… OTÁVIO …

»De profundis.« Joana väntade på att idén skulle bli klarare, på att den lysande och tunna bubblan, som var fröet till en tanke, skulle stiga upp från dimmorna. »De profundis.« Hon kände den vackla, nästan tappa balansen och sjunka ner för alltid i okända vatten. Eller, under några ögonblick, skjuta bort molnen och skälvande växa sig större, nästan träda fram helt … Sedan tystnad.

Hon blundade och började så småningom vila. När hon slog upp ögonen fick hon en liten chock. Och under några långa och djupa sekunder förstod hon att det här stycket liv var en blandning av det hon redan hade upplevt och det hon skulle uppleva, allt sammansmält och evigt. Märkligt, märkligt. Det bärnstensfärgade ljuset klockan nio, känslan av ett avbrott, ett piano långt borta som envisades med de höga tonerna, hjärtat som klappade fort i mötet med morgonens värme och, bakom alltsammans, den bultande tystnaden, vild och hotfull, tät och ogripbar. Allt dog sakta bort. Pianot slutade insistera med de sista tonerna och började efter en kort vila om med några klanger i mitten, i en tydlig och enkel melodi. Och snart skulle hon inte kunna säga om hennes intryck av morgonen hade varit verkliga eller bara en idé. Hon dröjde sig uppmärksam kvar för att känna igen den … En plötslig trötthet förvirrade henne ett ögonblick. Nerverna bortglömda, ansiktet avslappnat, hon kände en lätt våg av ömhet för sig själv, nästan tacksamhet, trots att hon inte visste över vad. Under en minut kändes det som om hon redan hade levt och att hon befann sig vid slutet. Och genast därefter, att allt fram till nu hade varit blankt, som ett tomrum, att hon långt borta kunde höra det dämpade dånet av livet som närmade sig, kompakt, mäktigt och våldsamt, de höga vågorna som rev himlen, närmade sig, närmade sig … för att skölja över henne, för att skölja över henne, dränka henne, kväva henne …

Hon gick fram till fönstret, sträckte ut armarna och väntade förgäves på att en liten vindpust skulle smeka dem. Där stod hon en lång stund, glömde bort tid och rum. Genom en muskelsammandragning i ansiktet lyckades hon halvt stänga öronen, de slutna ögonen släppte knappt in något ljus, huvudet var böjt framåt. Så småningom lyckades hon isolera sig helt. Det här halvt omedvetna tillståndet, där hon verkade sjunka djupt genom ljummen, grå luft … Hon ställde sig framför spegeln och muttrade mellan tänderna, med ögonen glödande av hat:

– Och nu då?

Hon kunde inte undgå att lägga märke till sitt ansikte, litet och upptänt. Det avledde tillfälligt hennes uppmärksamhet från ilskan. Alltid hände något litet som ledde henne bort från den viktiga strömmen. Hon var så sårbar. Hatade hon sig själv för det? Nej, hon skulle hata sig mer ifall hon redan vore en till döden oföränderlig trädstam, som kunde bära frukt men inte växa inombords. Hon önskade sig ännu mer än så: att ständigt födas på nytt, skära bort allt hon hade lärt sig, allt hon hade sett, och börja om på nytt på någon ny plats där varenda liten handling hade betydelse, där hon kunde andas luften som om det vore första gången. Hon hade en känsla av att livet flöt tjockt och trögt inuti henne och bubblade som ett hett lavaflöde. Kanske om hon älskade … Och, tänkte hon avlägset, om det genomträngande ljudet av en trumpet plötsligt skar sönder nattens filt och lät slätten bli fri, grön och vidsträckt … Och då kanske oroliga vita hästar som upproriskt stegrade sig och sträckte på halsen skulle springa, nästan flyga, fram över floder, berg, dalar … När hon tänkte på dem kände hon den friska luften cirkulera inuti sig som om den hade kommit ut ur någon dold, fuktig och frisk grotta mitt i öknen.

Men snart sansade hon sig, genom ett lodrätt fall. Hon granskade armarna och benen. Där var hon, där var hon. Men hon var tvungen att låta tankarna koppla av, tänkte hon strängt och ironiskt. Med brådska. För kanske skulle hon dö? Hon skrattade högt och kastade en snabb blick i spegeln för att iaktta effekten av skrattet i ansiktet. Nej, det gjorde det inte ljusare. Hon såg ut som en vildkatta, med ögonen som brann över de röda kinderna, täckta av solmörka fräknar, och det rufsiga bruna håret över ögonbrynen. Hon uppfattade en mörk, triumferande purpur hos sig själv. Vad gjorde hon som fick henne att glänsa så här? Ledan … Ja, det fanns trots allt eld under hennes leda, det fanns eld till och med när hon föreställde döden. Kanske var det så här livet smakade.

Återigen överväldigades hon av ren, irrationell oro. Hm, jag kanske borde gå, kanske … Hon slöt ögonen ett slag och tillät en ologisk gest eller mening att uppstå. Så här gjorde hon alltid, hon litade på att det djupt ner, under lavan, fanns en vilja som redan var inställd på något mål. Ibland, när hon genom en särskild mekanism stängde dörrarna till medvetandet, på samma sätt som när man slumrar till, och lät sig själv handla eller tala fick hon förvånad – för hon uppfattade inte gesten förrän i samma ögonblick som den utfördes – ta emot en örfil av sin egen hand. Ibland hörde hon främmande och galna ord komma ur sin egen mun. Till och med utan att förstå dem fick de henne att känna sig lättad och gjorde henne friare. Hon blundade och gjorde om experimentet.

Och ur djupet av sig själv steg hon upp, efter ett ögonblicks tystnad och avkoppling, till en början blek och osäker, sedan alltmer övertygande och smärtsam: ur djupen ropar jag till dig … ur djupen ropar jag till dig … ur djupen ropar jag till dig … Hon stod kvar en stund utan att röra sig, ansiktet uttryckslöst, matt och trött som om hon hade fött ett barn. Lite i sänder återuppstod hon, hon öppnade långsamt ögonen och återvände till dagsljuset. Bräcklig, hon andades försiktigt, lycklig som en konvalescent som njöt av det första ögonblicket i friska luften.

Då började hon tänka att hon faktiskt hade bett. Inte hon. Någonting som var mer än hon och som hon var omedveten om hade bett. Men hon ville inte be, upprepade hon ännu en gång svagt för sig själv. Hon ville inte be för hon visste att det skulle vara en utväg. Men en utväg som morfin som bedövar all sorts smärta. Som morfinet som man hela tiden behöver ta i allt större doser för att känna. Nej, hon var ännu inte så slut att hon fegt längtade efter att be i stället för att utforska smärtan, plågas av den, äga den helt och hållet för att lära känna alla dess mysterier. Och även om hon bad … Hon skulle sluta i ett kloster, för inte ens allt morfin i världen skulle vara tillräckligt för att stilla hennes hunger. Och det skulle vara det slutliga förfallet, lasten. Men å andra sidan, om hon inte, på naturlig väg, sökte en yttre gud skulle hon i sin strävan att utforska sin egen smärta till slut upphöja sig själv till gud, genom att älska sitt förflutna och söka skydd och värme i sina egna tankar, som ursprungligen hade uppstått med en vilja till konstverk och som senare, under de sterila perioderna, fick tjäna som gammal föda. Faran fanns att hon skulle slå sig ner och organisera sig i sitt lidande, vilket också skulle vara ett missbruk och ett slags lugnande medel.

Så vad kunde hon göra? Vad kunde hon göra för att komma bort från den där vägen, ge sig själv ett andrum mellan sig och sig själv, för att längre fram kunna återfinna sig utan fara, förnyad och ren.

Vad kunde hon göra?

Pianot angreps avsiktligt med kraftfulla och likformiga skalor. Övningar, tänkte hon. Övningar … Ja, upptäckte hon roat … Varför inte? Varför inte försöka älska? Varför inte försöka leva?

Ren musik som bredde ut sig i ett land som inte var befolkat av människor, drömde Otávio. Rörelser ännu utan adjektiv. Omedvetna som det primitiva liv som pulserar i de blinda och stumma träden, i de små insekterna som föds, flyger, dör och återuppstår utan vittnen. Medan musiken far runt och utvecklas upplever de gryningen, den starka dagen och natten med en konstant ton i symfonin, förvandlingens. Det här är musik utan stöd i saker, rymd eller tid, av samma färg som livet och döden. Liv och död i tanken, isolerade från njutningen och smärtan. Så långt från de mänskliga egenskaperna att de skulle kunna blandas samman med tystnaden. Tystnaden, därför att den här musiken skulle vara den nödvändiga musiken, den enda möjliga, materiens vibrerande projektion. Och på samma sätt som man inte förstår materien och inte uppfattar den förrän sinnena stöter ihop med den, hör ingen musiken.

Och sedan? tänkte han. Blunda och höra min egen musik som långsam och grumlig flyter fram som en lerig flod. Fegheten är ljummen och jag fogar mig efter den och lägger ner alla de hjältevapen som tjugosju års tänkande har gett mig. Vad är jag i dag, i det här ögonblicket? Ett platt, stumt löv som har fallit ner på marken. Ingen luftrörelse som får det att prassla. Men det andas för att inte vakna. Men varför, framför allt varför inte använda de rätta orden i stället för att nysta in mig och kura ihop mig i bilder? Varför kalla mig för ett dött löv när jag bara är en man med armarna i kors?

Ännu en gång kom tröttheten över honom, mitt under hans meningslösa funderande, en känsla av att han föll. Att be, att be. Ställa sig på knä inför Gud och be. Om vad? Absolution. Ett så långt ord, så fullt av betydelser. Han var inte skyldig – eller var han? till vad? han visste att han var det, men han fortsatte tanken – han var inte skyldig, men som han önskade att han fick absolution. På pannan Guds breda och tjocka fingrar, välsignande honom som en god far, en far skapad av jord och värld och som omfattade allt, allt, utan att ge upp ens en enda partikel som senare skulle kunna säga till honom: ja, men jag har inte förlåtit dig! Då skulle det bli ett slut på den stumma anklagelse som alla saker riktade mot honom.

Vad tänkte han på egentligen? Hur länge hade han suttit stilla här och lekt den här leken med sig själv? Han gjorde någon sorts gest.

Kusin Isabel kom in i rummet. »Välsignad, välsignad, välsignad«, sa hennes jäktade och närsynta blick, ivrig att få dra sig tillbaka. Det enda tillfälle hon lade ifrån sig det där främlingsutseendet var när hon slog sig ner vid pianot. Otávio kurade ihop sig som när han var liten. Då log hon, var mänsklig, förlorade den där genomträngande minen. Hon blev enklare och mer avslappnad i sättet. När hon satt vid pianot, med torra och vita läppar, brukade hon spela Chopin, Chopin, framför allt valserna.

– Fingrarna har blivit stela, sa hon stolt över att kunna spela ur minnet. När hon pratade förde hon huvudet bakåt på ett sätt som med ens fick henne att verka kokett, som en kabaréartist. Otávio rodnade. Fnask, tänkte han och suddade med en plågad rörelse genast ut ordet. Men hur vågade hon? Han kom ihåg hennes ansikte som uppmärksamt och bekymrat böjde sig över honom när han hade ont i magen. Jag hatar henne för just det, tänkte han ologiskt. Och det var hela tiden för sent: tanken hann före honom. Fnask – som om han gav sig själv ett piskrapp. Men även om han ångrade sig syndade han igen. Hur många gånger hade han inte, när han var barn, precis innan han skulle somna, plötsligt blivit medveten om att kusin Isabel låg eller kanske satt sömnlös i sängen, med det gråsprängda håret samlat i en fläta, det grova nattlinnet knäppt upp i halsen som på en jungfru. Samvetskvalen spred sig som en syra i kroppen. Men hela tiden hatade han henne mer och mer för att han inte kunde älska henne.

Hon klarade inte längre av att skapa den där mjuka övergången mellan två toner som hon gjorde förr, som en svimning. Den ena tonen hakade klanglöst fast i nästa, synkoperat, och valserna exploderade klena, ryckiga och spruckna. Emellanåt delade den gamla väggklockans långsamma och ihåliga slag upp musiken i asymmetriska takter. Otávio väntade på nästa slag, med hjärtat i halsgropen. Som om de jagade in alla saker i en stum och ljuvt galen dans. De där klockslagen som obarmhärtigt skar sönder musiken, alltid i samma kalla och leende ton, kastade in honom i sig själv som i ett vakuum utan något som tog emot. Han betraktade sin kusins fasta rygg, händerna – två mörka djur som sprang över pianots gula tangenter. Hon vände sig om och sa till honom, unnade honom orden i ren eufori, lätt, som om hon kastade blommor:

– Vad är det med dig? Nu ska jag spela något gladare …

Hon började spela en sådan här barnslig och struttig salongsvals, som man inte kunde erinra sig att man hade hört förut men som på något mystiskt sätt förenade sig med gamla stycken i ens minne.

– Nej, inte den, Isabel, inte den …

Det var för komiskt. Han var rädd. Att be om förlåtelse för att han inte blev extatisk över hennes musik, be om förlåtelse för att han ända sedan han var liten hade tyckt att hon var outhärdlig, med sin lukt av ovädrade kläder, dammiga smycken, när han såg henne göra i ordning »en liten kopp te mot din onda mage«, när hon lovade att spela något väldigt vackert om han studerade duktigt. Han såg henne framför sig en gång till när hon var på väg ut. Hennes grå hud täckt av vitt puder, den stora runda urringningen som blottade halsen där ådrorna tragiska buktade sig. De oklackade små flickskorna, paraplyet som hon ledigt och skrämmande svängde med som om det vore en käpp. Be om förlåtelse för att han önskade – nej, nej! – att hon till slut skulle dö. Han rös till och började svettas. Men det är inte mitt fel! Å! ge sig av, skriva på utkastet till boken om civilrätt, komma bort från den här hemska världen, så kväljande intim och mänsklig.

– Här kommer »Fåglalåt om våren«, sa kusin Isabel.

Jaja. Jag vill ha vår … Hjälp mig. Jag kvävs. Den löjliga våren hade aldrig varit så vårlik och glättig.

– Det här stycket känns som en blå ros, sa hon halvt vänd mot honom och log en aning elakt. I det torra och rynkiga ansiktet plötsligt en vattenåder i öknen, de två små briljanterna skälvde i de vissna öronen, två små fuktiga, glimmande droppar. Å, de var så överdrivet friska och vällustiga … Den gamla kvinnan hade tillgångar. Men örhängena använde hon av någon anledning han aldrig hade förstått: hon hade själv köpt stenarna och låtit göra örhängen av dem och hon bar dem som två spöken under det grå och spretiga håret.

Det här stycket känns som en blå ros, hade hon sagt väl medveten om att det bara var hon som kunde förstå. Av erfarenhet visste han att han borde fråga vad hon menade och tålmodigt ge henne nöjet att svara, medan hon bet sig i underläppen:

– Å, det är min lilla hemlighet.

Men den här gången ägde den spännande lilla lek de hade ägnat sig åt så många gånger förr inte rum. Han lät bara bli att rikta blicken mot den gamla och möta hennes besvikelse. Han reste sig upp och gick och knackade på sin fästmös dörr.

Hon satt och sydde vid fönstret. Han stängde dörren, låste den med nyckeln och ställde sig på knä bredvid henne. Han vilade huvudet mot hennes bröst och kände den ljumna och sötaktiga doften av gamla rosor igen. Hon fortsatte le, frånvarande, nästan mystisk, som om hon lyssnade uppmärksamt till det mjuka porlandet av en bäck i sitt bröst.

– Otávio, Otávio, sa hon med sin milda och avlägsna röst.

Ingen av det här husets invånare, vare sig den ogifta kusinen, Lídia eller tjänarna, levde, tänkte Otávio. Lögn, svarade han sig själv: endast han var död. Men han fortsatte: spöken, spöken. De avlägsna rösterna, inga förväntningar, lyckan.

– Lídia, sa han, förlåt mig.

– Men för vadå? ryckte hon till diskret.

– Allt.

Hon antog vagt att hon borde hålla med och sa inget. Otávio, Otávio. Så mycket lättare att tala med andra människor. Vad svårt det skulle vara att stå ut med all hans brist på förståelse om hon inte hade älskat honom så mycket. De förstod bara varandra när de kysstes, när Otávio vilade huvudet mot hennes bröst så här. Men livet var längre än så, tänkte hon oroligt. Det skulle komma ögonblick då hon skulle betrakta honom rakt framifrån utan att hennes hand kunde nå hans. Och då – den tryckande tystnaden. Han skulle alltid vara avskild från henne och de skulle bara kunna kommunicera med varandra vid särskilda tillfällen – under ögonblick av intensivt liv och ögonblick då döden hotade. Men det räckte inte, det räckte inte … Livet tillsammans var nödvändigt just för att de skulle kunna uppleva de andra ögonblicken, tänkte hon oroligt och mödosamt resonerande. Till Otávio skulle hon bara kunna säga de oumbärliga orden, som om han vore en jäktad gud. Om hon började ett sådant här lugnt och planlöst samtal, som hon tyckte så mycket om, märkte hon att han blev otålig eller också fick han en min som utstrålade ett överdrivet, heroiskt tålamod. Otávio, Otávio … Vad skulle hon göra? När han närmade sig var det som magi, hon förvandlades till en verkligt levande varelse, varenda del av henne andades och fylldes med blod. Eller också satte det ingenting i rörelse i henne. Det sövde henne bara som om han kom för att helt enkelt, i det tysta, göra henne mer fulländad.

Hon visste att det inte var någon idé att fatta några beslut om sitt eget öde. Hon hade älskat Otávio ända sedan det ögonblick då han hade velat ha henne, sedan de var små, under kusinens belåtna blick. Och hon skulle alltid älska honom. Det var meningslöst att ge sig in på andra vägar, när hennes steg ledde henne på en enda. Till och med när han sårade henne sökte hon skydd hos honom mot honom. Hon var så svag. I stället för att plågas av insikten om sin svaghet blev hon glad: hon förstod vagt, utan att förklara sig, att det var just den svagheten som gjorde att hon kunde ge Otávio stöd. Hon kände att han plågades, att han dolde något levande och sjukt i sin själ och att hon skulle kunna hjälpa honom genom att använda hela den passivitet som slumrade i henne.

Ibland revolterade hon svagt för sig själv: livet är långt … Hon var rädd för dagarna, den ena efter den andra, utan överraskningar, dagar av ren hängivenhet åt en enda man. En man som skulle förfoga över sin frus alla krafter för att nära sin egen eld, medan han lugnt och omedvetet uppoffrade allt utom sin egen individualitet. Det var en falsk revolt, ett försök till frigörelse som mer än något annat gjorde henne väldigt rädd för att vinna. Under några dagar försökte hon inta en mer självständig attityd, vilket hon bara delvis lyckades med om morgnarna, när hon vaknade och ännu inte hade sett Otávio. Det räckte med hans närvaro, hon behövde bara ana den, för att hon skulle utplåna sig helt och bli bara väntan. På kvällen, ensam i sitt rum, längtade hon efter honom. Varenda nerv i henne, varenda muskel gjorde ont. Så hon resignerade. Resignationen var ljuv och frisk. Hon var född till resignation.

Otávio betraktade hennes mörka hår, diskret kammat bakom de stora och fula öronen. Han betraktade hennes kropp, grov och stabil som en trädstam, de stadiga och vackra händerna. Och ännu en gång, som en tam refräng i en sång, upprepade han för sig själv: »Vad förenar mig med henne?« Han tyckte synd om Lídia, han visste att han, till och med utan skäl, till och med utan att känna någon annan kvinna, trots att hon var den enda, en dag skulle lämna henne. Kanske till och med i morgon. Varför inte?

– Vet du? sa han, jag drömde om dig i natt.

Hon öppnade ögonen och hela hon lyste upp.

– Gjorde du? Vad drömde du då?

– Jag drömde att vi båda gick på en äng där det växte fullt med blommor, att jag plockade liljor åt dig och att du var klädd helt i vitt.

– Vilken fin dröm …

– Ja, den var fin …

– Otávio.

– Ja …?

– Hoppas du inte har något emot om jag frågar en sak? Men, när ska vi gifta oss? Det finns ju inget som hindrar oss … Jag behöver veta för att jag ska kunna förbereda mig.

– Är det enda anledningen?

Hon rodnade, glad över att få prata om något som gjorde henne attraktiv. Hon gjorde ett tafatt försök att verka kokett:

– Det är av den anledningen och … för att jag faktiskt inte står ut med att vänta. Det är så svårt.

– Jag förstår. Men jag kan inte säga när.

– Men varför inte nu på en gång? Du måste bestämma dig … Det är så länge sen som …

Otávio reste sig tvärt upp och sa:

– Förstår du inte att jag ljuger? Att jag inte alls drömde om dig?

Hon stirrade häpen på honom, blek.

– Du skämtar …

– Nej, jag menar allvar. Jag drömde inte om dig.

– Drömde du om någon annan?

– Jag drömde inte om någon alls. Jag sov som en stock, utan drömmar.

Hon återgick till sin sömnad.

Joana strök tiken över den svullna buken, klappade den med sina smala fingrar. Så stannade hon upp, lätt uppmärksam.

– Hon ska ha ungar, sa hon.

Och det var något i hennes blick, i händerna som klappade tikens kropp som kopplade ihop henne direkt med verkligheten och blottade den. Som om de båda utgjorde ett enhetligt stycke, utan sprickor. Där var kvinnan och tiken, levande och nakna, med något vilt i sin gemenskap. Hon väljer orden med sådan exakthet att det är skrämmande, tänkte Otávio olustigt och kände sig genast överflödig och feminin. Och det var ändå första gången han såg henne.

Det fanns någonting kristalliskt och hårt hos henne som attraherade honom och som han på samma gång fann motbjudande, märkte han. Till och med sättet att gå. Utan ömhet eller känslor för sin egen kropp, i stället slängde hon kallt med den som en förolämpning framför ögonen på alla. Otávio betraktade henne när hon rörde sig och reflekterade att inte ens fysiskt var hon hans typ. Han föredrog små och nätta kroppar, som var färdiga och inte hade några avsikter. Eller också stora, som hans fästmös, fasta och stumma. Det han sa till dem skulle vara tillräckligt. Joanas sköra linjer, nästan en skiss, gjorde honom orolig. De var fulla av betydelse, linjer med öppna glödande ögon. Hon var inte vacker, hon var för smal. Till och med hennes sensualitet var säkert olik hans, alltför lysande.

Otávio försökte, från första ögonblicket då han träffade henne, att inte gå miste om några detaljer hos henne och han sa till sig själv: låt inga ömma känslor kristalliseras i mig, jag måste se henne klart. Men som om Joana förstod att hon blev granskad vände hon blicken mot honom i rätta ögonblicket och log, kyligt och inte direkt passivt. Och dumt nog reagerade han, han pratade, förvirrad och angelägen att lyda henne. I stället för att tvinga henne att kasta masken och på så sätt krossas i hans våld. Och trots den där uppsynen hos någon som inte känner till de mest banala saker hade hon redan första gången de sågs knuffat in honom i sig själv! Hon hade kastat in honom i hans egen intimitet och kallt glömt bort de små, bekväma formler som stödde honom och hjälpte honom att kommunicera med andra människor.

Joana berättade för honom …

… Gubben flyttade sig närmare, vaggade med den feta kroppen, kal på skallen. Han satte sig bredvid henne och plutade med läpparna, ögonen var runda och rösten tårfylld. Han lade sig till med ett barnsligt stammande och sa:

– Jag har gjort illa mig här … Det gör ont … Jag tog på salva och nu känns det lite bättre …

Han rullade med ögonen, fettet dallrade och de blanka, fuktiga och slappa läpparna blänkte diskret. Joana böjde sig fram en aning och såg hans tomma tandkött.

– Ska du inte säga att du tycker synd om mig?

Hon betraktade honom med allvarlig min. Han blev inte förvånad:

– Ska du inte ens säga »stackars liten«?

Hon ville skratta samtidigt som hon blev förbryllad när hon betraktade den kortvuxne mannen med sin breda bak och sina stora uppmärksamma ögonen som uttryckte blyg återhållsamhet. Hon sa ingenting. Sedan långsamt, i samma ton:

– Stackars liten.

Han skrattade, ansåg leken som avslutad och vände sig om för att gå mot dörren. Joana följde honom med blicken, böjde sig fram en aning för att se honom bättre när han avlägsnade sig från bordet. Hon ställde sig upp och betraktade honom rak och kylig, med öppna och ljusa ögon. Hon vände blicken mot bordet, letade ett tag och tog upp en liten och tjock bok. I samma sekund som han lade handen på dörrhandtaget träffade den honom i nacken, med full kraft. Han vände sig genast om, handen på huvudet och med ögonen uppspärrade av smärta och förvåning. Joana stod kvar i samma ställning. Jaja, tänkte hon, nu ser han i alla fall inte så motbjudande ut. En gammal man borde lida utan att klaga.

Med hög och vänlig röst sa hon:

– Förlåt. Det var en liten ödla där, ovanför dörren. Kort paus. Jag missade.

Den gamle fortsatte stirra på henne, utan att förstå. Sedan greps han av en obestämd känsla av fasa inför det leende ansiktet:

– Hej då … Det gjorde inget … Herregud!

– Hej då …

Leendet stannade kvar en stund i hennes ansikte sedan dörren hade stängts. Hon ryckte lätt på axlarna. Så gick hon fram till fönstret, blicken trött och tom:

– Jag kanske skulle lyssna på musik.

– Ja, det är sant, jag kastade boken på gubben med avsikt, svarade Joana på Otávios fråga.

– Men det sa du inte till honom!

– Nej, jag ljög.

Otávio betraktade henne, sökte förgäves efter någon ånger, något spår av bekännelse.

– Först när jag har levt mer och bättre kommer jag att kunna nedklassa det mänskliga, sa Joana till honom ibland. Mänskliga – jag. Mänskliga – människorna individuellt åtskilda. Glömma dem, för min relation till dem kan bara vara känslomässig. Om jag söker mig till dem kommer jag bara att kräva av dem eller ge dem motsvarigheten till de där gamla orden vi har hört så många gånger, »broderskap«, »rättvisa«. Om de orden hade ett verkligt värde skulle det inte vara att de utgör toppen på pyramiden utan snarare dess bas. De skulle vara villkoret och inte faktumet i sig. Ändå brer de ut sig över varenda tanke och känsla just på grund av att de är omöjliga att förverkliga, de är mot naturen. Men de är trots allt oundvikliga, i det promiskuösa tillstånd de förekommer. I det tillståndet förvandlas hat till kärlek, som egentligen aldrig blir något annat än sökande efter kärlek, aldrig förverkligad annat än i teorin, som i kristendomen.

Å, skona mig, skrek Otávio. Hon skulle ha velat sluta, men den trötthet och sinnesrörelse som framkallades av mannens närvaro stimulerade hjärnan och orden strömmade ur henne utan uppehåll.

– Det är svårt att nedklassa det mänskliga, fortsatte hon, det är svårt att komma undan den här stämningen av frustrerad revolt – ungdomen – och solidariteten med människor som delar den här känslan av frustration och misslyckande. Men vad skönt det trots allt skulle vara att skapa någonting rent, befriat från den falska upphöjda kärleken, befriat från rädslan för att inte älska … Rädslan för att inte älska, värre än rädslan för att inte bli älskad …

Å, skona mig, hörde Joana i Otávios tystnad. Men samtidigt tyckte hon om att tänka högt, att resonera planlöst, bara följa sin intuition. Ibland hittade hon på reflektioner för rent nöjes skull: om en sten faller finns den stenen till, det fanns en kraft som fick den att falla, en plats varifrån den föll, en plats där den föll, en plats genom vilken den föll – jag tror inte det finns någonting som har undgått faktumets natur, utom möjligen själva faktumets mysterium. Men nu pratade hon också för att hon inte visste hur man överlämnade sig och framför allt för att hon bara anade, utan att förstå, att Otávio skulle kunna omfamna henne och ge henne ro.

– En kväll när jag just hade lagt mig, sa hon till honom, gick ett av benen på sängen av så att jag föll ner på golvet. Först blev jag arg, för jag var inte tillräckligt trött för att avvara bekvämligheten, men efter ett tag tänkte jag: varför en hel säng och inte en trasig? Så lade jag mig igen och snart hade jag somnat …

Hon var inte vacker. Ibland var det som om själen lämnade henne och då uppenbarades – föreställde sig Otávio – det som inte ens ett övermänskligt öga kunde upptäcka. Ingenting fanns då kvar av hennes tidigare mysterium förutom hudens dunkla, flyktiga gräddfärg. Om de här ögonblicken blev långa och följde efter varandra märkte han förskräckt hur fulheten blev synlig, och han såg något annat än fulhet, ett slags gemenhet och råhet, någonting blint och oåterkalleligt som tog över Joanas kropp som om den höll på att falla sönder. Ja, kanske steg då någonting befriat från rädslan att inte älska upp till ytan.

– Ja, jag vet, fortsatte Joana. Avståndet som skiljer känslorna från orden. Jag har tänkt på det. Och det lustiga är att i samma ögonblick som jag försöker tala misslyckas jag inte bara med att uttrycka det jag känner utan det jag känner förvandlas långsamt till det jag säger. Eller åtminstone är det som får mig att handla inte det jag känner utan det jag säger.

Hon hade berättat om den gamle mannen och om den dräktiga tiken fastän de just hade träffats och plötsligt hade han gripits av en obehaglig känsla av att han hade avlagt en bekännelse, som om han hade berättat hela sitt liv för den här främlingen. Vilket liv? Det som kämpade inuti honom och som inte var någonting, upprepade han för sig själv, rädd för att träda fram för sina egna ögon som självbelåten och full av ansvar. Han var ingenting, ingenting var han och ingenting behövde han med andra ord göra, upprepade han för sig själv med mentalt slutna ögon. Som om han hade berättat för Joana vad han bara kände i mörkret. Och märkligast av allt: som om hon hade lyssnat och sedan skrattat, förlåtande – inte som Gud, utan som djävulen – och öppnat grindarna på vid gavel för att släppa fram honom!

Framför allt när han hade rört vid henne hade han förstått: vad som följde mellan dem skulle vara oåterkalleligt. För när han hade omfamnat henne hade han med ens känt henne bli levande i sina armar som rinnande vatten. Och när han såg henne så levande hade han förkrossad men innerst inne nöjd insett att om hon ville ha honom fanns det inte ett dugg han skulle kunna göra … När han till slut hade kysst henne hade han själv genast känt sig fri, förlåten bortom det han visste om sig själv, förlåten i det som fanns under allt det han var …

Från den stunden hade han inget val. Han hade svindlande fallit från Lídia till Joana. Att vara medveten om det hjälpte honom att älska henne. Det var inte svårt. En gång hade hon tankspridd stått och blickat ut genom fönstret, med särade läppar och som om hon hade glömt sig själv. Han hade sagt hennes namn och hennes milda och övergivna sätt att vrida på huvudet och säga: va …? hade fått honom att falla inuti sig själv och sjunka ner i en omtöcknande och mörk våg av kärlek. Otávio hade då vänt bort ansiktet och inte velat se henne.

Han kunde älska henne, han kunde ta emot det nya och obegripliga äventyr hon erbjöd honom. Men han fortsatte att klamra sig fast vid den första impulsen som hade kastat honom mot henne. Det var inte som kvinna, det var inte så, erbjuden, som han ville ha henne … Han behövde henne kall och säker. Så att han kunde säga som när han var liten, skyddad och nästan triumferande: det är inte mitt fel …

De skulle gifta sig, de skulle se varandra ständigt och jämt och de skulle se att hon var värre än han. Och stark, så att hon kunde lära honom att inte vara rädd. Inte ens vara rädd för att inte älska … Han ville ha henne inte för att göra sitt liv som hennes, utan för att hon lät honom leva. Lät honom resa sig över sig själv, över sitt förflutna och över de små gemenheter han fegt hade begått och till vilka han fegt fortsatte vara bunden. Otávio trodde att han bredvid Joana skulle kunna fortsätta synda.

När Otávio hade kysst henne hade han hållit i hennes händer och tryckt dem mot sitt bröst och Joana hade bitit sig i läppen, först arg för att hon ännu inte visste med vilka tankar hon skulle klä den här häftiga känslan, som ett skrik, som steg från bröstet och gjorde henne yr i huvudet. Hon såg på honom utan att se honom, med dimmig blick och plågad kropp. De måste skiljas. Hon drog sig abrupt undan och gick sin väg utan att vända sig om och utan saknad.

När hon senare låg avklädd i sängen i sitt rum kunde hon inte somna. Kroppen kändes tung, existerade bortom henne själv som en främling. Hon kände den bulta, het. Hon släckte lampan och blundade, försökte fly, sova. Men hon låg där och utforskade sig själv i många timmar, bevakade blodet som tjockt släpade sig fram genom ådrorna som ett berusat djur. Och tänkte. Hur dåligt hon hade känt sig själv fram till nu. De fina och lätta formerna, ungdomens ömtåliga linjer. De höll på att öppnas, andades som om de nästan kvävdes och när som helst kunde brista.

När gryningen kom smektes sängen av en mild bris och gardinerna rörde sig. Joana lugnade sig långsamt. Den tidiga morgonens friskhet tröstade hennes värkande kropp. Tröttheten överväldigade henne sakteliga och med ens utmattad somnade hon djupt.

Hon vaknade sent och glad. Hon inbillade sig att varenda cell i henne hade slagit ut i blom. All hennes energi hade mirakulöst väckts till liv och var redo för strid. När hon tänkte på Otávio andades hon försiktigt som om luften vore skadlig. Under de dagar som följde varken träffade hon eller försökte hon träffa honom. Hon rent av undvek honom som om hon inte hade något behov av hans närvaro.

Och hon var så fullständigt kropp att hon blev ren själ. Hon färdades immateriell genom händelserna och timmarna, gled lätt mellan dem som ett ögonblick. Hon intog knappt någon näring och sömnen var tunn som en slöja. Hon vaknade många gånger om natten, utan att bli orolig och gjorde sig utan att tänka på det beredd att le. Hon brukade somna om utan att ändra ställning, hon bara slöt ögonen. Hon sökte sig ofta i spegeln och älskade sig utan fåfänga. Den lena huden och de levande läpparna fick henne att nästan generad vända ryggen till sin spegelbild, utan styrka att uthärda den där kvinnans friska och fuktiga blick, så milt klar och säker.

Sedan tog lyckan slut.

Överflödet blev tryckande och tungt och Joana var ett moln redo att regna. Hon hade svårt att andas som om hon inte hade plats för luft inom sig. Hon gick fram och tillbaka, förbryllad över förändringen. Hur? frågade hon sig och kände att hon var naiv. Fanns det två sidor av det här? Plågades hon av samma anledning som hade gjort henne fruktansvärt lycklig?

Hon bar med sig den sjuka kroppen om dagarna, som ett besvärande sår. Lättheten ersattes av svårmod och trötthet. Tillfredsställd – ett djur som hade släckt törsten genom att fylla kroppen med vatten. Men orolig och olycklig som om det trots allt ännu fanns torra områden som skrek efter vatten. Hon plågades framför allt av att inte förstå och kände sig ensam och förvirrad. Tills hon stödde pannan mot fönstret – gatan stilla, mörkret som höll på att falla, världen där ute – och kände ansiktet blött. Hon grät ohämmat, som om det vore lösningen. Stora tårar rann nerför kinderna utan att hon rörde en muskel i ansiktet. Hon grät så kopiöst att hon inte visste hur länge hon höll på. Efteråt kändes det som om hon hade återvänt till sina verkliga proportioner, liten, skrumpen och ödmjuk. Lugnt tom. Hon var redo.

Då sökte hon upp honom. Och glansen och lidandet var nu ännu intensivare och svårare att uthärda.

Hon gifte sig.

Kärleken kom och bekräftade alla gamla saker vars förekomst hon bara hade vetat om men aldrig tagit emot och upplevt. Världen snurrade under fötterna på henne, det fanns två kön bland människorna, ett tunt streck förenade hungern med mättnaden, djurens kärlek, regnvattnet letade sig mot havet, barn var varelser som höll på att växa upp, i jorden skulle skottet förvandlas till växt. Hon kunde inte längre förneka … vad? frågade hon sig spänt. Sakernas lysande centrum, bekräftelsen som låg slumrande under alltsammans, harmonin som fanns under det hon inte förstod.

Hon steg upp till en ny morgon, ljuvt levande. Och hennes glädje var ren som solens reflex i vattnet. Varenda händelse vibrerade i kroppen som små nålar av glas som gick sönder. Efter några flyktiga och djupa ögonblick levde hon lugnt under lång tid, då hon förstod, tog emot och anpassade sig efter allt. Hon tyckte det var som om hon utgjorde en del av den verkliga världen och på ett mystiskt sätt avlägsnade sig från människorna. Trots att hon under den här perioden ofta kunde räcka dem handen och de kunde känna broderlighetens levande källa. De berättade om sina egna sorger och även om hon kanske inte hörde, tänkte eller sa något hade hon en vänlig blick – glänsande och mystisk som hos en kvinna med barn.

Vad hände sedan? Hon var mirakulöst vid liv och fri från alla minnen. Hela hennes förflutna hade gått upp i rök. Och även nuet var av dimma, en ljuv och frisk dimma som skilde henne från den fasta verkligheten och hindrade henne från att ta på den. Om hon bad, om hon tänkte, skulle det vara för att tacka för att hon hade en kropp gjord för kärlek. Den där mildheten hon hade sjunkit in i blev den enda sanningen. Hennes ansikte var lätt och obestämt och flöt omkring bland de andra ogenomskinliga och självsäkra ansiktena, som om hon ännu inte kunde få stöd i något uttryck. Hela hennes kropp och själ förlorade gränserna, blandades och flöt samman i ett enda behagligt och formlöst kaos, som rörde sig långsamt och diffust som materia som helt enkelt var levande. Det var den fulländade förnyelsen, skapelsen.

Och hennes förbindelse med jorden var så djup och hennes övertygelse så stark – om vad? om vad? – att hon nu kunde ljuga utan att ge sig. Allt det här fick henne ibland att tänka:

– Herregud, tänk om jag håller på att göra mer än kärlek av det här!

Efter hand vande hon sig vid sitt nya tillstånd, hon vande sig att andas och att leva. Efter hand blev hon äldre inombords, hon slog upp ögonen och var återigen en staty, inte längre plastisk, men tydligt avgränsad. Långt borta i fjärran höll oron på att återuppstå. På natten, när hon låg mellan lakanen, fick minsta rörelse eller någon oväntad tanke henne att vakna till sig själv. Lätt förvånad spärrade hon upp ögonen och blev varse sin kropp nersjunken i bekväm lycka. Hon led inte, men var var hon?

– Joana … Joana … ropade hon milt på sig själv. Och hennes kropp svarade nätt och jämnt, med ett svagt: Joana.

Dagarna rusade och hon ville konfrontera sig själv mer. Hon kallade nu på sig själv med stark röst och att andas räckte inte längre. Lyckan höll på att sudda ut henne, sudda ut henne … Hon ville nu känna sig själv igen, till och med om det gjorde ont. Men hon sjönk allt djupare. I morgon, sköt hon upp, i morgon ska jag konfrontera mig själv. Men den nya dagen gled förbi på hennes yta, lätt som en sommardag och fick det knappt att rycka i nerverna.

Det enda hon inte hade vant sig vid var att sova. Att sova var varje natt ett äventyr, att falla från det kravlösa ljuset där hon levde till själva det dunkla och friska mysteriet, att färdas genom mörkret. Att dö och födas på nytt.

Jag kommer alltså aldrig att ha en mall, tänkte hon när hon hade varit gift i några månader. Jag glider från den ena sanningen till den andra, kommer aldrig ihåg den första och är alltid otillfredsställd. Hennes liv bestod av små, fullständiga liv, av fulländade cirklar, isolerade från varandra. Bara det att Joana i slutet av vart och ett, i stället för att dö och börja livet på ett annat plan, obesjälat eller organiskt bristfälligt, började om på det mänskliga planet igen. Med den skillnaden att grundtonerna hade ändrats. Eller var det bara tilläggstonerna som var nya medan de grundläggande hela tiden var de samma.

Det tjänade aldrig något till att ha varit lycklig eller olycklig. Eller ens att ha älskat. Ingen lycka eller olycka hade varit så stark att den förändrat hennes materias beståndsdelar och gett henne en unik väg, så som varje väg bör vara. Jag fortsätter hela tiden att inviga mig själv, jag öppnar och sluter livscirklar, kastar dem åt sidan, vissna och genomdränkta av förflutenhet. Varför är de så självständiga, varför smälter de inte samman i en enda massa som jag kan använda som barlast? Sanningen var att de var alltför fullständiga. Ögonblick så intensiva, röda, koncentrerade i sig själva att de inte behövde vare sig förflutet eller framtid för att finnas till. De förde med sig en kunskap som inte dög som erfarenhet, en direkt kunskap, mer lik en känsla än en förnimmelse. Den sanning som då uppenbarades var så sann att den inte kunde finnas kvar annat än i sin behållare, i själva det faktum som hade framkallat den. Så sann, så fatal, att den endast kan finnas till genom sitt ursprung. När livsögonblicket är över tar också den därtill hörande sanningen slut. Jag kan inte forma den, få den att ge upphov till andra likadana ögonblick. Ingenting skadar mig alltså.

Men kanske hade rättfärdigandet av hennes korta glans inget annat värde än att det gav henne nöjet att kunna resonera, som till exempel: om en sten faller så finns den stenen till, stenen har fallit från en plats, stenen … Hon gjorde så många misstag.