Samtalet kom i början av juni. Mannen på andra sidan frågade om hon ville hålla ett föredrag sista helgen i oktober om konstnären Hugo Rask. Han arbetade med rörliga bilder och text i en kombination som ansågs både storslagen och säregen. Därtill var han uppskattad för sitt moraliska patos i en ytlig samtid. Där andra talade om sig själva talade han om ansvar och solidaritet, brukade anhängarna säga.

Trettio minuters anförande, den vanliga betalningen.

Ester var vid Sankt Eriksplan när telefonsamtalet kom. Det var sen eftermiddag och solen glödde intensivt och lågt och stack henne i ögonen. När hon kom hem berättade hon stolt om uppdraget för mannen hon levde samman med, vars namn var Per. Hugo Rask var en konstnär de båda hade betraktat med förhöjd uppmärksamhet.

Sommaren gick och en bit av hösten. Ester Nilssons liv pågick som vanligt. Några veckor innan det var dags började hon närstudera Hugo Rasks verk och läste texterna om honom och det han själv skrivit. ”Den konstnär som inte förhåller sig till samhället och människans utsatthet i den grymma existensen ska inte kalla sig konstnär”, var en av de saker han sagt som ofta citerades.

Esters föredrag ägde rum en lördag. Söndagen före satte hon sig och började skriva. Hon måste börja i tid, det visste hon, för att komma bakom det kollektiva språket, standardtankarna som stelnat till allmänna fraser.

Ester Nilsson avsåg att skriva ett fantastiskt anförande. Hugo Rask skulle häpna när han hörde henne. Varje konstnär och i synnerhet upplysningsmän som han var mottagliga för kraften i formuleringarna och deras erotiska potential.

För varje dag som hon skrev på föredraget växte känslan av släktskap med föremålet. Känslan gick från respekt söndag till vördnad tisdag och framåt torsdagen en molande längtan, på fredagen en tung saknad.

Det visade sig att en människa kan sakna någon hon aldrig har mött annat än i fantasin.

Det var inte honom som sin skapelse hon älskade, och skapat honom hade hon inte, han fanns henne förutan. Men orden, som var hennes, omslöt nu och smekte hans verk, som var han.