Nu ska jag inte ligga på, tänkte hon. Tålamod. Vara svalkande tillitsfull och frihetlig. Bara vänta tills han hör av sig. Troligen gick han och köpte den där boken och skulle ringa henne om ett möte då han kunde överräcka den. Man kunde ju inte se ut en bok åt någon som man visste legat halvt i koma av trånad och som man därtill inlåtit sig med, om man inte menade något med det.
Inte ligga på nu, vänta in.
Det blev jul, hennes andra jul då hon inte ägnade sig åt något annat än sina känslor, sin längtan och sin brist på livslust.
Det blev nyår. Hon tänkte positivt.
Det blev trettonhelg. Hon tänkte långsiktigt. Inte ligga på. Tålamod. Vänta in. Han hade sett ut en bok åt henne, det gjorde man inte utan att känna och mena något. Han hade uppskattat deras samtal på julfesten. Han var kvar i Malmö. Helgerna var långa och många.
Hon tänkte att nästa steg måste tas med omsorg efter all sårighet. De kunde inte rusa in i något en gång till och de fick inte slarva. Den här gången måste det ske ordentligt och kontakten måste kunna vårdas när den väl togs. Så det var bara naturligt att han inte hörde av sig.
Femton dagar in i januari och en dödstyst telefon. Hon fann att hon var rasande på honom. Hur kunde han säga att han sett ut en bok till henne i ett skyltfönster om det inte var för att han ville något annat också? Så fick man inte göra med deras historia i osvalnat minne.
Väninnekören sa: Du är inte tillräckligt bekant med människans skuldregleringsmekanismer, intrikata, känsliga, överlistar oavbrutet ”den äkta känslan”. De är tänkta som en dubbelverkande salva, lindring av både den enas samvete och den andras plåga. Grymma blir de först när någon får för sig att de ska omsättas i handling. Orden är performativa, sa väninnekörens akademiska delar, en av dem höll på med en avhandling om J L Austin. De är sin egen handling, uttalandet av skuldregleringsorden är det som utgör skuldregleringen. De är inte ämnade att representera en verklighet utanför språket. Det är inte avsikten med dem, på samma sätt som frågan ”Du lämnar mig väl aldrig!” inte handlar om framtiden utan om nuet.
När väninnekören framhärdade sa Ester att den säkert hade rätt men att hon måste tänka att det var på ett annat sätt för att härda ut. Fanns minsta chans att en mer positiv tolkning kunde göras tänkte hon välja den tills hon var överbevisad.
Sexton dagar in i januari ringde hon honom. Han svarade inte men kunde ju se på displayen att hon hade ringt och skulle därför snart ringa tillbaka.
Det gick två dagar. Han ringde inte tillbaka.
Ingenting kunde hon kräva av honom som mildrade ångesten. Att prata i tjugo minuter på ett cocktailparty skapade inga förpliktelser. Att ha sett ut en bok som man tänkte köpa till någon man legat med för nästan ett år sedan betydde bara att man inte var fientlig.
Varför ansåg hon ändå att skyldigheter ålåg honom? Varför tyckte hon att hennes förkrosselse var legitim?
Följande hade Ester Nilsson klart för sig:
Hugo Rask var inte skyldig att älska henne.
Det var ingen rättighet att bli älskad.
Det var instängande hederskultur att man fick förpliktelser av att uppvakta en kvinna eller ligga med henne, och ännu fler ifall man återkom efter första samlaget för två ytterligare nätter i köttets gemenskap. Ändå var det på detta sätt hon resonerade. Klart och tydligt såg hon att det var så hennes logik gick. Flydde hon till en gammal och för ändamålet synnerligen lämplig könsroll för att hantera besvikelsen? Borde hon inte ställa sig över sådana unkna gamla tankar om mannens plikter mot det svagare könet?
Hon prövade att vända på tanken och skrev en artikel om saken som hon skickade till en tidskrift. Hederskulturen borde förstås inte som en avsiktlig inskränkning av frihet, utan som resultatet av en iakttagelse om något högst väsentligt i mänskligt liv: att man inte hade rätt att smita från det märkvärdiga som uppstod mellan två människor som kommit varandra nära. Ur denna känsla för anständighet hade de gamla beteendenormerna organiskt uppstått, skrev hon, för att förhindra lidandet som följer ur oklarheten och ojämlikheten. Vid samröre med en annan människa inträder ett ansvar, ju djupare och naknare samröre desto vidare åligganden. Det hade hederskulturen förstått och reglerat. Dess syfte var knappast att döma två individer att fortsätta träffas mot sin vilja för att de en gång börjat, såsom den stumt avlästes i dag, eller att hålla kvinnor kuvade och övervakade. Det var bieffekter. Vad det handlade om var att förmå människor att inte börja träffas alls ifall den ena parten visste att han inget ville med den andra utan ämnade slänga bort henne.
Dessa koder för köttets och känslans uppförande handlade inte om heder, skrev hon. Hedern var efterhandskonstruktion. De var i stället ett försök att skydda människor från att bli lekbollar för varandras lättsinne. Förespegla inte den hoppfulla det du vet inte kommer att inträffa!
Med tiden hade koderna avlänkats från sin ursprungliga insikt och kommit att felaktigt tolkas som krav på kvinnlig dygd och ärbarhet. Men principerna skulle ha varit könsneutrala om världen varit det. De var blott försvar mot det som överläget tillfogar underläget. Överläge är den i som har mindre att förlora. Och för att inympa detta skydd mot slarvet och lättsinnet skapades en detaljreglerad struktur där var och en i varje steg visste vad som gällde. Kyskhet blev en beståndsdel och spontan följd men var inte upphovet. Hederskulturen handlade om helt andra saker. Den hade inrättats som ett värn mot att människor egenmäktigt tog för sig av varandra.