… MODERN …

En dag kom hennes fars vän på besök fjärran ifrån och kramade om honom. När de satte sig för att äta middag såg Joana förfärad och ångerfull en naken och gul höna ligga på bordet. Hennes far och den andre mannen drack vin och mannen sa gång på gång:

– Jag kan bara inte fatta att du har fått en dotter …

Fadern vände sig skrattande till Joana och sa:

– Jag köpte henne i affären på hörnet …

Hennes far var glad men blev också allvarlig emellanåt och knådade små kulor av brödet. Ibland tog han en stor klunk vin. Mannen tittade på Joana och sa:

– Vet du varför grisen säger nöff-nöff-nöff?

Hennes far avbröt:

– Du är verkligen bra på det där, Alfredo …

Mannen hette Alfredo.

– Ser du inte, fortsatte hennes far, att tösen är för stor för att leka vad säger grisen …

Alla skrattade, Joana också. Hennes far gav henne en till hönsvinge och hon började äta den utan bröd.

– Hur känns det att ha en liten tjej? frågade mannen medan han tuggade.

Hennes far torkade sig om munnen med en servett, lutade huvudet åt sidan och sa med ett leende:

– Ibland som att hålla ett varmt ägg i handen. Ibland, ingenting: total minnesförlust … Då och då känner jag att jag har en dotter som är min, som faktiskt är min.

– Flickan, flickan, kickan, sickan … sjöng mannen med blicken på Joana. Vad ska du bli när du blir stor och ung kvinna och allt?

– Beträffande allt så har hon inte den blekaste aning, hörru du, men om hon inte blir arg så ska jag berätta vad hon har för planer. Hon har sagt att när hon blir stor ska hon bli hjälte …

Mannen skrattade och skrattade och skrattade. Så slutade han tvärt och tog tag i hennes haka och medan han höll henne i hakan kunde hon inte tugga:

– Du blir väl inte ledsen för att pappa har avslöjat din hemlighet, eller hur?

Sedan talade de om saker som måste ha hänt innan hon föddes. Ibland var det inte ens om sådana sorters saker som händer, bara ord – men också de från tiden innan hon föddes. Hon skulle tusen gånger hellre vilja att det regnade för då skulle det vara mycket lättare att somna utan att vara rädd för mörkret. De båda männen gick för att hämta sina hattar och gå ut, då reste hon sig upp och ryckte i fars jacka:

– Stanna lite till …

De båda männen tittade på varandra och ett tag visste hon inte om de skulle stanna eller gå. Men när hennes far och hans vän stod och såg lite allvarliga ut och sedan började skratta tillsammans visste hon att de skulle stanna. Åtminstone tills hon blev tillräckligt trött för att kunna lägga sig utan att höra regn, utan att höra människor eller tänka på resten av det mörka, tomma och tysta huset. De satte sig och rökte. Ljuset började blinka i ögonen på henne och nästa dag skulle hon, det första hon gjorde sedan hon vaknat, gå och undersöka grannens gård för att se om hönsen var där, för i dag hade hon ätit ugnsstekt höna.

– Jag kunde inte glömma henne, sa hennes far. Inte för att jag gick och tänkte på henne hela tiden. Men en tanke då och då, som ett komihåg om att tänka på senare. Men när det blev senare kunde jag inte reflektera över det på allvar. Jag kände bara det där lätta stynget, som inte gjorde ont, en ansats till ett å! ett ögonblick av vag meditation och sen var det borta. Hon hette … Han kastade en blick på Joana. Hon hette Elza. Jag kommer till och med ihåg att jag sa till henne: Elza, det namnet får mig att tänka på en tom säck. Hon var finlemmad, komplicerad – du förstår vad jag menar, eller hur? – härsklysten. Så snabb och hård i sina omdömen, så självständig och bitter att jag efter vårt första möte kallade henne ohyfsad! Och vet du … Hon brast i skratt, sedan blev hon allvarlig. På den tiden brukade jag fantisera om vad hon gjorde på natten. För det kändes omöjligt att tänka sig att hon skulle sova. Nej, hon var inte den som gav sig. Och till och med den där torra färgen – som tur var har inte flickan ärvt den – den där färgen passade inte med några kläder … Hon brukade tillbringa kvällarna med att be, med blicken fäst på den mörka himlen, som om hon vakade över någon. Jag hade dåligt minne, jag kom inte ens ihåg varför jag hade kallat henne ohyfsad. Men inte så dåligt att jag skulle glömma henne. Jag kunde fortfarande se henne gå på stranden, med hårda steg och slutet och frånvarande ansikte. Det märkligaste av allt, Alfredo, är att det inte kan ha funnits någon strand. Men bilden var envis och trotsade alla förklaringar.

Mannen rökte och satt tillbakalutad, nästan låg i fåtöljen. Joana rispade den gamla fåtöljens röda skinn med nageln.

– En gång vaknade jag med feber, innan det hade blivit morgon. Det är som om jag fortfarande känner tungan i munnen, varm, torr och sträv som en tygbit. Du vet hur rädd jag är för att plågas i någon sjukdom, jag skulle hellre sälja min själ. Då tänkte jag i alla fall på henne. Otroligt. Jag var redan trettiotvå år då, om jag inte missminner mig. Jag hade träffat henne flyktigt när jag var tjugo. Och av alla vänner – du också, för jag visste inte var du höll hus på den tiden – var det henne jag tänkte på den gången, i en stund av ångest. Hon var djävulen …

Vännen skrattade:

– Ja, hon är djävulen …

– Du anar inte hur hon var: jag har aldrig träffat någon så full av hat mot andra människor, uppriktigt hat och förakt också. Och som samtidigt är så god … god på ett kärvt sätt. Eller har jag fel? Jag hade svårt att tycka om den där sortens godhet: nästan som om hon drev med en. Men jag vande mig. Hon behövde inte mig. Inte jag henne heller, egentligen. Men vi levde tillsammans. Vad jag än i dag skulle vilja veta, vad jag skulle ge nästan vad som helst för att få veta, är vad hon hela tiden gick och tänkte på. Du skulle tycka att jag, som den man du ser här och som du känner, du skulle tycka att jag var en riktig dumskalle jämfört med henne. Så du kan tänka dig vilket intryck hon gjorde på mina få och fattiga stackars släktingar: det var som om jag till deras rosiga och fylliga barm – kommer du ihåg, Alfredo? de båda skrattade, som om jag hade kommit dragande med ett smittsamt virus, en kättare, jag vet inte vad … Hur som helst, jag skulle själv inte vilja att den här lilla tjejen tog efter henne. Och inte mig heller, för Guds skull … Tack och lov har jag en känsla av att Joana kommer att gå sin egen väg …

– Och sen? sa mannen genast.

– Sen … inget. Hon dog så fort hon kunde.

Därefter sa mannen:

– Titta, din dotter sover nästan … Gör en välgärning och stoppa henne i säng.

Men hon sov inte. Om hon blundade halvt och lät huvudet falla åt sidan var det nämligen lite grand som om det regnade, allt flöt försiktigt samman. Så när hon till slut lade sig i sängen och drog lakanet över sig skulle hon därför redan ha hunnit vänja sig vid att sova och skulle inte känna mörkret vila tungt över bröstet. Särskilt nu när hon var rädd för Elza. Men man kan ju inte vara rädd för sin egen mor. Mor var som en far. När pappa bar henne genom korridoren till sovrummet lutade hon huvudet mot honom och kände den starka doften från hans armar. Hon sa utan att tala: nej, nej, nej … För att muntra upp sig tänkte hon: i morgon, tidigt i morgon, titta på de levande hönorna.

De sista solstrålarna skälvde i de gröna grenarna där ute. Duvorna pickade i den lösa jorden. Då och då nådde skolgårdens bris och tystnad in i klassrummet. Då blev allting lättare, lärarinnans röst fladdrade som en vit flagga.

– Och sen levde han och hans kära lyckliga i alla sina dagar. Paus. Träden rörde sig lätt på gården, det var en sommardag. Skriv en resumé av den här berättelsen till nästa lektion.

Fortfarande uppslukade av berättelsen började barnen långsamt röra på sig, med tomma blickar och belåtna munnar.

– Vad får man när man blir lycklig? hennes röst var en ljus och tunn pil. Lärarinnan riktade blicken mot Joana.

– Kan du upprepa frågan …?

Tystnad. Lärarinnan log och plockade i ordning böckerna.

– Fråga en gång till, Joana, jag hörde inte riktigt.

– Jag undrade: vad händer när man har blivit lycklig? Vad kommer sen? upprepade flickan envist.

Kvinnan såg henne förvånat i ögonen.

– Vilken idé! Jag tror inte jag förstår vad du menar, vilken idé! Ställ samma fråga fast med andra ord …

– Lycklig blir man för vadå?

Lärarinnan blev röd om kinderna – det var omöjligt att säga varför hon rodnade. Hon såg hela klassen framför sig och skickade ut eleverna på rast.

Vaktmästaren kom ut och bad flickan gå till lärarinnans rum.

– Sätt dig … sa lärarinnan. Har du lekt?

– Lite …

– Vad vill du bli när du blir stor?

– Jag vet inte.

– Du, jag fick också en idé. Hon rodnade. Ta ett papper, skriv ner den här frågan som du ställde till mig i dag och spara den i många år. Sen, när du har blivit stor läser du den igen. Hon betraktade henne. Vem vet? En dag kanske du själv kan svara på den på något sätt … Hon förlorade sin allvarliga min och rodnade. Eller också kanske det inte har någon betydelse, men du kan i alla fall roa dig med …

– Nej.

– Vad menar du? frågade lärarinnan förvånat.

– Jag tycker inte om att roa mig, sa Joana stolt.

Lärarinnan blev röd om kinderna igen:

– Jaja, kila ut och lek nu.

När Joana med två språng var framme vid dörren kal-lade lärarinnan på henne igen, den här gången blossande ända ner på halsen och med nedslagen blick, medan hon plockade med papperen på bordet:

– Tyckte du inte det var konstigt … lustigt att jag bad dig skriva ner frågan och spara den?

– Nej, sa hon.

Och så sprang hon tillbaka till skolgården.