JOANAS DAG

Jag är säker på att jag har en benägenhet till ondska, tänkte Joana.

Vad skulle annars den här känslan av återhållen kraft vara, färdig att explodera i våld, den här hungern efter att få blunda och använda kraften fullt ut, med det vilda djurets tanklösa självsäkerhet? Var det inte enbart i ondskan som man kunde andas utan rädsla och acceptera luften och lungorna? Inte ens glädjen skulle ge mig så mycket glädje som ondskan, tänkte hon förvånad. Inom sig kände hon ett fulländat djur, som var inkonsekvent, egoistiskt och sprängladdat med livskraft.

Hon tänkte på sin man som antagligen inte skulle kän­na igen den här sidan av henne. Hon försökte se Otávio framför sig. Men så fort hon kände att han hade gått hem­ifrån förvandlades hon, hon koncentrerade sig på sig själv och fortsatte långsamt, som om hon bara hade blivit avbruten av honom, att leva barndomens tråd, glömde honom och rörde sig djupt ensam mellan rummen. Inga ljud kom från det fridfulla kvarteret och från de avlägsna husen. Och nu när hon var fri visste hon inte själv vad hon tänkte.

Ja, hon kände närvaron av ett fulländat djur inom sig. Tanken på att en dag släppa lös det här djuret fyllde henne med obehag. Av rädsla för hur det skulle se ut kanske. Eller för att hon var rädd för något det kunde avslöja … Nej, nej, upprepade hon för sig själv, man får inte vara rädd för att skapa. Innerst inne berodde kanske obehaget inför djuret på att hon fortfarande kände en önskan att behaga och att bli älskad av någon som hade makt, som hennes döda faster. Även om det bara var för att senare trampa på henne och ta avstånd från henne utan betänkligheter. För hennes bästa motto, vilket alltid var det senaste, löd: godheten gör mig spyfärdig. Godheten var ljummen och lätt och luktade rått kött som hade legat för länge. Men utan att helt ha ruttnat. Man kunde fräscha upp det då och då, krydda det lite, tillräckligt för att det skulle hålla ett tag till, ett ljummet och stillsamt stycke kött.

En dag, när hon fortfarande var ogift och hennes faster ännu var i livet, hade hon suttit och betraktat en man som åt med glupande aptit. Hon hade betraktat hans uppspärrade ögon, glänsande och dumma, angelägna om att inte gå miste om en enda smakförnimmelse. Och händerna, händerna. Den ena hade greppat gaffeln som han hade kört in i en blodig köttbit – inte ljummen och stillsam, utan intensivt levande, ironisk och omoralisk – medan den andra nervöst skrynklade och klöste på bordsduken smittad av hans iver att snabbt få stoppa i sig en till bit. Benen under bordet markerade takten i någon ohörbar musik, djävulens musik, av rent ohämmat våld. Den vilda grymheten, hans rika färg … Rödaktig om läpparna och kring näsborrarna, blek och blåtonad under de små ögonen. Joana hade ryst inför sin eländiga kopp kaffe. Men efteråt kunde hon inte säga om det hade varit av avsmak eller av fascination och vällust. Bådadera antagligen. Hon visste att mannen var en kraft. Hon kände att hon aldrig skulle kunna få sig själv att äta som han, hon var måttlig av naturen, men åsynen oroade henne. Hon blev också starkt berörd när hon läste hemska tragiska historier i vilka ondskan var kall och intensiv som ett isbad. Som om hon såg någon dricka vatten och märkte att hon var törstig, att hon led av en djup och mångårig törst. Kanske var det bara brist på liv: hon levde mindre än hon kunde och föreställde sig hur törsten bad om översvämningar. Kanske bara några klunkar … Å, nu får du lära dig en läxa, nu får du lära dig en läxa, skulle hennes faster ha sagt: ha aldrig för bråttom, stjäl aldrig innan du vet om det du vill stjäla inte finns någon annanstans, hederligt reserverat för dig. Eller inte? Att stjäla gör allt mer värdefullt. Hennes smak för det onda – tugga rött, svälja sötad eld.

Jag får inte anklaga mig själv. Att söka egoismens grund: allt det jag inte är intresserar mig inte, det är omöjligt att vara bortom det man är – och ändå överskrider jag mig själv till och med utan att hallucinera, i nästan helt normalt tillstånd är jag mer än jag – jag har en kropp och allt jag gör är en fortsättning på min början; om den historiska mayacivilisationen inte intresserar mig är det för att jag inte har någonting inom mig som kan kopplas samman med dess basreliefer; jag accepterar allt som kommer från mig för jag känner inte till orsakerna och det kan hända att jag utan att veta om det trampar på det som är vitalt; det här är min största ödmjukhet, förmodade hon.

Det värsta var att hon skulle kunna radera allt hon hade tänkt. När hon hade rest sina tankar stod de som statyer i trädgården och hon gick i trädgården och tittade och så gick hon vidare.

Hon var glad den här dagen, vacker också. En aning febrig också. Varför den här romantiken: en aning febrig? Men sanningen är att jag faktiskt har lite feber: glansiga ögon, den här styrkan och den här mattheten, oregelbundna hjärtslag. När den lätta brisen, sommarbrisen, rörde hennes kropp skälvde hela hon av kyla och värme. Och då tänkte hon blixtsnabbt, utan att kunna sluta fantisera: det beror på att jag är så ung och varje gång man rör mig eller inte rör mig känner jag – reflekterade hon. Att nu tänka till exempel på blonda bäckar. Just därför att det inte finns några blonda bäckar, förstår du? det är så man kommer undan. Jo, men bäckar som förgylls av solen, blonda på sätt och vis … Så med andra ord hittade jag inte på. Platt fall som vanligt: varken ondska eller fantasi. I den förra, i den slutliga mittpunkten, den enkla känslan utan adjektiv, lika blind som en rullande sten. I fantasin, för endast den har den kraft som ondskan har, finns bara det förstorade och förvandlade seendet: nedanför det, den oberörda sanningen. Ljuger man faller man på riktigt. Till och med när hon var fri, när hon glatt valde nya stigar kände hon alltid igen dem efteråt. Att vara fri var när allt kom omkring att gå vidare – och där har vi den utstakade vägen igen. Hon skulle bara se vad hon redan hade inom sig själv. Så försvann glädjen med att fantisera. Och dagen då jag grät? – jag var också en aning frestad att ljuga – jag studerade matematik och rätt som det var kände jag miraklets fruktansvärda och kalla omöjlighet. Jag stirrar ut genom fönstret och det enda som är sant, men som jag inte skulle kunna gå fram till den där mannen och säga utan att han sprang iväg från mig, det enda som är sant är att jag lever. Helt uppriktigt, jag lever. Vem är jag? Nej, nu ska vi inte gå för långt. Jag kommer ihåg en kromatisk etyd av Bach och jag förlorar förståndet. Den är kall och ren som is och ändå kan man sova på den. Jag förlorar medvetandet, men det gör inget, jag finner största sinneslugn i hallucinationen. Det är märkligt att jag inte kan säga vem jag är. Jag menar, jag vet mycket väl vem jag är, men jag kan inte säga det. Framför allt är jag rädd för att säga det, för i samma ögonblick som jag försöker forma orden uttrycker jag inte bara något annat än det jag känner, utan det jag känner förvandlas långsamt till det jag säger. Eller i varje fall är det som får mig att handla inte det jag känner utan det jag säger. Jag känner vem jag är och känslan har lagrats i övre delen av hjärnan, på läpparna – särskilt på tungan – armarnas yttersta skikt, och den rinner även inne i mig, djupt inne i min kropp, men var, var egentligen, det kan jag inte säga. Smaken är grå och något rödaktig, i de gamla delarna lite blå, och den rör sig långsamt som gelatin. Ibland blir den vass och gör illa mig, när den stöter ihop med mig. Jaja, nu ska jag till exempel tänka på blå himmel. Men framför allt, varifrån kommer den här övertygelsen om att jag lever? Nej, jag mår inte bra. För ingen ställer de här frågorna och jag … Faktum är att man bara behöver hålla tyst för att under alla verkligheter se den enda oförstörbara verkligheten, tillvarons. Och under alla tvivel – den kromatiska etyden – vet jag att allt är fulländat, för det har från skala till skala följt den oundvikliga vägen i förhållande till sig själv. Ingenting undgår sakernas fulländning, det är alltings historia. Men det förklarar inte varför jag blir rörd när Otávio hostar och lägger handen på bröstet, så här. Eller när han röker och får aska i mustaschen utan att märka det. Å, medlidande är det jag känner vid sådana tillfällen. Medlidande är mitt sätt att älska. Att hata och att kommunicera. Det är vad som håller mig vid liv mot världen, så som andra lever genom åtrå och åter andra genom rädsla. Medlidande med saker som händer utan att jag vet om det. Men jag är trött, trots den glädje jag känner i dag, en glädje som man inte kan säga varifrån den kommer, som den en tidig sommarmorgon. Jag är trött, nu akut! Vi kan väl gråta tyst tillsammans. För att vi har lidit och så ljuvt går vidare. Den trötta smärtan förenklad i en tår. Nej, nu har det blivit begär efter poesi, jag erkänner, herregud. Låt oss sova medan vi håller varandra i handen. Världen snurrar och någonstans finns saker jag inte känner till. Låt oss sova på Gud och mysteriet, ett lugnt och ostadigt skepp som flyter på havet, sådan är sömnen.

Varför var hon så varm och lätt, som luften som strömmar ut ur ugnen när man öppnar den?

Dagen hade varit som vilken dag som helst och kanske var det förklaringen till denna framvällande våg av liv. Hon hade vaknat full av dagens ljus, översköljd. Hon hade legat kvar i sängen och tänkt på sand, hav, på när hon drack havsvatten vid sin fasters hus innan den gamla kvinnan dog, på att känna, framför allt hade hon tänkt på att känna. Hon låg där och väntade i flera sekunder men eftersom ingenting hände blev det en vanlig dag. Ända sedan hon var liten hade hon haft en önskan att äga miraklets makt som hon fortfarande inte hade gjort sig fri från. Formeln hade fungerat så många gånger: att känna saken utan att äga den. Det krävdes bara att allt hjälpte till, gjorde henne lätt och ren, på fastande mage så att hon kunde ta emot fantasin. Lika svårt som att flyga och att utan stöd för fötterna ta emot något ytterst värdefullt i sina armar, ett barn till exempel. Ändå var det bara vid en viss punkt i leken som hon blev av med känslan av att hon ljög – och hon var rädd för att inte vara närvarande i alla sina tankar. Hon ville havet och kände lakanen i sängen. Dagen fortsatte och lämnade henne bakom sig, ensam.

Hon hade stannat kvar i sängen, tyst och nästan utan att tänka, som hon ibland gjorde. Med ytlig blick betraktade hon huset som så här dags badade i sol, de höga och blänkande fönstren, som om de själva vore ljuset. Otávio hade gått ut. Ingen hemma. Och ingen heller inne i henne själv som kunde tänka de från verkligheten mest frikopplade tankarna, om hon så skulle ha velat. Om jag såg mig på jorden uppifrån stjärnorna skulle jag vara ensam med mig själv. Det var inte natt, man såg inga stjärnor, omöjligt att se sig själv på sådant avstånd. Hennes förströdda tankar fick henne rätt som det var att minnas någon – stora och glest sittande tänder, ögon utan fransar – som, uppriktig men samtidigt fullständigt övertygad om sin originalitet, sa: mitt liv är i ohygglig grad ett nattliv. Efter att ha yttrat dessa ord blev denne någon sittande orörlig, stilla som en oxe om natten; då och då rörde sig huvudet med en gest utan mening eller syfte för att sedan återgå till att vara uppslukat av dumhet. Han fyllde alla med fasa. Jo, mannen tillhörde förresten hennes barndom och förknippad med honom var minnet av en fuktig bukett med stora violer, skälvande av växtkraft … I det särskilt vakna ögonblick som Joana befann sig i skulle hon, om hon ville, om hon gav sig hän lite mer, kunna återuppleva hela barndomen … Den korta perioden med sin far, sedan flytten till faster, läraren som lärde henne att leva, puberteten som reste sig med sin gåtfullhet, internatskolan … äktenskapet med Otávio … Men allt det här var mycket mer kortvarigt, en enkel förvånad blick skulle uttömma alla dessa fakta.

Ja, lite feber hade hon allt. Om synd fanns hade hon syndat. Hela hennes liv hade varit ett misstag, hon var oviktig. Var fanns kvinnan med rösten? Var fanns kvinnorna som bara var kvinnliga? Och fortsättningen på det som hon hade påbörjat som barn? Hon hade lite feber. Ett resultat av de dagar då hon hade vandrat fram och tillbaka och förkastat och älskat samma saker tusen gånger om. Av de mörka och tysta nätter hon hade upplevt, de små stjärnorna som tindrade högt uppe i skyn. Den unga kvinnan utsträckt i sängen, med vaksamma ögon i halvdunklet. Den vitaktiga sängen som simmade i mörkret. Tröttheten som kröp fram i hennes kropp, klarheten som flydde bläckfisken. Trasiga drömmar, början på syner. Otávio som levde i det andra rummet. Och med ens hela väntans trötthet koncentrerad i en nervös och snabb kropps­rörelse, det stumma skriket. Sedan kyla, och sömn.