MANNEN

Mellan ett ögonblick och ett annat, mellan det förflutna och framtidens dimmor, mellanrummets vita ovisshet. Tomt som avståndet från en minut till nästa på klockans cirkel. Händelsernas kärna som reste sig tyst och död, en smula evighet.

Kanske bara en tyst sekund som skilde ett stycke liv från nästa. Inte ens en sekund, hon kunde inte mäta det i tid, men utdraget som en oändlig rät linje. Djupt, lång­väga – en svart fågel, en växande punkt i horisonten, som närmade sig medvetandet som en boll som har slungats från slutet till början. Och som exploderade i en essens av tystnad framför de förbluffade ögonen. Och lämnade det fulländade mellanrummet bakom sig som ett enda ljud vibrerande i luften. Sedan återuppstå och bevara det märkliga minnet av mellanrummet, utan att veta hur det kunde fås att smälta samman med livet. Att för alltid bära med sig den tomma lilla punkten – bländad och orörd, alltför kortlivad för att låta sig uppenbaras.

Joana kände det medan hon gick genom Lídias lilla trädgård, utan att veta vart hon var på väg, bara att hon lämnade allt hon hade levt bakom sig. När hon stängde den lilla grinden lämnade hon Lídia och Otávio bakom sig, och återigen ensam i sig själv gick hon därifrån.

En begynnande storm hade bedarrat och luften var frisk och len. Hon gick upp på kullen igen och hjärtat slog fortfarande orytmiskt. Hon sökte den frid som fanns på de här vägarna den här tiden på dygnet, mellan eftermiddagen och kvällen, en osynlig cikada som surrade samma sång. De gamla fuktiga och förfallna murarna, invaderade av murgröna och klätterväxter som var känsliga för vinden. Hon stannade och i frånvaro av sina steg hörde hon tystnaden röra sig. Endast hennes kropp störde lugnet. Hon föreställde sig det utan sin närvaro och anade den friskhet de döda sakerna måste ha när de blandades med de andra, bräckligt levande som vid skapelsens början.

De höga slutna husen, tillbakadragna som torn. Man nådde ett av de stora fristående husen genom att ta sig uppför en lång, mörk och stilla gata, världens ände. Men intill huset såg man en sluttning, början på en ny gata, och man förstod att det inte var slutet. Huset var lågt och brett, rutorna trasiga och persiennerna fällda och täckta av damm. Hon var förtrogen med trädgården där mjuka grästuvor blandades med röda rosor och gamla rostiga burkar. Under de blommande jasminbuskarna skulle hon hitta blekta tidningar och fuktiga träflisor från gamla ympningar. Mellan de tunga och åldrande träden pickade sparvar och duvor sedan urminnes tider i marken. En liten fågel kom flygande och landade och hoppade omkring innan den försvann i ett snår. Huset var stolt och ljuvt i sitt förfall. Att dö där. Till det huset kunde man bara komma när slutet var nära. Att dö i den där fuktiga jorden så väl anpassad för att ta emot en död kropp. Men det var inte döden hon ville ha, hon var rädd också.

En liten rännil av vatten letade sig oavbrutet nerför den mörka väggen. Joana stannade ett ögonblick och betraktade den med tom, oberörd blick. Under en av sina vandringar hit hade hon satt sig vid den rostiga lilla grinden och med ansiktet tryckt mot det kalla gallret försökt dyka ner i trädgårdens fuktiga och mörka lukt. Den slutna stillheten, doften. Men det var för länge sedan. Nu hade hon skilt sig från det förflutna.

Hon gick vidare. Hon kände inte längre av den febriga hetta som samtalet med Lídia hade framkallat. Hon var blek och så utmattad att hon nu kände sig nästan lätt, dragen hade blivit finare, renade. Återigen väntade hon på ett slut, det slut som aldrig kom, för att fullborda hennes stunder. Om ändå något oundvikligt kunde sänka sig över henne, hon ville ge efter, underkasta sig. Ibland gick hennes steg åt fel håll, var tunga, benen rörde sig knappt. Men hon pressade sig, sparade sig för att falla längre fram. Hon betraktade marken, det ljusa gräset som ödmjukt återuppstod efter varje nedtrampning.

Hon lyfte blicken och såg honom. Samme man som brukade följa efter henne, utan att någon gång gå fram till henne. Hon hade sett honom många gånger just på de här gatorna, under sin eftermiddagsvandring. Hon blev inte överraskad. Någonting måste på något sätt hända, det visste hon. Vasst som en kniv. Ja, så sent som i natt, när hon låg i sängen bredvid Otávio, ovetande om vad som skulle hända nästa dag, hade hon tänkt på den här mannen. Vasst som en kniv … Lätt vimmelkantig såg hon, medan hon försökte urskilja honom på avstånd, hur han mångfaldigades och blev till otaliga gestalter som skälvande och formlösa fyllde vägen. När blicken klarnade, pannan fuktig av svett, framträdde han i stället som en ensam stackars punkt som kom gående mot henne, förlorad på den långa ödsliga gatan. Han hade säkert bara följt efter henne, som de andra gångerna. Men hon var trött och stannade.

Ju mer mannen närmade sig och växte, desto starkare kände Joana att hon sjönk ner i det oundvikliga. Hon kunde fortfarande dra sig undan, hon kunde fortfarande vända honom ryggen och gå därifrån och undvika honom. Det skulle inte ens vara att fly, hon anade mannens ödmjukhet. Ingenting tvingade henne att stå kvar där orörlig, uppenbart i väntan på att han skulle komma fram. Ingenting tvingade henne att stå kvar, inte ens rädslan. Men även om det nu var döden som närmade sig, även om det var gemenheten, hoppet eller smärtan igen. Hade hon helt enkelt stannat. Kapade var ådrorna som förenade henne med alla de saker hon hade upplevt, som nu var samlade i ett avlägset sammanhang, saker som krävde en logisk fortsättning, men som var gamla, döda. Bara hon själv hade överlevt och andades fortfarande. Och framför henne ett nytt fält, ännu utan färg i den gryning som höll på att bryta fram. Gå genom dess dimmor för att kunna se. Hon kunde inte dra sig tillbaka, hon såg ingen anledning till att dra sig tillbaka. Att hon fortfarande tvekade inför främlingen som kom allt närmare berodde på att hon fruktade det obönhörliga livet som på nytt nalkades. Hon försökte klamra sig fast vid mellanrummet, finnas till i det tills vidare, i den kalla och abstrakta världen, utan att blanda sig med blodet.

Han kom. Han stannade några steg ifrån henne. De stod där tysta. Hon med stel blick, stora och trötta ögon. Han skakande, osäker. Omkring dem prasslade löven i den svaga vinden och en fågel pep monotont.

Tystnaden drog ut på tiden i väntan på vad de kunde säga. Men ingen av dem hittade hos den andra början till något ord. De sjönk båda in i stillheten. Så småningom slutade hans hjärta bulta och blicken vilade djupare i kvinnans kropp och bemäktigade sig varsamt den och hennes trötthet. Han betraktade henne och glömde bort sig själv och sin blyghet. Joana kände honom tränga in i henne och lät honom göra det.

När han talade rätade hon omärkligt på kroppen. Det kändes som om hon hade varit där i flera dagar, men när han uttalade de första orden utan att försöka inleda ett samtal förstod hon att hon verkligen hade avlägsnat sig ofantligt från det första ögonblicket.

– Jag bor i det där huset, sa han.

Hon väntade.

– Vill du vila?

Joana nickade och han betraktade stumt den lysande aura som hennes rufsiga hår bildade kring det lilla huvudet. Han gick före och hon följde honom.

Mannens rum var fortfarande varmt av den sista solen. Han drog för gardinerna och skuggan bredde ut sig över trägolvet, till den stängda dörren. Han sköt fram en gammal och mjuk fåtölj till henne och hon sjönk ner i den med uppdragna ben. Själv satte han sig på kanten av den smala sängen, som täcktes av ett skrynkligt lakan. Han satt där stilla med händerna ihop och betraktade henne.

Joana blundade. Hon hörde dämpade och avlägsna ljud som fortplantade sig genom huset, ett barns milt förvånade utrop. Som från en annan värld ljöd en fjärran tupps energiska galande. Bakom alltsammans, porlande vatten, trädens flämtande och rytmiska andning.

En rörelse hon anade nära sig fick henne att slå upp ögonen. Hon såg honom inte först, i rummets halvdunkel. Men efter hand urskilde hon honom där han satt på knä bredvid sängen, med ansiktet som rörde sig fram och tillbaka begravt i händerna. Hon ville tilltala honom men visste inte hur. Hon ville inte röra honom. Men mannens ångest påverkade henne mer och mer och hon flyttade sig i fåtöljen och väntade på hans blick.

Han lyfte på huvudet och Joana blev förvånad. Mannens halvt särade läppar glänste fuktiga som om ett ljus lyste upp honom inifrån. Ögonen strålade, men hon kunde inte avgöra om det var av smärta eller av en mystisk glädje. Hans panna hade blivit bredare, kroppen kunde knappt hålla balansen medan den ansträngde sig för att behärska sig, för att inte jubla.

– Vad är det? viskade Joana fascinerad.

Han tittade på henne.

– Jag är rädd, sa han till slut.

De stirrade på varandra i en sekund. Men hon blev inte rädd, i stället kände hon en kompakt glädje, intensivare än skräcken, behärska henne och fylla hela hennes kropp.

– Jag kommer att komma tillbaka till det här huset, sa hon.

Han såg henne i ögonen, med ens förskräckt, utan att andas. För ett ögonblick trodde hon att han skulle skrika eller hitta på någon galen rörelse som hon inte hade en aning om hur den skulle börja. Mannens läppar darrade i en sekund. Och så fort han lyckades slita sig från Joanas blick, flydde från den som en tok, gömde han tvärt ansiktet i sina långa och smala händer.