Definitiva besked hanteras lättare än diffusa. Det beror på Hoppet och dess natur. Hoppet är en parasit på människokroppen, och lever i fullskalig symbios med människohjärtat. Det räcker inte att sätta tvångströja på det och spärra in det i mörka skrymslen. Svältkost hjälper inte heller, parasiten kan inte sättas på vatten och bröd. Näringstillförseln måste strypas helt. Kan Hoppet skaffa sig syre gör det det. Syret finns i ett felriktat adjektiv, ett förfluget adverb, en kompensatorisk gest av medkänsla, en kroppslig rörelse, ett leende, glansen i ett öga. Den som hoppas gör sig ovetande om att empati är en mekanisk kraft. Den indifferenta gör automatiskt saker av omtanke för att skydda både sig själv och den nödlidande.

Hoppet måste svältas ihjäl för att inte förleda och förblända sitt värddjur. Hoppet kan bara dödas med klarhetens brutalitet. Hoppet är grymt därför att det binder och snärjer.

När parasiten Hoppet tas ifrån sin bärare Värddjuret, dör bäraren eller får friheten.

Hoppet och dess symbios, det måste sägas, tror inte på en förändring av den älskades innersta vilja. Hoppet som bebor människohjärtat tror att viljan redan föreligger; att den älskade egentligen – egentligen – vill det han låtsas inte vilja, eller inte vill det han låtsas vilja, det han av en ond omvärld är förledd att vilja; kort sagt att det inte förhåller sig som det verkar. Att den lilla skymten av något annat är sanningen.

Det är det som är Hoppet.

När Ester kom hem denna natt gjorde hon sin vanliga kvällstoalett. Den här lördagen var det ett år sedan Hugo var hos henne på middag. De hade ätit en rödaktig rätt och han hade gått till fönstret en gång i timmen för att röka. Om en vecka hade hon haft ett år av lidande. Det förhöjdes och koncentrerades nu i några dagar men var renare och mindre oklart.

Inget mer fanns att förstå.