ATT TA SIN TILLFLYKT TILL LÄRAREN

Joana kom tydligt ihåg: några dagar innan hon gifte sig hade hon gått till läraren.

Hon hade plötsligt känt ett behov av att träffa honom, lyssna på honom, stadig och kall, innan hon gav sig av. För på något sätt kändes det som om hon genom att gifta sig höll på att förråda hela sitt tidigare liv. Hon ville återse läraren och känna hans stöd. Och när hon kom på att hon kunde hälsa på honom hade hon lugnat sig och känt sig lättad.

Han skulle ge henne det rätta ordet. Vilket ord? Ingenting, svarade hon sig själv mystiskt och ville med ens full av förväntan och tillit spara sig för att lyssna till honom som om det vore första gången och hon inte hade en aning om vad hon skulle kunna vinna. Det här hade hänt henne en gång förut, när hon var liten och för första gången skulle gå på cirkus. Bäst hade det varit medan hon förberedde sig. Och när hon närmade sig den stora ängen där det väldiga och runda tältet vitt tornade upp sig, som ett sådant här kupolformat lock som fram till ett visst ögonblick håller den bästa rätten på bordet dold, när hon i hembiträdets hand närmade sig tältet kände hon rädslan och oron och den skälvande glädjen i hjärtat, hon ville vända om, fly. När hembiträdet sa: din far har gett oss pengar till popcorn, då stirrade Joana förbluffad på sakerna under den soliga eftermiddagshimlen, som om de vore galna.

Hon visste att läraren hade blivit sjuk och att hans fru hade gått ifrån honom. Men även om han hade blivit äldre tyckte hon att han hade lagt på hullet och hade fått en klarare blick. Till en början hade hon också varit rädd för att deras senaste scen tillsammans, då hon skrämd hade flytt mot puberteten, kunde göra besöket svårare och få dem att känna sig besvärade, i det där märkliga och opålitliga rummet där lystern nu hade fått ge vika för dammet.

Läraren hade tagit emot henne med en lugn och tankspridd min. De mörka ringarna under ögonen fick honom att likna ett gammalt fotografi. Han ställde frågor till Joana men i samma stund som Joana började på ett svar slutade han lyssna, som om han till slut hade befriats från plikten. Flera gånger avbröt han sig, med uppmärksamheten fäst på klockan eller det lilla bordet med mediciner. Hon såg sig omkring och halvmörkret var fuktigt och kvävande. Läraren såg ut som en stor kastrerad katt som härskade i en källare.

– Nu kan du öppna fönstren, hade han sagt. Du vet, lite mörker och sen rejält med frisk luft, det gör hela kroppen gott, den får nytt liv. Det är som ett försummat barn. När det får allt reagerar det på en gång, blomstrar på nytt, ibland mer än de andra barnen.

Joana hade öppnat fönstren och dörrarna på vid gavel och den kalla luften hade triumferande strömmat in. Lite sol kom in genom dörren bakom honom. Läraren hade knäppt upp kragen på pyjamasjackan och exponerat sig för vinddraget.

– Så där, ja, hade han förklarat.

När Joana betraktade honom insåg hon att han bara var en tjock gammal man som satt i solen, det tunna håret fladdrade i vinden och den stora kroppen bredde ut sig i stolen. Och leendet, herregud, ett leende.

När klockan slog tre hade han med ens blivit orolig, han hade slutat prata mitt i en mening och hade, med väl avvägda rörelser och lysten och allvarlig min, stänkt tjugo droppar ur en liten flaska i ett glas vatten. Han hade lyft glaset till ögonhöjd och studerat det med sammanpressade läppar, fullkomligt uppslukad. Han hade druckit den mörka vätskan utan rädsla och sedan stirrat på glaset med en besk grimas och ett halvleende som hon inte kunde förklara. Han hade ställt det på bordet och klappat händerna för att kalla på sin tjänare, en smal och tankspridd svart kille. Under tystnad hade han sedan uppmärksam väntat på att han skulle komma tillbaka, som om han försökte höra honom på avstånd. Först när han hade fått tillbaka det diskade glaset och efter att ha granskat det noga ställt det uppochner på ett tefat hade han gett ifrån sig en liten suck:

– Ja, vad var det nu vi talade om?

Hon fortsatte betrakta honom utan att vara koncentrerad på själva orden. Det fanns inget drag i mannens ansikte som markerade att hans fru hade gått ifrån honom. Flyktigt såg hon åter framför sig den nästan alltid tysta kvinnan, med reserverad och överlägsen min, kvinnan som hon hade fruktat och hatat. Och trots den motvilja som den andra fortfarande väckte hos Joana hade hon, med minnets hjälp, förvånad märkt att hon, inte bara då utan kanske alltid, hade känt sig förenad med henne, som om de båda hade något hemligt och ondskefullt gemensamt.

Ingenting i mannens utseende avslöjade att hans hustru hade lämnat honom. Det fanns till och med ett nyfunnet lugn i hans hållning och blick, en ro som Joana aldrig förr hade lagt märke till. Hon utforskade honom med blicken, nästan ångestfullt, som ett vatten som regnet hade fått att svälla och vars djup nu var omöjligt att uppskatta. Hon hade kommit för att lyssna på honom, för att känna hans klarsynthet som en fast punkt!

– En stark mans lidande är större än en sjuk mans, hade hon prövat för att få honom att tala.

Han hade knappt lyft blicken. Hennes ord svävade i luften, dumma och blyga. Jag fortsätter, det ligger helt i min natur att aldrig känna mig löjlig, jag tar alltid risker, det finns ingen scen jag inte vågar kliva upp på. Otávio, där­emot, han är en så känslig varelse att det räcker med ett vasst leende för att knäcka honom och få honom att känna sig eländig. Han skulle bli orolig eller också skulle han le om han lyssnade på mig nu. Hade Otávio redan börjat tänka inne i henne? hade hon redan förvandlats till en kvinna som lyssnar och väntar på sin man? Hon höll på att ge upp något … Hon ville rädda sig, höra läraren, skaka honom. Kom den här gamle mannen som satt mitt emot henne alltså inte längre ihåg allt som han hade sagt till henne? »Att synda mot sig själv …«

– De sjuka föreställer sig världen och de friska äger den, hade Joana fortsatt. De sjuka tror att de inte kan enbart på grund av sin sjukdom och de starka känner att deras styrka är värdelös.

Jaja, han skakade blygt på huvudet. Hon insåg att hans olust bara berodde på att han inte ville bli avbruten. Hon hade emellertid fortsatt ända till slutet och med livlös röst upprepat den tanke som hon hade haft mycket länge.

– Därför skriver poeter som har lidit ljuv och öm poesi. Och de andra, de som aldrig har blivit fråntagna något, skriver glödande, plågad och upprorisk poesi.

– Ja, sa han och rättade till den sladdriga pyjamas­kragen.

Förödmjukad och förbryllad såg hon hans mörka, rynkiga hals. Ja, sa han då och då utan att släppa klockan med blicken som sökte efter stöd. Hur kunde hon berätta för honom att hon skulle gifta sig?

Klockan fyra upprepades ritualen en gång till. Den här gången vek den unge killen undan kroppen för att inte träffas av en spark, för han hade varit nära att stjälpa omkull medicinflaskan. När läraren missade målet flög hans toffel i stället iväg genom rummet och blottade en fot med böjda och gulnade naglar. Killen plockade upp toffeln och kastade den med ett skratt till Joana, rädd för att närma sig. När glaset hade ställts undan hade hon vågat sig på de första orden om hans sjukdom, långsamt och generat, för de hade aldrig förr trängt in i de egna omständigheternas intima områden, de hade alltid förstått varandra utanför dessa.

Hon behövde inte försöka närma sig ytterligare … Han hade tagit hand om ämnet, putsat försiktigt på det och med tydlig tillfredsställelse hade han noggrant börjat redogöra för alla detaljer. Hans min var lite välvilligt överseende och mystisk till en början, som om han inte trodde det var möjligt för henne att gå in i hans värld. Men efter ett tag tänkte han inte längre på att hon var där och talade, milt hänförd, redan öppet.

– Läkaren sa att jag ännu inte har blivit bättre. Men jag kommer att bli bra, jag vet mer än alla läkare, hade han tillagt. Det är ju i alla fall jag som är sjuk …

Hon hade till slut, förbluffad, förstått att han var lycklig …

Klockan närmade sig fem. Hon kände att han längtade efter att hon skulle gå. Men hon kunde inte lämna honom så här, hon försökte närma sig en gång till. Hon hade grymt stirrat honom rakt i ögonen. Han hade först återgäldat blicken genom att betrakta henne ljummet och likgiltigt men nästan genast därefter hade han ilsken och besvärad dragit sig undan.