När hon vaknade var det lördag. Hon kunde inte arbeta denna dag heller. Skrivande var för henne aldrig flykt, det var motstånd och motstånd är inget att fly till. Hon måste företa sig något i väntan på att hennes liv skulle börja. Hon tittade på telefonen. Kanske hade hon haft den på ljudlös av misstag? Nej. Ingen hade ringt och inget sms hade kommit utan att hon märkt det. Hon ringde till sig själv från hemtelefonen för att kontrollera att mobilen fungerade. Skickade ett sms till sig själv. Allt kom fram som det skulle.

Hon gick ut på stan. Ute var det kallt. Klockan var tolv eller möjligen närmare ett. Hon strövade omkring, åt en turkisk burgare i Hötorgshallen, gick planlöst genom några klädaffärer och nöp mekaniskt i tygerna. Om han bara kunde höra av sig och berätta vad som pågick, det var allt hon önskade. Han hade köpt frukost till henne någon gång mellan onsdag morgon och torsdag kväll. Det måste betyda att osv. Hon gick Kungsgatan ner, Stureplan, Birger Jarlsgatan. På Rönnells antikvariat såg hon en bok hon ville ge till honom men bestämde sig för att vänta med sådana inköp till nästa vecka. Hon visste inte om han ville ha fler böcker av henne eller om de ens skulle ses mer. Hon förstod inte. Det värsta var att inte förstå det hon var mitt uppe i, det hon tagits i anspråk för. Ingen smärta är som den att inte förstå.

Klockan var tre, han ringde inte. Hon drack kaffe på ett kafé och åt en extra stor bakelse på grund av situationen. Framför henne låg en bok som hon försökte läsa i. Klockan var fyra. Hon gick på bio och såg en thriller om CIA, en sådan som hon aldrig riktigt hängde med i men inte heller förmådde urskilja vad det var hon missade. Medan filmen pågick tänkte hon på hur lättad hon skulle bli om han ringde precis nu. Då skulle kroppens knutar nystas upp som om de aldrig funnits och hon skulle bli människa igen. Inte ens han kunde arbeta jämt. Men måhända var detta verkligen en extra intensiv fas.

Hon förstod inte intrigen i den här CIA-filmen heller. Intrigerna var gjorda för dem som skrev dem och inte för åskådarna, tänkte hon. De hade skrivit så länge på sitt verk att händelserna för dem tedde sig självklara. De skrev verket bakifrån medan tittarna såg det framifrån.

Något dök upp i hennes huvud som hon formulerade under de kommande minuterna.

Fysikernas bryderi:

Att vi inte minns det som ännu ej har inträffat.

Filosofernas bryderi:

Att vi minns något bara för att det inträffat.

Psykologernas bryderi:

Att vi minns som det passar oss.

Politikernas bryderi:

Att folk har minne.

Medicinarnas bryderi:

Att minnet sviktar.

De olyckliga älskandes bryderi:

Att minnet av det som hänt förändrar oss.

Hon såg sig om i salongen. Den var ganska tom på folk men de som var där såg uppmärksamma ut. Kanske var de sådana som inte hela tiden led och pinades, sådana som hade ett liv både nu och när filmen var slut.

Med ens kände hon starkt på sig och såg för sin inre syn att Hugo och hon skulle träffas i kväll, äta, dricka, skratta, älska. Alldeles strax skulle han ringa henne, hojta glatt och den här mardrömmen vara över.

– Vad gör du i kväll? Är du hungrig? skulle han ropa, och inte med ett ljud skulle hon avslöja hur hon haft det – aldrig förebrå – utan bara svara:

– Ja! Jag är hungrig! Vilken tid?

Inom någon timme skulle de sitta på en krog och med ögonen glittrande skulle han sträcka ut handen och röra vid hennes kind. Hon hade våndats förut och trott att allt var över innan han plötsligt hört av sig. Det viktiga var att hon höll ut, inte låg på.

Insikten kom störtande som en meteorit och slog ner lika hårt som den för 70 miljoner år sedan som fick dinosaurierna att dö. Hon såg inte längre vad som skedde framme på bioduken när allt i hennes kropp på en rusande sekund slog om och det gick upp för henne hur saken låg till. Hon begrep det självklara men ofattbara, att han givetvis var hos sin kvinna i Malmö denna helg. Det var ju två veckor sedan sist och han var där varannan helg som han alltid hade varit. Atomur kunde ställas efter hans resor till Malmö. Förra lördagen hade de träffats hemma hos Ester och den här helgen var det åter dags för Malmö. Tanken hade inte kommit för henne en enda gång under veckan som gått därför att handlingen var för befängd, men det förklarade hela hans beteende de senaste dagarna.

Halva filmen återstod. Hon satt kvar med den svartaste ångest hon någonsin känt rulla genom sig i våg efter våg av arsenik och bly.

Varför satt hon kvar? Därför att det ändå inte fanns någonting att göra och ingenstans att ta vägen i den stund då hon fått misstanken bekräftad. Hon kunde lika gärna sitta i en biograf.

Efter filmen gick hon upp till hans gata. Vädret var gråtrist och rått och lockade inga kvällsvandrare. Gatlyktorna lyste, butiksägarna var i färd med att släcka i sina bakre rum, låsa med rasslande knippa och dra lättade suckar inför söndagens ledighet. Ester gick mot hans kvarter för att få säkert besked.

Att det tagit henne så lång tid att fatta berodde på att hon inte förstod hur en människa som gjorde så här såg på livet och andra människor. Hela hennes idé om mänskligheten som en och psykiskt enhetlig var i gungning. Det här sättet att handskas med materien var för konstigt.

Redan på avstånd såg hon att ateljén var igenbommad. Tydligen hade hon behållit ett lite hopp ändå, för vissheten smärtade ytterligare. Bara när han var bortrest var ateljén igenbommad och gallergrinden låst. Inga kulisser byggdes här i kväll. Hon gick över gården och upp till hans lägenhet och tittade in genom brevinkastet. Inget ljussken någonstans.

Hugo hade låtit henne förstå att de arbetade här i lokalerna morgon till kväll vardag som helg. Han hade låtit henne tro att han var en upptagen man, en hårt arbetande konstnär som inte fick störas och som ingen kunde kräva något av eftersom han arbetade för konsten, som handlade om hur människorna beter sig mot varandra, om slarvig ondska, om maktutövning och vanmakt. Men just nu vilade han från den.

Marken hade fläckar av is och vinden smög längs gatorna, svängde om hörnen och stack sina illvilliga nålar vid halslinningar och handleder. Temperaturen vacklade mellan slask och tillfrysning. Moddigt på dagen, tunn isskorpa på kvällen.

Ännu en gång gick hon från hans ateljé till bussen. När hon satt sig i den tog hon fram telefonen och började skriva ett textmeddelande. Det var färdigt en kvart senare när hon klev av och hon sände det utan att överväga att avstå. Det var ett hårt reducerat meddelande, spänt som fasan och paniken blir när de döljer sig bakom högdragenhet. Tonen andades förakt grundat i självrespekt. Det var ett meddelande man skar sig på. Och hon klandrade honom med den försmåddas alla rättigheter.

Men det var text, det var inte hon, det var hon som text. I den fysiska världen fanns varken högdragenhet eller självrespekt. I den höll hon på att falla ihop i en lös hög.

En kort triumf inställde sig emellertid efter att meddelandet skickats. Såväl akten att skriva det som att rikta sin vrede mot honom i hårda välformulerade stötar fick det att göra mindre ont en stund. Och det var kontakt, någon form av mänskligt möte som bröt den outhärdliga tystnaden. Han skulle läsa meddelandet och tänka på henne, och svara.

Men det kom inget svar. Det kom ingenting alls. Lördagskvällen gick. Söndagen gick. På måndagsmorgonen hade det gått ett och ett halvt dygn utan ett ljud från Hugo. Det var en uppvisning i hur man dödar en människa socialt.

Hon åkte ner till Centralen mitt på dagen och ställde sig vid Malmötåget, men det var lönlöst. Det kom ett i timmen och chansen var liten att hon skulle träffa rätt. Det strömmade människomassor från tågens många vagnar till olika nedgångar, utgångar och uppgångar och hon såg honom inte. I två timmar och tre ankomster stod hon där och väntade. Därpå åkte hon hem och skrev ett mejl i vilket hon torrt analyserade hela händelsekedjan.

”Ju mer du tiger desto mer talar jag, det är hegelskt”, skrev hon och generades av pretentionerna men lät dem stå. Hon framlade de sakliga eventualiteter hon kunde komma på till varför han handlat som han gjort, presenterade alla tänkbara och självkritiska perspektiv, framtidsutsikter och tolkningar som hennes fantasi kunde frammana, utom en enda: att hon inte hade rätt till en förklaring. Där gick gränsen. Hon skrev att hon förstod att man inte kunde tala sanning om man levde i en värld där man blev straffad för den, och att hennes moralregler kanske var för hårda för att han skulle vilja tala sanning. Hon föreslog att hon gått för fort fram och inte lyssnat in hans behov och tempo. Men hon ansåg att hon hade rätt till en förklaring därför att de två var förbundna. Han hade tagit på sig ansvar genom att gå in i hennes kropp, det var att förespegla henne något som måste fullföljas. Hon hade därmed rättigheter och i dem ingick att höra hans förklaring.

Hon vände på alla perspektiv utom det att hon saknade rättigheter. Det föll henne inte in att ha ett så distanserat förhållande till livet, eller att förakta sig själv så. Delar av väninnekören hade svårt att tåla denna brist på acceptans alternativt självförakt. De som ägnat mycket möda åt att utplåna sina behov för att behaga, alternativt bete sig anständigt och inte störa, blev irriterade på självgodheten i att inte begripa när man var oönskad. Han är inte skyldig dig något, sa de till henne. Hon skärskådade resonemanget och fann att hon inte delade analysen.