Det hade gått ett par veckor när hon gick till honom en väl vald kväll. Under de veckorna hade hon inte tänkt på något annat. Att han bett henne komma förbi ateljén för att få de tidiga verken betydde att hon hade rätt att söka upp honom. För att inte verka angelängen väntade hon så länge hon stod ut.
En medarbetare till Hugo Rask öppnade dörren i fläckiga arbetskläder. Ester gav honom en omständlig förklaring till varför hon var där. Hon redovisade det som ingen undrade över för att dölja det som ingen såg. När medarbetaren till slut fått klarhet i hennes enkla ärende sa han att hon skulle vänta i dörren så hämtade han dvd:erna. Han tog några snabba steg inåt rummet. Ester hade svävat av längtan efter ett nytt möte och skulle inte klara besvikelsen i att det uteblev av så här triviala orsaker.
– Jag skulle tala med honom också, sa hon med för hög röst och stickande hud.
Det finns stunder då sinnesnärvaron avgör framtiden, ögonblick av tyngd som efteråt är förbi och allt är för sent. Hon måste våga och hon måste göra det exakt nu. Det hängde på ett par sekunder. Medarbetaren tvekade. Som del i assistentstaben hade han till uppgift att skydda sin chef och idol. Troligen hoppades han själv bli konstnär en dag och hade sökt sig till den store för att se och lära.
Han bad henne vänta och försvann inåt lokalerna och uppför en trappa.
När han kom tillbaka såg han mindre ut. Ester fick kliva in.
På övervåningen satt Hugo Rask med en kamrat vid namn Dragan Dragovic, känd för att vara den person som Hugo Rask dryftade världens tillstånd med, som påverkade Rasks tänkande och var hans överjag – fast tvärtom så att sådant Hugo eventuellt inte borde ha sagt och tänkt kom ut ocensurerat. Allt vad de två, Dragan och Hugo, dryftade var världsomspännande och hörde evigheten till. Det lilla och det vardagliga var inte deras giv.
Inte heller var det Ester Nilssons.
Hugo reste sig och hela ansiktet sken upp när han såg henne. Han omfamnade henne vällustigt och bad henne slå sig ner. Dragan satt kvar med det ena smala benet över det andra och sträckte ut handen till hälsning, men inte längre än att hon fick gå honom till mötes. Han bar hålmönstrade skor i svart skinn och kisade mot röken som steg från cigaretten, vilket gav honom ett överlägset och samtidigt indifferent ansiktsuttryck.
– Ja.
– Översatt?
– Ja. Inte så mycket. Det är inget mått på –
– Vad vill du med din poesi?
– Få andra att se det jag har sett.
Dragan sa inget mer. Om han var nöjd eller missnöjd med svaret gick inte att avgöra, men Ester bedömde att svaret var bättre än han väntat sig och att han inte gillade detta.
– Det var fantastiskt det du gjorde förra lördagen, sa Hugo.
Han framstod som fladdrig bredvid Dragans misslynta orörlighet.
– Vad gjorde jag? sa Ester.
– Ditt föredrag om mig.
Hon kände dånet av sina pulsslag och såg på Hugo där han satt, stor och lång, fylld av mat, dryck och levda år. Hon älskade allt hon såg så att det värkte i innandömet.
– Jag var i Leksand i helgen, sa han.
Ester väntade på fortsättningen.
– Jag har ett hus där. Vid Siljan.
Det var något besynnerligt med utsagan, som om även han redovisade det som ingen undrade över för att dölja det som ingen såg, och Dragan höjde mycket riktigt på ena ögonbrynet. Ester tänkte att han talade om Leksand och sitt hus för att han utan dröjsmål ville presentera sig i hela sin gestalt för henne.
Hon satte sig på en pinnstol men tog inte av sig dunjackan. Den hade hon köpt igår när första köldknäppen kom. Byxorna var också nya, ett par mörkblå av manchester; jackan hade matchande blå manchesterdetaljer på axlarna. Bara när alla signalsubstanser i hjärnan gick på högvarv kunde hon samla ihop sig till klädinköp. Det var annars en alltför meningslös sysselsättning som bara tog tid från uppdraget hon gett sig själv att dechiffrera verkligheten och hitta språkets mest sannfärdiga åskådliggörande av den. En dag skulle hon förstå hur allt hängde ihop. Tills vidare kom den i bitar och fragment.
Hugo Rask nickade uppskattande mot jackan och sa att den var fin, inte så bullig som andra dunjackor. Hon knäppte upp den för att inte bli varm men tänkte att om hon tog av sig den helt vore det som att bjuda in sig själv att stanna och eftersom det var precis vad hon ville – bli kvar för alltid – kunde hon inte ta av sig jackan.
Att det normala vore att ta av sig en tjock dunjacka inomhus också om man bara skulle sitta en kort stund förmådde hon för tillfället inte urskilja. Att härma normalitet är det svåraste. Den äger en bekymmerslöshet som inte låter sig imiteras. Överdrifterna syns och blir till fånigheter. Men försöken att skyla känslor har den fördelen att betraktaren inte vet säkert. Livet ställt på sin spets är en orientering efter skammen och äran, och när ångesten kommer finns lättnaden i att man inte lämnat efter sig säkra spår. Man kan alltid förneka. Att man behållit en jacka på, att man verkat fumlig och nervös är inte bevis såsom yttranden är bevis. Som mest kan det bli indicium.
Ester Nilsson som i vanliga fall förkastade skammen och äran därför att de båda gjorde människan till slav under andras omdömen satt där nu och funderade på hur mycket eller lite hon skulle ta av sig jackan för att det inte skulle märkas hur hon älskade.
De talade om Hugo, hans verk, hans ställning, hans prestationer. Lite grann frågade han om henne men hon förde snabbt tillbaka samtalet till honom och nämnde en bildsekvens han gjort av människor i regn vid en busshållplats och som återkommit genom åren.
Varför detta motiv och varför återkommande?
Hugo reste sig, sträckte armarna uppåt, gick några steg och rev bort en lapp från väggen. Hon såg hans kropp bakifrån och ville rusa upp och hålla om den.
– Därför att det är vackert, sa han, knölade ihop lappen och kastade den i en papperskorg.
Hon blev mjuk i alla leder av att se dessa kroppsrörelser och av den sinnlighet som måste finnas hos var och en som ser att människor i regn kan vara vackert. Hade hon inte i hela sitt liv sökt just det?
Men hon måste hem till en väntande man som av rädsla för svaret slutat fråga var hon varit och varför hon slutat prata med honom.