Varje dag bäddade hon sängen. Det hade hon läst tydde på inre stadga. Sedan låg hon på överkastet i sin varma lägenhet medan timmarna hopade sig. Genom de oupphörligt öppna fönstren hörde hon getingarnas, flugornas och måsarnas sommarläten.

Hon tvingade sig att arbeta men hade inget att säga.

En bekant hade föreslagit att hon skulle läsa Majakovskijs brevväxling med Lili Brik. Hon läste den och såg att alla älskade och grät på samma sätt och av snarlika skäl, alla svek och blev svikna på samma sätt och alla tänkte att ingen hade älskat så här förut eller haft så här ont. Alla var unika på samma sätt. I alla tider och överallt.

Delar av väninnekören blev irriterad när hon berättade om den ryska trösten och sa att hon verkade tro att hon var finare, förnämare och känsligare i sin smärta.

– Det är du och Poeterna liksom. Men varje hjärta har sin saga, tro inte att du älskar mer än andra.

Hon fann missförståndet sårande eftersom insikten Brik och Majakovskij gett henne var den motsatta, att hon inte var ensam och smärtan inte speciell. Dessutom var hon poet själv. Det var obehagligt att inte bli förstådd av nära vänner, utan tillrättavisad som högfärdig. När hon ville dela sin entusiasm över något hon läst och tänkt var det ju i en föreställning om absolut tillit, för att hon kände sig fri med den hon talade och inte behövde kupera vad som spretade och viftade, inte tänka att det skulle användas emot henne.

Men hon måste lära sig att det inte med någon gick att visa fullt ut vad som rörde sig i en. En sådan tillit existerade inte. Alla hade en glipa där skepsis och motvilja bodde, en hemlig bortvändhet gödd av ängslig kontroll, missunnsamhet och vanliga rancuner, där de stoppade allt de tänkte medan de lyssnade till vidöppna bekännelser.

Man måste älska en människa väldigt för att stå ut med hennes hunger.

Ester gick ofta på bio denna sommar. Flydde in i de livsfegas tempel och de ljusskyggas lokaler. En eftermiddag såg hon Kurosawas De sju samurajerna. Efteråt ville hon tala med Hugo om den. Allt ville hon tala med Hugo om, men särskilt den här filmen som han sagt i en intervju att han påverkats djupt av.

Men han var nere i Europa någonstans med sin kvinna. De reste söderut på sommaren. Han tittade på krigsskådeplatser från något av världskrigen. Han var intresserad av sådant; platser, ruiner, kyrkogårdar. Han fotograferade dem, tecknade av dem, lät dem ge honom bildidéer och uppslag till moraliska ställningstaganden rörande makten och våldet. Allt som visade på människans råhet och ömklighet, samt den lilla gesten av värme i råhetens skugga, stimulerade honom extra.

Ester kom ut från biomörkret och gick hem i den aldrig sinande solen. Den flödade och brände, stack henne i ögonen och kom henne att längta till svalkan. Hon hatade solen för att den var så het, för att den saknade ödmjukhet inför sina resurser och hennes beroende av den, för att det kvittade den lika om hon levde eller dog av dess förbannade strålar.

Och så, från ett dygn till ett annat kom ett nytt ljud i löven, en bortglömd vasshet i luften. Det var hösten som skickat ut en första trevare. Äntligen skulle den lössläppta sommaren övergå i disciplineringens och återtågens tid, tiden då de harmoniska återvände från sina sommarvisten och de ensamma blev mindre ensamma.

Ester lät en bohemisk ny bekantskap från Boston som saknade bostad bo i hennes kök en tid. Han var konstkritiker och hade skrivit en omfångsrik och lärd essä om Hugo Rask. Det var så de fått kontakt. Hon sökte upp honom på universitetet efter sommaren för att ställa några frågor och det visade sig att han behövde bostad. Om hon inte kunde ha Hugo hos sig fick en som kunde hans konst duga som ersättning. De talade om den många timmar varje dag. Hon köpte en kaffebryggare för två och funderade på om de kunde ligga med varandra. Snart bad hon amerikanen flytta ut. Hon stod inte ut med att vara iakttagen hela tiden och aldrig ensam med sina tankar. Varje morgon intog han hennes badrum i en timme. Till slut skrek hon rakt ut att hon måste få vara ensam och varför hittade han ingen lägenhet, han som skröt så mycket om sitt kontaktnät. Han flyttade ut samma dag.