Under den kommande veckan arbetade Ester på artikeln till Grottan. Hon gjorde det i samma rusiga tillstånd som när hon för en månad sedan, i en annan tideräkning, skrev föredraget om honom.

Texter söker sin rytm. Det kräver sin tid. Men vid en viss punkt är en text klar även för den som är beredd att arbeta hur mycket som helst på den. Det är när den har distanserat sig från sitt upphov så mycket att varje läsning förvånar och klarheten rinner fram.

Med denna intervju arbetade hon fler timmar om dagen än hon annars orkade. Skrivandet kunde hon vanligen inte hålla på med i långa sjok. Efter ett visst antal timmar hittade hjärnan bara kverulantiska fel, vars raderande den nästa dag ångrade, eller började ge ifrån sig den omgivande kulturens fraser igen.

Åtta dagar efter att hon fick uppdraget var den långa artikeln fullbordad, läst av Hugo, diskuterad av dem tillsammans i sällskap av Dragan Dragovic som kritiserade det mesta i den och även i övrigt visade alla tecken på svartsjuka, samt inskickad till redaktionen. De svarade att de var nöjda och undrade hur hon hunnit åstadkomma detta på så kort tid.

– Jag hade ju deadline.

– Men det är otroligt snabbt jobbat.

– Hade ni väntat er en sämre artikel eller hade ni trott att jag inte skulle hålla deadline?

– Vad menar du? Vi är nöjda. Den är bra.

– Tack. Det gläder mig. Men ni kan väl inte ge människor uppdrag ni anser är omöjliga?

– Jag förstår inte vad du pratar om. Skicka faktura.

När arbetet med artikeln var klart fortsatte Ester och Hugo att ses minst en kväll i veckan. De åt middagar på krogen, deras samtal var outtömliga och efteråt bad han henne nästan alltid att komma med upp till ateljén där de fortsatte prata, men aldrig vidare till hans lägenhet som låg i samma fastighet över gården. Hon undrade varför inget hände. De stod och stampade trots att riktningen var tydlig nog. Hon förtvivlade vid tanken på att det inte skulle bli mer än så här och frågade honom i ett sms: ”Kan du inte berätta vad du känner?” Han svarade med en aforism, tillräckligt kryptisk för att inte vara förpliktande: ”Människa är människas gamman”. Hon tänkte dystert: ”Människa är människas varg”.

Hon funderade på om hon gjort något vansinnigt som utan eftertanke och utan våndor, driven av känslor enbart, lämnat en välfungerande relation för att gå ut i det här tomrummet. Det var ju detta att hon skydde tristess, hade alltid gjort. Hon plågades hellre än hade långtråkigt, var hellre ensam än i småpratande sällskap. Inte för att hon tyckte illa om småpratarna, utan för att de tog för mycket kraft. Småprat gjorde henne helt slut. Det kunde vara så, överlade hon med sig själv, att hon sett till att bli förälskad i Hugo därför att hon utan att märka det blivit uttråkad och behövde den här oron varvad med hopp och en sällhet som var absolut, för att känna sig levande.

Men nu tedde sig själva luften hon andades skrämmande ödslig.

Något höll honom tillbaka. Kanske fanns det okända hinder. Det slog henne att fenomenet hindersprövning måste ha uppkommit för att skingra just den här sortens oro. Hon hade tänkt på det som ett begrepp utan innehåll från en irrationell tid. Men det var väl just sådana här situationer hindersprövningen var till för att undvika. Den stränga ordning för samlivet som då fanns var i själva verket långt rationellare, i betydelsen planlagd och genomtänkt, än denna godtyckets och kännandets idioti som hon kastat sig in i och som alla moderna människor var hänvisade till. Inga regler, inga traditioner, inga kryckor att ta stöd mot, ingenting.

Hon begrep inte hur hon skulle genomleva att detta slutade på annat sätt än att de blev älskande, överens om att höra ihop.

Varannan helg reste Hugo bort. Han sa att han skulle till Borås, där hans skröpliga mor bodde. Det var något med dessa Boråsresor som inte stämde, ett onaturligt vakuum omgav dem såsom onaturliga vakuum alltid omger lögnen. Det svårförståeliga låg i att det inte fanns någon anledning att tvivla på resornas äkthet och ingen orsak för honom att nämna en ort han inte reste till. Ändå var det något som inte stämde.

En av de kvällar då de sågs över vin och mat och efteråt höll till i hans ateljé såg hon en tågbiljett sticka upp ur innerfickan på kavajen som hängde över en stol. När han avvek till toaletten reste hon sig, gick runt i rummet, betraktade konsten på väggarna och drog i biljetten, så lätt att det knappt kunde räknas som en handling.

Stockholm–Malmö t.o.r stod det på den. Inte en bokstav om Borås. Biljetten var från sistlidna helg inför vilken han sagt att han skulle till Borås.

När hon hämtat sig tänkte hon att det var goda nyheter. Att han teg om sitt distansförhållande, för det måste vara ett sådant han hade i Malmö, tydde på att det var under avveckling och att chansen för ett byte var stort.

Ett par dagar före julafton hörde Ester av sig till Hugo via sms och undrade om hon kunde komma förbi med en julklapp. Han svarade att han samma kväll skulle ta natttåget till ”Malmö-Köpenhamn” men att hon gärna fick komma förbi en stund innan han åkte till stationen. Något hade fått honom att nu ange riktig geografisk ort, om än med ett försök att göra den mer diffus genom tillägget Köpenhamn, eller mer intressant och storstadsmässig.

Ester tänkte att den nya uppriktigheten kom från en känsla av större närhet. I närhet vill man inte ljuga. Lögnen kräver ett visst mått av avhumanisering, åtminstone i stunden. Lögnen är ett pansar. Att inte ljuga när frestelsen finns är att göra sig naken.

Det var snövallar i Stockholms innerstad och istappar hängde från taken. Lycklig över det korta mötet som väntade men orolig inför julveckorna och den ovissa framtiden halkade hon fram längs trottoarerna med sin julklapp.

Han bjöd på rödvin fastän klockan knappt var fem. Samtalet löpte lätt. Orden var svetsloppor, och viktlösa skratt följde med dem. Hon kände sig hemma, bekväm och tillfreds. Det var med honom hon ville vara, var som helst i världen men med honom.

Hans resväska stod packad och klar. Hon överräckte presenten, noga vald och inhandlad på antikvariat.

– Är den bra? frågade han när han öppnat paketet, innehållande romanen Maj: En kärlek av Jan Myrdal.

– Enastående, sa Ester.

Hugo läste på baksidan.

– Myrdal är viktig, sa han. En viktig tänkare.

– Som tänkare skulle jag kanske inte rekommendera honom, sa Ester. Men han har en ursinnig effektivitet i språket, en klarsynthet inför människohjärtats frågor utan att bli kladdig eller lös. Hur skildrar man människan inifrån i språk eller bild så att det inte blir falskt i överföringen? Det är frågan. Att metaforisera känslor leder bara bort från känslan. Hos Myrdal känner man vad de upplever som om man upplevde det själv.

– Känslor ska man akta sig för att skildra, sa Hugo. Allt handlar ju om att manipulera mottagaren att känna det man vill att den ska känna. Det sker inte genom att visa känslorna i fråga, utan om att framkalla dem. Vilket kräver helt andra medel.

Ester sa:

– Jag tror att grundproblemet är att andras handlingar tolkar vi behavioristiskt, utifrån och objektivt. Våra egna tolkar vi fenomenologiskt, inifrån medvetandet. Det är människans dilemma. Och på grund av det har vi alla en sådan vidsträckt förståelse för våra egna handlingar, och så liten för andras.

Han fyllde på hennes glas och sitt eget och sa:

– Är det inte tvärtom så att människor är väldigt självkritiska och snara att förstå andra men fördöma sig själva?

– Tycker du det? Det är inget jag lagt märke till måste jag säga.

– Inte?

– I så fall bara som klädsam fernissa och kompensation för aggressionen vi hyser mot andra. Men Myrdal lyckas faktiskt i den här boken att vara både fenomenologisk och behavioristisk utan att man ser hur det går till.

Han såg milt på henne, med ett liksom varsamt leende.

– Du menar att det är mystik?

Ester blev förlägen. Hon älskade honom så att det värkte överallt.

– Hur länge blir du borta? sa hon.

– Två veckor ungefär.

– Det var länge.

Han var tyst, tvekade, var på väg att säga något men hejdade sig.

– Just nu vet jag varken ut eller in. Varken ut eller in. Jag kanske åker till Leksand en sväng också.

– Leksand. Till ditt hus?

– Dit åker jag när jag vill vara ensam och tänka.

Han vände sig bort och började plocka med något i ett skåp, rastlösa rörelser utan mål. Hon tänkte att det var en inlindad undran han sänt henne, en förstulen fråga ifall det vore tryggt för honom att bryta med sin kvinna, den som han eventuellt åkte till i Malmö. Fanns Ester där för honom då? Frågade han med detta ”vet varken ut eller in” om han kunde lita på henne eller om hon lekte med honom? Var det i själva verket han som kände sig utsatt och inte tvärtom? Det hade aldrig tidigare fallit henne in.

Hon pussade honom god jul och leviterade genom gatorna där julhandeln pågick.

Inget av detta berättade hon för sin mor. Modern skulle tycka det var olämpligt. Lite dekorum kunde man ha och inte kasta sig från det ena till det andra. Särskilt skulle man låta ”upptagna karlar” vara. Fram till nyligen hade visserligen allt tytt på att Hugo var en fri man. Inte minsta spår hade funnits av en förbindelse förutom den där tågbiljetten, de märkliga helgresorna och vakuumet som omgav dem.

Det blev en stilla julhelg. Hon läste Människans revolt. Den var så svår att hon läste meningarna två gånger. Camus skrev den i protest mot Sartres revolutionära totalitarism, en protest som intresserade henne. Efter en vecka kunde hon inte avhålla sig utan skrev ett sms: ”Läser Camus. Revolution är oförenlig med människans hjärnas funktionssätt. Det vill säga med människan. Vi klarar inte av att hantera revolutionens inneboende absolutism och plötslighet. Allt människan gör sker gradvis. Alla insikter hon gör, alla tankar, allt som händer och sägs ingår i processer, lager på lager av gjorda erfarenheter. Själva livet levs gradvis, per definition, och medvetandet är gjort sådant, per evolution. Kärleken söker vi oss till för att känna att någon ser oss.”

Det sista insåg hon omedelbart var onödigt och högstämt och inte hörde dit. Men det var för sent, meddelandet var skickat.

Något svar kom inte, däremot en förödande ångest. Den förvärrades när dag lades till dag utan att hon hörde något från honom. Skammen över att ha blottat sig utan att få respons förstörde återstoden av helgerna helt när den åt sig längre och längre in i nerverna. Hon kunde inte koncentrera sig, sa till sig själv att ge upp, att aldrig mer bry sig om honom eller någon annan, för så här kunde hon inte ha det. Hon ville inte ha honom! Han skulle bort ur hennes liv!

Efter nyår var han åter i Stockholm. Hon fick ett mejl samma dag: ”Nu är jag tillbaka. Om vi jobbar bra i dag kan vi belöna oss med en middag i kväll.”

Två små meningar och all ångest försvann. Hela dagen arbetade hon motståndslöst. Sedan gick hon till gymmet, cyklade, sprang, duschade, gjorde sig fin och på vägen till honom gick hon in på en hotellbar och tog en drink. Något liknande hade hon aldrig gjort. Iklädd ett par vardagseleganta byxor, blus och kavaj satt hon i en fåtölj och drack en gin och tonic medan hon läste ut Människans revolt. Från baren skickade hon ett sms till en vän där hon beskrev situationen och att det kändes som att hon höll på att bli vuxen. Det var en fånig fras och en fånig idé, kände hon, men den låg dikt an mot upplevelsen. Hon tänkte där hon satt, smuttande i en hotellbar, läsande en fransk klassiker, att de så kallade fånigheterna fanns därför att de mest exakt speglade en viss typ av känslor.

Hans runda ansikte glödde av fröjd när hon på slaget sex kom till hans ateljé. Han luktade gott, var nyrakad, hade nykammat fuktigt hår och kläderna var renare och snyggare än vanligt.

– Är du hungrig? frågade han skinande.

Hon var hungrig.

– Då går vi.

Och de gick. Denna afton till Sturehof.

Dragan Dragovic och alla medarbetarna hade försvunnit och syntes inte längre i lokalerna dit de gick efter sina krogsittingar. Men ingenting hände. Fastän samtalen var så erotiskt laddade att alla som såg dem skulle ha fått en elektrisk stöt slutade kvällarna med en puss och hennes beskedliga hemfärd genom natten.

Ester försökte tänka att långsamheten betydde att det var vackert. Allt som är viktigt tar tid, tänkte hon. När båda är lika angelägna tar det längre tid, hade hon läst. Detta var en inledning av det slag man kunde berätta om senare därför att den var så vacker och ömsint, tänkte hon och höll på att bli tokig av långsamheten. Hon skulle ha bytt bort all skirhet i världen mot att få komma igång med deras gemensamma liv. Vissa dagar kände hon draget från katastrofen. Det finns alltid skäl till det folk gör och inte gör, tänkte hon. Hans passivitet måste bero på något. Om han velat vara med henne mer än så här skulle han vara det.

Eftersom hon stod i en seg myr och inte kom någonstans ens när hon klafsade runt fanns inga möjligheter att ta sig loss. Hon mindes dimmigt att hon fram till nyligen ägnat sig åt annat än sina känslor, intresserat sig för världen utanför, försökt lära sig saker och glatt sig åt att finnas till. Nu försökte hon bara förstå om han ville ha henne eller inte.

Hon önskade den klarhet som bara fysisk fullbordan kan ge. Hon ville att de skulle sammansmälta så att de sedan kunde bli tillgängliga för varandra, ha tillåtelse att förvänta sig saker.

Konstant upphetsad smekte hon sig till kort och futil nytta. Det värkande hjärtat, begäret efter en kropp, en hud och famnande armar avhjälptes inte med onani.

Några veckor in i januari tilldelades hon en lägenhet av Bostadsförmedlingen. Hon hade stått precis tillräckligt länge i kö, sedan artonårsdagen, för att komma i fråga för en etta i innerstan. Den låg på Sankt Göransgatan i lugnt läge mot en gård. Hon fick flytta in omgående.

Han bjöd flott när de sågs. Varmrätt, efterrätt, sött dessertvin. Då och då betalade hon, mindre flott. Däremellan hördes de varje dag. Små tankar, iakttagelser och nonsensuppslag förmedlade per mejl och sms. Varannan helg var det tyst. Hon frågade inte. Han nämnde varken Borås eller Malmö-Köpenhamn.

Hon tänkte att de hade intecknat sin framtid neurologiskt. De var nu så mycket en del av varandras medvetande att ingen av dem kunde tänka sig att förlora en framtid så starkt föreställd att den redan var här. Hon fruktade dock att det inte gällde hans neuroner. Stort lidande väntade henne då. Och fortfarande sa han inget om vad de höll på med, vart det skulle leda. Hon visste att hjärnan hellre behåller vad den har än erövrar nytt. Det var inbyggt i hjärnstrukturen och främjat av evolutionen. Frågan var då vem av de två han inte ville mista. Vilken av hans kvinnor, hon utgick från att han träffade någon i Skåne, höll skräcken för förlust sina bevarande armar kring?

En av dessa kvällar då de varit på krogen tills den stängde och de efteråt stod och pratade i köket i hans ateljé, bröt han för första gången deras passiva mönster och sa:

– Så vad gör vi nu?

Hon blev för nervös för att höra att det inte var en fråga utan en invit.

– Vad menar du? sa hon, och dödade så det han försökt åstadkomma.

– Vi fortsätter väl att prata som vi alltid gör?

– Ja. Det gör vi väl.

Tystnad följde, varpå hon sa:

– Jag kunde gå med upp och titta på din lägenhet.

Men det var för sent. Hon hade grumlat till det för mycket.

– Det ska du få göra nån gång men inte nu, sa han kort och avslutande. Den är för ostädad.

– Du måste se min nya lägenhet också. Jag flyttade in i torsdags.

– Kanske det. Nu ska jag gå och lägga mig.

Hon gick hem och grämde sig. Jag uppfattar allt för trögt och förlitar mig på prat när jag borde agera, tänkte hon och erfor en stark desperation. Hon visste att orden var hennes sköld och skärmen hon sprang bakom för att gömma sig. Hon visste också att orden inte klarade allt fast hon ansåg att de borde det. En smula verbal tafatthet hade gynnat henne sexuellt. Då hade kroppen tvingats jobba lite den också. Nu kunde ord alltid ersätta. Orden var enklare, nåbarare.

Våndan var mycket stark i några dagar. Hon låg och kved på golvet i sin nya lägenhet.