LÍDIA

Nästa morgon var åter som en första dag, kände Joana.

Otávio hade gått hemifrån tidigt och hon tackade honom i det tysta för det, som om han avsiktligt hade gett henne tid att tänka och iaktta sig själv. Hon ville inte göra något förhastat, hon kände att vilken som helst av hennes rörelser skulle kunna bli dyrbar och farlig.

Det blev bara ögonblick, minuter som rusade iväg. För hon fick ett litet brev av Lídia, som bad henne att komma och hälsa på.

När Joana läste de där raderna hade ett leende brett ut sig på läpparna redan innan de fick hjärtat att börja klappa hårt och fort. Och det var också det kalla kniv­bladet av stål som vilade mot hennes kropps varma insida. Som om hennes döda faster hade återvänt till livet och talade med henne, Joana föreställde sig kvinnans förskräckta uppsyn, kände de uppspärrade ögonen – eller kunde det vara hennes egna ögon som hon inte tillät några överraskningar? – Har Otávio gått tillbaka till Lídia, trots Joana? skulle fastern säga.

Joana förde långsamt fingrarna genom håret, det kalla bladet mot det varma hjärtat, log hon igen, å bara för att vinna tid. Men visst, varför inte fortsätta med Lídia? svarade hon sin döda faster. Denna klara tanke fick det iskalla bladet att skrattande trycka sig mot hennes lungor. Varför vägra låta saker hända? Att ha mycket på samma gång, känna på flera olika sätt, erkänna livet från olika källor … Vem kunde hindra någon från att leva gränslöst?

Sedan gick hon in i ett tillstånd av märklig, mild sinnesrörelse. Hon vandrade omkring utan mål i huset, hon grät till och med en skvätt, utan att vara särskilt ledsen, bara för att gråta – intalade hon sig – inget annat, som när man vinkar eller tittar. Mår jag dåligt? frågade hon sig emellanåt och ännu en gång fyllde hon som tänkte hela henne med förvåning, nyfikenhet och stolthet och det fanns ingen plats kvar för någon att må dåligt. Men hennes diskreta exaltation lät henne inte vara kvar på ett och samma plan någon längre tid. Hon övergick genast till en annan ton av beteende, hon spelade lite piano och glömde Lídias brev. När hon kom att tänka på det igen, diffust, en fågel som flyger fram och tillbaka, kunde hon inte bestämma sig för om skulle vara ledsen eller glad, lugn eller upprörd. Hon fortsatte tänka på natten som varit, det upphissade fönstret som blänkte stilla i månskenet, Otávios nakna bröst, Joana som hade somnat djupt och nästan för första gången i livet känt tillit till en man som låg och sov bredvid henne. Egentligen hade hon inte distanserat sig från nattens kärleksfulla Joana. Skamsen, ödmjuk och försmådd hade den senare vandrat omkring ända tills hon hade kommit tillbaka, men Joana var allt hårdare, mer samlad och allt närmare sig själv – antog hon. Till och med bättre. Bara det att det kalla knivbladet hela tiden kom tillbaka, utan att det blev varmt. Framför allt svävade över varje tankes kärna en annan, förbryllad, nästan förtrollad tanke, som dagen när hennes far dog: saker hände utan att hon hittade på dem …

På eftermiddagen kunde hon till slut iaktta Lídia och hon förstod att hon var lika långt ifrån henne som från kvinnan med rösten. De såg på varandra och de kunde inte förmå sig att hata eller ens avvisa varandra. Lídia hade, blek och diskret, talat om olika saker som inte intresserade någon av dem. Hennes begynnande graviditet flöt omkring i hela rummet, fyllde det och trängde in i Joana. Till och med de dämpade möblerna med sina virkade små dukar tycktes vara skyddade av samma nästan avslöjade hemlighet, av samma väntan på ett barn. Lídias öppna ögon hade inga skuggor. En sådan vacker kvinna. De fylliga men fridfulla läpparna, utan minsta rysning, som hos någon som inte fruktar njutningen, som tar emot den utan samvetskval. Vilken poesi kunde utgöra grunden för hennes liv? Vad försökte det där sorlet säga som hon anade inuti Lídia? Kvinnan med rösten hade förökat sig och blivit massor av kvinnor … Men var fanns egentligen deras gudomlighet? Till och med hos de allra svagaste fanns skuggan av den kunskap som man inte skaffar sig med hjälp av intelligensen. De blinda tingens intelligens. Styrkan hos stenen som när den faller stöter till en annan sten som faller i havet och dödar en fisk. Ibland kunde man finna samma styrka hos kvinnor som bara ytligt var mödrar och hustrur, mäns skygga honor, som hennes faster, som Armanda. Men den där styrkan, enheten i svagheten … Å, hon överdrev kanske, kanske var kvinnornas gudomlighet inte specifik, kanske var det bara i det faktum att de fanns … Ja, visst, där var sanningen: de fanns till mer än andra, de var sakens symbol i själva saken. Och kvinnan var mysteriet i sig själv, upptäckte hon. Hos dem alla fanns råvarans kvalitet, någonting som kunde komma att fastställas men som aldrig förverkligades, för själva dess innersta väsen var »att bli«. Var det inte just genom detta innersta väsen som det förflutna förenades med fram­tiden och med all tid?

Lídia och Joana var tysta ett långt tag. De kände sig inte direkt nära varandra, men som att de inte hade behov av ord, som om de i själva verket hade träffats bara för att betrakta varandra och sedan dra sig tillbaka. Situationens underlighet blev ännu tydligare när de båda kvinnorna kände att de inte stred. Hos dem båda fanns en rörelse av otålighet, det fanns fortfarande en uppgift att utföra. Joana sköt den ifrån sig, med ens mätt:

– Jaha, tonen i den egna rösten väckte henne på ett oangenämt sätt, jag tror vi är klara med vårt möte.

Lídia blev förvånad. Men vad menade hon? de hade ju inte sagt något! Framför allt stod hon inte ut med tanken på något oavslutat:

– Vi har inte sagt något ännu … Och vi måste tala …

Joana log. I det leendet släppte jag fram tröttheten och lät den handla, inte kraftfullt, men exakt så som jag skulle påverka henne. Vad är det för dumheter jag tänker egentligen?

– Tycker du inte, sa Joana, att vi har glidit bort från det ämne som var skälet till att vi träffades? Om vi började tala om det nu skulle det i alla fall bli en ointresserad diskussion, utan passion … Vi tar det en annan dag.

För ett ögonblick såg de mannen framför sig och bilden var blek och kändes oläglig. Men Lídia visste att så fort den där kvinnan hade gett sig av skulle också den apati och dvala försvinna, som hon hade försänkt henne i och som tog ifrån henne viljan att röra sig. Och när hon hade vaknat till liv igen skulle hon vilja ha barnet. Den lilla familjen. Hon ansträngde sig för att ta sig ur sömntillståndet, för att öppna ögonen och slåss:

– Det är dumt att förlora det här tillfället …

Ja, vi köper artikeln, vi köper artikeln. Jag har förberett mig så mycket för festen att jag känner mig helt slut, det är därför. Joana skrattade igen, utan glädje.

– Jag vet att jag inte kan vänta mig något av dig, återtog den gravida kvinnan med oväntad kraft – ett moln som drog bort från solen, allt strålade på nytt, fyllt med liv. Också Joana klarnade, hon kände solen komma fram bakom molnet, allt bubblade lätt hand i hand i en ring som av barn som rörde sig runt i maklig takt.

– Jag känner dig, fortsatte Lídia. Orden föll lugnt och uttråkade i sjön och lade sig på dess botten, utan att få följder.

Men så gav den unga kvinnan sig och sin graviditet en knuff i ett sista försök att vakna till liv:

– Jag känner dig, jag vet hur djup din ondska är.

Nu fick vardagsrummet liv igen.

– Jaså, vet du?

Ja, nu fick det liv igen, kände Joana och vaknade upp. Vad är det jag säger? Hur vågar jag komma hit? Jag är långt, långt härifrån. Man behöver bara kasta en blick på den här kvinnan för att inse att hon aldrig skulle kunna tycka om mig. Stålet tryckte sig genast mot hennes hjärta. Å, svartsjuka, det var vad det var, den kalla handen som långsamt kramade och klämde henne och förminskade hennes själ. Det här händer med mig eller åtminstone hotar det att hända: på ett ögonblick, om jag gör en viss rörelse, kan jag förvandla mig till ett streck. Just det! ett ljusstreck, så att den andra personen bara är bredvid mig, utan att kunna överraska mig eller mina brister. Medan Lídia däremot har flera plan. För varje gest uppenbaras en aspekt av hennes dimension. Vid hennes sida halkar ingen och ingen tappar bort sig för de stöder sig mot hennes bröst – allvarliga, stillsamma och bleka, medan mina är oansenliga – eller mot hennes mage där till och med ett barn ryms. Jag får inte överdriva hennes betydelse, ett barn kan födas i varje kvinnas sköte. Hon är så vacker och hon är kvinna, rofyllt råvara, trots alla andra kvinnor. Vad är det i luften? jag är ensam. Lídias fylliga läppar, med långsamma linjer så snyggt framhävda med en ljus färg, medan jag med mörkt läppstift, alltid scharlakansrött, scharlakansrött, scharlakansrött, ansiktet vitt och smalt. Hennes bruna, jättestora och lugna ögon som kanske inte har något att ge, men de tar emot så mycket att ingen människa kan stå emot, allra minst Otávio. Jag är ett djur med fjädrar, Lídia är täckt med hår och Otávio går hjälplös vilse mellan oss. Hur kan han rädda sig undan min glans och mitt löfte om flykt och hur kan han rädda sig undan den här kvinnans säkerhet? Vi båda, hon och jag, skulle kunna ingå ett förbund och erbjuda mänskligheten, vi skulle ge oss ut tidigt på morgonen, gå från dörr till dörr och knacka på: vilket föredrar frun: mitt eller hennes? så skulle vi överlämna ett litet barn. Jag förstår varför Otávio inte har gjort sig fri från Lídia: han är alltid beredd att kasta sig för fötterna på dem som går framåt. Han kan inte se ett berg utan att se enbart dess fasthet, han kan inte se en kvinna med fyllig barm utan att vilja lägga huvudet där. Så fattig jag är jämfört med henne, som är så säker och behärskad. Antingen börjar jag brinna och är fantastisk, flyktigt fantastisk, eller också är jag mörk och sveper in mig i draperier. Lídia är, vad hon än är, oföränderlig, står alltid på samma ljusa grund. Mina händer och hennes händer. Mina – skissade, ensamma, slarviga och snabba drag hit och dit gjorda med en pensel doppad i tråkvitt, jag är alltid på väg att föra handen till pannan, håller alltid på att lämna dem i luften, å vad jag är obetydlig, först nu inser jag det. Lídias – tydliga, vackra, täckta av elastisk, rosaaktig, gulaktig hud, som en blomma jag såg någonstans, händer som vilar på saker, fulla av ledning och visdom. Jag simmar och flyter hela jag, jag tar mig igenom det som med nerverna, jag är ingenting annat än en längtan, vreden, vagheten, ogripbar som energin. Energi? men var finns min styrka? i otydligheten, i otydligheten, i otydligheten … Och jag ger den liv, inte verkligheten, bara den otydliga stöten framåt. Jag vill blända Lídia, göra samtalet till något märkligt, subtilt, svävande, fast nej, eller jo, nej, fast varför inte? Plötsligt kom hon att tänka på Otávio, såg honom framför sig där han satt och rörde om i kaffet och blåste på det för att få det att svalna, hans allvarliga, uppmärksamma och barnsliga min. Överraska Lídia, ja, släpa henne … Som den där gången på internatskolan, då hon plötsligt kände ett behov av att pröva sitt inflytande, känna beundran från klasskamraterna som hon för det mesta inte umgicks särskilt mycket med. Hon spelade teater, hittade på och glänste som om hon hämnades. Ur tystnaden som hon gömde sig i gav hon sig in i striden:

– Titta på den där mannen … Han dricker kaffe med mjölk på morgonen, väldigt långsamt, doppar brödet i kaffet, låter det rinna av, sätter tänderna i det och sedan reser han sig upp, tung och ledsen …

Klasskamraterna tittade, såg en man som kunde vara vem som helst och ändå, trots att de var förvånade och till en början avsiktligt reserverade, ändå … var det ofattbart exakt så! De såg faktiskt mannen resa sig från bordet … den tomma kaffekoppen … några flugor … Joana fortsatte vinna tid, för att gå vidare, ögonen brann:

– Och den där andre … På kvällen tar han med visst besvär av sig skorna, kastar iväg dem, suckar och säger: huvudsaken är att man inte ger upp, huvudsaken är att man inte ger upp …

De mest lättpåverkade log redan och viskade övertygade: det stämmer … hur kan du veta det? De andra höll sig stramare. Men till slut samlades de ändå kring Joana, i hopp om att hon skulle visa dem något mer. Hennes gester var nu livliga och febriga och alltmer inspirerad tog hon på allesammans:

– Ser ni den där kvinnans ögon …? runda, genomskinliga, de darrar, de darrar, när som helst kan de falla som en vattendroppe …

– Och den där blicken? ibland var Joana djärvare och fann en plötslig blyghet hos de där flickorna som brukade läsa vissa sorters böcker i skolans korridorer. Och den där blicken? blicken hos någon som söker njutning var den än finns …

Klasskamraterna skrattade, men efter hand tog sig något oroligt, smärtsamt och obekvämt in i leken. Det slutade med att de skrattade för högt, nervöst och otillfredsställt. Joana försökte upprymd överträffa sig själv, hon höll fast flickorna med sin vilja och sina ord, full av glödande och vass espri som lätta piskrapp. Tills de, slutligen infångade, andades hennes glänsande och kvävande luft. Då blev Joana med ens mätt och slutade, ögonen torra och kroppen darrande av segern. När flickorna handfallna kände Joanas förakt och hur hon hastigt avlägsnade sig vissnade också de, som om de skämdes. Någon sa innan de skildes, trötta på varandra:

– Joana blir outhärdlig när hon är glad …

Lídia rodnade. Joanas »Jaså, vet du?« hade låtit så kort, tankspritt och underligt, så långt från Lídias känsla.

– Det spelar ingen roll, det spelar ingen roll, försökte Joana lugna henne. Det är klart att du inte kan veta vad ondska är. Så du ska ha barn … fortsatte hon. Du vill ha Otávio, barnets far. Det kan man förstå. Varför skaffar du inte ett jobb för att försörja ungen? Du förväntade dig säkert att jag skulle vara oerhört snäll mot dig, trots det du sa om min ondska. Men snällhet gör mig verkligen spyfärdig. Varför arbetar du inte? Då skulle du inte behöva Otávio? Jag är inte beredd att låta dig ta precis allt. Men berätta först om din romans med Otávio, berätta hur du lyckades få honom att gå tillbaka till dig. Eller rättare sagt: vad han tycker om mig. Du behöver inte vara rädd. Gör jag honom väldigt olycklig?

– Jag vet inte, vi har inte pratat om dig.

Så jag var alltså ensam? och den här glädjen i smärtan, stålet som rynkade min hud, den här kylan som är svartsjuka, nej, den här kylan som är så här: å, har du gått så långt? då måste du gå tillbaka. Men den här gången tänker jag inte börja om, jag svär, jag tänker inte återuppbygga någonting, jag kommer att ligga kvar som en sten i fjärran, vid vägens början. Det är något som snurrar runt med mig, runt, runt, som gör mig yr, gör mig yr, och sätter ner mig lugnt på samma plats.

Hon riktade blicken mot den havande kvinnan:

– Det är inte möjligt … Han skulle inte kunna göra sig fri så lätt.

– Men han avskyr på sätt och vis dig! hade Lídia skrikit.

Jaha, då så.

– Känner du likadant? hade Joana frågat. Javisst, javisst … Det är trots allt inte bara hat. I natt, min tillgivenhet, det spelar ingen roll, innerst inne visste jag att jag var ensam, jag blev inte ens bedragen, för jag visste, jag visste. Och om det också är rädsla?

– Rädsla? Jag förstår inte, sa Lídia förvånat, rädsla för vad?

– Kanske för att jag är olycklig, rädsla för att närma sig. Det kanske är så här: han är rädd för att också bli olycklig …

– Är du olycklig? hade den andra frågat med en viskning.

– Men bli inte förskräckt, olycka har inget med ondska att göra, hade Joana skrattat. Vad hände egentligen? Jag är inte närvarande, jag är inte närvarande, vad hände, tröttheten, lust att gråtande gå härifrån. Jag vet, jag vet: jag skulle vilja tillbringa åtminstone en dag med att betrakta Lídia när hon går mellan köket och vardagsrummet och sedan äta lunch vid hennes sida i ett fridfullt rum – några flugor, skramlande bestick – dit värmen inte kom in, klädd i en vid, blommig gammal morgonrock. Sedan, på eftermiddagen, skulle jag sitta och titta på medan hon sydde, ge henne ett handtag då och då, saxen, tråden, i väntan på att det skulle bli dags för hennes bad och mellanmålet, det skulle vara trevligt, det skulle vara avkopplande och uppfriskande. Kan det vara något sådant jag saknar? Hur kommer det sig att hon har sådan makt? Att jag inte har tillbringat eftermiddagarna med att sy gör mig inte underlägsen henne, vad jag kan förstå. Eller gör det? Det gör det, gör det inte, gör, gör inte. Jag vet vad jag vill ha: en ful och proper kvinna med stora bröst som säger till mig: vad ska det vara bra för att hålla på och fantisera ihop saker? var inte så dramatisk, kom hit genast! – Och som ger mig ett varmt bad, sätter på mig en vit nattdräkt i linne, flätar mitt hår och stoppar mig i säng och riktigt förargad säger: vad är det här? ute och ränner och äter på udda tider, du kan ju bli sjuk, sluta vara så dramatisk, du tror att du är så speciell du, ta den här koppen med varm buljong. Hon håller upp mitt huvud med handen, stoppar om mig med ett stort lakan, tar bort några hårstrån från min panna, som nu är ren och frisk och säger innan jag somnar varmt och skönt: du ska se att du snart blir rund om kinderna, strunta i de där dumheterna och var en ordentlig flicka. Någon som tar hand om mig som om jag vore en stackars hund, det är allt jag vill, som en hund, ett barn.

– Skulle du vilja vara gift, vara gift på riktigt med honom? frågade Joana.

Lídia hade gett henne en skarp blick för att försöka utröna om frågan var sarkastiskt menad.

– Ja, det skulle jag.

– Varför då? undrade Joana förvånad. Ser du inte att man inte vinner något på det? Allt man får med äktenskapet har du ju redan. Lídia blev röd om kinderna, men jag var inte elak, fula och propra kvinna. Jag slår vad om att du har längtat efter att få gifta dig hela livet.

Lídia kände en ansats till uppror; hon hade blivit träffad på sin ömma punkt, helt kallblodigt.

– Ja. Alla kvinnor … erkände hon.

– Det stämmer inte på mig. För jag tänkte aldrig på att gifta mig. Lustigast av allt är att jag fortfarande är säker på att jag inte har gift mig … Jag tänkte ungefär så här: äktenskapet är slutet, när jag har gift mig kommer inget mer att kunna hända. Föreställ dig att alltid ha en annan människa vid sin sida, aldrig få uppleva ensamheten.

– Herregud! aldrig vara för sig själv, aldrig. Och att vara en gift kvinna, det vill säga, en människa med utstakat öde. Därefter är det bara att vänta på döden. Jag tänkte: man har inte ens kvar sin frihet att vara olycklig eftersom man släpar med sig någon annan också. Det är alltid någon som iakttar en, som granskar en, som följer alla ens rörelser. Och till och med livsledan har en viss skönhet över sig när man genomlider den ensam och förtvivlad, tänkte jag. Men två tillsammans, äta samma osaltade bröd varje dag och betrakta sitt eget nederlag i den andres nederlag … För att inte tala om bördan att se sina vanor speglas i den andres vanor, bördan av sängen man delar, bordet man delar, livet man delar medan man förbereder och hotar den gemensamma döden. Jag sa alltid: aldrig.

– Varför gifte du dig? frågade Lídia.

– Jag vet inte. Jag vet bara att detta »jag vet inte« inte handlar om att jag i det här fallet är allmänt okunnig om saker, det handlar om sakernas hjärta. Jag flyr från ämnet, snart kommer hon att se på mig med den där blicken som jag redan känner till. Jag gifte mig säkert därför att jag ville gifta mig. Därför att Otávio ville gifta sig med mig. Just det, just det, där har vi det: i stället för att be att få leva med mig utan att vi gifte oss föreslog han något annat. Det skulle förresten göra det samma. Jag var naiv, Otávio ser bra ut, gör han inte? Jag kom inte på något mer. Paus. Hur vill du ha honom: med kroppen?

– Ja, med kroppen, hade Lídia stammat.

– Det är kärlek.

– Och du? vågade Lídia.

– Inte så mycket.

– Men han sa, tvärtemot …

Lídia hade avbrutit sig. Hon betraktade henne noga. Joana verkade så oerfaren. Hon talade om kärlek på ett så enkelt och rättframt sätt att ingenting ännu kunde ha uppenbarats för henne genom kärleken. Hon hade inte fallit i dess skuggor, hon hade ännu inte känt dess djupa och hemliga förvandlingar. I annat fall skulle hon, precis som hon själv, nästan skämmas för all lycka, hon skulle stå och vaka vid dess dörr och skydda det som inte fick bli skadat av det kalla ljuset, för då skulle det inte fortsätta leva. Men Joanas livfullhet å andra sidan … av vad hon hade förstått genom Otávio … att det fanns liv i henne … Men hennes kärlek skyddade inte, inte ens Joana själv, kände Lídia. Oerfaren, oskadad, opåverkad, man skulle kunna ta henne för en oskuld. Lídia betraktade henne och försökte förklara för sig själv vad det var med det där ansiktet som gjorde det så ostadigt och skarpsinnigt. Kärleken förenade henne säkert inte ens med kärleken. Medan hon själv, Lídia, nästan sekunden efter den första kyssen hade förvandlats till kvinna.

– Jovisst, jovisst, men ingenting blir annorlunda, fortsatte Joana lugnt. Jag älskar honom också mer lidelsefritt, som människa och som man. Kommer hon att titta på mig på det där ängsliga, förskräckta, aktningsfulla sättet nu: å, varför talar du om så svåra saker, varför tar du upp sådana jättestora saker vid ett så enkelt ögonblick? skona mig, skona mig. Men den här gången erkänner jag mig skyldig, för jag vet faktiskt inte vad jag tänkte säga. Men det är så här jag kommer att besegra henne.

Lídia tvekade:

– Är inte det mer än kärlek?

– Kanske det, sa Joana förvånad. Huvudsaken är att det inte längre är kärlek. Och här kommer genast trött­heten, det stora »vad är meningen« som lägger sig som en filt över mig och jag vet att jag kommer att säga något. Ta Otávio. Föd ditt barn, bli lycklig och lämna mig i fred.

– Är du medveten om vad du säger? hade den andra ­skrikit.

– Ja, det är klart.

– Tycker du inte om honom …

– Jag tycker om honom. Men jag vet aldrig vad jag ska göra med de människor eller saker jag tycker om, de blir till slut en börda, ända sedan jag var liten har det varit så. Kanske om jag verkligen tyckte om med kroppen … Då kanske jag skulle binda mig mer … Jag anförtror mig åt henne. Å Gud. Nu kommer jag att säga så här: Otávio flyr från mig för jag ger ingen någon ro, jag ger alltid de andra samma glas, jag får dem att säga: jag var blind, det var inte ro det jag hade, nu är det vad jag vill ha.

– I alla fall … tror jag … ingen kan beklaga sig … Inte ens Otávio … jag antar att inte ens jag … Lídia kunde inte förklara, hon hade blivit otydlig, händerna vilade inte längre på sakerna.

– Vadå?

– Jag vet inte. Hon betraktade Joana och sökte efter något i hennes ansikte, konfunderad, samtidigt som hon rörde på huvudet.

– Vad är det? upprepade Joana.

– Jag kan inte begripa.

Joana rodnade lätt:

– Inte jag heller. Jag har aldrig trängt in i mitt hjärta.

Någonting hade sagts.

Joana gick fram till fönstret, tittade ut på tomten där Lídias barn skulle leka, som nu var i Lídias mage, som skulle få näring ur Lídias bröst, som skulle bli Lídia. Eller Otávio, omogen frukt? Nej, Lídia, hon som överför sig själv. Om man öppnade henne på mitten – ett ljud av färska blad som gick sönder – skulle man se henne som ett granatäpple, hälsosam och rosa, genomskinlig som ljusa ögon. Basen för hennes liv var fridsam som en bäck som rann fram över en äng. Och på denna äng rörde hon sig själv lugn och säker som ett betande djur. Hon jämförde henne med Otávio, för vilken livet aldrig skulle vara mer än ett trångt individuellt äventyr. Och med sig själv, och hon använde då de andra som en mörk dyster bakgrund mot vilken hon avtecknade sig glänsande och högrest. Lídias poesi: min bön är bara denna tystnad, Herre, och inget annat kan jag säga; jag är så lycklig för att jag känner att jag tystnar för att känna ännu mer; det var under tystnad som ett skört och fint spindelnät bildades i mig: denna ljuva oförståelse för livet som låter mig leva. Eller var alltsammans lögn? Å Gud, när hon verkligen behövde handla förlorade hon sig i tankar som inte ledde någonvart. Allt var säkert lögn, det kunde till och med hända att Lídia var mycket mindre ren än hon föreställde sig. Men ändå var hon rädd för att stanna hos henne, ofrivilligt betrakta henne en aning hårt och få henne att bli medveten om sig själv. Bevara henne, inte ändra hennes färg eller hennes utsökta röst.

– Han berättade det där om den gamle mannen … Du kastade en bok på honom, gamle mannen … Förut förstod jag, men nu fattar jag inte hur du kunde … hade Lídia frågat.

– Men det är sant.

Lídia betraktade henne, med läpparna en aning isär, väntade på henne. Och med ens kände hon tydligt att hon inte ville strida mot den här kvinnan. Hon skakade förvirrad på huvudet. Hennes ansikte löstes upp, skakade, ansiktsdragen tvekade medan de sökte efter ett uttryck:

– Jag gjorde det inte avsiktligt, förstår du? Nej, jag gjorde inte … Lídia var fortfarande orolig, ansiktet stunget av små snabba ryckningar. Varför skulle jag vilja lura dig? Nej, det är inte det jag vill säga, det är inte det …

Och så brast hon oväntat, utan att Joana kunde förutse det, i tårar och grät ohämmat och starkt. Hon väntar barn, hon är orolig, tänkte Joana. Den andra kämpade:

– Jag skulle inte dra mig för att ta Otávio från en annan kvinna. Men jag visste inte att du fanns … Inte någon vem som helst, som jag, utan någon så … så … så sublim …

Joana blev överrumplad. Å, jag strävade efter det här: jag lyckades bli sublim … som förr i tiden … Nej, inte riktigt på samma sätt, jag tvingade inte fram situationen, hur skulle jag ha kunnat göra det när stålet rynkade och kylde min hud? Sätt mig inte i ljuset, där fåran i pannan syns så tydligt. Jag måste hitta den där nyansen av ljus och skugga i vilken jag genast blir köttig, läppstiftet mörkt som levrat blod, ansiktet vitt under håret … Ännu en gång trycker de stålbladet mot mitt hjärta. När jag har gått kommer hon att förakta mig, det är bara just nu som hon är hänförd. Jag är flyktigt fantastisk … Gud, Gud … jag springer, förvirrad, kroppen flyger, tvekar … vart? Det finns en förskräckt och lätt substans i luften och jag lyckades fånga den, det är som ögonblicket innan ett barn börjar gråta. Den där kvällen, jag vet inte när det var, fanns det trappor, solfjädrar som rörde sig, mjuka lampor som lät de milda strålarna svänga som huvudet på överseende mödrar, det fanns en man som stod vid horisonten och betraktade mig, jag var en främling, men jag vann i alla fall, även om det betydde att jag var tvungen att försumma vissa saker. Allting gled lätt, i tyst harmoni. Det var redan mot slutet – slutet av vad? den ädla behagliga och sluttande trappan som vinkade med sin långa blänkande arm, den tjusiga och stolta ledstången, slutet på kvällen – då jag halkade in mot mitten av salongen, mjukt som en luftbubbla. Och plötsligt, kraftigt som en åskknall, men tyst som stum förvåning, och, plötsligt, ytterligare ett steg och jag kunde inte gå vidare! Fållen på min organzaklänning skälvde till och gjorde en grimas, kämpade, vred sig, slets sönder på en möbels vassa hörn och där lade den sig darrande och flämtande, villrådig under min häpna blick. Och med ens hade allting hårdnat, en orkester hade exploderat i skeva harmonier och genast tystnat, det fanns något triumferande och tragiskt i luften. Jag upptäckte att jag innerst inne inte var överraskad: att allt långsamt hade varit på väg mot det där och nu hade det kastat sig ut på sitt sanna plan. Jag ville springa därifrån och gråta över min stackars trasiga och oroliga klänning utan fåll. Nu sken lamporna starkt och stolt, solfjädrarna uppenbarade strålande och förslagna ansikten, långt borta i horisonten skrattade mannen åt mig, ledstången drog sig tillbaka och blundade … Ingen behövde längre ljuga, eftersom jag redan visste allt! Ännu en gång ska jag kasta mig huvudstupa in i ett annat tillstånd. Varför? Varför? Jag ger mig av härifrån, jag går hem, på bara ett ögonblick revan i klänningen, det genomträngande skriket från orkestern och så på en gång tystnaden, alla musiker som ligger döda på estraden, i den stora upprörda och tomma salongen. Jag ska utan fruktan se revan i ögonen, men jag har alltid varit rädd för att bryta samman av smärta, som orkesterns skrik. Ingen vet hur långt jag kan nå nästan i triumf, som om jag vore något skapat: det är en känsla av att ha övermänskliga krafter uppnådda med ett visst mått av lidande. Men i nästa minut går det inte längre att känna om det är krafter eller fullständig maktlöshet, som att med kroppen och hjärnan vilja röra på fingret och helt enkelt inte kunna det. Det är inte det att helt enkelt inte kunna det, det är alla saker som skrattar och gråter på samma gång. Nej, jag har definitivt inte hittat på den här situationen och det är det som gör mig mest förvånad. För min experimentlusta skulle inte kunna förklara den här kalla metallen som trycker sig mot mitt varma kött, äntligen varmt tack vare gårdagens kärlek. Å, gör dig inte till martyr: du vet att du inte skulle kunna stanna kvar i det här tillståndet någon längre tid: du skulle snart öppna och sluta livscirklar igen och kasta dem när de vissnat … Också det här ögonblicket skulle förflyta, även om Lídia inte gjorde anspråk på Otávio, även om jag aldrig hade fått veta att Otávio inte hade lämnat henne trots att han hade gift sig med mig. Håller jag inte på att blanda in en sorts ljuv och ironisk glädje i det här hotet om smärta? älskar jag egentligen inte mig själv i det här ögonblicket? Först när jag går härifrån ska jag tillåta mig att titta på revan i klänningen. Ingenting har hänt, mer än att jag i går påbörjade min förnyelse och nu drar jag mig tillbaka på grund av att den här kvinnan är orolig eftersom hon väntar barn med Otávio. Framför allt har ingen väsentlig omvandling ägt rum, allt det här fanns redan, det enda som hände var revan i klänningen som pekade på vissa saker. Och egentligen egentligen egentligen, ont i huvudet, trött, egentligen var allt på väg mot det här.

– Jag kan också bli med barn, sa hon högt. Rösten lät klar och behaglig.

– Ja, hade Lídia förskräckt mumlat.

– Jag kan också bli med barn. Varför inte?

– Nej …

– Nej? Jo visst … Jag ska ge dig Otávio, inte nu, men när det passar mig. Jag skaffar ett barn och sen låter jag dig få Otávio.

– Men det är ju avskyvärt! hade Lídia skrikit.

– Men varför då? Är det avskyvärt att ha två kvinnor? Det vet du ju att det inte är. Det känns bra att vara med barn, antar jag. Men räcker det för någon att vänta barn eller är det fortfarande inte tillräckligt?

– Man känner sig bra, hade Lídia sagt långsamt, med uppspärrade ögon.

– Bra?

– Ibland är man också rädd för förlossningen, svarade den andra mekaniskt.

– Var inte rädd, vartenda djur får ungar. Du kommer att få en lätt förlossning och det kommer jag också. Vi har båda brett bäcken.

– Ja …

– Jag vill också ha det som livet har att erbjuda. Varför skulle jag inte det? Tror du att jag är steril? Inte ett dugg. Jag har inte fått barn för att jag inte har velat.

Jag känner hur jag håller ett barn, tänkte Joana. Sov, mitt barn, sov, säger jag till det. Barnet är varmt och jag är vemodig. Men det är lyckans vemod, den här rofylldheten och tillförsikten som gör ansiktet lugnt och avlägset. Och när mitt barn tar på mig stjäl han inte tankar av mig som de andra. Men sedan, när jag ger mitt barn mjölk från de här sköra och vackra brösten, då kommer han att växa av min styrka och krossa mig med sitt liv. Han kommer att avlägsna sig från mig och jag kommer att bli en gammal och överflödig mor. Jag kommer inte att känna mig lurad. Bara besegrad och jag kommer att säga: jag vet ingenting, jag kan föda ett barn och ändå vet jag ingenting. Gud kommer att ta emot min ödmjukhet och säga: jag kunde föda en värld och ändå vet jag ingenting. Jag kommer att vara närmare Honom och kvinnan med rösten. Mitt barn kommer att röra sig i mina armar och jag kommer att säga till mig själv: Joana, Joana, det här är bra. Jag kommer inte att uttala andra ord för sanningen kommer att vara det som behagar mina armar.