ÄKTENSKAPET

Som en bild återkallad ur minnet såg Joana plötsligt, utan förvarning, sig själv stå högst uppe i trappan. Hon visste inte om hon någon gång verkligen hade stått högst uppe i en trappa och blickat ner på en mängd upptagna människor, klädda i satin och med stora solfjädrar. Högst troligt hade hon faktiskt aldrig upplevt det där. Solfjädrarna, till exempel, hade ingen fasthet i hennes minne. Om hon försökte fokusera på dem i tankarna såg hon egentligen inte solfjädrar utan lysande fläckar som simmade fram och tillbaka bland ord på franska, som viskades försiktigt av plutande läppar, som när man ger en slängkyss. Solfjädern började som solfjäder och slutade med ord på franska. Löjligt. Det var lögn alltså.

Men intrycket dröjde sig ändå kvar och ville vidare, som om det viktiga fanns bortom trappan och solfjädrarna. Hon hejdade rörelserna ett ögonblick och bara klippte snabbt med ögonlocken, på jakt efter känslan. Javisst. Hon gick nerför marmortrappan och kände i fotsulorna den kalla rädslan för att halka, händerna var varma och svettiga, i midjan ett band som kramade henne och drog henne uppåt som en lätt lyftkran. Sedan lukten av nya kläder och den klara och nyfikna blicken hos en man som granskade henne från topp till tå och lämnade henne, som om någon hade tryckt på en knapp i mörkret och lyst upp hennes kropp. Hon genomfors av långa hela muskler. Varenda liten tanke gled nerför dessa blanka strängar tills de skälvde nere vid anklarna, där köttet var mört som på en kyckling.

Hon stannade på det breda nedersta trappsteget, där hon var utom fara och lade handen lätt på den kalla och släta ledstången. Och utan att veta varför greps hon av häftig glädje, som nästan gjorde ont, hjärtat kändes kraftlöst som om det vore en mjuk massa som någon körde in fingrarna i och knådade försiktigt. Varför? Hon lyfte matt handen i en nekande gest. Hon ville inte veta. Men nu hade frågan redan dykt upp och som absurt svar kom den glänsande ledstången otvunget nedkastad uppifrån som en glansig serpentin under karnevalen. Bara det att det inte var karneval, för det var tyst i salen, en tystnad genom vilken man kunde se allt. De fuktiga lampreflexerna i speglarna, damernas broscher och spännena på herrarnas skärp som då och då kommunicerade med ljuskronan, genom tunna ljusstrålar.

Hon uppfattade mer och mer av atmosfären. Det fanns inga hårda utrymmen mellan männen och kvinnorna, allt blandades mjukt. Fuktig och upphetsande ånga steg upp från någon osynlig värmekälla. Återigen kände hon en lätt smärta i hjärtat och hon log och rynkade på näsan och andades svagt.

Hon tog en kort paus för att vila. Gradvis kom verkligheten tillbaka till henne, trots att hon ville motsatsen, kroppen på nytt okänslig, ogenomskinlig och stark som någonting som har levt mycket länge. Hon betraktade rummet, gardinerna som vinkade ironiskt, den obstinat orörliga och meningslösa sängen. Hon försökte otåligt förflytta sig till toppen av trappan och ta sig nerför den en gång till. Hon såg sig själv gå, men hon kände inte längre sina darriga ben och inte heller svetten i händerna. Då förstod hon att minnesbilden var uttömd.

Hon väntade ett tag till vid bokhyllan, dit hon hade gått för att hämta … vadå? Hon rynkade pannan, täm­ligen ointresserad. Vadå? Hon försökte se det lustiga i känslan av att det mitt i pannan nu fanns ett hål på det ställe där man hade dragit ut den tanke hon letade efter.

Hon vände sig om och frågade högt, medan hon blundade:

– Vad var det du ville ha, Otávio?

– Den om civilrätt, sa han och innan han återgick till sina anteckningar kastade han en förvånad blick på henne.

Hon gick med boken till honom, frånvarande och med långsamma rörelser. Han väntade på den med utsträckt hand, utan att lyfta på huvudet. Hon stod en stund med boken utsträckt, en liten bit ifrån honom. Men Otávio märkte inte fördröjningen och med en liten axelryckning placerade hon boken mellan hans fingrar.

Hon satte sig i en fåtölj i närheten, utan att försöka sätta sig bekvämt, som om hon skulle behöva gå om ett ögonblick. När ingenting hände sköt hon efter ett tag bak kroppen mot ryggstödet och slappnade av, med tom blick och utan att tänka.

Otávio fortsatte läsa om civilrätt, dröjde sig kvar på någon rad och bläddrade sedan tillbaka flera sidor på en gång, samtidigt som han otåligt bet på en nagel. Så stannade han upp igen och försjunken i tankar lät han tungan vandra över kanten på tänderna, medan ena handen ömt drog i ögonbrynen. Något ord fick honom att bli orörlig, handen i luften och munnen öppen som en död fisk. Rätt som det var sköt han med en häftig rörelse ifrån sig boken. Med glänsande och lysten blick skrev han snabbt i anteckningsboken, stannade upp ett ögonblick för att ta ett djupt och ljudligt andetag och började, med en gest som fick henne att hoppa till, knacka med knogarna mot tänderna.

Ett sådant djur, tänkte hon. Han slutade skriva och gav henne en förskräckt blick, som om hon hade kastat någonting. Hon fortsatte stirra oavsiktligt på honom och Otávio skruvade på sig i stolen och tänkte bara att han inte var ensam. Han log, blygt och besvärat och räckte henne handen över bordet. Hon böjde sig fram i stolen och erbjöd honom i sin tur fingertopparna. Otávio klämde snabbt på dem och log och återgick därefter genast, innan hon ens hann dra tillbaka armen, till sina anteckningar, nästan begravde ansiktet i dem, samtidigt som han började arbeta frenetiskt med pennan.

Det var han som kände nu, tänkte Joana. Och på en gång, kanske av avund, utan att hon tänkte en enda tanke, hatade hon honom med en sådan rå styrka att händerna knöt sig på fåtöljens armstöd och tänderna pressades mot varandra. Hjärtat bultade under några sekunder och hon kände sig återupplivad. Hon var rädd för att hennes man skulle känna hennes vassa blick, tvinga henne att förställa den och på så sätt minska känslans intensitet.

Det var hans fel, tänkte hon kallt, medan hon höll utkik efter en ny våg av ilska. Det var hans fel, det var hans fel. Hans närvaro och mer än hans närvaro: vetskapen om att han fanns till gjorde henne ofri. Bara vid sällsynta tillfällen, då hon som hastigast flydde undan, lyckades hon numera känna. Just det: det var hans fel. Hur hade hon undgått att inse det tidigare? frågade hon sig triumferande. Han stal allt från henne, allt. Och eftersom orden fortfarande kändes för svaga blundade hon och tänkte intensivt: allt! Det kändes bättre, tänkte hon tydligare.

Innan han dök upp hade hon alltid haft händerna utsträckta och tänk så mycket, å tänk så mycket hon till sin förvåning fick! Till sin häftiga förvåning, som en blixt, till sin ljuva förvåning, som ett regn av små ljus … Nu ägnade hon all sin tid åt honom och de minuter hon kunde kalla sina kändes som om de hade beviljats henne, uppdelade i små iskuber som hon måste svälja snabbt innan de smälte. Och hon piskade sig i galopp: hördu, tänk på att den här tiden är frihet! hördu, tänk fort, hördu, skynda dig att ta dig samman, hördu … det är över! Nu – fast senare, brickan med små iskuber igen och du som fascinerad betraktar den och ser hur det redan börjar rinna om kuberna.

Sedan kom han. Och hon vilade till slut, med en djup suck. Men hon ville inte vila! Blodet rann långsammare, den tämjda rytmen, som ett djur som hade anpassat sina steg för att få plats i buren.

Hon kom ihåg att hon hade gått för att hämta något – vadå? just det, civilrätten – i bokhyllan och hon kom ihåg toppen av trappan, ett helt opåkallat minne, så fritt, även om det var inbillat … Vad ung hon var då. Klart vatten som rann inuti och utanför. Hon saknade den där känslan, fick ett behov av att uppleva den på nytt. Hon for oroligt med blicken åt höger och vänster, som om hon letade efter något. Men allting var som det alltid hade varit. Gammalt. Jag lämnar honom, tänkte hon först, utan att något föregick tanken. Hon öppnade ögonen, på vakt mot sig själv. Hon förstod att den tanken kunde leda till konsekvenser. Så hade det i alla fall varit förr, när hennes beslut inte behövde stora faktum, bara en liten idé, en obetydlig fantasibild, för att uppstå. Jag lämnar honom, upprepade hon för sig själv och den här gången sköt små trådar ut från tanken och fäste den i henne själv. Från och med nu fanns den inne i henne och trådarna skulle hela tiden bli allt grövre, tills de bildade rötter.

Hur många gånger skulle hon föreslå det här för sig själv innan hon lämnade honom på riktigt? Hon tröttnade i förväg på de små strider hon skulle behöva utkämpa, då hon revolterade och genast därefter gav sig, ända till slutet. Hon upplevde en snabb inre rörelse som bara återspeglades i en omärklig lyftning av handen. Otávio kastade en sekundsnabb blick på henne och fortsatte som en sömngångare att skriva. Vad känslig han är, tänkte hon under en paus. Så fortsatte hon följa sig själv: varför skjuta upp? frågade hon sig. Och frågan var konkret, den fordrade ett allvarligt svar. Hon ändrade ställning i fåtöljen och intog en formell hållning, som för att höra vad han hade att säga.

Då suckade Otávio högt, smällde igen boken och anteckningarna och kastade dem överdrivet långt ifrån sig, med benen utsträckta från stolen. Hon stirrade förskräckt på honom, sårad. Så då … började hon ironiskt. Men hon visste inte hur hon skulle fortsätta och väntade, samtidigt som hon betraktade honom.

Han sa, med komiskt sträng min:

– Då så. Skulle du nu vilja vara så vänlig att komma hit och lägga ditt huvud mot detta tappra bröst, för det är vad jag behöver just nu.

Hon skrattade, bara för att göra honom glad. Men mitt i skrattet tyckte hon redan att det var lite lustigt. Hon satt kvar, medan hon försökte fortsätta: då … och hon drog ihop läpparna till en min av förakt och triumf, som någon som får det väntade beviset. Så då … Var det så? Hon väntade på att Otávio skulle lägga märke till hennes ställning, ana hennes beslut att inte röra sig ur fåtöljen. Men som vanligt anade han ingenting och just vid de tillfällen då han borde titta lät han sig alltid distraheras av något annat. Nu, just precis nu, kom han på att lägga boken och anteckningarna som han hade slängt på bordet i ordning. Han tittade inte ens på Joana, var han säker på att hon skulle komma? Hon log elakt och tänkte på hur fel han hade och på hur många tankar hon hade haft utan att han ens hade kunnat föreställa sig. Ja, varför skjuta på det?

Han lyfte blicken, en aning förvånad över dröjsmålet. Och eftersom hon satt kvar i fåtöljen betraktade de varandra på avstånd. Han var förbryllad.

– Jaha? sa han missnöjt. Mitt tappra …

Joana avbröt honom med en gest, för hon stod inte ut med det medlidande hon med ens hade gripits av och med känslan av meningens befängdhet, när hon själv var klartänkt och beredd att tala. Hennes rörelse gjorde honom inte rädd och hon var tvungen att svälja saliven försiktigt för att trycka tillbaka den dumma viljan att gråta som mjuk höll på att uppstå inne i bröstet.

Nu omfattade hennes medlidande också henne själv och hon såg dem båda tillsammans, olyckliga och barnsliga. De båda skulle dö, just denne man som i ett så livfullt ögonblick hade knackat med knogarna mot tänderna. Just hon, med trappkrönet och hela sin förmåga att vilja känna. De viktiga sakerna kom till henne när som helst, även i de tomma ögonblicken, och fyllde dem med mening. Hur ofta hade hon inte gett extra mycket dricks åt servitören bara för att hon hade erinrat sig att han skulle dö och inte visste om det.

Hon betraktade honom mystiskt, med allvarsam och kärleksfull min. Och nu försökte hon bli rörd genom att tänka på de två framtida döda kropparna.

Hon lade huvudet mot hans bröst och där slog ett hjärta. Hon tänkte: men trots det, trots döden, kommer jag att lämna honom en dag. Hon var väl medveten om den tanke som skulle kunna komma till henne och ge henne styrka om hon gav efter för känslorna innan hon lämnade honom: »Jag har tagit allt jag kunde få. Jag hatar honom inte, jag föraktar honom inte. Varför gå till honom, även om jag älskar honom? Jag tycker inte om mig själv så mycket att det får mig att tycka om de saker jag tycker om. Jag älskar det jag vill ha mer än jag älskar mig själv.« Å, hon visste också att sanningen lika gärna kunde vara motsatsen till det hon hade tänkt. Hon lät huvudet slappna av, tryckte sidan av pannan mot Otávios vita skjorta. Lite i taget, mycket långsamt, suddades tanken på döden ut och hon kände inte längre för att skratta. Hjärtat formades mjukt. Med hörselns hjälp visste hon att det andra hjärtat, likgiltigt för allt, fortsatte med sina regelbundna slag, på sin ödesdigra väg. Havet.

– Skjuta upp, bara skjuta upp, tänkte Joana innan hon slutade tänka. För de sista isbitarna hade smält och nu var hon sorgligt nog en lycklig kvinna.