JOANAS PROMENAD

– Det är väldigt avkopplande, sa Joana till Otávio.

Precis som ett rum omgivet av fyra väggar har ett särskilt värde, som inte beror så mycket på det faktum att det är ett rum utan på att det omges av väggar. Otávio förvandlade henne till någonting som inte var hon utan han själv och som Joana tog emot av medlidande med dem båda, för de var båda oförmögna att göra sig fria genom kärleken. Men också för att hon undergivet accepterade sin egen rädsla för att lida, sin oförmåga att ta sig förbi upprorets gräns. Och dessutom: hur kunde hon förena sig med en man utan att låta honom fängsla henne? hur kunde hon hindra honom från att resa sina fyra väggar över hennes kropp och själ? Fanns det över huvud taget ett sätt att äga något utan att detta i sin tur ägde henne?

Eftermiddagen var naken och klar, utan början eller slut. Lätta och svarta fåglar flög skarpa genom den rena luften, flög utan att människorna följde dem ens med en blick. Långt borta i fjärran svävade berget tjockt och kompakt. Det fanns två sätt att betrakta det: det första, att föreställa sig att det låg långt borta och var stort och det andra, att det var litet och nära. Men i vilket fall som helst, ett korkat, brunt och hårt berg. Vad hon hatade naturen ibland. Utan att veta varför fick hon en känsla av att den sista reflektionen, som blandades med tankarna om berget, avslutade någonting och slog handflatan i bordet: så är det! Det där grå och gröna som låg utsträckt inuti Joana som en slö, mager och sträv kropp, djupt inne i henne, helt torrt, som ett leende utan saliv, som ansträngda ögon i behov av sömn, bejakade sig inför det orörliga berget. Det som hon inte kunde gripa med handen var nu strålande och högt och fritt och det var meningslöst att försöka sammanfatta det: ren luft, sommareftermiddag. För det fanns säkert mer än det. En tom seger över de frodiga träden, alltings planlösa varande. Å, Gud. Det här, ja, det här: om Gud fanns hade han rymt från den här världen som med ens hade blivit alltför ren, som ett hem på en lördag, ett stilla hem utan damm och som luktade såpa. Joana log. Hur kom det sig att ett rent och nybonat hem fick henne att känna sig vilsen som i ett kloster, i vars korridorer hon tröstlös irrade omkring? Och det fanns mycket annat som hon också betraktade. Om hon till exempel klarade av att låta en isklump smälta på magen, vid levern, genomfors hon av avlägsna och skarpa känslor, av lysande och snabba tankar, och om hon då blev tvungen att säga något skulle hon säga: sublimt, med händerna utsträckta framför sig, kanske med slutna ögon.

– Då är det väldigt avkopplande, upprepade hon.

Hon kände sig som en torr gren, fastsatt i luften. Bräcklig, med flagnande bark. Kanske var hon törstig, men det fanns inget vatten till hands. Och framför allt, den kvävande övertygelsen om att hon, om en man omfamnade henne i det här ögonblicket, inte skulle känna nervernas mjuka sötma, utan i stället citronsaften på dem som fick det att svida, kroppen som en träbit intill elden, böjd, sprucken, torr. Hon kunde inte trösta sig genom att säga: det här är bara en paus, livet kommer senare att komma som en våg av blod och tvätta mig, fukta det svedda träet. Hon kunde inte bedra sig för hon visste att hon också levde och att de här ögonblicken var kulmen på något svårt, på en smärtsam erfarenhet som hon borde vara tacksam för: nästan som att känna tiden utanför sig själv och bli tankspridd.

– Jag har märkt att du tycker om att gå, sa Otávio och tog upp en kvist från marken. Du gillade förresten att promenera redan innan vi gifte oss.

– Ja, mycket, svarade hon.

Hon kunde ge honom en tanke, vilken som helst, och så skulle en ny relation mellan dem skapas. Det här var det bästa som fanns när man var med andra. Man var inte tvungen att följa det förflutna och med ett enda ord kunde man hitta på en livsväg. Om hon sa: jag är gravid i tredje månaden, så där, ja! så skulle genast någonting leva mellan dem båda. Även om Otávio inte var särskilt stimulerande. Med honom var det enklast att knyta an till något som redan hade ägt rum. Trots det öppnade hon någon gång emellanåt handen, inför hans blick som bad »skona mig, skona mig«, och lät en liten fågel plötsligt ta till vingarna. Men ibland, kanske beroende på vad det var hon sa, skapades ingen bro mellan dem. I stället uppstod ett avstånd. »Otávio«, sa hon rätt som det var, »har du tänkt på att en punkt, en enda punkt utan utsträckning, är höjden av ensamhet? En punkt kan inte räkna ens med sig själv, den-var-den-var-inte, den är utanför sig själv.« Som om hon hade kastat en glödande kolbit på sin man hoppade kommentaren från den ena sidan till den andra, studsade ur händerna tills han gjorde sig av med den med en annan fras, kall som aska, aska för att fylla igen avståndet: det regnar, jag är hungrig, det är en vacker dag. Kanske för att hon inte visste hur man lekte. Men hon älskade honom, älskade hans sätt att ta upp kvistar från marken.

Hon andades in den ljumma och klara eftermiddags­luften, och det där inuti henne, som bad om vatten, fanns kvar där spänt och stelt som någon som med förbundna ögon väntar på att skottet ska fyras av.

Natten kom och hon fortsatte andas i samma sterila rytm. Men när gryningen milt spred sitt ljus i rummet och sakerna friska trädde fram ur skuggorna kände hon den nya morgonen ta sig in mellan lakanen och öppnade ögonen. Hon satte sig upp i sängen. Inne i henne var det som om döden inte fanns, som om kärleken kunde lösa upp den, som om evigheten var förnyelse.