DEN LILLA FAMILJEN

Innan Otávio började skriva brukade han lägga papperen prydligt i ordning på bordet och rätta till kläderna. Han gillade de här små gesterna och gamla vanorna, som välanvända kläder som han kunde känna sig allvarlig och trygg i. Ända sedan studietiden hade det här varit hans sätt att förbereda sig för ett arbete. När han hade slagit sig ner vid bordet och städat det brukade han, upplivad av föreställningen om sakerna omkring sig – jag får inte låta storslagna idéer skena iväg med mig, jag är också en sak – låta pennan löpa tämligen fritt för att göra sig av med någon efterhängsen bild eller reflektion som ville följa med honom och bromsa hans huvudsakliga tankegång.

Av den anledningen var det en pina att arbeta med andra omkring sig. Han var rädd för att de små ritualerna kunde väcka löje och utan dem kunde han inte komma vidare, de var ett lika stort stöd som en vidskepelse. På samma sätt som han för att leva omgav sig med saker han fick och inte fick göra, regler och undantag. Allt blev så mycket lättare, som inövat. Vad som var så fascinerande och skrämmande med Joana var just den frihet hon levde i, hennes plötsliga kärlek till vissa saker medan hon inför andra var blind, hon ville inte ens använda dem. Han kände ett slags tvång när han konfronterades med det som fanns. Joana hade rätt när hon sa att han behövde ägas av någon … Du tar i pengar på ett så intimt sätt … hade Joana skämtat en gång när han betalade notan på en restaurang och hon hade förvirrat och skrämt honom så mycket att inför servitören, som utan tvekan hade flinat, hade sedlarna och mynten glidit ur handen på honom och spritt ut sig på golvet kring hans fötter. Även om ingen sarkastisk kommentar följde – i ärlighetens namn ska sägas att Joana inte skrattar – hade han ända sedan dess ett färdigt argument: men vad ska man göra med pengar om man inte sparar dem för att göra av med dem? Han var irriterad och generad. Han kände att hans argument inte bet på Joana.

Sanningen är att om han inte hade pengar, om han inte hade sina »referenser«, om han inte älskade ordning, om inte Dagens Juridik och det vaga utkastet till hans bok om civilrätt fanns, om Lídia och Joana inte vore två olika personer, om Joana inte vore kvinna och han man, om … å Gud, om allt … vad skulle han då göra? Nej, inte »vad skulle han göra«, utan vem skulle han vända sig till, vilka beslut skulle han fatta? Det var omöjligt att glida mellan blocken utan att se dem, utan att behöva dem …

Han bröt mot en av sina arbetsregler – ett undantag – och tog fram papper och penna innan han hade förberett sig helt. Men han ursäktade sig, han ville inte förlora den här anteckningen, han kanske skulle få glädje av den någon dag: »En viss grad av blindhet är nödvändig för att man ska kunna urskilja somliga saker. Det är kanske konstnärens kännemärke. Vem som helst kan veta mer än han och resonera med självförtroende, enligt sanningen. Men just de där sakerna undflyr ljuset. I mörkret blir de självlysande.«

Han tänkte en stund. Sedan, trots att undantaget höll på att bli väl utdraget, krafsade han ner: »Det är inte graden som skiljer intelligens från geni, utan kvaliteten. Geni är inte så mycket en fråga om intellektuell styrka, utan den form i vilken denna styrka visar sig. Man kan alltså med lätthet vara intelligentare än ett geni. Men det är han som är geniet. Barnsligt det här ›det är han som är geniet‹. Jämför med Spinoza och se om det går att använda den här upptäckten.« – Var det verkligen han? Varje gång han fick en idé blev han rädd för att han hade stulit den, eftersom han alltid blev förtrogen med den på några sekunder.

Nåja, tillbaka till ordningen. Jag har lagt ifrån mig pennan och nu måste jag göra mig av med de här tvångsföre­ställningarna, sa han till sig själv. Ett, två, tre! Jag beklagar djupt att jag plågas som jag gör bland bambun i den nordvästra delen av den här staden, började han. Jag gör som jag vill, fortsatte han, och ingen tvingar mig att skriva Den gudomliga komedin. Det finns inget annat sätt att vara än det som är, allt annat är meningslösa broderier och lika obekväma som de broderade änglarna och blommorna som kusin Isabel prydde mina kuddar med. När jag var tankspridd och hon kom som ett lila och idiotiskt moln, vad tänkte jag då, säg vad, vad, fyra gånger till vad, vad, vad, vad. Såja, såja, smit inte undan: »vadå? lever du fortfarande? har du inte dött än?« Just precis, det var det, jag får inte fly från mig själv, jag får inte fly från det jag skriver, vad det är lätt och förfärligt, spindelnät, jag får inte fly från mina brister, mina brister, jag avgudar dig, mina goda egenskaper är så obetydliga, som hos andra män, mina brister, min negativa sida är vacker och konkav som en avgrund. Det jag inte är skulle få en jättestor grop att uppstå i jorden. Jag gömmer inte mina misstag i mitt inre, men Joana, hon begår å andra sidan inga misstag, där har vi skillnaden. Va, va, säg något, killen. Kvinnorna ger mig blickar, kvinnorna, kvinnorna, min mun, jag låter mustaschen växa ut igen, de dör av glädje och stor kärlek, full av plommon och russin. Jag köper dem alla utan pengar, pengar sparar jag, om någon av dem halkar på ett skal ute på gatan finns det inget annat man kan göra än att skämmas. Inget förlorat, inget skapat. Den man som kan känna så, det vill säga, som inte bara förstår, utan älskar, kommer att vara lika lycklig som den man som verkligen tror på Gud. I början gör det lite ont, men efter ett tag vänjer man sig. Den människa som skriver den här sidan föddes en dag. Klockan är nu exakt några minuter över sju på morgonen. Det är dimma där ute, på andra sidan fönstret, Det öppna fönstret, den stora symbolen. Joana skulle säga: jag känner mig så inne i världen att det verkar som att jag inte tänker utan använder ett nytt sätt att andas. Adjö. Det här är världen, jag är jag, det regnar i världen, det är lögn, jag är en intellektuell arbetare, Joana sover i sovrummet, någon håller säkert på att vakna just nu, Joana skulle säga: någon annan håller på att dö, någon annan lyssnar på musik, någon gick in i ett badrum, det här är världen. Jag ska väcka känslor hos var och en, jag ska be alla komma hit för att bli rörda tillsammans med mig. Jag lever med en kvinna som är naken och kall, jag får inte fly, jag får inte fly, som ser mig rakt i ögonen, jag får inte fly, som bevakar mig, det är lögn, det är lögn, men det är sant. Nu ligger hon och sover, sover övermannad av trötthet, övermannad, övermannad. Hon är en tunn fågel i ett vitt nattlinne. Jag ska få alla att bli rörda, jag gömmer inte mina misstag i mitt inre, men låt alla gömma mig i en värmande filt.

Han rätade på överkroppen, slätade till håret, blev allvarlig. Nu skulle han arbeta. Som om alla stod runt omkring och nickade gillande och blundade i samtycke: så ja, just så, det är bra. Verkliga personer störde honom och ensam blev han fri och nervös. »Alla« stod ju och tittade på honom. Han hostade lätt. Han sköt försiktigt undan bläckhornet. Han började. »Vår tids olycka är männi­skans fåfänga kamp att anpassa sig efter tillståndet hos de saker hon har skapat.«

Han lutade sig tillbaka i stolen, betraktade anteckningsboken, rättade till pyjamasen. »Föreställningsförmågan är så grundläggande för människan – Joana igen – att hela den värld som hon har byggt finner sitt existensberättigande i det skapades skönhet och inte i dess användbarhet, inte i att det är resultatet av en rad syften anpassade efter hennes behov. Det är därför vi ser allt fler hjälpmedel som syftar till att förena människan med idéerna och de befintliga institutionerna – utbildningen, till exempel, så svårt – och det är därför vi ständigt och jämt finner henne utanför den värld hon har skapat. Människan bygger hus att titta på och inte för att bo i. För allting följer inspirationens väg. Determinismen handlar inte om mål och syften, det är en strikt orsaksdeterminism. Att leka, uppfinna, följa myran till myrstacken, blanda vatten och kalk för att se vad som händer, det är sådant man gör när man är liten och när man är stor. Det är ett misstag att tro att vi har nått en hög grad av pragmatism och materialism. Pragmatismen – en plan inriktad på ett givet och verkligt mål – skulle i själva verket innebära förståelse, stabilitet, lycka, den största seger när det gäller anpassning som människan kan uppnå. Att göra saker »så att« framstår i mina ögon emellertid, med tanke på hur verkligheten ser ut, som en form av fulländning som man inte kan förvänta sig av människan. Början till allt hon uppför är »varför«. Nyfikenhet, drömmar, fantasi – där har vi det som har format den moderna världen. Genom att följa inspirationen har människan blandat ingredienser och skapat nya kombinationer. Hennes olycka: att hon är tvungen att livnära sig av dessa. Hon litade på att hon kunde fantisera i ett liv och befinna sig i ett annat, vid sidan av. Det här andra livet fortsätter faktiskt, men det tar lång tid för det att rena det fantiserade och en människa kan inte på egen hand finna galna tankar på ena sidan och det verkliga livets ro på den andra. Man kan inte tänka ostraffat.« Joana tänkte utan rädsla och utan att straffas. Skulle det sluta med att hon förlorade förståndet, eller vad? Det gick inte att veta. Kanske bara lidande.

Han gjorde en paus, läste igenom det han hade skrivit. Gå inte ut ur den här världen, tänkte han med viss hetta. Inte behöva konfrontera det andra. Bara tänka, bara tänka och fortsätta skriva. De fick gärna be honom skriva artiklar om Spinoza, bara han inte blev tvungen att utöva advokatyrket, betrakta och umgås med de där stötande mänskliga personerna, som defilerade förbi och skamlöst visade upp sig.

Han läste anteckningarna från förra genomläsningen. Den rene vetenskapsmannen slutar tro på det han tycker om, men han kan inte låta bli att tycka om det han tror på. Behovet att tycka om: människans kännemärke. Man får inte glömma: »Guds intellektuella kärlek« är den sanna kunskapen och den utesluter all mysticism och dyrkan. Många svar går att finna i Spinozas utsagor. I den idé, till exempel, som handlar om att det inte kan finnas tänkande utan utsträckning (modaliteten Gud) och vice versa, påstås det där inte också att själen är dödlig? Visst gör det: dödlig som klart avgränsad och resonerande själ, vilket visar att Thomas av Aquinos änglars rena form är en omöjlighet. Dödlig i förhållande till människan. Dödlig genom den naturliga förvandlingen. I världen finns ingen plats för andra skapelser. Det finns bara möjlighet till återinförande och fortsättning. Allt som kan finnas till finns redan till. Inget mer kan skapas om det inte uppenbaras. Om människan försöker sammanfatta och abstrahera mer och mer och fastställa fler och fler principer och lagar för sitt liv ju mer utvecklad hon blir, hur skulle då Gud – i vilken bemärkelse som helst, till och med religionernas medvetna Gud – kunna vara utan absoluta lagar för sin egen fulländning? En Gud begåvad med fri vilja är mindre än en Gud med en enda lag. På samma sätt som ett begrepp är så mycket sannare ju mer det är bara ett och inte måste göras om inför varje enskilt fall. Guds fulländning kan bättre bevisas med miraklets omöjlighet än med dess möjlighet. Att göra mirakel är, för en av religionerna förmänskligad Gud, att vara orättvis – tusentals människor behöver detta mirakel lika mycket och samtidigt – eller att erkänna ett misstag genom att rätta till det – vilket snarare än godhet eller »bevis på god karaktär« betyder att ha felat. Varken förståndet eller viljan tillhör Guds natur, säger Spinoza. Det gör mig lyckligare och friare. Ty föreställningen om existensen av en medveten Gud gör oss ohyggligt otillfredsställda.

I början av essän skulle han ha ett översatt citat av Spinoza: »Kropparna skiljer sig från varandra med avseende på rörelse och vila, snabbhet och långsamhet och inte med avseende på substans.« Han hade visat meningen för Joana. Varför? Han ryckte på axlarna, utan att söka djupare efter en förklaring. Hon hade blivit nyfiken och velat läsa boken.

Otávio sträckte ut handen och tog fram den. Det låg ett anteckningspapper mellan några sidor. Han tittade på det och kände igen Joanas svårlästa handstil. Han böjde sig ivrigt över papperet. »Ordens skönhet: Guds abstrakta natur. Det är som att lyssna på Bach.« Varför önskade han att hon inte hade skrivit de där meningarna? Joana lyckades alltid överrumpla honom. Han blev generad som om det vore uppenbart att hon ljög och han vore tvungen att lura henne och säga att han trodde på henne …

Att läsa vad Joana hade skrivit var som att befinna sig framför henne. Han frammanade henne och såg henne framför sig, samtidigt som han undvek hennes blick, under ett ögonblick av tankspriddhet, hennes vita, vaga och fina ansikte. Och genast sänkte sig en stor melankoli över honom. Vad håller jag på med egentligen? frågade han sig och han förstod inte ens varför han plötsligt hade gett sig på sig själv. Nej, jag ska inte skriva i dag. Och eftersom det var ett medgivande, en odiskutabel order – och eftersom beslutet var mäktigare än han kände han sig nästan glad. I dag gav någon honom respit. Inte Gud. Inte Gud, men någon. Väldigt stark.

Han skulle resa sig upp, lägga papperen i ordning, ställa boken i bokhyllan, sätta på sig varma kläder och gå och hälsa på Lídia. Ordningens tröst. Hur skulle Lídia ta emot honom? Medan han genom det öppna fönstret betraktade barnen som var på väg till skolan såg han sig själv gripa henne om axlarna, med ens fylld av vrede, kanske en smula framtvingad, när han konfronterades med den där frågan: vad håller jag på med egentligen?

– Är du inte rädd? hade han skrikit till henne.

Lídia hade inte rört en min.

– Är du inte rädd för din framtid, för vår framtid, för mig? Inser du inte att … att … du genom att bara vara min älskarinna … inte har någon annan plats än vid min sida?

Hon hade förvånad och gråtfärdig skakat på huvudet:

– Men nej …

Han hade skakat henne och avlägset skämts för att ha använt så mycket kraft, när han med Joana, till exempel, i stället brukade bli tyst.

– Är du inte rädd för att jag ska gå ifrån dig? Förstår du inte att om jag går ifrån dig kommer du att vara en kvinna utan man, utan någonting … En stackars sate … som en dag blev lämnad av sin fästman och som blev den här fästmannens älskarinna samtidigt som han gifte sig med en annan …

– Jag vill inte att du ska lämna mig …

– Å …

– … men jag är inte rädd …

Han hade häpet stirrat på henne. Hon höll på att bli smalare, märkte han. Men hon såg fortfarande frisk ut. Men trots allt nervösare, lätt för att börja gråta, för att bli känslosam. Plötsligt hade han börjat skratta.

– Jag vet faktiskt inte vad jag ska göra med dig.

Lídia hade också skrattat, glad att det hela var över. Han hade blivit skrämd av hennes strålande blick och hade dragit henne till sig för att slippa se hennes ögon. Och de hade stått kvar i varandras armar ett tag och längtat efter olika saker.

Och nu? Lídia skulle ta emot honom som vanligt. Han skrev en lapp till Joana och meddelade att han inte skulle äta lunch hemma. Stackars Joana … skulle han kunna säga om han ville. Hon skulle aldrig få veta. Så fullkomlig i sin överlägsenhet … Men han skulle grymt skona henne, skrattade han med bultande hjärta. Hur som helst, i morgon skulle han skriva något definitivt till sin artikel.

Han såg sig i spegeln innan han gick, med halvslutna ögon betraktade han sitt välskapta ansikte, den raka näsan, de runda och fylliga läpparna. Men jag bär när allt kommer omkring inte skuld till någonting, sa han. Inte ens till att ha blivit född. Och med ens kunde han inte förstå hur han hade kunnat tro på ansvar, känna den ständiga bördan, för jämnan. Han var fri … Vad lätt allting blev ibland …

Han gick ut på gatan och gick för att köpa några sötsaker, som han tog god tid på sig att välja. Till slut köpte han en ganska stor påse karameller, med aprikossmak. När han om en liten stund svängde runt hörnet skulle han med händerna i fickorna suga på den första karamellen. Ögonen blev milt kärleksfulla när han tänkte på det. Varför inte? frågade han sig plötsligt irriterad. Vem har påstått att stora män inte äter godis? Det är bara det att sådana detaljer aldrig nämns i biografierna. Om Joana visste vad han tänkte nu? Nej, hon hade faktiskt aldrig varit sarkastisk om … Han ilskande till under ett ögonblick och skyndade på stegen.

Innan han gick runt hörnet tog han karamellpåsen och tömde den i rännstenen. Plågad såg han hur de blandades med leran och rullade iväg till en mörk öppning täckt med spindelnät.

Han gick vidare med långsammare steg och huvudet nersjunket mellan axlarna. Det var lite kallt. Nu borde någon vara belåten, tänkte han avlägset. Som ett straff, en bekännelse.

– Även stora män blir riktigt erkända och hyllade först när de har dött. Varför är det så? Därför att de som hyllar måste känna att de på något sätt står över den hyllade, de behöver känna att de beviljar. Efter det … uppstår en tydlig överlägsenhet … den som hyllar … har lyckats hålla sig … det finns till och med en viss nedlåtenhet … som slutar med … medlidande …, sa Otávio till henne.

Lídia betraktade honom under ett av hans fula ögonblick. Tunna läppar, rynkad panna och fånig blick, tänkte Otávio. Och hon älskade honom i det här ögonblicket. Hans fulhet gjorde henne varken upphetsad eller väckte hennes medlidande. Det förde henne helt enkelt närmare honom och hon kände en glädje över att låta det ske. En glädje över att acceptera helt och hållet, över att känna att hon förenade det som var sant och primitivt i sig själv med någon annan, oberoende av några förutfattade meningar om skönhet. Hon erinrade sig sina tidigare skolkamrater – de där flickorna som alltid var fulla av liv, som visste allt, hade koll på filmer, böcker, killar, kläder, de där tjejerna som hon aldrig riktigt hade vågat närma sig, tystlåten som hon var och utan att egentligen ha något att säga. Hon tänkte på dem och visste att de skulle tycka Otávio var ful i det här ögonblicket. För hon accepterade honom så mycket att hon skulle önskat att han vore ännu fulare så att hon ännu bättre kunde bevisa sin kärlek som inte krävde någon ansträngning.

Hon betraktade honom utan att lyssna på vad han sa. Det var skönt och bra att veta att det mellan dem båda fanns hemligheter som vävde ett tunt och lätt liv över det andra livet, det verkliga. Ingen skulle någonsin ana att Otávio hade kysst henne på ögonlocken en gång, att han hade känt hennes ögonhår mot sina läppar och att det hade fått honom att le. Och som genom ett under hade hon förstått allt utan att någon av dem hade sagt ett ord. Ingen skulle få veta att de en dag hade velat ha varandra så mycket att de hade förblivit tysta, allvarliga och orörliga. Inom dem båda samlades kunskap som aldrig utforskades av främlingar. Han hade gett sig av en dag. Men det spelade inte så stor roll. Hon visste att det mellan dem fanns »hemligheter«, att de båda ohjälpligt var medbrottslingar. Om han lämnade henne, om han älskade en annan kvinna, skulle han lämna henne och älska en annan kvinna för att sedan berätta det för henne, även om han inte sa något. Lídia skulle i vilket fall som helst vara en del av hans liv. En del saker sker inte utan konsekvenser, tänkte hon och betraktade honom. Sedan man en gång har flytt – och aldrig mer kommer man att vara fri … En gång höll hon på att ramla, han fångade henne och rättade till hennes hår med en tankspridd gest. Hon tackade honom genom att klämma honom lätt på armen. De log i varandras ögon och genast kände de sig förblindat lyckliga … De började gå fortare, med vidöppna ögon, hänförda.

Det var möjligt att han inte kom ihåg just det ögonblicket. Det var hon som hade minne för sådana saker. Sanningen var att de här ögonblicken var så speciella att man inte kunde komma ihåg dem genom att tala om dem. Inte ens genom att tänka med ord. Bara om man stannade upp ett tag och kände på nytt. Han kunde glömma. Men i hans själ skulle säkert något slags märke, ljust, rosa, finnas kvar som noterade känslan och den där eftermiddagen. Vad henne beträffar – varje ny dag förde i sitt vatten med sig ytterligare minnen att livnära sig av. Och efter hand steg en övertygelse om lycka, om ett uppnått mål, långsamt uppför kroppen på henne och gjorde henne belåten, nästan mätt, nästan ångestfull. När hon nu träffade Otávio igen betraktade hon honom utan större känslor och tyckte att han var sämre än det han hade gett henne. Hon ville tala med honom om sin glädje. Men hon var diffust rädd för att såra honom, som om hon berättade att hon hade bedragit honom med en annan man. Eller som om hon ville visa upp sin lycka – för honom som delade upp sig på två hem och två kvinnor – visa att hennes lycka var större än hans.

Ja, tänkte hon vagt och stirrade på honom, det finns oförstörbara saker som följer med kroppen ända till döden som om de hade fötts tillsammans. Och en av de sakerna är det som skapades mellan en man och en kvinna som har upplevt vissa ögonblick tillsammans.

Och när hennes barn föddes – hon strök magen som redan började bli rund – skulle de tre bli en liten familj. Hon tänkte med ord: en liten familj. Det var det hon ville ha. Som ett gott slut på hela hennes historia. Otávio och hon hade växt upp tillsammans, uppfostrats av sin gemensamma kusin. Hon hade levt nära Otávio. Ingen hade passerat genom hennes liv förutom han. I honom hade hon upptäckt mannen, innan hon visste någonting om kvinnor och män. Utan att fundera närmare på saken sammanfattade hon förvirrat den manliga arten i Otávio. Hon upplevde honom så mycket att hon aldrig hade känt de andras närvaro annat än som slutna, främmande och ytliga världar. Alltid, i varje fas, nära honom. Till och med under den där perioden då hon hade blivit slug och dolt allt hon kunde, även när det inte fanns något att dölja. Till och med under den andra perioden, då man kastade blickar efter henne på gatan och hennes kamrater accepterade henne och beundrade hennes tjocka och vackra hår och Otávio som följde henne med blicken … den där vissheten, som sedan dess aldrig hade utplånats, att hon var någon … Det var då hon förstod att hon inte var fattig, att hon hade något att ge Otávio, att det fanns ett sätt att ge honom sitt liv, allt som hon hade varit … Hon hade väntat på honom. När hon hade nått fram till honom hade Joana kommit och han hade rymt. Hon fortsatte vänta. Han hade kommit tillbaka. Ett barn skulle födas. Ja, men innan det föddes skulle hon kräva sina rättigheter. »Att kräva sina rättigheter« tyckte hon kändes som en fras som hade slumrat i henne i evigheter, legat där och väntat. Väntat på att hon skulle bli tillräckligt stark. Hon ville att barnet skulle gro mellan sina föräldrar. Och i hjärtat av allt det här önskade hon »den lilla familjen« för sig själv.

Hon log svagt medan hon hörde Otávio avhandla något ämne som hon inte ens visste hur han hade kommit in på. Sedan fostret hade börjat bildas i henne hade hon lagt ifrån sig vissa manér och lagt sig till med andra och hon vågade gå vidare med vissa tankar. Hon tyckte det kändes som om hon hade ljugit i hela sitt liv ända fram till nu. Hennes rörelser var friare från kroppen, som om det nu fanns mer plats i världen för hennes person. Hon måste ta hand om barnet och Otávio, det måste hon … Hon lutade sig tillbaka i fåtöljen och broderiet gled ner på mattan. Hon slöt ögonen till hälften och magen växte som hon satt där, en rik, strålande mage. Hon njöt av välbefinnandet, en sorts lättja som numera regelbundet kom över henne. Hon hade inte känt det minsta illamående, inte ens i början. Och hon visste att förlossningen skulle bli enkel, enkel som allt annat. Hon lät händerna glida ner över höfterna, som ännu inte hade förlorat formen. På något sätt föraktade hon mer eller mindre andra kvinnor.

Otávio fick se en skymt av hennes ansiktsuttryck. Förströdd grymhet … Han granskade uttrycket utan att lyckas tolka det, han förstod bara att han var utestängd från det där halvleendet. För det var ett leende, ett hemskt och belåtet leende, trots att hon hela tiden hade en stram min och ögonen stirrade vidöppet rakt fram. Han greps av fasa och nästan skrek:

– Du har ju inte ens lyssnat!

Lídia spratt till och satte sig rakt i fåtöljen, återigen hans, återigen hängiven:

– Jag …

– Du har ju inte ens förstått vad jag har sagt, upprepade han och stirrade på henne och hade svårt att andas. Skulle det bli likadant som förra gången? Nej, hon bar ett barn inom sig. Varför ska jag ha ett barn? Varför jag? Just exakt jag? Det är märkligt … Snart skulle hon fråga sig: vad håller jag egentligen på med? Nej, nej …

– Jag inte bara förstår vad du säger, sa hon snabbt, jag älskar dig …

Han suckade nästan ohörbart, fortfarande en aning skrämd av hennes flykt. Sanningen är att hon faktiskt aldrig hade kommit tillbaka helt och hållet till honom, så som innan hon blev med barn. Och han hade själv gett henne den här makten, dum som han var … Ja, men när hon väl har blivit fri från barnet, när hon väl har blivit fri från barnet … Några minuter senare, när Otávio hade återfått lugnet, lät han sig övermannas av den lättja och slöhet som på ett så beundransvärt sätt bar upp hans förhållande med Lídia.