Och det blev lördag. Det var början av februari och takdroppet hade nyss börjat ifrågasätta sin framtid som istapp. Ester hade inte varit och köpt någon stol men ägde en pall hon kunde sitta på medan de åt. Den var inte bekväm men dög. De skulle ändå inte sitta utan ligga. Suttit på stolar hade de gjort tillräckligt. Hon var urlakad av förväntan men säll i varje por.
Hon hade just hällt den rivna gruyèren i såsen, som i övrigt bestod av crème fraiche, vitt vin, paprikapulver och sky från stekt kyckling – växtriket fick vara i kväll – när han ringde kvart i sju. Tanken slog henne inte att han ringde för att boka av. Tillit fattades henne ännu inte.
Nervositeten i hans röst och handlingar gjorde henne lugn, nästan lättsinnig.
– Nu står jag här vid en taxistolpe med en stol, sa han.
– Är det kallt?
– Ja.
– Fryser stolen?
– Nej, för jag har satt på den en filt.
– Jag har ingen filt på mig.
– Så du fryser?
– Jag skakar. Men inte av köld.
– För att du ska träffa mig?
– Ja.
– Mig behöver du aldrig vara nervös inför.
– Är du säker på det?
– Vi har ju träffats så mycket.
– Men inte i närvaro av en stol.
– Skynda dig hit. Såsen väntar.
Medan de talade rörde hon i såsen och hällde den över kycklingfiléerna. Nu skulle alltihop in i ugnen i en kvart, den tid det tog för honom att ta sig till henne.
När man älskar och är mottagen i sin kärlek känner sig kroppen lätt. När motsatsen inträffar väger ett kilo tre. Begynnande kärlek är att dansa på en tunn egg. Det händer att ett kilo aldrig mer återfår sin vikt, vilket alstrar ett mått av tvekan hos de rädda, de erfarna och de förutseende. Och hos dem som inte ägde Esters extraordinära förmåga att hoppas.
Ester hade köpt något hon inte visste vad det var för att blanda en dry martini. Det hade hon hört var en drink man kunde dricka före maten när gäster kom och hon tänkte att de borde göra det för att markera denna middags speciella särskildhet. Hon hörde hur hennes röst var gäll av genans när hon presenterade apéritifen. Han var inte imponerad och hon kände sig ännu dummare då hon anade att han tyckte att hon gjort sig till. Tafatt höll han i glaset medan hon visade honom runt i den nya lyan, vilket tog tio kantiga sekunder. Han kommenterade inte lägenheten och verkade undra varför han förevisades den.
De satte sig till bords och åt hennes kyckling i grädd- och gruyèresås med ris och grönsallad. Han berömde alltsammans men inte tillräckligt och hon hörde en ironisk biton i uppskattningen av kycklingrätten.
– Den här har ryggrad, sa han.
– Jag gjorde ett undantag i kväll.
– Varför då?
Efter maten förflyttade de sig till soffan vid tv:n där de åt två sorters glass från italiensk glassbutik, stracciatella och zabaione, och till det italienska skorpor som hette cantucci och svart kaffe som även det var italienskt. På samma sätt som han varit oengagerad i hennes drink tycktes han nu likgiltig inför hennes noga uttänkta efterrätt. Hon hade föredragit om han varit lika begiven som hon på desserternas himmelrike, deras feta fyllighet, deras gomuppfyllande konsistenser som fick henne att inta efterrätt med slutna ögon. Hon hade velat träffa en man som kunde dela detta med henne. Men Hugo var mer upptagen av alkohol, de var alltid det.
Hon fick nöja sig med att han snällt åt av båda sorterna glass och tog två cantucci.
De tittade på vinter-OS som just hade börjat. I kväll visades första skidloppet, trettio kilometer herrar. Även till det förhöll han sig en aning avståndstagande och liksom undrande, som om han inte begrep hur någon kunde förvänta sig att han ville titta på skidor på tv. Och det kunde man förstås finna besynnerligt men eftersom samtalet varit förstrött under middagen, vilket aldrig hänt förut, måste de ju ägna sig åt något. Dessutom ville hon inleda deras normalitet. Man kan inte sitta på krogen ett helt liv och se varandra i ögonen och samtala. Någon gång måste man se på tv tillsammans också. Men det var som om han hela tiden funderade på vad han gjorde här. Också hon frågade sig varför han kommit hit när allt de gjorde, åt och sa tycktes honom egalt. Eller var han osäker och faktiskt nervös här på främmande mark och utan makt över skeendet? Fram till nu hade de alltid varit i hans kvarter, i hans lokaler och på hans stamställen, bland hans medarbetare och i hans värld.
En gång i timmen gick han till fönstret och rökte. Varje gång ställde hon sig intill och lutade sig ut i vinterkvällen. De pratade stilla medan glöden förtärde cigaretten. Vid fönstret flöt samtalet bättre.
Stjärnorna gnistrade otåligt, nästan påträngande. För varje rökstund ställde hon sig lite närmare. Hugo sa att han borde sluta röka, att han inte rökte egentligen. Ester tänkte att egentligen var ett konstigt ord. När var det man egentligen inte gjorde saker och samtidigt var i full färd med att göra dem? Hon ville röra vid hans kropp. Hon undrade om han tänkt sova över efter att de älskat eller om han skulle åka hem mitt i natten.
Kvällens femte cigarett såg ut som de andra och rökstunden vid fönstret liknade de tidigare med benen tätt intill varandra, men det var den sista cigaretten innan de la sig och lät sina kroppar förenas.
Fem cigaretter tycke hon var mycket för en som inte rökte egentligen. Hon tänkte på de sjukdomar som cigaretterna skulle ge och hur hemskt det skulle bli att alltid oroa sig för dem från den dagen snart då de levde samman. Men med sin kärlek skulle hon få honom att sluta röka.
När han kom in i henne betedde han sig oroligt och återhållet. Hon förstod inte. Skyddad var hon givetvis, annars hade hon inte släppt in honom. Men han visste förstås inte vad friheten var värd för henne även om hon tyckte att hon inte talat om annat i olika tonarter.
– Vi får vara försiktiga, sa han och höll emot när hon rörde sig hetsigare.
Hon stannade i en rörelse.
– Så att du inte blir med barn.
– Det blir jag givetvis inte. Barn vill jag inte ha. Jag vill ha vuxenkärlek allena. Kärlek i jämnbredd, inte vertikalt.
Han drog på munnen åt hennes högtravande vändning. Men till sin häpnad hörde hon också en vag besvikelse och en ny klang i rösten. Det var mannens besvikelse över att inte alstra barnlängtan i kvinnan och lyckas göra henne till riktig kvinna, till mor, som hon hörde. Mannens inlärda biologiska besvikelse.
Ester och Hugo vaknade i gryningen. De älskade igen, mer vilsamt nu när hon var mindre ryckig och han förstått att hans säd inte skulle bli liv.
Himlens violetta med stänkt av orange berättade om en vacker, kall dag. Takdroppet hade återtagit sin gamla form som istapp.
Och så tog morgonens samtal vid, måhända ett av de vanligare bland postcoitala samtal, om uråldriga evolutionära teman. Beroende, makt, svaghet, styrka, tillgång och efterfrågan, allt i skepnad av spannmål och mejeriprodukter.
Hon sa:
– Vad vill du ha till frukost?
Han sa:
– Jag vill inte ha frukost. Jag ska hem.
– Men jag har allt möjligt här. Müsli, yoghurt, bär och frukt, gott bröd, pålägg, kaffe.
– Jag ska jobba.
– Det ska jag också. Jag jobbar varje dag precis som du. Frukost måste man äta ändå.
– Jag tar något när jag kommer hem.
– Du kan ta något här. Så kan du börja jobba så fort du kommer hem. Du förlorar ingen tid på det.
– Jag äter inte så mycket till frukost. Det är inte viktigt.
För mig är det viktigt, tänkte hon.
– Frukost är liksom mer än att bara äta, sa hon.
– Frukost är energi så att man orkar fram till lunch, sa han.
Hon såg att han ville bort. Det fanns därför ingen övertalning kvar i hennes ord när hon sa:
– Nej. Det är mer än energi. Och det är exakt därför du skyndar härifrån nu.
Ingen övertalning och därför lät det som bitterhet fast tonen var saklig. Han såg ut att fundera på vad han borde svara.
– Vi hörs sen, sa han försiktigt.
– Om du känner för det, annars inte.
– Eller om du känner för det.
– Nej, så är det inte tyvärr. Det är om du känner för det som vi hörs.
Han störtade ut efter en kort jäktad kyss.
Dörren slog igen, några ordsammansättningar kom för henne: Frukostfibrerna kramar sig genom tarmen. Sjok av sköraste skit. Kärleksmöte på glid.
Hon tyckte inte om klandret hon kostat på sig, den självömkande halvkvädna aggressiviteten, försmåddheten som hon visste dödar all lust och glädje genom skuldkänslorna den ger. Ändå hade hon inte klarat att hindra den från att pysa ut. Hon avskydde när människor pyste skuld, alltsedan barndomen gjorde hon det och hade bestämt sig för att aldrig bli sådan. Ändå hade hon inte klarat att låta bli att sippra nu när det gällde som mest.