VID TRETTIÅTTA ÅRS ålder lämnade Montaigne det ämbete vid domstolen i Bordeaux som han hade innehaft i tretton år. Till minne av händelsen lät han måla en latinsk text på väggen i sitt bibliotek:
I Herrens år 1571, 38 år gammal, på sin födelsedag den sista februari, drog sig Michel de Montaigne tillbaka hit, sedan länge led på slavtjänst vid domstol och i offentliga ämbeten men frisk och välbehållen, för att vila i de lärda jungfrurnas sköte, där han i lugn och frihet från alla bekymmer ska tillbringa det lilla som återstår av hans liv, som nu förrunnit till mer än hälften; om bara försynen medger ska han fullborda denna boning, hans fäders ljuva tillflyktsort, som han har vigt åt sin frihet, sitt lugn och sin sysslolöshet.
Farfadern Grimon Eyquem hade köpt godset Montaigne 1478, och det var på översta våningen i ett torn i gårdsmuren som Michel inrättade sitt bibliotek och arbetsrum. Under de 21 år som han hade kvar att leva författade han här sina Essayer.
I kapitlet ”Om sysslolöshet” (Bok 1, s 36–37) berättar han vad som hände. Han hade tänkt sig att om han drog sig tillbaka, lät sin själ vara helt sysslolös, ”stanna upp och vila i sig själv”, då skulle den komma till ro och klarhet. Men det var det motsatta som inträffade: själen betedde sig som en förrymd häst och framfödde så många ”chimärer och inbillade monster” att han såg sig tvungen att ”föra bok” över dem. En chimär – en chimaira – är enligt Homeros en fruktansvärd eldsprutande drake, framtill ett lejon, baktill en orm och på mitten en vildget: det var sådana monstruösa varelser som nu dök upp och pockade på att beskrivas.
Det är den registreringen vi får följa i detta verk.
Montaigne är fascinerad av fånigheten och besynnerligheten i sin själs skapelser. Han inser snart att analysen aldrig har något slut, flödet kan aldrig avstanna. Han utvecklar ett personligt språk för att gestalta rörelserna – och snart är han fast i författandet. Han inser efter hand att själva skrivandet innebär en klyvning i ett iakttagande jag och ett iakttaget.
Han har också en annan utgångspunkt. Han har en grundupplevelse av bristande autenticitet, en drift efter sanning, sann verklighet. Han vill tränga bakom sken, vanföreställningar och fördomar, avslöja förställning, teater och poser och rycka masken av tingen och blotta deras rätta ansikte, som ”vanan hindrar oss att se”. Och som så många efter honom upptäcker han att det sanna jaget inte är något fast föremål som kan upphittas på ett bestämt ställe när förklädnaderna plockats bort, utan att jaget drar sig undan alltmer ju djupare introspektionen tycker sig nå: ”Ju mer jag umgås med mig själv och ju mer jag lär känna mig, desto mer förbluffas jag över min formlöshet och desto mindre förstår jag av mig själv” (Bok 3, s 355). Han upptäcker att ”ingen beskrivning är så svår som beskrivningen av en själv”, och att man ”dessutom måste […] ordna håret och snygga till och arrangera sig för att visa sig offentligt. Nu pryder jag mig hela tiden, för jag beskriver mig själv hela tiden” (Bok 2, s 65).
Observera att han pryder sig därför att han beskriver sig: också när man för bok över sina inre rörelser måste protokollet gestaltas konstmässigt. Arbetet med det ”porträtt” av sig själv som han enligt förordet syftar till – det arbetet föder en insikt om arrangemangets betydelse: för att något ska framstå som autentiskt och sant måste det gestaltas med konst. Montaigne beskriver sitt språk som en ”enskild lågstil som i komedin” (Bok 1, s 307), alltså ett direkt och personligt tonfall som kontrasterar mot tragediernas upphöjda, men han komponerar ändå sitt verk som en estetiskt mycket medveten författare.
Jaget växlar ständigt: ”Jag kan aldrig fixera mitt objekt. Det rör sig förvirrat och vacklande”; människan är ”ett vidunderligt fåfängligt, skiftande och fladdrande ting”, jaget i ena stunden är inte detsamma som jaget i det andra. Montaigne tecknar inte bara ner sina egna tankar, infall och fantasier, han börjar också pröva dem mot andra material och erfarenheter, och det är under den processen som essay-begreppet växer fram. Vi får aldrig någon bild av en utmejslad, färdig karaktär utan får i stället följa ett dynamiskt, oroligt och mångförgrenat tankeflöde. En skeptisk, kritiskt prövande själ som aldrig kommer till ro.
Centralt i denna spanande och prövande verksamhet är omdömet. Ett eget omdöme är en oundgänglig resurs för en självständig människa. När Montaigne skriver om barnuppfostran (Bok 1, kapitel 25) är det inte omfattande bokliga kunskaper som ska vara målet; all fostran och skolning måste ha som främsta syfte att utveckla den unga människans förmåga att göra fria bedömningar och fälla egna omdömen. I det korta kapitlet ”Om Demokritos och Herakleitos” (Bok 1, kapitel 50) beskriver författaren hur han själv går till väga:
Omdömet är ett redskap för alla ämnen, det kan tillämpas överallt. I de Prövningar [Essais] av det som jag här utför nyttjar jag därför alla tillfällen. Om det gäller ett ämne som jag inte alls begriper mig på prövar jag omdömet just på det: jag lodar vadstället på håll, och om jag sedan finner att det är för djupt för min längd stannar jag på stranden. Insikten att jag inte kan ta mig över är också ett resultat av omdömets verksamhet, ja ett av dem som det är mest stolt över. Ibland släpper jag löst omdömet på ett tomt och värdelöst ämne och försöker se om det kan ge det någon substans, stödja det och backa upp det, ibland släpper jag löst det på ett upphöjt och omtuggat ämne där det inte kan göra några egna fynd eftersom vägen är så upptrampad att det bara kan gå i andras spår. Där är det omdömets roll att välja ut den väg som det tycker är den bästa.
”Jag tar första bästa ämne som slumpen ger, för mig är de alla lika goda, och det är aldrig min avsikt att behandla dem i deras helhet”, fortsätter han sedan. ”Av de hundra lemmar och ansikten som varje sak har tar jag en, än för att bara röra den med tungspetsen, än för att skrapa på ytan och ibland för att sticka ända in till benet.”
De processer som vi får följa i dessa texter kan inte beskrivas bättre än så. Man kan särskilt lägga märke till det litet nonchalanta sättet att välja objekt för undersökningarna. Montaigne har ett vandrande, skenbart nyckfullt arbetssätt. Det planmässiga, målinriktade djupborrandet är inte hans gebit; han vet att de bästa fynden görs när han associerar mera fritt, iakttar vad man kunde kalla en metodisk tankspriddhet och låter den förrymda hästen gå sina egna vägar. Citaten som jag har anfört ger också en god belysning av Montaignes metaforiska skrivsätt (vadstället; omdömet ”släpps lös” som om det vore en vädrande jakthund; omdömet känner efter ”med tungspetsen”, det ”skrapar” och ”sticker”) och vi får dessutom en antydan om hur verkets titel ska förstås: essai betyder prov, test, prövning, utprovning, och syftet med utprovningarna är att vinna erfarenheter. Montaigne testar sina egna erfarenheter och prövar ut sin egen omdömeskraft genom att låta det arbeta med tusen olika sorters material och ämnen, han prövar sina egna rön mot andras och andras mot sina. De tre volymerna omfattar tillsammans 107 avsnitt, men det är inte fråga om lika många ”essäer”: de prov och utprövningar som här utförs uppgår inte till något bestämt antal, titeln är en beskrivning av hela verksamheten, och de enskilda avsnitten kallar Montaigne ”kapitel”.
Montaigne förde ett mycket aktivt liv också efter åren i domstolen. I två perioder var han borgmästare i Bordeaux. Han hade goda kontakter med både hovet i Paris och de ledande protestanterna och fungerade vid vissa tillfällen som kontaktman och medlare mellan motståndarna i religionsstriderna, och på sitt gods fick han vid några tillfällen kungligt besök. 1580–1581 gjorde han en lång resa till Rom som vi kan följa etapp för etapp i hans bevarade resedagbok. Han levde ingalunda något eremitliv. Som ämbetsman vid domstolen hade han haft ett nära vänskapsförhållande med en begåvad kollega, Etienne de La Boétie, och när denne dog i unga år 1563 sörjde han honom djupt. Deras förhållande beskriver han i kapitlet ”Om vänskap” (Bok 1, kapitel 27), och han har också tänkt sig att verket skulle bli ett monument över den avhållne vännen: precis i mitten av första boken – kapitel 28 – placerade han texter av La Boétie, och i avsnittet om vänskap jämför han sig själv med en målare som placerar en sorgfälligt utarbetad bild mitt på en vägg och sedan omger den med grotesker på de omgivande ytorna: det är hans egna texter som är groteskerna (chimärer och monster!), den centrala bilden förmår han inte utarbeta själv utan låter den utgöras av ett verk av La Boétie: enligt den ursprungliga planen dennes prosaskrift om den frivilliga träldomen, sedan, när det visat sig att protestanter har usurperat den för egna propagandasyften, en samling sonetter av vännen – för att i slutversionen lyfta ut också dem och således lämna det centrala bildfältet tomt. Bara groteskerna, den egna texten, blir kvar. Vännen har ändå plats i verket.
På hyllorna i arbetsrummet stod böcker som Montaigne hade ärvt av La Boétie, och han utgav postumt vännens efterlämnade skrifter och översättningar. Vid sidan om inskriften i biblioteket där han talar om sin egen frihet lät han måla en annan latinsk text till minne av den avhållne vännen:
Sorgligt berövad det för hans liv så värdefulla stödet av sin ljuvaste, varmaste och närmaste vän, den lärdaste, älskligaste och den vida mest fullkomliga man som vår tid har sett, har Michel de Montaigne, i önskan om att se något enastående minnesmärke uppfört till minne av deras ömsesidiga kärlek, av hans tacksamhet och trohet, när han slutligen kunnat fullgöra detta, vigt detta studierum, sin älsklingsplats, åt honom.
Montaigne har drabbats av en avgörande förlust och det är i melankolisk dysterhet efter vännens död som han inleder sitt egenartade projekt.
Det finns inte ett enda dokument som visar att Montaigne studerade juridik, men man måste förutsätta att han gjorde det. I parlamentsdomstolen i Bordeaux, där Montaigne var rådman, tjänstgjorde han i den så kallade Chambre des Enquêtes, Granskningsbyrån. Montaigne handlade civilmål och arbetade inte direkt med parterna. Hans uppgift var att granska de uppgifter och argument som dessa hade anfört och som fanns sammanfattade i skrivna dokument. Som föredragande hade han sedan att med dessa dokument som grund fälla ett omdöme och föreslå ett beslut, som sedan fattades av andra. André Tournon har skrivit en spännande bok där han redovisar dessa förhållanden. Där beskriver han också den livliga diskussion som fördes i juridiska kretsar på 1500-talet om hur den romerska rättstraditionen skulle tolkas och vilken roll tidigare generationers kommentarer till denna skulle få spela; därtill kom också konflikterna mellan den romerska rätten och den för Bordeaux-området säregna sedvanerätten. Det gällde alltså att kritiskt väga olika synpunkter och tolkningar mot varandra. Tournon kan visa att det är ett snarlikt förhållningssätt som präglar Montaignes Essayer: uttalat eller outtalat finns ofta det förbehållet att det är på grundval av det just nu föreliggande materialet, och bara det, som författaren tar ställning.
Och gång på gång varnar han för alltför generaliserande slutsatser: nya erfarenheter kan tillkomma och ”varje exempel haltar”. Hans ställningstaganden har nästan alltid något provisoriskt över sig, grundhållningen är skeptisk och han förbehåller sig rätten att ändra sig. Kirsti Sellevold har visat vilken viktig roll som modererande, eller snarare modaliserande, småord spelar i Montaignes utsagor.1 Och den saken har han också själv kommenterat:
Presenterar man sannolikheter för mig som orubbliga sanningar grips jag av hat till dem. Jag älskar sådana ord som mildrar och modererar det tvärsäkra i våra påståenden som ”kanske”, ”på sätt och vis”, ”någon”, ”det sägs”, ”tror jag” och liknande. Och skulle jag ha uppfostrat barn skulle jag ha lagt detta frågande, obeslutsamma sätt att svara – ”Vad betyder det?”, ”Det där förstår jag inte”, ”Kan så vara”, ”Är det sant?” – i munnen på dem så ofta att de snarare skulle ha fortsatt att vara lärlingar i sextiårsåldern än föreställt doktorer vid tio, som de nu gör. (Bok 3, s 356)
Montaigne är troende katolik och samtidigt radikal skeptiker, vilket alls inte behöver innebära någon motsättning vid denna tid – kyrkan uppmuntrade många gånger en skeptisk kritik för att hävda nödvändigheten att tro. Den antika skeptiska tradition som kallas pyrrhonism inleddes av Pyrrhon från Elis som levde på 300-talet f Kr, men av honom finns det inga skrifter bevarade; tänkesättet sammanfattades av den grekiske författaren Sextos Empeirikos mot slutet av 100-talet e Kr och skrifter av honom hade översatts till latin 1562 och 1569. Men det var till stor del genom Montaignes texter som den pyrrhonistiska skepticismen blev mer allmänt känd och spridd i Frankrike eftersom Essayer snabbt fick en så stor läsekrets.
Mest systematiskt utvecklar Montaigne det skeptiska sättet att resonera i det väldiga tolfte kapitlet i andra boken, det överlägset längsta i hela verket, som har rubriken ”Försvarstal för Raymond Sebond”. Sebond var en spansk teolog, död i Toulouse 1436, och som Montaigne själv berättar hade han fått i uppdrag av sin far att översätta dennes latinska skrift om den naturliga teologin, Liber creaturarum, till franska. Hans översättning utgavs i Paris 1569, och det var alltså som översättare Montaigne debuterade på bokmarknaden. Sebond argumenterar för att den kristna tron är fullt begriplig om man med det mänskliga förnuftets hjälp betraktar naturen och människans plats i den. Montaigne tar upp några invändningar som har riktats mot Sebond och bemöter dem på ett ganska lamt eller tvetydigt sätt på några inledande sidor; den bärande tanken är här att om kritiken har rätt i att Sebonds förnuftsargument är bristfälliga så gäller detsamma för alla förnuftsargument – och därifrån går Montaigne raskt vidare till ett formligt generalangrepp mot det mänskliga förnuftet som upptar praktiskt taget hela kapitlet och presenterar en flod av exempel (många jämförelser mellan människa och djur) och antika referenser. Sebond hamnar helt i bakgrunden.
Framställningen leder fram till en uppdelning av filosofiska riktningar i tre (Bok 2, s 239): de som anser sig kunna finna det de söker, de som hävdar att det är omöjligt att finna något och slutligen de som säger att man oavbrutet måste söka vidare. Den tredje gruppen utgörs av pyrrhonisterna: de suspenderar den ”bifallande” eller fastställande funktionen, de säger att det kan vara antingen på det ena sättet eller på det andra:
Uttryck som är typiska för dem är ”jag fastställer ingenting”, ”det är varken så eller så, heller inte snarare så än så”, ”jag förstår inte”, ”det yttre ter sig lika överallt”, ”det är lika rätt att tala för som mot”, ”inget tycks sant som inte också kan tyckas falskt”. Deras heliga ord är epechō, det vill säga ”jag avstår”, ”jag rör mig inte”. (s 244)
Det är uppenbart att Montaigne sympatiserar långt med denna hållning. På en jetong lät han gravera en våg i balans tillsammans med pyrrhonisternas mantra, ordet epechō. Det ordet lät han också rista in i en av takbjälkarna i sitt arbetsrum tillsammans med andra av skeptikernas favorituttryck, exempelvis ”Jag fastställer ingenting”. Han avhåller sig naturligtvis inte från att fälla omdömen, men när han gör det håller han ofta alternativen öppna och förser sina omdömen med modererande markörer.
I försvarstalet mot Sebond gör han sent omsider också en överraskande vändning: texten är sannolikt skriven på uppdrag av en högt uppsatt kvinna – man antar på goda grunder att det är Henrik av Navarras hustru Margareta av Valois, syster till kung Henrik III – och plötsligt riktar han sig direkt till henne (s 328) och framställer det kritiska fyrverkeri som han har levererat som ”en desperat taktik” som man bara bör använda som en sista utväg, eftersom den innebär att man mister sina egna vapen samtidigt som man berövar motståndaren hans. Montaigne är alltså medveten om den extremistiska frestelsen i en rigid tillämpning av en pyrrhonistiskt skeptisk metod, som han ändå finner fruktbar och sympatiserar så djupt med. Och försvaret för Sebond, som först har krossat ”den arroganta mänskliga stoltheten” och ryckt ”förnuftets ynkliga vapen” ur händerna på människan, utmynnar i en påminnelse, underbyggd med dolda citat från de hedniska författarna Plutarchos och Seneca, om att man inte kan ta längre kliv än benen räcker: människan kan inte ”höja sig över sig själv” och har bara sina mänskliga ögon att se med och sina egna fattningsgåvor att fatta med (s 398). Montaigne är inte någon systematisk filosof, han är en enskild människa som finner listiga och märkliga medel att gestalta ett sätt att tänka.
Så går upptecknandet vidare, för att bara avbrytas av döden. Ett anmärkningsvärt drag är hans hunger efter motstånd. Många människor säger att de är ivriga att höra andras åsikter, men vi tror dem ju nästan aldrig. Det märkvärdiga med Montaigne är att när han formulerar samma sak är man nästan övertygad om att han menar vad han säger. Att vara överens är dödstråkigt, säger han på ett ställe. Han försäkrar att hans intresse väcks först när han finner någon som han inte är överens med: det låter inte som en kliché, och han visar också denna hållning i praktiken. I de senast tillkomna texterna i tredje boken blir han alltmer öppen om sitt liv och sina egna förhållanden, men parallellt också mer öppen för samtal, dialog. Talet tillhör till hälften talaren, till hälften lyssnaren, säger han i det avslutande kapitlet; och med sin vindlande framställning, sin sökande och lyssnande uppmärksamhet på det egna jaget drar han in läsaren i ett liknande förhållningssätt, så att ett samtal uppstår och ständigt går vidare.
Upplagorna och översättningen
Montaignes Essayer trycktes första gången i Bordeaux 1580. Då bestod verket av två böcker. Två ytterligare upplagor utkom 1582 och 1587, men den viktigaste upplagan efter den första är den från 1588, som trycktes i Paris: nu hade Montaigne utökat verket med en tredje bok, och i de båda första hade han gjort omfattande tillägg. Montaigne fortsatte att arbeta med verket fram till sin död 1592, och i ett ännu bevarat exemplar av 1588 års edition – det så kallade Bordeauxexemplaret, i fortsättningen kallat EB – gjorde han mängder av tillägg och ändringar i marginalerna.
När Montaigne var i Paris 1588 sammanträffade han med en ung kvinna från Picardie, Marie Le Jars de Gournay, som hade läst hans Essayer i tonåren, blivit hänförd över verket och skrivit brev till författaren. När de nu möttes var hon 22 år, han 55. I oktober–november samma år vistades de båda i hennes hem i Gournay några veckor och arbetade tillsammans med hans texter. De sågs aldrig mer, men efter författarens död 1592 gav Montaignes änka uppdraget åt Marie de Gournay att färdigställa en definitiv utgåva. Det gjorde hon tillsammans med en gammal vän till Montaigne, Pierre de Brach, och den nya upplagan publicerades 1595.
Montaigne nämner Marie de Gournay på några ställen i Essayer. I Bok 1 (s 324) skriver han:
Det är vanligt bland många folk i dag att man avsiktligt sårar sig för att ge trovärdighet åt sina ord […] och en gång, en kort tid innan jag kom från de omtalade riksständerna i Blois [1588], upplevde jag hur en flicka i Picardie ville ge ett vittnesbörd om att hon menade allvar med sina löften och sin beslutsamhet och stack en hårnål hårt i armen fyra fem gånger så att det gick hål och blödde riktigt ordentligt.
Och i andra boken (s 482) heter det:
Jag har vid flera tillfällen haft glädjen att offentliggöra de förhoppningar som jag hyser om Marie de Gournay Le Jars, min andliga dotter, för vilken jag förvisso hyser mycket mer än en faderlig kärlek och som jag i mitt tillbakadragna, ensliga liv räknar som en av de bästa delarna av mitt eget väsen. Hon är nu det enda som jag bryr mig om i världen.
Lovsången fortsätter över en hel sida och slutar så:
Det omdöme som hon fällde om mina första Essayer, som kvinna i detta sekel, så ung och så ensam i sin landsända, och den häftighet, grundad på mitt rykte, varmed hon älskade mig och under lång tid sökte min vänskap bara på grund av den uppskattning hon kommit att hysa för mig innan hon hade mött mig, är en händelse i hög grad värd begrundan.2
Efter 1595 fortsatte Marie de Gournay att arbeta med Montaigne och utgav närmare tiotalet olika upplagor av hans verk. Hon var också den som inledde det mödosamma arbetet med att uppspåra de många latinska citaten och ange deras ursprung – Montaigne själv talar ju aldrig om var han har hämtat dem. Gournay blev så småningom också en självständig litteratör och författade egna skrifter, bland annat en om kvinnans rättigheter.
EB var länge tämligen okänt, och då betraktades 1595 års text som den slutliga. Men när forskarna på allvar började studera EB kring det förra sekelskiftet kunde man konstatera att 1595 års upplaga visserligen innehöll alla de tillägg som stod i kanterna på EB, men man fann också en lång rad skillnader. Den tydligaste avvikelsen var att kapitel 14 i första boken hade flyttats så att det nu blev kapitel 40. På tusentals ställen var detaljer också ändrade: ord var utbytta, formuleringar omgestaltade på andra sätt. På sina ställen fanns det också tillägg. Ett alldeles iögonfallande sådant var den långa lovsången till Gournay som jag just har citerat ur – den saknas helt i EB. Det låg nära till hands att anta att det var Marie de Gournay själv som hade författat den, vilket i sin tur naturligtvis diskrediterade henne som utgivare. Under en lång period på 1900-talet stod hennes aktier lågt i kurs och när Montaignes text då gavs ut tog man EB som grundval, betraktade dess text som den gestalt i vilken den förelåg när Montaigne avled och man kompletterade bara med text från 1595 när huvudtexten var skadad – en pietetslös bokbindare hade nämligen på 1700-talet skurit bort rader i marginalerna på sina ställen.
Numera är bilden betydligt mer komplicerad. Det är en utbredd uppfattning bland Montaigneforskare i dag att 1595 års upplaga är väl värd att ta på fullaste allvar. Indicierna är starka för att Gournay hade tillgång till ett annat handexemplar av 1588 års upplaga när hon gjorde sin edition. Hon skriver själv i sitt förord att hon först efter färdigställandet av 1595 hade rest ner till godset Montaigne och där gjort den första bekantskapen med Bordeauxexemplaret. Hon kan mycket väl tala sanning. Det andra exemplar som hon måste ha arbetat med kan ha innehållit fullt autentisk text av Montaignes egen hand, och i så fall representerar EB inte det sista stadiet i verkets utveckling, utan det näst sista.3 De två nyaste franska editionerna av Montaigne (från 2001 och 2007) återger 1595 års text.
Det går samtidigt inte att utesluta att Gournay kan ha gjort egna ingrepp i texten. Själv misstänker jag starkt att det är hon som har ändrat stavningen av ett centralt ord, nämligen essai. Jag har tidigare diskuterat dess innebörd. I upplagan 1595 stavas ordet på ett antal ställen med stort E: ”I de Prövningar [Essais] av omdömet som jag här gör …” heter det på ett ställe som jag redan har citerat. Kanske bevittnar vi här en ny etapp i essä-begreppets förhistoria. I de upplagor som utgavs under Montaignes livstid och i EB är essai ett vanligt ord bland andra och står med liten begynnelsebokstav, men när 1595 utkommer är Montaigne en känd och läst författare och Essayer ett berömt verk. Aspektväxlingen avspeglas också i boktiteln: 1580–1588 var titeln Essais, år 1595 är den Les Essais, med bestämd artikel. Vi har kommit ett steg närmare essä som en genrebeteckning.
När jag utgav min svenska översättning av Montaigne 1986–1992 baserade jag min version på EB och markerade på sedvanligt sätt text från olika skeden med bokstäverna A, B och C: A angav text från 1580, B text som tillagts 1588 och C markerade text som hade tillkommit under perioden 1588–1592, alltså de handskrivna tilläggen i EB. Arrangemanget är väl värt att försvara: läsaren får en bild av hur arbetet med Essayer har utvecklats och kan också få det lättare att förstå vissa resonemang som annars kanske kan te sig svårbegripligt slingriga. Men metoden har också sina nackdelar och den kan aldrig bli helt exakt.
Den nya upplaga som här presenteras utgår från 1595 års text, och här markerar jag inte olika skikt; att redovisa den nya etappen mellan EB och 1595 skulle bli alltför krångligt och inte vara givande annat än för specialisten (den verkligt intresserade kan ju lägga mina båda översättningar bredvid varandra och jämföra). Montaignes grundprincip är visserligen – som han själv formulerar det – att han lägger till och inte korrigerar, men det stämmer inte helt, och för 1595 stämmer det i betydligt lägre grad än tidigare.
Översättningen här är baserad på den gamla, men denna har dels anpassats efter 1595, dels reviderats grundligt, särskilt i första boken. Det finns ett antal rena fel i den förra översättningen, men det var inte i första hand för att rätta dem som jag bestämde mig för att göra om arbetet. Jag var helt enkelt inte nöjd med tonfallet i den gamla. Jag har också hunnit lära mig mer om Montaigne och hans tänkande och uttrycksvanor och hoppas att bilden nu är etsad med mer distinkta konturer. Jag har haft stor glädje av att diskutera hithörande problem med Montaigneforskarna Kirsti Sellevold, Terence Cave och Kjersti Bale, och under mellantiden har också Beate Vibes norska översättning utkommit; det är en noggrann och mycket genomtänkt version som har inspirerat mig till många förbättringar, och från den har jag också övertagit greppet att återge det svåröversättliga men betydelsefulla ordet fortune med Fortuna.
En avvikelse från 1595 bör redovisas. I enlighet med tidens sed återger 1595 Montaignes text utan att en enda gång göra nytt stycke. Texten löper utan minsta avbrott. Att följa originalet i det avseendet fann jag för magstarkt. Man kan ju tänka sig vilket intryck försvarstalet för Sebond med dess 255 sidor skulle göra utan ett enda uppehåll, men så ser det faktiskt ut i den franska texten. Man bör alltså hålla i minnet att uppdelningen i stycken är översättarens, och att den kan ifrågasättas och göras på helt andra sätt.
Nytt i denna upplaga är också kommentarerna. Det är självklart att jag för dem står i stor tacksamhetsskuld till de kommenterade franska editionerna, som innehåller oändligt mycket mer än vad jag har tagit upp – det vore en smal sak att göra kommentarerna dubbelt så omfattande – men jag har inte övertagit några uppgifter utan att kontrollera dem, och i ett antal fall har jag också kunnat både rätta och komplettera dem. För att få utbyte av Montaignes Essayer måste läsaren inte veta exakt vilka de är, alla dessa personer och händelser som författaren nämner, men om man vet det får texten många gånger ett annat djup och nya innebörder.
Montaigne har mängder av citat i sitt verk, de flesta på latin, några på italienska och en handfull på grekiska. I originalet står de utan översättning och utan källangivelse. Här står mina svenska översättningar i den löpande texten och originalversionerna i noter nedtill på sidan tillsammans med källuppgift (ibland finns det ytterligare anmärkningar i kommentarerna). För att underlätta för den latinintresserade har jag dessutom normaliserat stavningen av de latinska citaten (Montaignes stavning avviker ofta från den brukliga) men självklart inte ändrat texten, som ofta avviker från den etablerade: Montaigne ändrar i många citat för att anpassa dem till sina egna syften och till sammanhanget, och han anlitar också upplagor som har andra läsarter än de nu etablerade.
Avslutningsvis ett tack till alla som från när och fjärran har svarat på frågor och hjälpt mig att reda ut svåra tolkningsproblem.
Stockholm i april 2012
JAN STOLPE
1 Kirsti Sellevold, ”J’ayme ces mots …”: Expressions linguistiques de doute dans les Essais de Montaigne, Paris 2004. ↵
2 På ett tredje ställe finns en formulering om en ”nådegåva” som lyckan har skänkt honom (Bok 3, s 396). Somliga gissar att det syftar på Gournay, men det är långtifrån säkert. ↵
3 Den som vill fördjupa sig i dessa problem rekommenderas att i första hand uppsöka artiklarna i ärendet i Desans uppslagsverk Dictionnaire de Michel de Montaigne, där olika uppfattningar kommer till tals (se litteraturlistan i Bok 3). ↵