Det blev tyst. En vecka gick. Hon var kräkfärdig av oro och självförebråelser. Väninnekören sa att så lätt försvinner inte en möjlighet. Om detta var något värt fanns han kvar. Hon hade inte gjort något fel, även han kunde väl ta initiativ, allt hängde inte på henne. Väninnekören utgjordes av de samlade goda råden och förmaningarna från hennes käraste vänner. De hjälpte henne att härda ut några timmar till när svärtan la sig som en svepning över själva livet.
På måndagskvällen veckan därpå skulle Hugo hålla ett föredrag om ögats uppfattning av färger. Det visste hon sedan länge och han hade bett henne komma. Ett av hans stora intressen var färger och perception och hur människan varseblir nyanser. Det var inte hennes område men han föreläste så pedagogiskt att hon förstod vad han sa och gjorde vissa nya insikter.
När han talat och fått applåder vinkade de och nickade blygt till varandra. Hon höll sig i bakgrunden medan publiken samlades runt honom. När han inte lösgjort sig inom tio minuter tvingade hon sig att lämna byggnaden. De hade inte avtalat att träffas efteråt och hon ville inte utsätta sig för svaret att han inte kunde. Hon måste visa sin självständighet även om hon då gick miste om ett möte. Hon fick inte vara den undergivna hund hon kände sig som. Behavioristiskt autonom om än fenomenologiskt hund.
Föredraget hade hållits i en skola på Banérgatan. Så sakta hon kunde gick hon mot Karlavägen för att ta sig mot tunnelbanan. Eller bussen. Eller vad som helst. Hon hoppades att han skulle hinna få en skymt av henne när han kom ut ur porten och skynda ikapp henne.
Hon nådde gathörnet, vände sig försiktigt om. Han hade ännu inte kommit ut. Vid detta gathörn avgjordes kvällen, visste hon, och kanske deras framtida liv eftersom varje möte kunde vara avgörande. När hon rundat det kunde han inte se henne längre och möjligheten att umgås i kväll var borta.
Nu var hon utom synhåll. Nu var det för sent. Hon slog en lov, gick i en cirkel så att hon en gång till skulle vara vid samma gathörn. Hon rundade det en andra gång och tänkte att hon inte kunde göra ännu en cirkel i väntan på att han skulle komma.
Precis då hörde hon hans röst. Han ropade hennes namn, tittade efter bilar för att kunna korsa körfälten och gick med snabba steg snett över gatan. Även i mörkret, uppbrutet av gatlyktor och snö, såg hon hans stora varma leende.
– Du tänkte väl inte försvinna?
– Nej. Jo. Jag tänkte åka hem.
– Jag fastnade med några åhörare. De ville veta vad jag tänkte om det ena och det andra. Man måste vara trevlig mot folk som är intresserade. Vad tyckte du om föredraget? Var det okej?
Han rynkade pannan tvekande som han gjorde när han sökte bekräftelse men samtidigt oroade sig för att han gjort en svag insats. Hon berömde hans föredrag i väl avrundade meningar med stor innehållslig stolpighet. Han tycktes bli glad.
– Vi kan väl gå och äta lite? sa han.
– Ska du inte arbeta? Du brukar arbeta sent.
Hon ville så mycket att hon måste ge honom dessa erbjudanden om frihet. De kunde lätt ha tagits för artiga avvisanden. Eftersom han inte uppfattade dem så måste han ha känt sig säker på hennes känslor.
– Har jag inte gjort rätt för mig med det där föredraget? sa han. Har jag inte arbetat färdigt för i kväll?
– Jo verkligen.
– Kopplar du aldrig av?
Hans ton var skämtsam och lätt. Ester kände sig yr och vimmelkantig och sa:
– Hela tiden. Jag gör vad som helst.
Efter en stunds letande hamnade de på en liten kvarterskrog på en tvärgata till Kommendörsgatan. Där var sorl och imma på rutorna, volymen var lagom låg för prat och lagom hög för att inte bli tjuvlyssnad på. Inredningen kändes varm mot frosten utanför. Inget bord var ledigt men han kände ägaren, eller om personalen kände igen honom, och strax stod ett bord för två redo med tjocka dricksglas och besticken i en keramikbytta; det var den sortens krog, rejäl.
Hon upplevde dem nu och särskilt denna kväll som helt jämbördiga i viljan att vara tillsammans. De distanserade skratten och den roade skämtsamheten var borta. Allt undanglidande var borta. Han ville henne något. Han åt moules frites, hon scampi.
– Du sa en gång att du mest äter växter, sa han. Men jag ser dig äta djur hela tiden.
– Bara ryggradslösa. Det är svårt att enbart äta växter på restaurang.
– Växtmat finns väl alltid?
– Nerkladdad med grädde, mjölk och ägg. Det är samma sak som att äta djur. Men skaldjur tänker jag mig nästan som en växt. En vattenlevande växt.
– Jag kanske också borde gå in för växter, sa han.
– Det tycker jag.
– Eller för att bara äta ryggradslöst. Men varför blir man mer skyddsvärd för att man har en ryggrad?
Han hade en spricka i underläppen med en tunn strimma levrat blod. Sprickan vidgades när han log. Den såg ut att svida. När hon reste sig för att hänga upp sin kappa som fallit ner från hängaren kände hon hur han följde hennes kropp med ögonen och hur hon tyckte om det.
Mellan varmrätten och efterrätten såg han på henne och sa:
– När ska vi ta den där middagen hemma hos dig? Så att jag får se din nya lägenhet.
Hon grep om sitt glas, inte om stjälken utan om kupan, med bådan händerna och drack av vinet för att fullt ut och med alla sinnen vara närvarande i detta genombrottsögonblick, för att inte förstöra igen med orden och hetsigheten.
– På lördag? sa hon.
Hon visste att han visste att hon visste att kommande helg var en sådan då han var i stan. Hon förstod att det var därför han valt att säga det han sa just denna måndag med nästan två veckor tills han skulle resa bort igen.
– Lördag blir bra, sa han.
– Men jag har bara en stol, sa hon och kom i samma stund på att det var sådant man inte behövde yttra bara för att tanken hoppade fram.
– Vi turas om att sitta på den, sa han.
Läppen sprack igen.