Januari tog slut. Människorna och tingen rörde sig framåt genom vintern. En helg i februari var hon på väg till ännu en fest. Hon hade ingen lust att gå dit och var därför sen. I hallen med skor, mössa och kappa på såg hon till sin förvåning hur hennes arm sträckte sig efter en dvd och la ner den i väskan. Det var en film som legat kvar hemma och som hon lånade av Hugo för precis ett år sedan efter en av deras långsittningar på krogen.
I stället för att gå till bussen som gick till den stadsdel där festen ägde rum gick hennes ben med henne till ettans hållplats vid korsningen Fleminggatan Sankt Eriksgatan. Hon skulle bara lämna igen filmen. Därifrån kunde hon sedan promenera till festen. Filmen var Gasljus. Han hade talat om hur fantastisk den var och velat att hon skulle se den så att de sedan kunde diskutera den. Hon såg den två gånger efter varandra för att verkligen kunna ge intressanta reflektioner, men tillfället kom aldrig, eftersom de strax därefter gick till sängs och slutade prata.
Hon mindes ögonblicket när de varma fingertopparna möttes i överlämnandet av filmen, hur det sprakade till.
Någon gång måste han ju få tillbaka den, tänkte hon. Hon måste städa ut honom ur sig och sin lägenhet. Hon skulle bara lämna filmen och sedan gå. Du kan ju skicka den med posten, skulle väninnekören ha sagt, så hon konsulterade inte någon ur den.
Ester klev av bussen på Karlavägen, gick den korta biten till Kommendörsgatan, ringde på och släpptes in av samma assistent med målarfärg på byxorna som öppnade första gången hon kom dit och skulle hämta ett videokonstverk och då inte ville släppa in henne. Det var precis femton månader sedan. Ambitiös, tänkte hon, arbetade ensam en lördagskväll. Den här gången kände han igen Ester men tittade på henne med ett besvärat ansiktsuttryck som hon inte kunde tyda. Det såg ut som medlidande. Hon förstod inte varför och tänkte att det inte hade med henne att göra.
– Du hittar själv.
Han fladdrade med armen i riktning mot trappan.
Hugo Rask stod och hängde över bardisken i köket med Eva-Stina och ett glas rödvin vid sin sida. Redan i trappan upp hörde Ester deras skratt. Det var lördag och klockan var nästan sju. Två arbetskamrater som stannat kvar efter arbetsdagens slut, inget konstigt med det, men Hugo mindes nog hennes namn nu. De såg inte förvånade ut när Ester kom utan lätt blaserade. Båda rökte cigaretter vilket han aldrig hade gjort med Ester, utom den gången hemma hos henne då han rökte fem. Rökningen bidrog till det blaserade uttrycket. Eva-Stina tittade inte snett denna gång, snarare med nedlåtande överseende.
– Här är filmen jag lånade av dig, sa Ester och märkte hur brådskan i hennes rörelser och tal var för stor, hur självutplånande och servilt det verkade.
Han tog emot filmen, tycktes inte minnas att han lånat ut den eller att de talat om den, la den på en hylla och sa:
– Vill du ha ett glas vin?
– Jag är på väg till en fest egentligen.
Egentligen, tänkte Ester. Detta ord igen. Är jag på väg till en fest eller är jag det inte.
Ett glas plockades fram och vin hälldes upp. Tv:n stod på och de två, Eva-Stina och Hugo, talade med lojt förakt om programmet som visades. Vinet var surt och svårdrucket. Hon tyckte inte om vin utan mat till men drack ändå. Ester sa också något lojt föraktfullt om programmet och tv-utbudet och kände sig i samma stund falsk och illojal mot något obestämt.
– Det är bra att det går dåliga program på tv, rättade hon sig.
De gav Ester en unisont slö men undrande blick.
– Vad menar du?
– Dåliga program utan ambitioner är avgörande. Det är ur flödet av skit som guldkornen kan uppstå. Allt kommer tyvärr ur jämförelse.
– Tror du att det var för att det fanns så mycket dålig musik som Bach skrev sin? sa Eva-Stina.
– Ja, bara så kunde han inse att det måste finnas bättre sätt att sätta samman toner.
– Det tror inte jag, sa Eva-Stina.
Strax skulle de två arbetskamraterna gå och äta middag. Det verkade inte vara en engångshändelse eller något de beslutat om just i afton, utan del av en naturlig rytm.
Alla tre tog på sig ytterkläderna. Ester drack hastigt upp sitt illasmakande vin och noterade den distinkta lilla smällen när ett tomt vinglas ställdes ner på bardisken, den hon hört ända till Paris en gång för tusen år sedan.
De stod nere på gatan. Det snöade. Det hade snöat hela vintern och hela dagen. Även inne i stan var vallarna höga.
– Vill du följa med och äta? frågade Hugo.
Att han och Eva-Stina på något sätt hörde ihop tedde sig allt mer uppenbart men Ester fick inte in i huvudet att de kunde höra ihop på det sätt hon hade hört ihop med honom. De var nog särskilt nära kolleger bara; ute och övningskörde en hel del hade hon just fått veta och att de skrattade mycket när de övningskörde, skrattade åt de många ”dråpliga situationer” som uppstod under övningskörningen. Eva-Stina skulle ta sitt körkort före sommaren.
Om Ester inte funnit tanken orimlig skulle hon ha tänkt att de lät som ett förälskat par. I stället tänkte hon att ordet dråplig var ett av svenska språkets värsta ord. Det var ett ord för sådana som observerade att något var roligt men inte tyckte att det var roligt, och trots detta inte blev ironiker.
Det uppstod tryck över strupen vid tanken på att han hade tid med övningskörning och dråpliga situationer när han under ett år hade låtit henne förstå att tidsbrist var det som hindrat honom från att träffa henne.
De stod på trottoaren utanför hans port. Det snöade. Hon tänkte: Hur kan man vara så dum att man tror att det handlar om tid när folk anger tid som skäl? Hur kan man vara så dum överhuvudtaget att man inte ser det självklara i det som sker. Ingenting är slump när saker förändras. Nej. Det är inte dum jag är. Jag trodde aldrig att det handlade om tid. Jag försökte bara hantera min besvikelse, härda ut, klara av det.
Skulle hon med och äta? Hon tänkte att det väl ändå måste betyda att han tyckte om hennes sällskap och att de två kollegerna inte hade något intimare samröre. Man kunde ju inte ta med sig förra kvinnan när man gick ut och åt med nästa. Så smaklös kunde ingen vara.
Var inte den fråga han just ställt i själva verket hans sätt att säga till Ester att det inte var något mellan honom och Eva-Stina, att hon bara var en konststuderande som idoliserade honom och som han hjälpte med körkort och råd i karriären.
Annars skulle han väl aldrig ha velat att alla tre gjorde sällskap på krogen? Det vore för ologiskt.
– Men ni kanske vill gå och äta ensamma, sa Ester.
– Följ med du, sa Eva-Stina.
– Du ska väl ändå äta middag? sa Hugo.
– Ja. Jag har ingen lust att gå på den där festen.
– Vilken fest? sa han. Nu går vi. Jag är ganska hungrig.
Så mindes han något, vände om och gick upp till sitt arbetsrum. Inom en minut kom han ut med en tunn bok.
– Jag har skaffat dig den där boken jag talade om. Den som jag tyckte skulle passa dig.
Han sträckte fram den mot henne.
– En försenad julklapp. Varsågod.
Hon såg på honom, såg på boken.
Utilitarismens olyckliga konsekvenser hette den.
– Var det den här du hade sett i ett skyltfönster?
– Ja. Eller nej. Jag hittade aldrig den. Köpte den här i stället. Du var väl intresserad av det här tänkandet?
– Du också, har jag för mig.
– Jodå. Jo visst.
– Vi gjorde en intervju om det. Den blev en smula uppmärksammad som det heter. Recension i morgontidningen och allt.
Hon läste på bokens baksida.
– Tyckte du att jag behövde tänka vidare i frågorna?
Hon skrattade för att mildra frågans udd.
– Det behöver man väl alltid.
– Ja. Det behöver man alltid.
Hon bläddrade i boken och såg att den var vackert satt.
– Tack. Vad omtänksamt av dig.
Ester sneglade på den andra kvinnan, eller om det var den första. Hon såg ung och oförstörd ut. Nej, det gjorde hon faktiskt inte. Hon såg självsäker och förslagen ut, ganska beräknande till och med. Lugnt stod hon vid hans sida med händerna i jackfickorna, pälsbrämad huva, utstrålande en självklar hemortsrätt och tillhörighet.
Snöflingorna la sig på deras axlar och smälte inte. På Eva-Stinas axlar smälte de omedelbart. Ester kände att hon borde gå hem. Men om hon gick hem nu skulle hon få ännu en ensam förfärlig kväll. Till festen tänkte hon inte gå och på ett underligt vis, vilket emellertid var hennes vanliga modus, satt hon bredvid skeendet och betraktade samtidigt som hon deltog i det. Därför var hon alltför nyfiken på hur detta skulle arta sig för att inte gå med.
Hugo stod och stampade och ville iväg. Ester höll boken uppslagen och föste bort de torra snöflingorna som la sig över sidorna.
– Varför ger du mig den här? sa hon.
– Jag såg boken och tänkte på dig.
– Hur då tänkte på mig?
– Det vet jag inte. Hur tänker man på folk? Nu går vi och äter.
Det syntes på hela hans kropp och de små musklerna runt ögonen att han anade en jobbighet under uppsegling, anade att den lätta stämningen inte skulle bevaras, anade att det fanns kritiska synpunkter på hans omdöme, anade allmänt obehag, det fruktade obehag som nästan alla hans handlingar gick ut på att undvika.
– Du kanske inte vill ha den, sa han och sträckte tentativt ut handen för att ta boken tillbaka.
Hon tryckte den mot sitt bröst.
– Jag vill ha den. Men jag förstår inte vad det är för sorts gåva.
– Ingen särskild. Jag köpte en till mig själv också.
Hon tittade på Eva-Stina. Tydligen inte till henne i alla fall.
– Ingen särskild sorts gåva. Vad synd.
– Man kan väl ge varandra böcker. Allt är inte så krångligt som du tror.
– Jo. Allt har ytterligare abstraktionsnivåer. Allt som händer kan reduceras till energi och materia och allt som görs har sitt upphov i en tanke, en känsla, bra eller dålig, men något kommer allt ur, och av någon sort är allt.
Hugo såg ut att önska sig bort från platsen när han fäste blicken vid gatans slut, föreföll gravt ångra hela initiativet, bok, restaurangbesök, allt. Ester visste att hon borde gå hem, precis nu.
Hon stannade kvar och de pulsade iväg alla tre genom den snö som fallit de senaste timmarna och plogbilen inte hunnit ta.
För Hugo Rask fanns det bord även när krogen var full. De gick före kön och det rumsterades om och så fanns ett bord för tre.
Ester beställde chèvresallad, Hugo entrecôte med pommes frites, Eva-Stina tog råbiff. Maten kom och de åt. Chèvren var krämig och tjock, köttet saftigt och mört, råbiffen alldeles tyst.
– Det är gott här, sa Hugo.
– Ja, det är gott, sa Ester.
– Hur var ditt? sa Hugo till Eva-Stina.
– Visst, det är hyggligt, sa den andra kvinnan eller om det var den första som hade blivit tillknäppt och, som det verkade, illa till mods.
– Jag brukar be dem att inte ha så mycket vitlök i, sa Hugo.
– Du tycker inte om vitlök, nej, det minns jag, sa Ester.
– Inte i för stora mängder.
– Vi talade om det första gången vi var här och åt tillsammans.
– Gjorde vi det.
De kunde lika gärna ha filmats av Mitt i naturen. Biologin hade tagit över. Revir och rivaler och plymer och sexuell selektion var i full gång. Hugo log hastigt, en socialt inövad muskelryckning men likafullt del i naturens spel. Den andra kvinnan eller om det var den första blev stadigt mer avståndstagande i sina uttryck.
Ester mindes vad väninnekören en gång sa: Att bli utbytt är alltid obegripligt, omöjligt för tanken. Den man blir ersatt av är alltid orimlig. Alltid.
När Eva-Stina gick på toaletten frågade Ester:
– Hur har du det?
Hugo svarade att USA:s agerande bara gjorde honom mer och mer upprörd, att man måste göra något, manifestera mot det. Det var vad han funderade på, vad man som konstnär kunde göra, vad man hade för ansvar när ingen gjorde något och världen kollapsade mitt framför ögonen.
Han tänkte ofta så, noterade hon, att ingen gjorde något, sa något, vågade. Alla var moraliskt korrupta, bankrutta och fega.
– Varför ser ingen samhällets orättfärdighet och protesterar mot den!
Frågan var helt retorisk.
– Det är väl ganska många som har synpunkter på den hela tiden, sa Ester. I radio, tv och tidningar, som det heter.
– Var ser du det? Jag tycker alla bara håller på med sitt och sin konsumtion.
Tallrikarna plockades ljudlöst bort av en effektiv servitör. Ester såg på Hugo. Denna kropp och detta medvetande var vad hon längtat efter dygnet runt i snart ett år och fyra månader. Hon sa:
– Om jag inte kommit förbi i kväll. När hade du då tänkt ge mig den där boken?
– Vilken bok?
– Boken du gav mig nyss. Den du valt ut åt mig.
– Det vet jag inte. Jag tänker inte så mycket på sånt som du gör. Jag hade väl skickat den.
Den andra/första kvinnan återvände. Ester såg hur han log varmt och glittrande mot henne, hur han drog ut hennes stol och hörde honom säga:
– Vi talar om USA-imperialismen.
Hon kände trotset välla upp som ett svampmoln i henne.
– Talibaner är värre än all USA-imperialism i världen, sa hon.
– Det är Väst som har skapat talibanerna, sa Hugo.
– De har skapat sig själva. Inget har tvingat dem att ha sina idéer. Men de har dem, de tror på dem och de utövar dem, till förfäran för kvinnorna som kommer i deras väg.
– Hur tänker du själv? sa Ester.
– Taliban blir man i protest mot ett förtryck, sa Hugo pedagogiskt. Terrorism är den fattiges enda vapen.
Ester blev tung och dov av att den man hon älskade lät som ett eko och inte hade ork eller förmåga nog att komma vidare från sådana enkla slappheter.
En tanke rörde sig genom hennes huvud, skygg som en människa med torgskräck strök den längs cellväggarna, men både tanken och den rädda människan hade trots allt gett sig ut på promenad: Det här var inte en person hon ville leva med. Hon skulle inte stå ut med hans politiskmoraliska självtillräcklighet.
– Hur kommer det sig, frågade hon, att bara västerlandets människor ska stå till svars för sina handlingar och idéer, men inga andra? Du och många med dig delar upp världen i fastlagda och oföränderliga kategorier av ansvariga och oskyldiga, dådkraftiga och hjälplösa. Hur står ni ut med er själva och denna brutala nedlåtenhet mot alla utom dem ni räknar till er egen sort?
– Man måste ju ha en maktanalys, sa den andra kvinnan förnumstigt, eller om det var den första.
– Man måste också se när den maktlösa utövar makt och att maktlöshet inte automatiskt innebär att man har goda värderingar, sa Ester. Makt är situationsbunden. Strukturerna går igen i alla situationer men människorna flyttar runt i dem, och förhåller sig liksidigt till varandra. Samma person befinner sig på olika ställen i strukturen i olika sammanhang, det sitter inte i hudfärgen, religionen eller geografin.
– Ingen har sagt att det sitter i hudfärgen, religionen eller geografin, sa han.
– Inte? Hur kan ni då alltid på förhand veta vem som är i underläge oavsett vad saken gäller?
Med undertryckt irritation vinkade Hugo till sig efterrättsmenyn och sa:
– Min far brukade säga att Stalin var den ende som förstod arbetarnas villkor.
– Försvarade han Stalin?
– Han förstod honom. Förstod vad han ville.
Han både lät nöjd och såg belåten ut.
– Gör du också det?
– Vad?
– Förstår Stalin.
Han tog upp glasögonen ur skjortfickan och studerade intresserat urvalet av desserter.
– Åsikterna är väl fria, sa Eva-Stina. Man har väl rätt att tycka vad man vill?
– Inte om Stalin får bestämma. Försvarar du Stalin på någon enda punkt? insisterade Ester vänd mot Hugo.
– Jag är inte i samma läge som min far.
– Men oavsett läge ska väl din far inte försvara en av världshistoriens värsta mördare och förbrytare?
– Det där kan vara propaganda, åtminstone delvis.
– Det här är inte värdigt dig, Hugo.
– Stalin skulle ha varit bra för min far och andra i hans position som arbetare. Stalin skulle ha gynnat dem. Vi har inte rätt att fälla domar om det, det handlar om klassintressen och det var en annan tid, andra förtecken.
– Och just arbetarna kan inte höja sig över det som kortsiktigt gynnar dem, om vi nu antar att det gynnar dem, vilket jag utgår från att det inte gör eftersom ingen gynnas av skräckvälde och totalitarism, men vi antar det för resonemangets skull. Själv gynnas du av liberalismens idéer och praktik. Du gör civilisationskritiska videokonstverk som du aldrig skulle få göra i något av de länder och de politiska system du hyllar och försvarar. Ändå tycker du inte att du ska stå bakom de idéer som kortsiktigt gynnar just dig i ditt yrkesutövande. Du anser att du har en skyldighet att för helhetens och samhällets och de utsugnas skull höja dig över den sortens simpla klassintresse. Varför förväntar du dig inte samma sak av din far och andra arbetare, att kunna höja sig över egenintresset? Varför kräver du större resning och överblick av dig själv än av andra?
– Min far var en enkel arbetare. En liten människa som kom i kläm.
– Det är ju helt olika saker om man har makt eller inte, sa Eva-Stina, vilket denna gång lät en smula repetitivt.
– Så arbetare kan inte göra etiska bedömningar för något annat än sin egen vinning? sa Ester. Kan inte tänka på något annat än sig själva och sitt intresse? Kan inte beakta helheten eller andras liv?
Hugo petade med en tandpetare mellan två tänder och vände sig mot Eva-Stina, frågade vad hon ville ha för efterrätt. Sorbet blev svaret. Hugo ville ha chokladfondant. Det ville Ester också men i den spända situationen kunde hon inte ta samma så det blev panna cotta.
– Majakovskij var för Sovjetstaten, sa Hugo när de beställt. Läs Sovjetpasset. ”Avundas – jag är medborgare i Sovjetunionen”.
– Låt oss hoppas att han inte skulle ha skrivit så om han haft den information vi har.
Hugo Rask tittade längtansfullt ut mot vinternatten där snöfallet syntes tydligt under gatlyktorna. Stora runda flingor. Under några sekunder greps Ester av känslan att hon här hade fått chansen att återuppta en relation med honom men förstört allt genom att uppträda drygt, vasst och polemiskt.
Nu väljer han den andra i stället för mig, tänkte hon. Det var nu jag miste honom och krossade det sköra som börjat spira igen. Att ta med oss båda på middag var ett test och här blev han slutgiltigt varse att mig vill han inte ha. Här försvann det sista tvivlet som han i kväll ville utsätta för prövning.
Med hettande ansikte sa hon:
– Men det är klart att allt beror på perspektivet.
Så ohyggligt onödigt att gå in i en diskussion om Stalin och talibaner.
Hon ångrade sig. Ångrade sig inte.
Hon kunde ändå inte leva med någon som tänkte i slagord och stannade på aktivismens glatta ytskikt för att aldrig behöva röra sig ner i undersökandets labyrint.
Servitrisen närmade sig med mera mat och hans leende bröt fram som eld ur surt virke. De åt snabbt upp efterrätten och sedan tog han fram plånboken på en grosshandlares vis i en skämtteckning och betalade för dem alla tre.
– Det behöver du inte, sa Ester.
– Det är inget att tala om.
Han smällde igen plånboken så att man hörde bördan av ansvar och reste sig högt över sina två medföljande. De gick Nybrogatan upp, tre personer i bredd, korsade torget till Sibyllegatan och fortsatte mot Kommendörsgatan. Det snöade.
De två kollegerna skulle in i sina arbetslokaler medan Ester skulle vidare mot sin buss. Utanför ingången stannade de för ett avsked.
– Tack för boken och middagen, sa Ester.
– Hoppas du får nytta av den.
– Det får jag nog.
Han höjde armen i en vinkning.
– Lycka till då, sa han.
Hon såg de två gå in genom hans dörr. Sedan gick hon trottoaren fram där hon gått så många gånger förr. Hur många trottoarer fram kan en människa gå innan hon ger upp?
”Lycka till då”, tänkte hon, en fras med mordvapnets alla egenskaper. Människorna är ju skapade för att plåga varandra. Hon hade strukit under meningen när hon läste Idioten för ett tag sedan.
Hon stannade mitt i steget och stod stilla. Hon såg med ens alldeles klart vad hon måste göra. Och hon måste göra det nu. Alltför mycket var ouppklarat. I kväll var chansen att prata ut. I kväll måste något ske. Hon gick tillbaka till hans hus. Han var skyldig henne ett ordentligt samtal.
Det lyste fortfarande i lokalerna. Ester kunde vänta. Lite uppspelt var hon över tanken på att de äntligen skulle få tala med varandra om allt som varit och varför det blivit som det blev, och på vad som då kunde hända, vad ett uppriktigt samtal kunde leda till mitt i natten och med alkohol i kropparna.
Hon gick runt kvarteret. När hon kom tillbaka skulle de säkert ha brutit upp där inne. När hon kom tillbaka skulle det vara mörkt och släckt i lokalerna.
När hon kom tillbaka hade ett fönster öppnats på vid gavel och hon hörde ljudet av racketspel.
De skrattade mot varandra på det artiga sätt som man gör när man vill tycka om någon men har vakuum emellan, när man känner välvilja men ingen samhörighet, när man vill visa att man har roligt ihop men inte är inom sina konturer och inte finner just den här aktiviteten så upplyftande. Man deltar och visar glädje för den andras skull. Som när allt är lite tillgjort. På det sättet skrattade de.
Hon hade själv skrattat så ibland. Men aldrig med honom. Med honom hade hon inte någon gång spelat eller låtsats eller känt sig obekväm. En gång sa han till henne att han aldrig pratat så med någon som med henne. Att prata var hennes afrodisiakum, det enda hon kände till och behärskade. Med samtal kunde hon få omkull vem som helst som delade hennes lust till samtalet och tankeutbytet. Hugos och hennes samtal hade varit erotiskt laddade, ändlösa och oändligt givande – men uppenbarligen inte oumbärliga. Människor kunde tydligen leva utan intressanta samtal. Deras primärbehov var inte verbalerotisk samvaro, utan frihet från besvär. Den gick alltid före önskan om substans och mening. Besvärsfriheten köpte de sig till priset av mild tristess.
Ester Nilsson stod på Kommendörsgatans trottoar med stelfrusna fötter och tänkte att de hade ovanligt livliga medarbetaraktiviteter på den här arbetsplatsen. Hon väntade ytterligare någon timme i sin på tok för tunna kappa. Så slocknade äntligen ljuset och det blev mörkt i lokalerna frånsett ett svagt skimmer från ett bakre rum. Hon dröjde kvar fem minuter till. Sedan gick hon in i porten och över gården och tog trapporna upp till hans lägenhet.
Lukten i trapphuset var som hon mindes den, gammalt damm och kall sten. Lukten skulle ha gjort ont som hågkomster gör men nu var förväntan starkare. Dörren till hans boning stod på glänt. Hon knackade.
– Ja? hördes hans röst, vänlig och väntande.
Hon tog ett steg in i hallen. Som hon hade åstundat detta, att tala ut med honom på riktigt, utan störningar, hemma hos honom, när ingen av dem var på väg någon annanstans.
Hon hörde honom komma henne till mötes, kom från köket, rundade hörnet. Nu såg hon honom, hans skinande fullmåneansikte som samtidigt brukade vara lite tvekande och själviakttagande.
Ester började på en mening. Den hade hon övat in under tiden hon trampat nere på gatan. Den löd: ”Jag tänkte att vi kunde prata lite nu när vi hade det så trevligt i kväll. Vi har aldrig haft chansen att prata ordentligt om vad det var som hände och var vi egentligen står och vad vi ska göra med allt det fina vi byggde upp.”
Det hade hon tänkt ut att hon skulle säga.
Detta ständiga pratande som den försmådda vill ägna sig åt. Detta ständiga pratande. Den som försmår har aldrig behov av att prata.
Hon om någon borde veta att den som lämnar har ingen smärta, den som lämnar behöver inte tala ty den har inget att tala om. Den som lämnar är klar. Detta är den stora smärtan. Det är den som blir lämnad som behöver prata i evighet. Och allt detta pratande är bara försök att berätta för den andra att han misstagit sig. Att om han bara insåg tingens rätta natur skulle han inte välja som han väljer, då skulle han älska henne. Pratandet handlar inte om att få klarhet, vilket den pratande påstår, utan om att övertyga och övertala.
Det är ingen idé att prata. Ärliga svar ges ej, och det av hänsyn. Man sviker och blir sviken och det finns inget att prata om för det föreligger inga skyldigheter när viljan inte är för handen. Det som görs av barmhärtighet är föga värt om den andra hoppas att det görs av kärlek.
Ester hann inte säga det hon tänkt ut, men kom en bit på väg:
– Jag tänkte att vi kunde …
Sedan uppfattade hon hans ansiktsuttryck. Det var uttrycket hos någon som svalt en orm.
Hugo väntade sällskap. Men inte av henne. Orden som kom ur hans mun var stolpiga av skräck och förfäran, eller vad det nu var som gjorde sig påmint i honom.
– Det kommer … en annan … det kommer Eva-Stina.
Ester slog igen dörren och sprang nerför trapporna, rutschade utför ledstången för att undgå ett möte i trapphuset med den andra kvinnan, som var den första. Tydligen var hon kvar nere i lokalerna och ombesörjde något. Kanske målade hon färdigt en kuliss.