Seminariet om Hugo Rasks liv och verk hitintills började klockan ett på lördagen. Förutom hon själv skulle en konstkritiker tala, därpå en panel om ”konstnärens samhällsansvar”.

Gruppen hade stämt träff en kvart före utsatt tid. Det var ännu ljummet i luften och Ester bar en grå tunn rock vars tyg föll vackert längs benen som om den varit dyr, och det hade den, men var inköpt på rean. Hon hade lagt den över stolsryggen bredvid sin. När Hugo Rask kom in i rummet valde han att dra ut just den stolen för att sitta på fastän andra var lediga. Men först tog han hennes rock med fingrarna och flyttade den till fönstersmygen. Fingrarna som slöt om tyget och rörelsen med vilken han flyttade plagget var det mest sensuella hon bevittnat i fråga om att röra vid ett ting. I rörelsens mjukhet fanns en absolut vänlighet, en fulländad varsamhet fysiskt gestaltad.

Om man rörde vid ting och tyg på detta sätt bar man på en enastående ömhet och känslighet, tänkte Ester Nilsson.

Under föredraget satt han intensivt uppmärksam på första bänk. Koncentrationen i rummet var stark hos de hundrafemtio betalande. Efteråt gick han fram till Ester med strålande ansikte och tackade genom att ta båda hennes händer i sina och pussa hennes kinder.

– Aldrig har någon utomstående förstått mig så på djupet och med sådan precision.

Det susade och brusade i henne och hon klarade dåligt att följa med i inslagen som följde. Allt hon tänkte på var den tacksamhet hon sett i hans ansikte.

När programmet var slut klockan fem höll hon sig nära honom och försökte att se ut på ett annat sätt än hon kände sig. Konstnärens son var där, en ung man med skägg, virkad mössa och ett direkt och spontant sätt. Han berömde hennes föredrag och sa att de borde gå och dricka ett glas alla tre. Det var det enda i världen och bortom den som Ester Nilsson ville göra. Om hon fått gå och dricka öl med Hugo Rask denna kväll vore hennes liv fullkomligt.

Men hon måste hem.

Hennes bror var på besök från utlandet och de hade middag med honom och fadern. Brodern kom en gång per år så hon kunde inte avstyra det.

– En annan gång kanske, sa Hugo.

– När som helst, sa Ester dovt för att dölja sin sinnesrörelse.

– Du kan komma förbi ateljén någon dag och hämta de där dvd:erna du saknade.

– Jag hör av mig om det, sa Ester ännu dovare.

– Det var verkligen fint det du framförde i dag. Jag är rörd.

– Tack. Det var bara sanningen.

– Sanningen, sa han. Det är den vi söker både du och jag. Inte sant?

– Så är det nog, sa hon.

Vid middagen med sambon, brodern och fadern var Ester tung av längtan bort. Klangen i rösten berättade vad hon kände, liksom glansen i ögonen. Hon märkte det men kunde inte ändra på klangen och glansen. Hon ville bara tala om Hugo Rask och hans konst och vad som sagts under dagen. Vid ett tillfälle avfärdade hon och gjorde narr av konstnären på ett onaturligt hårt och samtidigt innerligt vis. Det berättade också allt för den uppmärksamme. Men ingen av de andra vid bordet var särskilt uppmärksamma.

Hon kände sig mycket ensam och förbi av trötthet. På några timmar, eller sedan i söndags när hon började skriva fram Hugo Rask i sig, eller som följden av ett långt sönderfall, hade Ester blivit en främling för sin man. Hela hon var en enda stor brist.

Hon tänkte att det skulle bli en vänskap och en valfrändskap. Konstnären skulle lära känna henne och Per och komma hem till dem på middagar. De skulle diskutera de stora frågorna och utveckla varandra genom samtal. Inget skulle förändras, bara berikas.

Endast stegvis kan realiteter införlivas. På annat sätt går det inte. Hon befann sig i andra steget.