FADERN …
Pappas skrivmaskin knackade tack-tack … tack-tack-tack … Väggklockan vaknade till med ett dammfritt ding-dling. Tystnaden släpade sig fram zzzzzz. Garderoben sa vadå? kläder-kläder-kläder. Nej nej. Mellan klockan, skrivmaskinen och tystnaden fanns ett öra som lyssnade, ett stort, rosa och livlöst öra. De tre ljuden förenades av dagsljuset och av trädets frasande små blad som glittrade och gned sig mot varandra.
Hon stödde pannan mot den blanka och kalla fönsterrutan och betraktade grannens gård och den stora värld som tillhörde hönorna som inte visste att de skulle dö. Och hon kunde känna den varma och hårt packade jorden som om den var bara några centimeter från näsan på henne, den var torr och luktade gott och hon visste mycket väl, mycket väl att en eller annan mask sträckte ut sig i den innan den blev mat åt hönan som skulle bli uppäten av människor.
Det uppstod ett stort, stillastående ögonblick, som inte innehöll någonting. Hon spärrade upp ögonen och väntade. Ingenting hände. Blankt. Men så drog dagen igång med en skälvning och allt började fungera igen, skrivmaskinen som knattrade, fars rykande cigarett, tystnaden, bladen, plockade kycklingar, ljus, pånyttfödda saker som levde lika intensivt som en puttrande gryta. Det enda som saknades var väggklockan som gjorde det så trevligt med sitt ding-dling. Hon blundade, låtsades höra den och ställde sig på tå till den inbillade musikens rytm. Hon tog tre riktigt lätta, graciösa danssteg.
Då såg hon plötsligt med avsmak på alltsammans, som om hon hade satt i sig för mycket av röran. »Oj, oj, oj …«, stönade hon lågt och trött och sedan tänkte hon: vad kommer att hända nu nu nu? Och i nästa bråkdel av tid hände aldrig någonting så länge hon höll på och väntade på vad som skulle hända, om du förstår vad jag menar? Hon sköt ifrån sig den besvärliga tanken och roade sig med en rörelse med sin bara fot på det dammiga trägolvet. Hon gned foten fram och tillbaka och sneglade på sin far och väntade på hans otåliga och nervösa blick. Men inget hände. Ingenting. Det är svårt att suga upp människor på samma sätt som dammsugaren gör.
– Pappa, jag har hittat på en dikt.
– Vad heter den?
– Jag och solen. Hon väntade några sekunder, sedan reciterade hon: »Hönorna som går på gården har redan ätit två maskar, men jag såg dem inte.«
– Jaha? Vad har du och solen med dikten att göra?
Hon betraktade honom en sekund. Han hade inte förstått …
– Solen är ovanför maskarna, pappa, och jag skrev dikten och jag såg inte maskarna … Paus. Hon fortsatte: Jag kan hitta på en till på en gång: »Å sol, kom och lek med mig.« Här är en annan, längre:
Jag såg ett litet moln
stackars masken
jag tror inte den såg det.
– Jättefina, lilla du, jättefina. Hur gör man så bra dikter?
– Det är inte alls svårt, man bara säger.
Hon hade redan klätt på sin docka, hon hade redan klätt av den, hon hade fantiserat att den gått på fest och där hade den glänst bland alla de andra flickorna. En blå bil körde på Arletes kropp och dödade henne. Sedan kom fen och dockan fick nytt liv. Dockan, fen och den blå bilen var inga andra än Joana, i annat fall skulle leken vara rätt tråkig. Hon såg alltid till att hon själv fick huvudrollen när händelserna riktade ljuset på den ena eller andra figuren. Hon tog leken på allvar, arbetade tyst, med armarna hängande utefter sidorna. Hon behövde inte gå nära Arlete för att leka med henne. Till och med på avstånd rådde hon om saker.
Hon roade sig med pappersfigurerna. Hon betraktade dem en stund och så var figurerna elever. Joana var lärarinnan. Den ene var snäll och duktig och den andre var bråkig. Jaja och sedan då? Och nu nu nu? Och ingenting hände någonsin så länge hon … det räcker.
Hon hittade på en liten man, stor som hennes pekfinger, med långbyxor och kravatt. Hon hade honom i fickan på sin skoluniform. Den lille mannen var en riktig pärla, en pärla i kravatt, och han hade mörk röst och sa inifrån fickan: »Skulle Ers Majestät Joana kunna låna mig sitt öra en minut? Får jag avbryta era ständiga sysslor bara en kort minut?« Och sedan förklarade han: »Jag är er tjänare, kära prinsessa. Jag gör allt ni befaller.«
– Pappa, vad ska jag göra?
– Gör läxorna.
– Jag har redan gjort läxorna.
– Gå och lek.
– Jag har redan lekt.
– Stör mig inte då.
Hon snurrade runt som en leksakssnurra och stannade och stirrade utan nyfikenhet på väggarna och taket som fortsatte virvla runt och falla isär. Hon gick på tå och nuddade bara de mörka golvbrädorna. Hon blundade och gick med utsträckta armar, tills hon stötte ihop med någon möbel. Mellan henne och föremålen fanns någonting, men när hon fångade den här saken i handen som en fluga, och sedan kikade, var allt hon såg – även om hon var försiktig och inte lät någonting smita – sin egen hand, rödblommig och modfälld. Ja, jag vet, det var luft, det var luft! Men det hjälpte inte, det förklarade ingenting. Det här var en av hennes hemligheter. Hon kunde aldrig tänka sig att berätta, inte ens för pappa, att hon inte kunde fånga »saken«. Allt som verkligen betydde något var just de saker hon inte kunde berätta om. Med andra pratade hon bara strunt. Om hon berättade någon av sina hemligheter till exempel för Rute blev hon sedan alltid arg på Rute. Det var faktiskt bäst att inte säga någonting alls. En annan sak: om hon hade ont någonstans och hon tittade på visarna på väggklockan medan hon kände hur det gjorde ont, då såg hon att minuterna som visaren räknade passerade, medan smärtan fortsatte göra ont. Det var förresten likadant om hon inte hade ett dugg ont och ställde sig framför klockan och stirrade på den, för då var också det hon inte kände större än minuterna som visaren räknade på klockan. Numera brukade hon rusa till klockan varje gång hon drabbades av någon glädje eller blev upprörd och förgäves stod hon sedan där och betraktade sekunderna.
Hon gick till fönstret, ritade ett kors med fingret på fönsterbrädan och spottade rakt ut. Om hon spottade en gång till – nu var hon tvungen att vänta tills det blev kväll – skulle katastrofen inte inträffa och Gud skulle vara så snäll mot henne, så himla snäll att … att vadå?
– Pappa, vad ska jag göra?
– Det har jag ju redan sagt: gå och lek och låt mig vara!
– Men jag har redan lekt, jag lovar.
Pappa skrattade:
– Men leka är inget man blir klar med …
– Jo, det blir man.
– Hitta på en ny lek.
– Jag vill varken leka eller göra läxor.
–Vad vill du göra då?
Joana funderade:
– Inget jag kan komma på …
– Vill du flyga? frågar pappa tankspritt.
– Nej, svarar Joana. Paus. Vad ska jag göra?
Den här gången ryter pappa till:
– Gå och dunka huvudet i väggen!
Hon går iväg och gör en fläta i sitt långa raka hår. Aldrig aldrig ja ja, gnolar hon lågt. Hon lärde sig göra flätor för inte så länge sedan. Hon går till sitt lilla bord med böcker, leker med dem genom att betrakta dem på avstånd. Hemmafru make barn, grön är man, vit är kvinna, röd kan vara son eller dotter. Är »aldrig« man eller kvinna? Varför är »aldrig« inte son och inte dotter? Och »ja«? Å, det fanns så många saker som var helt omöjliga. Man kunde sitta och tänka hela dagarna. Till exempel: vem sa för första gången så här: aldrig?
Pappa blir klar med jobbet och hittar henne i en fåtölj där hon sitter och gråter.
– Men vad nu då, flicka lilla? han lyfter upp henne i famnen och betraktar utan rädsla hennes heta och ledsna lilla ansikte.
– Vad är det här?
– Jag har inget att göra.
Aldrig aldrig ja ja. Allting var som slamret från spårvagnen när man håller på att somna, ända tills ända tills man känner ett litet styng av rädsla och man somnar. Skrivmaskinen hade stängt munnen som en gammal gumma som stängt munnen, men något kom och tryckte mot hennes hjärta som slamret från spårvagnen, bara det att hon inte höll på att somna. Det var hennes far som kramade henne. Fadern funderar ett tag. Men ingen kan göra något för andra, man hjälper sig själv. Ungen är så rastlös, så mager och brådmogen … Hon andas fort och ryckigt, skakar på huvudet. Ett litet ägg, ja just det, ett levande litet ägg. Vad ska det bli av Joana?