalt: intensivvårdens mekaniserade, malande tirad. Hon hade mörkt cancervatten droppande ur bröstet. Ögonen slutna. Full med slangar. Men hennes hand var fortfarande hennes hand, fortfarande varm, med naglarna målade i en färg som var så mörkt blå att den nästan var svart, och jag bara höll henne i handen och försökte föreställa mig världen utan oss. I ungefär en sekund var jag tillräckligt snäll för att hoppas att hon skulle dö så att hon aldrig fick veta att jag också skulle försvinna. Men sedan ville jag ha mer tid på mig, så att vi fick bli kära. Jag fick min önskan uppfylld, kan man väl säga. Jag lämnade mitt ärr.
En sjuksköterskekille kom in och sa åt mig att jag måste gå, att det inte var tillåtet med besök, och jag frågade hur det var med henne och killen sa: ”Hon samlar fortfarande på sig vatten.” En ökenvälsignelse, en havsförbannelse.
Vad mer? Hon är så vacker. Man tröttnar inte på att se på henne. Man oroar sig aldrig för att hon ska vara smartare än man själv; man vet att hon är det. Hon är rolig utan att någonsin vara elak. Jag älskar henne. Jag har tur som får älska henne, Van Houten. Man kan inte välja om man ska bli sårad i den här världen, gamle vän, men man kan i viss mån välja vem som sårar en. Jag är glad över mina val. Jag hoppas att hon är glad över sina.
Det är jag, Augustus.
Det är jag.