För att verka som en levande människa företog hon sig saker, försökte få till stånd aktivitet.

Hon åkte till Paris.

Sedan ett halvår befann sig en god vän där i tjänsten och övertalade henne att resa dit för att få upp livsandarna och tänka på något roligare. (”God vän” räknas i den allmänna språkuppfattningen intressant nog som mer avlägsen än en som rätt och slätt är vän, precis som en ”äldre person” är yngre än en gammal. Det här var just en god vän till Ester. Mer än en bekant men inte nära.)

Hon tog in på New Hotel vid Gare du Nord, ett klaustrofobiskt litet etablissemang som vid eldsvåda inte skulle klara att evakuera ens sina kackerlackor. Ett minimalt rum anvisades henne på tredje våningen med damm i hörnen och plastöverdrag på madrassen. Tanken på de möten mellan kroppar som förorsakat arrangemanget gjorde ont, men inte ondare än allt annat som högg och stack med både trubbiga och vassa verktyg bland de inre organen. Hon ältade utan slut det som hänt, med sig själv och dem som ville lyssna, och gick igenom hur hon skulle ha gjort annorlunda den gången och vid det tillfället om hon bara hade vetat att det var så här det skulle bli. Inte ett enda steg efter att Hugo och hon gick till sängs skulle hon ha tagit på samma sätt om hon vetat.

Ett misstag förbryllade henne. Hon hade inte kunnat undvika det eftersom det byggde på en bedömning och en värdering som hon inte kunde anse fel. Att vrede var förbjuden i kärleken var okänt för henne. Hon kunde inte föreställa sig att ett enda vredesutbrott, det som hon skickade som sms den där lördagskvällen efter bion när hon fann hans lokaler nersläckta, var nog för att förstöra allt. Tvärtom tänkte hon att vrede var tillåten just när man stod varandra nära.

Och kanske hade hon rätt i att denna uppfattning var allmängiltig, tänkte hon. Och därmed fel i uppfattningen om deras närhet.

Den närhet som gör vreden tillåten var den närhet han inte ville ha med henne.

Men varför ville han bli fysiskt intim med henne om han inte ville ha närhet? Och varför de långa intensiva samtalen under månader av förberedelser?

Hon förstod inte.

Hon tänkte att om hon någonsin skulle skriva ett diktverk om detta skulle det heta: Förstår inte.

Hon hade haft vänskapsrelationer som inte tålt vrede. De hade bara inte varit hållfasta, nära och kärleksfulla nog, inte varit av den arten där utlevd besvikelse fanns som en möjlighet, inte haft känslomässig täckning för konfrontation. Hon anade att det var så deras förbindelse varit för honom. Han var inte tillräckligt fäst vid henne för att det skulle få kosta minsta besvär.

Varje morgon på sitt dystra hotell i Paris ställde hon klockan på sju och gick ner och åt den franska frukosten för att därefter skriva i två timmar på rummet. Hon ställde alarmet och när det ringde slutade hon tvärt. Sedan gick hon ut och promenerade, rörde sig planlöst genom staden och tog in atmosfären och lukterna. När benen blev trötta satte hon sig på ett kafé och läste. Några minuter då och då kändes det som att hon njöt av livet och var en individuell varelse som kunde leva utan symbiosen. Övrig tid var hon på det klara med att hon nätt och jämnt hade ett liv. Under minuterna av oberoende som blev euforiska i jämförelse med det vanliga sinnestillståndet av konstant smärta ville hon på grund av euforin skicka honom ett sms som skulle visa hur självständig hon var och glad, hur jämlikt vänskaplig deras relation i själva verket var och hur hon accepterat och gått vidare mot nya djärva mål. Hon ville delge honom att hon satt och njöt av livet på ett parisiskt kafé och inte behövde någon människa annat än för intellektuell stimulans eftersom hon var stark och kunskapssökande och helt autonom.

En gång föll hon för frestelsen och sände ett sms. Hon fick för sig att den gemenskap hon kände i sitt inre var verklig, alltså ömsesidig. Det kom inget svar, och så var även de små skärvorna av oberoende förödda och resten av veckan blev sämre. Varför fattade hon inte att avgrundsångesten över ett obesvarat sms var densamma varje gång och att enda sättet att undvika den var att inte skicka några? Det var Hoppet som ställde till det, som dövade minnet av skammen och ångesten och fick henne att chansa på att allt var annorlunda nu.

På kvällarna sammanstrålade hon med sin goda vän, den i Paris stationerade. De åt middag ute men goda vännen förstod inte vad kärlekssorg var. Hon trodde att allt måste vara bra med en ledsen människa om den ledsna människan någon gång under en kväll skrattade. Ingen som på allvar var tyngd av livet kunde skratta, trodde goda vännen som hade sett reportage om djupt deprimerade personer, sådana som lät köket gro igen och fick elchocker. De skrattade aldrig. Efter en besvikelse fick man försöka gå vidare och tänka på att man hade det bra jämfört med dem som verkligen led, människor med cancer, förlamning, de svältande och de som tvingades prostituera sig. Goda vännen orkade inte bära andras tyngd och ville att allt skulle bli normalt så att hon utan skuldkänslor kunde ta plats i samtalet med sina bekymmer och funderingar.

Efter några kvällar tappade de lusten att träffas men räddade varandras ansikten genom att ordlöst, diskret och helt i enighet besluta att äta sina middagar var för sig.

Paris luktade och doftade, smuts och smördeg, avgaser och parfym. Dag följde på dag, promenad på promenad, intryck på intryck allt under det att Ester visste att detta var en meningslös resa. Hon tog in de mörkgröna smäckra stålbalkarna mellan trottoar och vägbana, de ljusgröna männen som höll gatorna rena, det särpräglat parisiska som hon alltid hade tyckt om och gathörnen med brasserierna. Det hjälpte inte att åka till Paris. Ingenting hjälpte så länge man tog med sig själv.

Näst sista kvällen gick hon ut för att köpa en flaska vin till hämtmaten som hon skulle äta på hotellrummet framför tv:n. På väg till butiken ringde mobilen. Klockan var halv åtta. Hon tog upp telefonen ur fickan och såg Hugos namn på displayen. Tydligt och klart stod det där, Hugo Rask. Hon stannade mitt i steget, stod stilla och svarade med förnamn och efternamn och nedpressad röst. Den som bara har ett förnamn sitter fladdrig och väntar på världen, tänkte hon. Förnamn och efternamn däremot hade tyngd, det var suveränitet och självrespekt. Förnamn och efternamn väntade inte apatiskt vid telefonen, utan var inne i sitt, fullt verksam. Enbart efternamn hade varit ännu bättre men i sammanhanget utstuderat distanssökande och gränsande mot skämtet. Det skulle han kunna se igenom.

Hon lät det gå flera signaler innan hon svarade och utsade sitt förnamn och sitt efternamn lugnt och taktfast, varpå hon inväntade hans röst. I hörselgångarna hörde hon sina hjärtslag men i luren ingen. Hon hörde sorlet av röster och urskilde hans bland dem, men ingen av rösterna talade till henne. De småpratade som under en paus i arbetet. Någon skrattade och någon ställde ner ett vinglas på en glatt yta, av ljudet att döma ett urdrucket glas på bardisken i hans ateljé. Var det Eva-Stinas glas, hon vars namn han hade svårt att minnas?

Ester ropade hallå. Efter fem hallå tystnade hon. Det var ungefär där, kände hon, som det började verka desperat. Då hennes desperation var reell blev hon extra känslig för desperationens uttryck.

Sorlet fortsatte. Det var inte gratis att ta emot samtal från Sverige och snart måste hon lägga på.

– Hallå, ropade hon en sista gång. Hallå.

När hans namn kom upp på displayen återvände allt hopp och nu fick hon inte bort det. Det kunde inte vara så, resonerade hon, att känslor för en annan människa försvann från en dag till en annan, och känslor måste han ha haft, annars skulle han inte ha lagt ner all denna tid på att träffa henne. Den klara logiken häri gjorde hoppet lättmobiliserat. Natten igenom hoppades hon med hela kroppen och sov inte mycket.

Nästa dag var hennes sista i Paris. Hon skrev och gick ut och promenerade enligt schemat men kände inga dofter och såg inte staden. Hon förtärdes av plågan över att inte veta om han sökt kontakt kvällen före och sedan inte vågat stå för det eller vad det var som pågick. Drev han med henne? Ville han få henne att lida? Av vilket skäl?

På kvällen stod hon inte ut längre och ringde upp. Tyngden som pressat samman lungorna i veckor försvann i den stund han svarade. Och han valde att svara fast han såg att det var hon. Rösten var avvaktande men när hon sa att hon ringde från Frankrike blev den lika mjuk, varm och omslutande som under deras första tre månader. Frankrike var långt bort, lika avlägset som de främlingar han alltid var varm mot, och han behövde inte värja sig.

– Du ringde mig igår, sa hon andäktig och rädd.

– Gjorde jag? sa han vänligt.

– I går kväll.

– Det var konstigt.

– Jag var på väg till affären för att köpa vin till kvällsmaten. Jag gick där på trottoaren mitt i Paris när du ringde. Jag bor vid Gare du Nord. Klockan var väl halv åtta ungefär. Men det kanske var ett misstag?

– Den måste ha ringt upp av sig själv i fickan.

– Det var ingen i luren när jag svarade.

De skrattade båda kantigt.

– Så du är i Frankrike.

Det har du vetat i flera dagar, tänkte hon, jag skickade sms härifrån i onsdags som du inte svarade på.

– Den ringde upp själv i fickan alltså? sa hon.

– Den ligger alltid i fickan. En knapp måste ha aktiverats när jag lutade mig mot något.

– Mot din bardisk i köket.

– Säkert. Kanske det ja.

– Sånt händer ibland med de här moderna apparaterna, sa hon.

– Det gör det verkligen, sa han.

– Men var det inte mystiskt att den ringde upp just mig? Nästan som ett tecken.

Hans skratt var nu förläget. Det var det allt som oftast. Ester tänkte att hans eget skratt generade honom därför att skratt var intimt.

– Din telefon kanske saknar mig och våra underbara samtal som den fick avlyssna, sa hon.

Hånskratt var inte intimt, tänkte hon vidare, men det var heller inget riktigt skratt. Det bara härmade skrattets ljud och muskelrörelser för att parasitera på det äkta skrattet.

De stora sjoken av tystnad i samtalet gjorde att hennes tankar hann studsa åt olika håll.

– Minns du hur ljuvligt det var alltsammans. När vi pratade och pratade.

– Är det bra i Frankrike? sa han.

– Bara fint. Jättebra. Spännande.

– Frankrike är fint, sa han. Ostens och vinets hemland. Och den sanna intellektualismens.

– Paris är ju alltid Paris, sa hon och kände hur repliken i sin nötta förfärlighet stod som ett emblem för deras haveri.

– Det är det sannerligen.

– Jag har bara gått omkring på gatorna och insupit atmosfären. Den liknar inget annat.

– Vad bra.

– Det är vår här. I kärlekens huvudstad.

– Jag kan tänka mig det. Det är ju redan mars. Vad fort det går.

– Ja. Eller sakta. Men du, då var det nog inget annat. Jag ville bara kolla om du ringde mig igår av något särskilt skäl.

– Nej. Som sagt. Det måste ha varit ett misstag.

– Vad synd.

Hon betraktade samtalet som avslutat och hade tagit bort telefonen från örat då hon hörde hans röst på nytt:

– Vi kan väl höras när du kommer hem då.

Hon förde tillbaka telefonen.

– Vad sa du?

– Vi kan höras när du kommer hem.

– Ja? Ja! Ska vi det? Gärna.

– Det säger vi, sa han. Ha det bra så länge.

Efter dessa små ord av vårdslöshet från hans läppar gick hon viktlös ut i Pariskvällen, älskade alla dofter och kände sympati med varje människa hon såg. Hon hann ner till Shakespeare & Company precis innan de stängde och införskaffade där ett par böcker, en av Hannah Arendt och en av Derek Parfit och fattade ett inre beslut att arbeta hårdare, att återta sin disciplin, sin läsning och sina ansträngningar att förstå hur världen hängde ihop.

Hon småpratade på dålig franska med bokhandelsbiträdet medan hon betalade och ingenting kunde någonsin mer irritera henne.