KVINNAN MED RÖSTEN OCH JOANA

Joana betraktade henne inte närmare förrän hon hörde hennes röst. Den låga och böjda tonen, utan vibrationer, väckte henne. Hon stirrade nyfiket på kvinnan. Hon måste ha upplevt något som fortfarande var okänt för Joana. Hon begrep inte den där intonationen, så fjärran från livet, så fjärran från dagarna …

Joana kom ihåg hur hon en gång, några månader efter det att hon hade gift sig, hade tittat på sin man och frågat honom något. De gick på gatan. Och innan hon ens hade avslutat meningen hade hon, till Otávios förvåning, stannat och sett både bekymrad och road ut. Å, hade hon upptäckt, sedan lade hon sig till med en sådan där röst hon så många gånger hade hört innan hon gifte sig, alltid en aning villrådig. Rösten hos en ung kvinna bredvid sin man. Som hennes egen röst just nu när hon talade med Otávio: gäll, tom, högt uppskruvad, med jämna och klara toner. Något oavslutat, extatiskt, en aning blasé. Som försökte ropa … Ljusa, rena och torra dagar, könlös röst och könlösa dagar, gosskör i utomhusmässa. Och någonting förlorat, på väg mot en mild förtvivlan … Den där klangen hos en nygift kvinna hade en historia, en skör historia som kvinnan med rösten gick förbi utan att märka, men det gjorde inte den här kvinnan.

Sedan den dagen kände Joana alltid rösterna, vare sig hon förstod dem eller inte. Mot slutet av livet skulle antagligen en våg av minnen stiga i Joana, på grund av alla klanger hon hade hört, och hon skulle säga: så många röster jag har haft …

Hon böjde sig fram mot kvinnan. Hon hade kommit till henne för att hon letade efter ett hus och hon var glad att hon hade gått utan sin man, för när hon var ensam kände hon sig friare att iaktta. Och där, ja, där var något hon inte hade väntat sig, en paus. Men den andra kvinnan gav henne inte ens en blick. Joana försökte tänka genom Otávios huvud och gissade att han skulle betrakta kvinnan som enbart vulgär, med den där stora, bleka och lugna näsan. Kvinnan beskrev fördelarna och nackdelarna med huset som var till uthyrning, samtidigt som hon lät blicken svepa över golvet, fönstren och landskapet utanför, likgiltigt och utan brådska. Hon var ren och proper, hade mörkt hår. Kroppen fyllig och kraftig. Och rösten, hennes röst kom från jorden. Utan att stöta ihop med något föremål, mild och avlägsen som om den hade färdats långa vägar under marken innan den kom fram till hennes strupe.

– Gift? frågade Joana, böjd över henne.

– Änka, med en son. Så fortsatte hennes antydande sång om husen och hyrorna i området.

– Nej, jag tror inte att huset är något för oss, det är för stort för ett par, sa Joana hastigt, till och med en aning bryskt. Men, tillade hon med mildare röst samtidigt som hon försökte dölja sin iver, skulle du ha något emot om jag kom förbi någon gång så att vi kunde få en pratstund?

Den andra kvinnan verkade inte bli förvånad. Hon strök handen över midjan, som hade tänjts ut av havande­skap och hennes rörelsers långsamhet:

– Det blir nog svårt … I morgon åker jag för att hälsa på min son. Han är gift. Jag ska resa …

Hon log utan glädje, utan känslor. Bara: jag ska resa. Vad intresserade den här kvinnan? undrade Joana. Kunde hon ha en älskare …

– Lever ni ensam? frågade hon.

– Min yngsta syster blev barmhärtighetssyster. Jag bor med den andra.

– Är det inte tråkigt att leva utan en man i hemmet? fortsatte Joana.

– Tycker ni? svarade kvinnan.

– Jag frågar vad ni tycker, inte jag. Jag är gift, tillade Joana och försökte ge samtalet en mer förtrolig ton.

– Nej, jag tycker inte det är ett dugg tråkigt. Hon log blekt. Jaha, eftersom huset tydligen inte är vad ni är ute efter får jag be er att ursäkta mig. Jag måste hinna tvätta innan jag sätter mig vid fönstret för att svalka mig.

Joana gick vidare och kände sig förnärmad. Kvinnan var en idiot, utan tvekan … Men rösten? Hon kunde inte göra sig fri från den under hela eftermiddagen. Hon försökte komma ihåg kvinnans leende och hennes breda och stillsamma kropp. Kvinnan hade ingen historia, upptäckte Joana långsamt. För om saker hände henne, så var de inte hon och de blandades inte med hennes verkliga tillvaro. Det väsentliga – däri inbegripet det förflutna, nuet och framtiden – var att hon levde. Det var berättelsens kärna. Ibland verkade denna kärna suddig, som om man betraktade den med halvslutna ögon, nästan obefintlig. Men det räckte med en kort paus, en stunds tystnad, för att den skulle växa sig enorm och ställa sig i förgrunden, ögonen öppna och ett stilla och oavbrutet sorl som av vatten rinnande mellan stenar. Varför beskriva mer än så? Självklart hände också saker som kom utifrån. Hon förlorade sina illusioner, hon fick någon lunginflammation. Saker hände henne. Men de bara förtätade eller försvagade sorlet i hennes centrum. Varför berätta om detaljer och omständigheter om ingen av dem ändå behärskade henne? Och om hon bara var livet som oupphörligt rann i hennes kropp?

Hennes frågor blev aldrig otåliga i jakten på svar, fortsatte Joana upptäcka. De var döda när de föddes, de hopade sig leende men utan längtan eller förhoppningar. Hon försökte sig aldrig på någon rörelse utanför sig själv.

Hon kastade bort många år av sin tillvaro sittande vid fönstret, där hon stirrade på saker som gled förbi och på saker som stod stilla. Men egentligen såg hon inte livet så mycket som hon hörde det inom sig. Dess ljud fascinerade henne – som ett nyfött barns andning – dess försiktiga glans – som den hos en nyfödd växt. Hon hade fortfarande inte blivit trött på att finnas till och hon var så självständig att hon ibland, av stor lycka, kände vemodet lägga sig över henne som skuggan av en filt, som gjorde henne frisk och tyst som en skymning. Hon väntade sig ingenting. Hon var i sig själv, sitt eget slut.

En gång delade hon sig, hon blev otålig, började gå ut och leta efter sig själv. Hon gick till ställen där män och kvinnor träffades. Alla sa: vilken tur att hon har vaknat upp, livet är kort, det gäller att ta vara på det så gott man kan. Förut var hon alltid så håglös, nu är hon som folk. Ingen förstod att hon var så till den grad olycklig att hon var tvungen att leta efter livet. Det var då hon valde en man, älskade honom och kärleken fick hennes blod och mysterium att tätna. Hon födde ett barn, hennes man dog sedan han hade befruktat henne. Hon levde vidare och utvecklades mycket väl. Hon samlade ihop alla sina delar och gick inte längre ut och sökte efter folk. Hon hittade tillbaka till fönstret och slog sig ner där tillsammans med sig själv. Och aldrig hade man som nu sett en sak eller varelse så lycklig och förverkligad. Trots alla de som betraktade henne med nedlåtande blickar och tyckte att hon var svag. För hennes själ var så stark att hon aldrig avstod från att äta gott till både lunch och middag, men utan att gå till överdrift med njutningarna. Inget man sa brydde hon sig om och inget som hände hade någon betydelse, allt gled av henne och försvann i andra vatten än de inom henne.

En dag, efter att utan leda ha upplevt många likadana dagar, märkte hon att hon inte var sig själv. Hon kände sig trött. Hon gick fram och tillbaka. Hon visste inte själv vad hon ville. Hon började gnola lågt, med stängd mun. Sedan tröttnade hon på det och började tänka på saker. Men det gick inte riktigt. Inuti henne försökte någonting säga stopp. Hon väntade men ingenting kom till henne från henne. Hon sjönk långsamt ner i en nedstämdhet som var otillräcklig och därför gjorde henne dubbelt nedstämd. Hon fortsatte gå i flera dagar och hennes steg lät som när döda löv faller till marken. Hon själv var invändigt klädd i grått men hon kunde inte se någonting inom sig mer än en reflex, som vita rinnande droppar, en reflex av hennes gamla rytm, nu långsam och tung. Då förstod hon att hon var utsjasad och för första gången led hon för hon hade verkligen delats i två kvinnor, den ena stod mitt emot och övervakade den andra och önskade saker som denna inte längre kunde ge. Egentligen hade hon alltid varit två, hon som ytligt visste att hon var och hon som verkligen var, på djupet. Men fram till dess hade de båda fungerat tillsammans och gått in i varandra. Nu fungerade hon som visste att hon var på egen hand, vilket betydde att kvinnan var olycklig och intelligent. Hon gjorde en sista ansträngning och försökte hitta på något, en tanke som kunde distrahera henne. Det var meningslöst. Hon kunde bara leva.

Tills frånvaron av henne själv till slut fick henne att falla i natten och pacificerad, förmörkad och frisk började hon dö. Så småningom avled hon ljuvt, som ett spöke. Mer vet man inte eftersom hon dog. Man kan bara ana att hon mot slutet var lycklig som en sak eller en varelse kan vara lycklig. För hon var född till det väsentliga, till att leva eller dö. Och det däremellan var för henne lidande. Hennes tillvaro var så fullständig och så nära förbunden med sanningen att hon när hon nådde slutet och var på väg att överlämna sig antagligen tänkte, om hon hade haft för vana att tänka: jag var aldrig. Man vet inte heller vad det blev av henne. Efter ett så vackert liv borde också ha följt en vacker död. I dag är hon säkert jordkorn. Hela tiden stirrar hon upp i himlen. Ibland regnar det, då blir kornen mätta och runda. Sedan torkar hon under torrtiden och minsta bris skingrar henne. Hon är nu evig.

Efter en stunds försjunkenhet insåg Joana att hon hade avundats henne, hon, den där halvdöda varelsen som hade lett mot henne och talat i en obekant ton. Framför allt, tänkte hon vidare, förstår hon livet för att hon inte är tillräckligt intelligent för att inte förstå det. Men vad tjänade det till att resonera … Om hon lyckades nå den punkt där hon förstod henne, utan att bli galen på kuppen, skulle hon inte kunna bevara kunskaperna som kunskaper utan hon skulle förvandla dem till hållning, till livshållning, det enda sättet att äga kunskap och uttrycka den till fullo. Och denna hållning skulle inte skilja sig nämnvärt från den som kvinnan med rösten vilade sig mot. Handlingens vägar var så utarmade.

Hon gjorde en snabb, otålig rörelse med huvudet. Hon tog upp en penna och skrev hastigt men tydligt på ett papper: »Den personlighet som inte känner till sig själv förverkligar sig helt och hållet.« Sant eller falskt? Men på sätt och vis hade hon ändå hämnats genom att kasta sin kyliga och intelligenta tanke på den där kvinnan svullen av liv.