JOANAS GLÄDJEÄMNEN

Den frihet hon ibland kände. Den kom inte från några skarpa reflektioner, utan från ett tillstånd som verkade bestå av förnimmelser som var alltför organiska för att de skulle gå att formulera i tankar. Ibland, längst in i känslan, flämtade en tanke som gjorde henne vagt medveten om sin art och sin färg.

Det tillstånd hon gled in i när hon mumlade: evighet. Själva tanken fick ett drag av evighet. Den fördjupades och bredde ut sig på ett magiskt sätt, utan något egentligt innehåll eller någon egentlig form och även utan dimension. Hennes intryck var att om hon kunde stanna kvar i känslan ytterligare några ögonblick skulle hon få en uppenbarelse – utan ansträngning, som att se resten av världen bara genom att luta sig ut i rymden från jorden. Evighet var inte bara tid, utan någonting besläktat med den djupt rotade övertygelsen att man inte kunde hålla kvar tiden i kroppen på grund av döden; det omöjliga i att överskrida evigheten var evighet; precis som en nästan abstrakt känsla av fullkomlig renhet också var evig. Men den tydligaste föreställningen om evigheten fick hon av det omöjliga i att veta hur många människor som skulle efterträda hennes kropp, som en dag skulle avlägsna sig från nuet med ett stjärnfalls hastighet.

Hon definierade evighet och förklaringarna uppstod lika oundvikligt som hjärtats slag. Hon skulle inte ändra ett ord, så starkt var de hennes sanning. Men de hann inte mer än uppstå förrän de blev tomma på all logik. Att definiera evigheten som en kvantitet större än tiden och större till och med än den tid som den mänskliga tanken kan uthärda skulle trots allt inte heller få henne att begripa den. Dess egenskap var just att den saknade kvantitet, att den inte var mätbar och delbar eftersom allt som man kunde mäta och dela hade en början och ett slut. Evighet var inte den oändligt stora kvantiteten som uttömde sig själv, evighet var följd.

Joana insåg då att i följden låg den största skönhet, att rörelsen förklarade formen – det fanns något så upphöjt och rent i att skrika: rörelsen förklarar formen! – och i följden fann man också att smärtan för kroppen var långsammare än den oavbrutna kontinuitetens rörelse. Fantasin grep och ägde nuets framtid, medan kroppen var kvar vid vägens början och levde i en annan rytm, blind för själens erfarenheter … Genom dessa förnimmelser – med hjälp av dem fick Joana något att existera – stod hon i förbindelse med en helt självständig glädje.

Det fanns många angenäma känslor. Att klättra uppför ett berg, stanna på toppen och att, utan att se sig omkring, känna närvaron av den erövrade vägen upp och farbroderns gård långt borta i fjärran. Vinden som fick kläderna och håret att fladdra. De fria armarna, hjärtat som slöt sig och öppnade sig vilt, men ansiktet ljust och lugnt under solen. Och framför allt att veta att jorden under hennes fötter var så djup och hemlig att hon inte behövde frukta någon invasion av förståndet som skulle upplösa mysteriet. Denna känsla hade glansens och ärans kännemärke.

Vissa musikögonblick. Musiken tillhörde samma kate­gori som tanken, båda vibrerade i samma rörelse och art. Den hade samma kvalitet som en tanke så intim att när man hörde musiken uppenbarades tanken själv. En tanke så intim att när Joana hörde någon upprepa de fina nyanserna i en sång eller ett musikstycke blev hon förvånad, som om hon hade blivit invaderad och utspridd. Hon hörde inte ens harmonin längre när den blev mer populär – då var den inte längre hennes. Eller ens när hon lyssnade på den flera gånger, vilket förstörde likheten: för hennes tankar upprepade sig aldrig, medan musiken kunde spelas om och om igen och alltid låta exakt likadant – tanken var bara lik musiken när den uppstod. Joana identifierade sig inte lika starkt med all musik. Bara med den rena, där det hon älskade varken var tragiskt eller komiskt.

Det fanns också mycket att se. Vissa ögonblick av seende var lika värdefulla som »blommor på graven«: det man såg blev något som fanns till. Det betydde inte att Joana väntade på att få se ett mirakel eller att ärkeängeln Gabriel skulle tillkännage hennes vision. Visionen överraskade henne i något hon redan hade sett, men nu plötsligt betraktade för första gången och plötsligt insåg hon att det där var något som alltid levde. Som en skällande hund som avtecknade sig mot himlen. Det var något isolerat, det krävde ingen ytterligare förklaring … En öppen dörr som stod och svängde fram och tillbaka och gnisslade i eftermiddagens tystnad … Och med ens, ja, där var den sanna saken. Ett gammalt porträtt av någon som man inte känner och aldrig kommer att känna igen därför att fotot är gammalt eller därför att den avporträtterade har blivit aska – denna blygsamma lilla distraktion gav henne en stunds angenäm ro. Även en flaggstång utan flagga, upprätt och stum, stadigt fäst i en sommardag – blint ansikte och blind kropp. Saken behövde inte vara sorglig eller rolig eller visa sig för att man skulle ha en vision. Den behövde bara finnas till, helst stilla och tyst, för att man i den skulle uppleva dess kännemärke. Å Gud, varandets kännemärke … Men det var ingenting man behövde jaga, eftersom allt som fanns till med nödvändighet fanns till … Visionen bestod nämligen i att överraska sakernas symbol i sakerna själva.

De här upptäckterna var förvirrande. Men det gjorde dem också på ett sätt behagfulla. Hur skulle man till exempel för sig själv förklara att långa, skarpa linjer utan tvivel hade kännemärket? De var tunna och smala. Vid ett givet ögonblick var de inte längre lika mycket linjer, slutade de precis som de hade börjat. Avbrutna, ständigt avbrutna inte för att de tog slut, utan för att ingen kunde ta dem till slutet. Cirklarna var mer fulländade, mindre tragiska, och de berörde henne inte lika mycket. En cirkel var människans verk, avslutad före döden, och inte ens Gud skulle kunna avsluta den på ett bättre sätt. Medan raka, tunna, fria linjer – var som tankar.

Ännu fler saker som gjorde henne förvirrad. Hon kom till exempel ihåg sig själv som liten flicka när hon stod framför havet: den frid som kom ur oxens ögon, den frid som kom från havets vidsträckta kropp, från havets djupa sköte, från katten som låg stel på trottoaren. Allt är ett, allt är ett … hade hon börjat sjunga. Förvirringen berodde på hur havet, katten, oxen och hon var sammanflätade. Förvirringen berodde också på att hon inte visste om hon hade sjungit »allt är ett« redan som liten, när hon stod framför havet, eller senare, när hon hade kommit ihåg. Men förvirringen var inte bara behagfull, den gav henne också en känsla av verklighet. Det slog henne att om hon hade rett ut och tydligt förklarat vad hon hade känt, så skulle hon ha förstört själva kärnan i »allt är ett«. I sin förvirring var hon oavsiktligt sanningen själv, vilket kanske gav henne större förmåga att leva snarare än kunskap om livet. Denna sanning var ingenting Joana kunde använda, även om den hade uppenbarats, för den utgjorde inte hennes stjälk utan roten och fäste hennes kropp vid allt som inte längre var hennes, oberäkneligt och oåtkomligt.

Å, det fanns många anledningar till glädje, glädje utan skratt, allvarlig, djup och frisk. När hon upptäckte saker om sig själv i exakt samma ögonblick som hon talade, till exempel, och tanken löpte parallellt med orden. En dag hade hon berättat historier för Otávio om när hon var liten och om hembiträdet som kunde leka bättre än någon annan. De lekte drömmar.

– Sover du?

– Massor.

– Då är det dags att vakna, det är morgon … Har du drömt?

I början drömde hon om får, om att gå till skolan, om katter som drack mjölk. Men så småningom drömde hon om blå får, om att gå till en skola mitt i skogen, om katter som drack röd mjölk i guldfat. Och varje gång blev drömmarna allt tätare och fick färger som var svåra att lösa upp i ord.

– Jag drömde att vita bubblor kom upp inifrån …

– Vadå för bubblor? Inifrån vadå?

– Jag vet inte, bara att de kom …

När Otávio hade lyssnat på henne hade han sagt:

– Jag börjar tro att de kanske lämnade dig för tidigt … din fasters hus … okända människor … sen internatskolan …

Joana hade tänkt: men där fanns läraren. Hon hade svarat:

– Nej … Vad kunde de mer ha gjort med mig? Att ha haft en barndom är väl det bästa man kan tänka sig? Den kan ingen ta ifrån mig … Och i det ögonblicket märkte hon intresserat att hon hade börjat lyssna på sig själv.

– Jag skulle inte vilja ha tillbaka en minut av min barndom, hade Otávio fortsatt frånvarande. Säkert hade han tänkt på tiden med sin kusin Isabel och den ljuva Lídia. Inte ens en sekund.

– Men inte jag heller, hade Joana skyndat sig att svara, inte en sekund. Jag saknar den inte, förstår du? Och så förklarade hon högt, långsamt, hänförd: Det är inte saknad, för jag har min barndom nu mycket mer än när jag var barn …

Ja, blandat med blodet fanns mycket som gjorde henne glad.

Joana kunde också tänka och känna i olika banor samtidigt. Medan Otávio hade pratat hade hon alltså, samtidigt som hon lyssnat på honom, tittat ut genom fönstret och betraktat en liten gammal kvinna i solen, grånad, späd och pigg – en skälvande gren i vinden. En torr gren i vilken det fanns så mycket kvinnlighet, hade Joana tänkt, att den stackars kvinnan skulle ha kunnat få ett barn om inte livet hade torkat ut i hennes kropp. Sedan, medan hon svarade Otávio, erinrade hon sig den vers som hennes far hade hittat på för att roa henne när hon fick ett av sina vad-ska-jag-göra-utbrott:

Margarida blev vän med Violeta,

den ena var blind, den andra galen,

den blinda förstod vad den tokiga sa

och såg till slut vad ingen annan kunde se …

som ett hjul som snurrade och snurrade, rörde upp luften och bildade en lätt vind.

Till och med att må dåligt var bra för också när den djupaste ångesten pågick fanns man till – som en separat flod.

Och man kunde också vänta på ögonblicket som kom … som kom … och plötsligt brådstörtat övergick i nu och med ens löstes upp … och ett annat som kom … som kom …